FruDecibel

För tre år sedan hades det seminarier om rosor och riddare här i Göteborg och det sjöngs och spelades och vad de nu gjorde på äkta 1200-talsvis. Jungfru Månstråle (fingerat namn) var inte inblandad, annars är det ju inte ovanligt att den kören som hon sjunger i har några toner med i många sammanhang. Dock måste hon ha läst i något programblad att det skulle vara "Poetry Slam", om man gick in på nätet. Det gjorde hon, och då fick hon läsa det här:

 

Rosor och Riddare inbjuder till poesitävling på medeltida vis:
Poetry slam i riddarborgen!

Kom och var med och tävla på rim!

 

Duellera med ord, kan man det? Ja, det tyckte i alla fall de medeltida trubadurerna i Provence redan på 11 – 1200-talet. Vi tänker oss ett gästabud i en riddarborg. Närvarande är ett antal högättade män och kvinnor och en skara musiker och trubadurer. En av trubadurerna väljer ett ämne och utmanar någon att bemöta honom med motsatt åsikt eller en ny tanke. Och så är duellen i gång.

Ofta skedde detta på ett humoristiskt eller retsamt sätt. Det kunde handla om att man talade uppskattande om sin herre eller hans dam där i riddarborgen, eller om en händelse som timat. Efter en vers – rimmad och med fast rytm (eftersom den förmodligen framfördes sjungande) – överlät trubaduren ord och ton åt sin motståndare. Den han utmanat framförde då i sin tur en vers, där han lite raljerande svarade den förste. Och så kunde det fortgå en tio, tolv verser.

Denna sångform kallades joc partit. Ämnena kunde variera: ofta gällde det kärlekens väsen, en dams skönhet eller goda anseende. Var hon lika god som vacker? Var det bättre att uppvakta en dam ihärdigt eller blygt och i tysthet? osv. Liknande sångartävlingar förekommer än i våra dagar i vissa folkliga kulturer, till exempel bland fåraherdar i Italien, hos gauchos och boskapsdrivare i Chile och Uruguay, där en förbluffande improvisationskonst har utvecklats. Där är det inte heller säkert att man väljer en motsatt ståndpunkt: man kan också hålla med och utveckla det tidigare sagda.

Det lät ju förfärligt roligt och den första dikten låg redan där; det var bara att svara på den.Signaturen "Harry Holmgren" hade skrivit den, och jag visste vem det var (en av mina favoritskådespelare faktiskt, ifall han skulle läsa det här).

 

Att skriva eller inte skriva
det är mitt samvets stora fråga.
Vad säger att det kan bliva
dikt om jag saknar förmåga
att tända en lyriskt lysande låga?
Ska jag hellre sitta stum
när poesitävlan äger rum
eller framstå som talanglös odåga?
Tror någon att jag äger en kreativ resurs
som hjälper mig in på en skrivarekurs?

 

Snabbt kastade Jungfru Månstråle sig in i duellen. Här gäller det att ta ut svängarna, tänkte hon och skaldade:

 

Var hälsad bäste herre! Men
dessvärre skönjes skral talang.
Jag aldrig lyssnat till nåt värre än
din vesna, undermåliga harang
som ur munnen din så plumpt framsprang.
Ingen skön bevingad häst
hjälper dig ifrån din läst.
Stanna där och lyss till andra stämmors klang.
Annars säger jag fi donc och usch!
För dig finns ingen väg till Pegasussekurs.

 

Nästa skald svarade så här:

 

Så möttes de okända tvenne.
Han har sin sköra förfrågan
och får på pälsen av henne
som visst njuter gott av att plåga’n
och verkligen lyckas att såga’n.
Men jag säger till honom: Tappa ej modet,
det lilla du har, du måste få tro det
går, om än du tycks sakna förmågan.
Och till henne: visst har du talang,
men använd den till en sympatisk harang.

 

Här började det bli besvärligt, tyckte Jungfru Månstråle. Trots allt är inte blankvers och hexameter och femfotade jambiska  versfötter något man snyter ur näsan varje dag. Men en ansträngning till fick det bli:

 

Se där, min bäste monseigneur,
så väl ni fjäderpennan för!
Vad har väl jag att föra till
er mönstergilla vaudeville.

 

Sällan når min poesi
den herrliga parnass
där männen applåderas
(om än med viss ironi).

 

Femfotad jambisk vers
det är minsann en pärs
Månskensjungfrur gillar ej
Att finna sig i regler! Nej!

 

Så dikta ni er poesi,
ni grabbar med choklad i.
Jag gitter ej att djävlas mer
Min reverens åt er -jag ber.

 

På den fick Jungfru Månstråle ett svar, som hon faktiskt inte hade sett förrän ikväll. 

 

·  Skön jungfru, jag tackar Er
men hade önskat Er kvar.
Ni rimmar förvisso rätt illa,
men Harry väl ännu mer?
Han vågar inte ge svar
och skulle väl bara fortsätta dilla.
Nej, jag skulle nog gilla
att Ni får segerkramen
och ingen av de herrar
som bara allt förvärrar.
Mest applåderad av mig var Ni, Damen.
Så jag upphör att klanka
på dikt från Er, serieteateranka.

 

Och detta är ett mysterium. Jungfru Månstråle är nämligen taget från en Kalle Ankatidning från tidiga 50-talet. Alexander Lukas och Kajsa spelar teater och Alexander deklamerar: Hvi gråten I, Jungfru Månstråle? Sedan blir det naturligtvis Kalle som ska vikariera för Alexander och då säger han förstås: Vad lipar du för, Jungfru Månsken?

Hur kunde den senaste skalden veta detta? Serieteateranka?

 

Det är som sagt tre år sedan vi höll på att tävla och jag trodde nog att arrangörerna hade valt att inte låtsas om det längre, men ikväll, under "Trubadurernas natt" (det har jag hittat på själv, för trubadurer slutar ju aldrig. Konserten hette "För kärlek och solsken och sång, ping pong") på Artisten i Göteborg, meddelades resultatet av den gamla tävlingen. Inte bara Jungfru Månstråle tappade hakorna, hela kören såg ut som fågelholkar ett tag, när det avslöjades vem Jungfru Månstråle var.

Inte nog med att båda skalderna  fick en bok om Taube; Henric Holmberg reciterade också dikterna. Det måste nästan vara höjdpunkten i Jungfru Månstråles karriär ...

 

...nu fattas det bara att någon kör vill sjunga Jungfru Månstråles körstycke också. Sedan kan hon fara hädan i frid.