FruDecibel

Som jag  kanske har nämnt, går jag på Friskis och Svettis. Jag har hållit på, inte oupphörligt, men sedan 1985. Det som jag nu klarar av är seniordans. Det är trots att det har förleden "senior" ganska jobbigt, mycket koordination och mycket med armarna. Dock slipper man armhävningar och hopp och kissande hunden (gudskelov) och löpning. Själv tillhör jag tydligen  de yngre har jag förstått efterhand, än så länge i alla fall. Deltagarna är till största delen kvinnor, som inte har gått på Friskis 3 ggr i veckan under sin karriär, men som nu har kommit på att man bör hålla sig igång, inte för att bli ung igen utan för att bli gammal. Men var är männen? Ibland är det 5 gubbar med, men är det lite kallt, som idag, är de inte så många. Men de gubbar som kommer, har ofta väldigt korta byxor, bruna håriga ben och studsar hela tiden fast man inte behöver. Det får de gärna, bara de inte studsar  och stänker skvätt på mig. Deras koordination är det förstås si och så med, förstås. Ja, det kan väl hända den bäste, att man kombinerar fel arm och fel ben ... hrm. En av damerna har med all säkerhet dansat balett. Hon är liten och smal och sträcker sin vrister så fint och rör sig som om det vore behagligt. Och jag ser ut som Petra Mede hela tiden, men tack ändå Friskis, att det inte finns några speglar i salen.


Men idag såg jag en liten tant, som inte gjorde någonting rätt alls. Hon var kanske bortåt 80, men det är sannolikt inte orsaken. Hon kunde inte ens gå åt rätt håll, förstod inte om det var armarna eller benen som skulle röra sig. Jag undrar, om hon kunde ha en släng av Alzheimer. Är det någon som vet hur det påverkar koordinationen? Jag tyckte i alla fall hon var tuff, och jag undrar verkligen om hon tyckte det var roligt. Jag ska titta efter henne.

Och så var det det här med att vi ska jobba tills vi är 75. För och emot skallar i pressen. Vi måste förstå, att vi måste jobba längre. Men vi måste också förstå, att vi inte ska stå i vägen för de unga. Vi måste förstå, att vi heter Orvar allihopa. Vi måste förstå, att man inte behöver ta speciell hänsyn till äldre. Dem kan man spara in på.
Jag är för okunnig för att inse hela vidden av problemet. Men är det inte något fel på systemet, om man ska behöva jobba tills man är nästan död? Även om man går på Friskis hela livet och är mycket piggare som åldring nuförtiden, så är det inte så väldigt många goda år kvar efter 75, för det mesta. Borde man inte fundera på om man kan ändra på systemet i stället?

Själv undrar jag mycket över hur samhället skulle se ut, om det infördes medborgarlön. De som vill jobba gör det och de som av någon anledning inte kan eller får jobba, får medborgarlön. Jag tror inte att vi skulle förvandlas till en hoper drönare. Visserligen skulle hela Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan bli överflödiga, men ...  nej, det måste vi ju förstå, att vi inte kan göra alla dem som jobbar där arbetslösa.

Jag vet, att detta är en väldigt politiskt inkorrekt åsikt, som inget parti med självaktning ens vågar andas om. Arbete är en rättighet, sägs det.( Arbeit macht frei?) Nej, jag vet, jag förstår inte detta. Jag är inte tillräckligt kunnig. Men jag är ödmjukast i världen. Säkert finns det någon som kan upplysa mig.

Men jag är faktiskt väldigt glad att jag inte behöver jobba tills jag är 75.
Fast om någon vill ge mig ett betalt statistjobb kan jag tänka mig att bli arbetsvillig igen ...

Det finns en orkesterutbildning här i Göteborg, som heter SNOA (Swedish National Orchestra Academy) där ungdomar från hela världen går. Dirigenterna kommer och går också för att de ska få känna på.
Nu hände det sig så, att man skulle spela Gustav Holst "Planeterna" med en taiwanesisk dirigent, Lü Shao-chia. Han meddelade i god tid att han ville göra den versionen med damkör i sista satsen.
Vad hände? Ingenting. Det glömdes bort. Två veckor före konserten upptäcktes att det inte fanns tillräckligt med flickor på Musikhögskolan som kunde vara med. Budet gick till körer, i skolans närhet. Jag tyckte det lät roligt, så jag hoppade på.
Det visade sig vara 2-körig damkör med 4 stämmor i varje. Kören räckte till 2 pers i varje stämma. På första repet kunde inte alla komma, jag var ensam uppe i min rymdstämma. Redan andra repet var med full orkester. Damkören skulle stå "off stage", alltså bara ljuda himmelskt och mystiskt på avstånd. Men var skulle vi stå? Det experimenterades. Vi blev bl.a. ställda i en mörk gång med två hjälpdirigenter, en som såg dirigenten och en som såg den som såg dirigenten.

Det gick inte så bra. Väldigt ofta är det så, att korister varken får ljus eller fika. Ingen har tänkt på det. Det verkar som om man tror att korister är sådana självlysande personligheter så att vi läser noterna i vårt eget sken. Släck notlamporna för orkestern, så får vi höra hur bra de spelar i mörkret, tänkte jag elakt. Det är helt enkelt inte så noga med korister. Och ofta är de ju så många så det blir för dyrt att t.ex. utspisa dem.

Nåväl, repetitionen gick åt skogen. Dirigenten hörde varenda ton som var fel, heder åt honom. Några hade inte övat tillräckligt och några såg inte ett smack. Dirigenten sa "go back and rehearse and come back". Det gjorde vi. Sedan när orkestern hade skickats hem för dagen, tog han in oss och repeterade. Problemet visade sig sitta i en av stämmorna. De fick ta om och ta om och ta om och det var verkligen en mardrömssituation för de berörda. Det gick inte och de fick lova att öva hemma, vilket de naturligtvis gjorde, bleka om nosarna.
Trots att det bara är ca 30 takter i sista satsen, så är det ganska svårt att intonera. Kromatik, täta stämmor, folk som inte är vana att sjunga ihop, få övningstillfällen, mörkt, ja det var inte de bästa förutsättningarna. Här är satsen, kören kommer in efter drygt tre minuter sjunger sina takter; sedan är det slut.

Till slut blev det bestämt att vi skulle stå i ett angränsande rum med ljus, tack för det. Vi skulle fada ut och det fick vi göra genom att sjungandes sakta backa medan dörrarna stängdes. Dirigenten såg vi på en monitor.

