En ny påminnelse om vår dödlighet

brukade prästen säga när han skulle tala om vilka som hade dött under veckan i en ålder av 89 år, 3 månader och 2 dagar, amen.
Jag vill väl inte påstå att jag kände mig dödligare än vanligt idag, men jag kom att prata med en flicka som hade varit på Mozarts Requiem igår och tittat på sin pappa som spelade fiol fast hon såg nog mera av mig i cellostämman. Hur som helst, vi pratade lite och jag frågade vad hon gjorde förstås, för ungdomar håller ju alltid på med något. Artig som hon var så frågade hon vad jag gjorde. Ja, jag är pensionär, fast jag är student, sa jag. Jaha, sa hon, jag vågar aldrig fråga om folk är pensionärer, för det kan vara känsligt.
Vilken klok flicka, tänkte jag. Så tog hon upp sin mobil. Å, det är precis samma som jag har, sa jag, en Samsung II!
Å, det var avancerat, sa hon. En pensionär med Samsung II!
Jag motsvarade inte hennes förväntningar om pensionärer. Jag får väl ta och skärpa till mig.
 
I alla fall kom jag att tänka på refrängen, kan man säga. Jag fick ju en ny påminnelse om min dödlighet. Oftast brukar jag nämligen inte tänka så mycket på hur gammal jag egentligen är. Men ibland så. Det där med att när man inte kan bo hemma längre blir man placerad på något hem för att det är bäst för en. Nej, det är nog inte bäst för en, men det går ju ofta inte på något annat sätt. 100 gånger har jag sagt till mina barn att ni får inte sätta mig på Vegahemmet. Det är det värsta ställe jag vet.  Det är fult och luktar stekt fisk. Jag får inte säga det någon mer gång, för de är så trötta på det. Om de sätter mig där ändå  så kommer den orkestern jag spelar i att spela för mig på tredje advent. Det vill jag INTE. Jag vill absolut inte höra Lars-Erik Larssons klarinettkonsert. Den är ful, och då ställer jag mig upp och skriker.
Ja, vi ska spela den i år alltså, och jag är säker på att vi får veta vad vi går för åtminstone av en dam, om hon lever än.
Men det som bekymrar mig mest är om man inte får duscha. Jag skulle må pyton och skämmas ihjäl om jag stank så ingen vill komma och hälsa på. Därför har jag en idé. Man får ju förstå att det skulle ta alldeles för mycket tid att duscha gamlingarna var och varannan dag.  Vi får väl duscha till jul, antingen vi behöver det eller ej, som min fader sa. Annars måste de ju anställa mer personal och då blir det inte så mycket vinst.
 
Man kan inrätta en pensionärstvätt efter samma idé som biltvätten. Man sitter i sin rullstol och åker in i ett tvättrum och blir borstad och tilltvålad både här och där; även underredsbehandling ingår. Lätt och smidigt och sedan kan vi bli blåsta i ett annat rum. 
Låter det bekant? Men jag tror inte att den historiska kunskapen kommer att besvära den framtida personalen och vi gamla är ju så timida, så vi är bara lyckliga om vi blir rena och fina så våra barn vill hälsa på oss.      
 
 
 
                                                                                                                                                                               
 
Svejs!
 

Kommentarer
Postat av: Ullah

Jag lovar att påminna dina barn om de skulle få för sig något så dumt som att sätta dig där på Vegahemmet. Fast möjligheten är väl att du blir sittandes där hemma och eventuellt får någon som kommer till dig med stekt fisk i en låda.

2012-11-17 @ 18:05:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0