I orkestern pratades det om den dåliga kören och det rynkades på fiol -och fagottnäsorna. Orkestern såg förresten ut som en dagisorkester. Nej, nu tog jag väl i, men alla är ju födda på 90-talet typ, så de är faktiskt väldigt små. För att vara på tröskeln till att bli professionella, så tycker jag dock kanske att renspelet lämnade en del övrigt att önska. Jag rynkar alltså lite på min soprannäsa, men jag vet att det inte är lätt. Kören behövde i alla fall inte skämmas i sammanhanget, menar jag.
Jag tror att det lät hyfsat mystiskt och bra till slut. Bättre än alla spotifyinspelningar som finns.
Men det mest mystiska var när jag gick in på en damtoalett efter en av tjejinstrumentalisterna. Brusefåtöljen brusade men ringen var uppfälld!
Jag har tydligen ett och annat att lära om utländska toalettvanor.

"Planeterna" uruppfördes precis när man hade hittat Pluto, men Holst var förutseende tydligen, för han la inte till någonting.

Som den minnesgode läsaren säkert kommer ihåg, så måste jag prata med mig själv i affären för att komma ihåg vad jag ska handla, vart jag är på väg. Men samtidigt vill jag ju inte låta omvärlden se att jag rör på munnen, för då kan jag ju verka dement, vilket jag absolut inte kan vara. På grund av att sonen tillfälligtvis har blivit mambo mellan X-jobb och jobb, så vill man ju gärna glädja honom med sådant som han tycker om (inom rimliga gränser förstås), och till det hör alltså Kalaspuffar. Men tänk er själva, om man går omkring på Hemköp och säger kalaspuffar, kalaspuffar, kalaspuffar ...Hur skulle det se ut? P och F är bokstäver som man absolut inte kan använda i affären. Nej, med stiff upper lip säger jag i stället kalastuttar, kalastuttar, kalastuttar. Jag är så lättroad, så jag nästan skrattar högt. Men hur skulle det se ut? Gå och skratta på Hemköp?

Nej, jag skyndar mig hem och bestämmer mig för att göra totatisnos.

Idag, dvs. det är redan igår, är det eller var det stora depparedagen. Jag visste inte det, så när jag vaknade i morse, hoppade hjärtat till lite av pur glädje, för det hade ju inte läst Aftonblaskan. Det hoppade till för att jag kom ihåg att jag har en son, som f.t. åter bor i jungfrukammaren. Jag tänkte på att snart (vid 10 tiden) kommer han att veckla ut sin långa lekamen och komma ut i köket och konversera. Det är roligt. Visserligen inskränker sig konversationen till "suck" och "stön" och andra humörbeskrivande ord.  Visserligen har hans tonårsvanor övergått i ungkarlsfasoner, men jag överser med det. Visserligen lägger han beslag på min dator, men jag har ju en till om jag skulle vilja göra något viktigt. Livet är för kort för att tjata om tallrikar som inte går till diskbänken själv, mjölk som står framme, kläder som inte har hittar till tvättkorgen. Jag plockar och diskar, väl medveten om att allt kanske är mitt fel. Jag har misslyckats med att inpränta vikten av att hålla efter sig själv. Jag är inte så himla bra på det heller, om sanningen ska fram.

Det där med uppfostran är en myt. Om inte barnet accepterar att bli uppfostrad, utan gör som det vill ändå, så har vi ju inget att sätta emot, sedan vi slutade att slåss. Det enda våld jag har tagit till är att jag fick lägga mig med benen över tvååringen för att han inte skulle slå ihjäl sig. Jag orkade inte hålla honom.
Det är längesedan och 192 cm gör man inte vad man vill med, snarare tvärtom.

Men jag skulle önska alla unga män att de tänkte på, att flickor sällan är intresserade av att röja efter killar. Jag tror inte det befrämjar någonting av det som unga pojkar tänker på. En f.d. ung man, numera 44 år, hade som sitt enda intresse att samla ölburkar. Vi ockade och ockade och sa att vem vill flytta ihop med en kille och dela sitt liv med tusentals ölburkar? Och vi fick rätt. Ingen varken pojke eller flicka har anmält sitt intresse.

Men det är trevligt med barn, och jag inser att detta är sista gången som han "bor" hemma, mellan X-jobb och det riktiga jobbet, som vi hoppas på nu.
Plötsligt kokar han kakao med Amaretto. Mmmmm, gott. Jag får diska. Plötsligt spelar han på käken. Jag kan absolut inte höra vilken bit det är, men det är roligt ändå.
Plötsligt kommer Åsnan och då är de två, som sitter här och babblar. Det är roligt.

Plötsligt är han inte med tåget och den gamla fasan griper mig igen. Det är min största noja, att barnen försvinner och ingen vet vad som har hänt. Jag drömmer det nästan nattligen. Förmodligen är det minnet av en död bror och alla artiklar veckotidningar som jag är uppväxt med, där barnen kom bort och mördades stup i kvarten. Och senare tid har ju inte heller saknat stoff.

Jag vill gärna sluta drömma sånt. Barnen lever och mår bra och har blivit stora och duktiga alldeles av sig själva, varför ska jag då hålla på med dessa hemska mardrömmar?

Men det finns mycket som är bra. T.ex. är det väldigt skönt att inte behöva skriva ett kåseri till en tidning och så har man en deadline. Innan den måste man komma på något roligt. Det kan ju inte vara så kul. Ofta är kåserierna och krönikorna man läser i en viss tidning här på västkusten inte särskilt roliga och man känner, hur skribenterna har krystat fram dem. Som när man skrev uppsats förr i världen. Och om jag skulle läsa det här i en tidning, skulle jag tycka att det var tramsigt och töntigt.

Egentligen hade jag tänkt fråga mina läsare om vad de tror är främsta orsaken till att folk inte svarar på mejl eller brev?
En del vimsar till det, men de brukar svara sedan. Men en del verkar helt sonika skita i det, och då undrar jag hur man tänker när man kommer fram till det. Tyvärr är det väl inga skitare som läser detta och skulle de göra det blir det ju inget svar. Men ni andra kanske kan komma på något? Jag menar, när man frågar om några konkreta saker eller berättar något, som är intressant för båda. Jag förstår nämligen inte.

Kära alla två läsare!
Ni undrar väl hur jag har det häruppe i stugan. Jo tack, jag ligger mycket i soffan och läser mina dåliga böcker eller löser de dåliga korsorden. Idag fick jag visserligen använda ordet "dalkjusa", och det var nog första gången sedan rättskrivningen i folkskolan. Å andra sidan hade de stavat fel till affisch. Affish, ush ...Det var i Aftonbladets korsordsbilaga. Där finns det inte heller något forum för konversation. Det har de inte tid och råd till.

Min soffa är mycket bra. Man sover jätteskönt i den på eftermiddagen och dessemellan också förresten; det är nära till brasan när man måste hoppa upp och lägga i mera ved och det är fin sikt. Visserligen är det lite kallt, men två filtar brukar hålla draget borta.
Det är förresten konstigt. När temperaturen sjunker ute, så känns det naturligtvis inne också. Kylan liksom slår in runt om ens lekamen, som inte är särskilt snålt tilltagen. Men när temperaturen stiger utomhus, då blir det också kallt, för då går kylan i väggarna inåt. Kan någon förklara det?


Det här ser jag när jag ligger i soffan:

Krukorna är från Prins Eugens Waldemarsudde. Min mor var väldigt förtjust i dem och jag har flera storlekar, utom den låga, vida, ifall någon vill överraska mig någon gång. Hyacinten har slagit ut idag; det är så dags. Får väl följa med hem. Hästarna är från Ikea och de står där jämt, liksom julklockan där uppe. Jag dammar av dem lite på sommaren bara. Koppen är från Rörstrand och är fådd av släktingen med den goda smaken och den (koppen) har just innehållit min varma choklad. Den står inte där jämt, men ibland glömmer jag förstås att diska den.

Mitt i fönstret hänger en extra glasruta. Den är fådd av systrarna Sjöberg på min 25-årsdag. Det var då jag gjorde en kolatårta som fick serveras med hammare och kniv. Den är köpt i Haga för ganska länge sedan som ni förstår. Det var då man rev allt vackert i Haga och antikvitetsaffärerna hade gott om gamla saker. Den som brukar gå på Bishops Arms vid Järntorget i Göteborg, kan se likadana glasrutor som sitter ingjutna i deras fönster. Jag tycker den är fin, särskilt när Saurons öga lyser utanför.

Så här ser det ut när Sauron är i farten:

 

Själv visste jag inte vad Saurons öga var, för jag är lite obildad, men jag googlade och nu vet jag. En timma efter att kortet tagits, fick Sauron starr, väldigt utbredd sådan. Men det tog jag inte kort på.

I bland får man ett ryck och lämnar soffan och brasan en stund. Då tar man en promenad till soptunnan och är det fint väder, fortsätter man till tomtarna och kollar att allt är som det ska.

 

Men hallå?

 

Fimbulnoktürn' hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin',
snoj lajt' in blanko sür la pin',
dito sür baldakino.
Nizz' ist nur piggelino.

(Ludoviko Hagwaldo)

 

Jag tycker väl att det ser ut som Nizz ist nicht piggelino.

Nej, in igen. Detta är ju ett inredningsinlägg. När jag byter viloplats och ska sova på riktigt, ser jag det här:

 

Det är jag ganska nöjd med, i synnerhet taket, som Åsnan har målat. I hörnet står mina nya handsmidda gardinstänger som ska upp vilket år som helst.

Vi ses!

Nej, det var inte den jag läste inatt. Men jag drömde att jag tappade en rund Lisebergskanin (Kronjuvelerna) nedför en jättehög terass när jag var på språkresa i England och försökte få på mig en tröja för vi skulle på utflykt (Enid Blyton) och hur i all världen skulle jag få hem tre jättetavlor som jag köpt och varför var värdinnan arg på mig. Nej, drömmar är inte så konstiga ibland, om man kommer ihåg vad man sett på TV och läst.

Jag har läst två svenska deckare på ett par dagar och även om jag läste till kl 5 i natt, så var det inte för att den var så bra, utan för att jag inte kunde somna och gjorde jag det någon liten kort stund så vaknade jag genast och hade drömt så där konstigt som man gör.

Båda två är skrivna av kvinnor som har samma vackra förnamn. Den ena har Sveriges fulaste efternamn, den andras efternamn kommer mig att tänka på komministern hemma i Svenljunga som alltid la till en vokal.
-Herrene vare mede edere. Amene.
Jag tycker inte så mycket om när man märker att " nu ska jag skriva miljö" och så kommer det en massa uppräkningar om mjäll på kragen och regnblänk på gatan. Är det sådant man lär sig på skrivarkurser?

När jag var liten märkte jag absolut ingenting sånt. Som jag älskade Enid Blytons böcker! Vilka underbara jular när man fick ligga i soffan och äta knäck och läsa mysterieböckerna och Fem-böckerna för att inte tala om Tvillingarna på S:t Claire. Aldrig föll det mig in att Enid Blyton inte var den vänliga person som hon borde vara för att skriva så härliga böcker för barn.
Filmen om henne gav en helt annan bild av författarinnan. Se den inte, om ni vill ha kvar illusionen. Dock är hon ett fenomen. Trots gammalmodigheterna i böckerna säljer hon fortfarande 8 miljoner böcker varje år.

Ur Wikipedia:
Böckerna är mycket präglade av sin tid, särskilt titlarna från 1950-talet, och har kritiserats för att återspegla negativa stereotyper om kön, ras och klass. Detta har postumt blivit så besvärande att det oftast censureras i moderna översättningar och även engelskspråkiga nyutgivningar. I Fem stoppar spöktåget (Five go off to camp) används exempelvis uttrycket "svart som en nigger med sot". Annat som betraktats som tveksamt ur ett nutida etiskt perspektiv är referenserna till slavar och kroppsbestraffning. Blytons synsätt kritiserades redan under hennes livstid. En förläggare avvisade en berättelse från henne år 1960, bland annat med motiveringen "Det finns en svag men oattraktivt anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är 'utländska'... och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet. "

Tänk, vad man inte visste och inte märkte. Men härligt var det.

Nytt år igen. Hur många år finns det? frågade jag filosofiskt på Facebook. Ingen svarade i och för sig tjugotusentolv, en nolla mer eller mindre kan ju hända den bäste, men 42 var det en som föreslog, liksom att det nu var drakens år.

Tänk om det nya året vägrade att komma, tänkte jag. Tänk om det satte sig på tvären och tjurade vid tröskeln.
- Jag kommer inte om inte alla slutar att vara dumma.

Puh, vad jobbigt. Då skulle man behöva diskutera vad som menas med dum och och vems sanning som ska gälla. Och det gamla året skulle man inte få ut. Han (?) skulle sjunka ihop strax innanför tröskeln och ligga där och lukta gubbe och gamla sorger och bekymmer. Blä!

Och tänk om det inte blir något väder!

Jag minns förresten när den 5-årige sonen ringde till "Svar idag" (ett frågeprogram, som sändes i radion i många år fram till 90-talet ungefär) och flämtade fram frågan:
- Hur skulle det bli om inte månen fanns?

Han fick ett jättefint svar av Peter Nilsson, författaren och astronomen. Väldigt mycket skulle vara annorlunda, inte bara tideräkningen. Det var väl inte ens troligt att människan skulle ha utvecklats till det som vi blev. Om jag hittar kassettbandet med inspelningen skall jag återge hela svaret.

Jag ger inga nyårslöften, men jag kan instämma i en annan väns, en som skulle äta mer mango i år. Det ska jag också göra. Och granatäpple åtminstone en gång. Jag lovade mangovännen förresten att jag inte ska råna några banker i år.
Nej, jag ska försöka hålla mig vid liv, försöka att inte få ont någonstans, fortsätta att träna två eller helst tre gånger i veckan, lösa åtminstone några lätta sudoku rätt, försöka att inte slå mina barn, försöka förstå varför människor gör som de gör och inte ta det personligt, öva cello lite mer, klä om en fåtölj, gå en notskrivningskurs i Sibelius på Musikhögskolan (den som jag ansågs vara obehörig till av Antagningsverket. Efter 7 sorger och 8 bedrövelser tyckte det till sist att jag var behörig.) och plantera 12 smaragdtujor.
Eller också blir det något helt annat. Osvuret är bäst.
Jag tror inte det blir bättre och bättre dag för dag; jag är fullkomligt nöjd om det håller sig som det är.

Men det skulle inte vara så dumt om jag kunde få en förklaring till hur en julklappspåse kan gå upp i rök mellan Örebro och Söderbärke. Den är inte kvarglömd, den finns ingenstans och kan heller knappast ha ramlat ut på parkeringsplatsen utanför Lidl i Fagersta utan att två personer skulle ha sett det, eller hur?
Dessutom var det två påsar gardinringar i. Gardinringar är väl inte särskilt stöldbegärliga. De var till råga på allt ganska fula.
Färre mysterier av detta slag önskar jag mig. Inga alls faktiskt.

Och det hände sig någon gång  i mitten på nittiotalet, att en flicka från Angola, Paula, ville skriva ett kärleksbrev till en svensk pojke, som hon hade träffat. Hon bad mig om hjälp, eftersom jag var hennes lärare. Tillsammans totade vi ihop ett brev, som inte verkade för töntigt i mina ögon, men som ändå fick fram det hon ville säga.

Brevet fick avsedd effekt, de blev ett par, gifte sig, hon utbildade sig till undersköterska samtidigt som hon jobbade och fick barn. Strongt, menar jag. Ibland har jag träffat henne och hon är så glad för sitt liv i Sverige.  Idag såg jag dem alla tre på spårvagnen. Barnet är väl ca 7 år nu, mannen såg helt normal ut, (alltså han var inte typ 75 år som thailändskornas män ofta är) och de verkade faktiskt lyckliga; i alla fall inget synliga problem.

Det var också hon, som gjorde en låt, sjöng in den på band, gav det till mig varpå jag skrev ned den och gjorde harmonier och övade så in i bänken för att den skulle framföras på avslutningen. När det var dags för konserten, kunde hela min familj den, men solisten själv hade glömt hur den gick, så alla undrade om jag spelade fel eller? Det var kanske då det stod "Dålig på piano" i skoltidningen. Ja, det var invandrare som gjorde den, men redaktören var svensk och var det någon som var dålig, så inte var det då jag.

I alla fall, så känns det väldigt roligt att se resultatet av ens språkliga bistånd en gång i tiden. Jag ler i mjugg som Gud Moder på sitt moln. Kom inte och klaga på SFI-undervisningen förr i världen, Jan Björklund.

För tillfället läser jag "Cigaretten efteråt" av Horace Engdahl. Det är inte så att jag har gått och längtat efter att läsa den, men han verkade ju rätt så trevlig i "Babel", vilket jag skamligt nog måste säga överraskade mig. När jag är på biblioteket orkar jag sällan leta upp någon bok, som intresserar mig, eftersom de står i hyllorna och man måste läsa titlarna på snedden. Då blir jag yr i huvudet.  En del titlar går åt andra hållet dessutom. Det är för jobbigt. Därför kollar jag in 7-dagarshyllan. Där står de med framsidan mot mig, och där tar jag någon, ofta en aktuell bok faktiskt.

Ojojoj, vad han är bildad. Lite avundsjuk är jag nog på hans och frugans frukostdiskussioner. Kan bara ana med vilken intellektuell skärpa de förs. Mitt frukostbord hör oftast bara mig prata för mig själv. Skulle någon mer råka befinna sig här samtidigt, hörs mest bara grymtanden och prassel med tidningen.

Hur som helst, Horace måste ha läst en av mina universitetsarbeten, för han utmnämner Montaigne till den förste bloggaren. Det, Horace lille, hade jag redan gjort! Som bevis på detta, publicerar jag framsidan.

 

Nåja, bevis och bevis. Men jag tror att jag publicerade hela arbetet här på bloggen också. Här var det visst!

Nu vill jag ha lite hjälp av mina tre läsare. Jag har köpt en st. Malmstenfåtölj, som jag ska klä om på en ny kurs. Den är mycket skön att sova i framför TV:n, speciellt Rapport. Kursen börjar i januari och jag har inte köpt något tyg än. Jag vill gärna höra vad mina läsare skulle välja för tyg. Fåtöljen heter Stora Fjäderbrickan (varför vet jag inte) och den kostade 600 kr, vilket jag tycker är ganska humant. Nuvarande tyget är bajsbrunt och strävt och vasst, och så ska den inte se ut i fortsättningen. Men ska det vara mönstrat, enfärgat, knappar i olika färger, ska det vara svenskt tenn-stuk eller något  klassiskt tråkigt? (Ledande fråga, jag vet).
Seså, fram med edra inredningsintelligenser. Gärna med länkar till tyg.

Rassla på med kommentarer nu! Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret, säger vår gamle vän Ovidius. Och ni vill väl inte att jag ska tramsa omkring i mörkret och slå mig, eller hur?

Jo, det brukar vi ha, när vi är på det andra stället. De är drygt 100 år och hängde i granen i Tumleberg, där min pappa och hans syster bodde som barn. Alltså, örlogsflaggor är en överdrift. Men kanske att man trodde att det var så de hette på västgötaslätten 1918. Så här ser de ut, fast på golvet:




Så, det var bara ett svepskäl för att få lägga in juluppsatsen igen. Den skrevs av min 12-åriga faster Alice 1918. Så här kommer förra årets inlägg:

Förberedelserna till julfirandet i mitt hem räknar jag från den dag vi slaktade grisen, för då blev det julskinka, svinhuvud, korv och sylta. Intet av den sorten, tycker jag, skall saknas på ett svenskt julbord. Det är ju mycket arbete, innan det blir både korv å sylta. Men så smakar det också bättre, när man lagar det hemma.

Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.

Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte. Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.

Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.

Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.

Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.

Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förförliga spanska sjukan gått och flera har dött. Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul. Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå. Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.

 

Alice fick ta realen, men inte mer. Hon  arbetade som telefonist på telefonstationen på Järnvägshotellet i Tumleberg och avled 1943.  Det finns en person som minns henne fortfarande.

Rodelinda är en barockopera och barock innebär ett helt annat sätt att sjunga för operaångarna. USA är väl inte direkt det mest banbrytanade landet i historisk autentisk uppförandepraxis. Metorkestern använder sig t.ex. inte av barockstämning eller barockinstrument. Men till deras försvar måste man säga att orkestern lät oerhört bra ändå. En del gamla instrument fanns med, t.ex. teorb (giraffluta) och cembali.
Men Scholl. Vilken röst. Vilken lycka när han sjunger. Så oerhört vackert, scenografi, allting. En besökare har gjort något som är helt förbjudet, spelat in hans entréaria, "Dove sei" från sin plats i salen. Bilden hoppar runt och ibland är nästan ingenting med, men till slut får han till det och även om ni inte förstår italienska, så är det inte svårt att förstå Scholl. Han är också toll, tror jag..
Självaste Rodelinda spelades av Renée Fleming, och hon är ju inte så dålig hon heller ... men Andreas Scholl! Åh. Vackrare kan det knappast bli. Och vilken snygg rock han har!

Å, den som hade känt dig redan från Student 64! Det skulle ha varit roligt, för mig i alla fall.

Jag har nämligen nyss läst "Bitar av mig själv", och det kunde lika gärna ha varit bitar av mitt själv. Förmodligen är vi en hel del i den generationen, som känner igen oss.  Det är fantastiskt roligt att se sina egna tankar formulerade så fyndigt. Man känner sig liksom lite upphöjd ...

Jag grät också över mitt studentbetyg, men inte för att jag inte visste vad jag skulle göra av mina A:n, för det hade jag inga alls. Vi som var från landet skulle ändå inte ha så höga betyg just för att vi var från landet. Hej, Jante.

Jag grät över att jag fick sänkt betyg i musik sista terminen, och det bara på grund av att musikläraren hade varit på torken terminen innan, så han inte visste vad som hade hänt på betygsfronten och han var för full för att orka kolla i betygsliggaren. Jag harmades också över att en pojke, som läste högt och bra ur Allmän musiklära, fick "a". Han blev sedermera professor i kulturgeografi men det var jag, som kom att ägna mig åt musik.
Planerna på att bli dirigent skrinlade jag emellertid redan som ganska litet barn. Jag förklarade för alla, så att de skulle förstå att jag förstod, att jag ju inte skulle kunna bli dirigent, eftersom brösten skulle komma att sitta ivägen.

Du växte upp i Missionsförbundet, jag inom Statskyrkan, i en liten utlöpare av Schartauanismen i södra Västergötland. Det fanns åtminstone en missionsförbundare också i köpingen, men honom betraktade vi med skepsis och medlidande. När han gick förbi vårt hus på sin söndagspromenad sprang vi till fönstret och sa:
-Titta där går han som är frikyrklig! 
Klädhandlaren lär ha varit kommunist. Jag är inte helt säker på det eller om det var "elakt" förtal, men han fick i alla fall vara rövaren till vänster när kyrkokören sjöng Schütz "Jesu sju ord på korset".

De högkyrkliga farbröderna skakade också på sina huvuden och log besserwissertviktigt åt allt som luktade katolicism.
Ganska snart krånglade jag mig ur allt vad religion heter, förutom att jag ofta sjunger i kyrkor. Det finns ju inte så många rum som det låter så bra i som i de gamla stenkyrkorna.

År 1968 träffade jag både min första missionsförbundare och min första kommunist på riktigt. Jag vet inte hur många gånger sedan dess jag har tänkt, att missionsförbundaren, som är min körledare, fortfarande måste leva i den tron att det är det som är det normala, att vara uppvuxen i missionsförbundet, precis som du trodde när du var barn. Han har ofta refererat till (för mig) helt okända namn, som om de vore i klass med Nelson Mandela och Alfred Nobel och han säger också Jésus med akut accent.
Det är väl svårt det där med perspektivet.

Min första kommunist var dessutom den förste mannen, som betraktade mig som om jag vore klok. Det var på hemvägen från min första körrepetition med kören som jag alltsedan dess har förblivit trogen. Jag har inget minne av att någon manlig bekant dessförinnan liksom hade räknat med mig och min åsikt, och jag blev alldeles ställd. Jag räknade verkligen inte med att jag skulle tas på allvar. Hjälp! Det blev besvärligt för mig; jag hade ju lärt mig att inte bara missionsförbundare utan även kommunister skulle betraktas med skepsis. Och här satt nu en intelligent man och var kommunist! Jag var tvungen att raskt överge hemmets tankevärld.

När jag kom till kapitlet "Mors dag" i din bok nästan ropade jag:
-Jaja, så är det! Precis så är det! Vi är väl tusentals eller miljontals som vet att det är så, men ändå ska man liksom inte låtsas om det.  Och nu måste jag citera dig:

Innan jag fick barn var jag huvudpersonen i mitt liv. När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll.
Men när barnen blivit vuxna och gått sin väg?

Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?

Jag halar och halar utan att lyckas särskilt bra. Man är ju faktiskt inte så särskilt intressant trots att man försöker hålla allting i gång och låtsas att man har en massa viktiga saker för sig.
Visst går det, men det går inte att förneka  att det är en stor sorg att man inte längre får klappa sitt barn på huvudet, att barnet tycker det är äckligt när man råkar snudda vid det med någon mjuk kroppsdel, "... all kärlek som hamnar bredvid och bara spills ut...".

Vart ska överloppskärleken ta vägen?
-Skaffa katt, säger barnen.

Jag instämmer i att om all den energi som föräldrar ägnar åt att bekymra sig för sin avkomma och allt kärleksspill kunde samlas upp och omvandlas till elektricitet, skulle den gladligen kunna ersätta kärnkraften. Så stark är den.
Och då skulle man ju komma till nytta igen ...

Om du hade frågat mig vilken tid som har varit den bästa i mitt liv skulle jag nog ha svarat så som du trodde att din mamma skulle ha svarat. Men för några år sedan intervjuade jag en 90-årig kvinna och ställde samma fråga till henne:
-Vilken tid har varit den bästa i ditt liv?
-Det är nu, svarade hon.

Kanske hade hon lyssnat på Jan Malmsjö, eller också tyckte hon faktiskt det, åtminstone i jämförelse med vad livet hade bjudit på dessförinnan. Hon hade varit med om det absolut värsta man kan uppleva som förälder.

Jaja, vi får väl härda ut och ha det så kul vi kan så länge det varar. Du skriver böcker, som jag ska läsa, och jag sjunger och spelar och bloggar så länge det går, så får vi se vad vi tycker om tjugo år. Kanske vi får en överseende klapp på huvudet av våra medelålders barn.

Undrar vad vi tycker om det?

Hälsningar
Anne Marie, student 64.

Jag har utsett mig själv till att bli testpilot. Moppopilot. Jag får en moppo och skall moppa runt och blogga om vilken fantastisk moppo det är. Blev ni avundsjuka nu? Lugn. Ni kan också få moppo. Här (men akta öronen, det är starkt ljud) kan ni se vad det handlar om.
Jag är ju som en del vet, agressivt ointresserad av städning. I synnerhet torka golv med tunga hinkar som välter och dessutom ger mig ryggskott. Jag försöker säga till kattoxarna (för den okunnige: det betyder dammtussar) att de ska hålla sig undan, men till slut mopsar de upp sig och sitter och trycker i hörnen och rusar ut över golvet vid de mest olämpliga tillfällen. Nu skulle jag alltså kunna ta död på dem lite enklare kanske.

Den här moppen ska man fylla på i skaftet, vilket jag tycker låter intressant. Sedan ska man trycka på någon knapp och så duschas rengörningsmedlet ut framför el moppo. Det låter faktiskt mycket bekvämt.
Vad jag inte har fattat är slutet på hela mopphistorien. Vad gör man sedan? Måste man ta fram en hink och bada moppen? Det framgår inte av instruktionsfilmen, så risken finns att det inte är fullt lika enkelt.

Ja, i sinom tid får vi se om jag blir moppificerad. Vi kan ju ordna en tävling! Vilka tror att jag blir utsedd? Priset i så fall består i att alla får komma hit och pröva el moppo.
Om det är någon som mot förmodan tror att jag inte kommer att bli utsedd till moppopilot, ja, då får ni komma hit och pröva något annat. En saffransbulle t.ex.

Året var 1996, som det brukar heta. Jag jobbade då på Annedals Vuxengymnasium i Göteborg. Där jobbade också en ny lärare, som hette Thomas Nervell. Jag kände honom inte, men hade sett honom från och till i lärarrummet. Många andra kände honom eftersom SFI och vuxengymnasievärlden inte var alltför stor i Göteborg. Han hade fått meddelande om fast tjänst en dag i december. Den 19 december blev han mördad.

Om allt detta visste vi ingenting, för jullovet hade brutit ut innan den informationen blev känd. Vi fick börja vårterminen med sorg och ilska. Mördaren hade nämligen försvunnit. Han hoppade ut via balkongen och försvann ur landet.

Så småningom kom det fram på skolan att Thomas var homosexuell och att han som försvunnit var en av hans elever.

Vi höll minnesstund över honom i Annedals kyrka och jag sjöng Lascia ch'io pianga. Hon som bestämde över program och sådant och aldrig någonsin nämnde mitt namn i samband med våra avslutningar när jag sjöng eller kom loss med Widors Toccata, hon hade fått för sig att jag måste sjunga den på svenska. Men svenska vokaler ligger inte så bra i min mun, så jag envisades med att jag ville sjunga på italienska, eftersom jag dessutom tyckte att den svenska texten var opassande. "Dagen är nära, mörkret försvinner", vad är det för trams att sjunga till en som just blivit mördad? Nej, då tycker jag att det här med låt mig gråta över mitt grymma öde passar bättre, även om det var ett helt annat öde som åsyftades i operan Rinaldo.

Men som vi har kunnat läsa i tidningarna sökte en viss Omar Buhran Hassan asyl i Kanada och det upptäcktes då att han var efterlyst av Interpool, eller Ipo, som man säger inom åklagarvärlden.
Då mejlade jag till Tingsrätten och frågade hur man kunde få veta när målet skulle upp. Det visste de inte; de hade aldrig hört talas om detta. Men häromdagen stod det i tidningen att målet var igång! Jag fick veta att två dagar återstod, och jag lyckades ta mig dit idag den sista dagen, den elfte i elfte, i elfte timmen alltså.

Åhörarna får sitta bakom en glasvägg och den som tror att det är spegelglas inifrån rättssalen tror fel. Domaren såg precis vad vi gjorde. Jag har aldrig varit på någon svensk rättegång, och jag blev lite förvånad. Naturligtvis var det inte som i USA, men det är ju den bilden man har inpräntad. Först kunde jag inte urskilja vem som var god och vem som var ond. Jag tyckte alla gubbarna såg ungefär likadana ut. Så småningom förstod jag att han bredvid tolken var den åtalade.
Åklagaren höll sin plädering, och jag förvånades över att hon använde ett mellanstadiespråk. Jag trodde det skulle vara ett mycket mer sofistikerat språk som användes i rätten.
Länge pratade hon, omständligt och övertydligt.  Kanske för att det skulle vara lätt för tolken att översätta?

Sedan var det lite paus och därefter var det försvararens tur. Han hade redan före sessionen sagt att han hade bråttom och gärna ville vara med på jippot på Kungsgatan idag och i Domkyrkan, där 11 brudpar skulle gifta sig och en 3 km-tårta skulle dukas upp på Kungsgatan.
Han hade inte heller mycket att säga, men betonade att det skulle kunna vara en tredje man.

I korthet menar åklagaren att det var Buhran som var den som hoppade ut från balkongen i strumplästen utan tröja och jacka och hade haft ihjäl Thomas, för det finns vittnen som sett honom i snön. Försvaret menar att det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att det inte kan ha varit en tredje man. Åklagaren tycker då att det är kolossalt osannolikt att Buhran senare skall ha påträffats ute i snön utan just skor och tröja och jacka och med blodfläckar.

Som vanligt är det väl ett sådant fall där det tycks vara solklart vad som har hänt, men att bevisläget kanske inte räcker. Dock får han stanna i häktet tills dom faller om 14 dagar, vilket indikerar vilket ben Tingrätten tänker stå på. I vilket fall blir han utvisad sedan.

Jag tycker det är skönt att det äntligen kan bli lite klarhet i fallet. Lite upprättelse åt Thomas, som nästan är bortglömd av alla. Ett Cold Case, som kanske blir ett f.d. Cold Case.
Vi var inte många som var där och lyssnade för Tomas skull. 

 

Denna rubrik steg upp i mitt inre, när jag idag bevistade en mycket sorglig begravning. Det sorgliga var i och för sig inte pianoklinket utan att en ung människa går bort innan hon ens kommit till mitt i livet och att de ganska unga barnen och den inte helt unge fadren står kvar.
Hon hade haft gott om tid att planera sin begravning, och det hade hon gjort också. Skårs kyrka i Göteborg var proppfull med musiker, eftersom den döda var flöjtist. Jag gissar att alla satt och funderade vems tur det är nästa gång och kanske vilken musik man skulle vilja ha.  Det gjorde jag i alla fall, och plötsligt visste jag ett par saker.

Det var naturligtvis inget fel på pianospelet i sig, men jag tycker inte det passar med piano i kyrkan, och det har jag aldrig tyckt! Orgel ska det vara. Så lås pianolocket när det är min tur.

Eftersom man inte vet om man får god tid på sig att planera eller om det blir snabba ryck när det är så dags, så ska jag nu ge några riktlinjer för dem som fortfarande är i livet när jag inte är det. Det är inte så jag att har planerat något frånfälle; tvärtom hoppas jag överleva 50 år till.

Begravningen måste alltså bli i kyrkan, eftersom det är ont om kyrkorglar på andra ställen. Begravning på konserthuset, njaä, det blir nog inte så stämningsfullt.

Eftersom jag har gått ur kyrkan, kanske det kan stöta på problem. Men det är nödvändigt med levande orgelmusik. Det går inte att starta sin himmelsfärd med något substitut. Inga Cd-skivor, tack. Jag vill heller inte ha en organist som trampar i klaveret, utan en som är i sina bästa år och mycket duktig och som inte blir nervös även om det skulle vara en eller annan musiker i församlingen.

Buxtehudes d-mollpassacaglia är ett måste och som avslutning, när alla längtar hem eller till kyrkkaffet (eller kyrkvinet kanske) ska det vara något riktigt långt och pampigt av Johann Sebastian, t.ex. G-dur preludiet och fugan. Det är inte helt lätt, så organisten måste som sagt vara välövad.

Sen kunde man ju tänka sig körmusik, men det är mer svårplanerat. Kanske den kören som jag har tillhört i drygt halva mitt liv har gått hädan också vid det laget; det vet man aldrig. Jag får nog ligga lite lågt där.

Men slutkören i Matteuspassionen är annars mycket lämplig. "Wir setzen uns mit Tränen nieder". Skulle det bli svårt att praktiskt gemomföra, skulle jag kunna nöja mig med "Erbarme dich" med Andreas Scholl. Det är väl dock inte särskilt sannolikt att han skulle erbarme sich über mich, särskilt om jag inte kan applådera.

Nåja, det finns ju lite annat att välja på. Det är helt ok med den här. Op. 76 av Jean Sibelius i arr för cello och gitarr.

Den minnesgode vet vid det här laget, att så fort jag har varit på en begravning, så måste jag blogga om min egen. Se här, t.ex.

Det var förresten min gamle orgellärare, som spelade idag. Han minns inte vad jag heter, så han brukar kalla mig Passacaglia i d-moll, för den förknippar han med mig.

...som en pensionär, men det är så vackert i Slottsskogen med alla vitsippor, skrev en framstående ung sångerska i sin status på Facebook i våras. Detta föranledde mig att fråga hur pensionärer lät.

- De bara tjatar om blommor och gnäller om sina sjukdomar, skrev hon då.

Det förvånade mig lite att en sådan begåvad människa hade en sådan begränsad uppfattning om pensionärer, men hon kanske bara umgås med folk som har mindre barn och talar om viktigare saker, som blöjor och sovvanor och sömnbrist och trots och skrik och dåliga skolor och vattenkoppor och vaccin mot livmodercancer för flickor.

I dagens GP berättar Magnus Härenstam att "det är rätt komiskt att åldras". Detta ska han showa om på Liseberg i vinter. I stället för att bara prata om det negativa ska han försöka "titta med humor på åldrandet".
Jag kan bara önska honom lycka till och hoppas att han inte får fler blodproppar.

Han gör precis rätt. Han fortsätter med det han kan, vara rolig, och han får till och med betalt för det. Då är det kanske lättare att se det komiska i att bli gammal.

Apropå att bli gammal. I helgen träffade jag mina kamrater från Skara Folkskoleseminarium. Vi gick alla ut som småskollärare 1966, och det är ju ett tag sedan. Vi har alltid en runda där vi berättar vad som har hänt sedan vi träffades sist.

Ingen saknade direkt sitt jobb, ingen hade uppmanat sina barn att bli lärare, men alla hade mycket annat för sig och nästan alla hade barnbarn och ingen hade varit riktigt frisk heller. Vi berättade alltså om våra sjukdomar för varandra. Det är nog enda gången som man kan göra det, i ett såpass slutet sällskap. Annars kniper man käft för att inte bli beskylld för att vara en gnällig pensionär.

Jag glömde berätta om mina sjukdomar.  Eller kanske jag inte glömde. Jag tycker det är svårt att beklaga sig offentligt. Dessutom har jag hört "intresseklubben antecknar" såpass mycket, så jag inser att andra inte inser, att jag är det intressantaste som finns.

Men nu har jag kommit på en sjukdom som kanske inte finns, men det skulle förklara en del. Kan någon tala om ifall det finns "diafragmaödem"? Ni vet när diafragman blir större än bysten? Inte för att jag är i den klassen än, men tendenserna finns ...

Det är väldigt roligt att träffa sina gamla kamrater. Men jag vet inte om det är så komiskt precis. Man blir nostalgisk och stämd till eftertanke, som det så vacker heter.
Undrar om Göran Persson någonsin funderar över vad kommunaliseringen gjorde med skolan när han sitter och pöser på sin traktor? Annars kan han fråga pensionerade lågstadielärare. De kunde hålla sig för skratt efter den reformen.

Nu får man gilla läget eller åtminstone acceptera det. Det kommer alltid nya, roliga saker. Magnus Härenstam i vinter kanske?

Man kan kanske gissa på att publiken kommer att bestå av jämnåriga och inte så många unga framstående sångerskor.

Rubriken står för mig för något annat än det alla tror. Visst, när man hör första lärkan eller första blåsippan tittar fram under vissna löv. Jaja.

Men när man blir riktigt besviken eller ledsen, så blir man det, och stämningsläget sjunker till botten. När det väl har kommit dit, så känner man igen sig. Här har jag ju varit så många gånger förut; hej på er. Det känns välbekant och hemtrevligt. Jo, så här är livet, hur kunde jag för ett ögonblick glömma det och tro att det skulle vara min tur nu? NU? Fem i tolv, när det mesta redan har hänt?
Nu skäms man för att man ens tillät sig hoppas på något annat. Det var ju så uppenbart att denna chans att statera på operan skulle gå min Spitznase vorbei. Hur kunde jag hålla på att hovera mig i tre timmar som om jag skulle vara lika bra som någon annan? Jag visste det, jag visste det. Hybris är bara förnamnet.

Jag fick ju inte ens bli Lucia för 100 år sedan...

Tack så djävla mycket, som en teatergubbe på Facebook brukar säga.

Nog ordat om det. Det är väl bara att bryta ihop och gå vidare.
Men någon opera tänker jag INTE gå på, det lovar jag. Jag vill verkligen inte titta på några nakna karlar. Förresten var Sven Wollter naken redan på 70-talet på Stadsteatern och det var han (nästan) nu också i Påklädaren.
Som om det skulle vara något.

Jag har i alla fall idag fått 1650 kr från Folkteatern för 19 repetitioner och 20 föreställningar! Det ni!

är trevligt.

Jag hörde talas om att de sökte statister till en opera av Sjostakovitj, Lady Macbeth från Mzensk, och de skulle vara upp till 55 år och representera ett genomsnitt av folk. Jag låtsades inte förstå den kronologiska åldersgränsen utan slängde iväg en ansökan, pepprade den med mitt CV och akademiska meriter och statisterfarenheter och hoppades att antagningsgubbarna inte skulle kunna räkna ut hur gammal jag är egentligen.

Det kunde de inte heller, för jag blev kallad till auditionen. Kanske var vi inte så många i yngre-äldreklassen. Jag vet inte.


Operan betalar sina statister, till skillnad från Folkteatern, och bl.a. därför vill jag ju så innerligt gärna statera där. Men naturligtvis också för att få vistas i de musikaliska environgerna, där jag ju känner mig hemma.  Männen skulle få högre lön eftersom det är nakenscener i operan. Sjunga är det inte tal om, men jag kan inte lova att jag inte omärkligt kommer att "sjunga med i melodin", om jag skulle komma med.

(Om någon har glömt bort det, så var det den regin vi fick av Lars Norén när Rex Tremendumsatsen i Mozarts Requiem, spelades i slutminuterna på Orestien. "Sjung med i melodin!")

Det blev en audition som hette duga. I tre timmar fick vi hovera oss framför en kamera och improvisera upp små scener och stora känslor. Ett rejält gympapass. Vi var 18 st. i den gruppen och jag blev grymt imponerad av en del småflickor. De var ju fullfjädrade skådespelare, tyckte jag. När jag senare googlade på ett namn, visade det sig att just hon går på Operahögskolan. Undra på att hon kunde föra sig.

Sista uppgiften var att spela upp alla känslor från uttråkning- frustration, ilska, vrede, hat och så skulle det sluta i "murder". Vi fick göra det i grupp. Jag hade svårt att komma ihåg all de där stegen, så jag missade säkert en del känsloyttringar, men jag kom i alla fall fram till "murder" och då sköt jag den projektansvarige. Pang, sa jag, mycket effektfullt. Just det kommer att kännas skönt, när jag får besked att jag inte får vara med.

Vi var två äldre damer, och jag tyckte nog att jag i alla fall inte var sämre än den andra.
Ännu har vi inte fått något besked, men ett par trevliga sms, att "Ron" håller på med uttagningen. Ja, han har några att välja på. Efter oss kom det en tjejgrupp till och så kom det två killgrupper.
Märkligt tycker jag, att man gör en sådan stor apparat av statistantagning. Kolla igenom 80 presumptiva statistkroppar för att ta ut 7 st. Möjligen 7 killar också, om det kom så många som vill visa sig nakna på operans scen.

Det är ju inte allt för svårt att räkna ut, att den här chansen kommer att gå min näsa förbi.  Å andra sidan är det trevligt att gå och vänta på mirakel. Man ska ju ta ut glädjen i förskott, för då blir man glad åtminstone en gång.
Mitt enda hopp är ju att de skulle ha olika åldrar. I så fall är det första gången som den ligger utanför fatet, (alltså inte ligger mig i fatet).
En sak har jag sett att yngre skådespelare inte kan, av naturliga orsaker förstås. De kan inte gå som gamla personer på scenen. De kan sminkas upp (eller ner?) till 99 år, men när de rör sig avslöjas de.  Där skulle jag kunna göra en insats ... jag kan nog gå som en 85-åring, åtminstone på morgnarna.

Nåja, när jag får mitt negativa besked, har jag nog fått min nya kamera som jag har beställt. Då kan jag fördjupa mig i dess inre i stället och kursen i digital bildbehandling, som jag deltar i.
Och jag tänker verkligen inte gå och se någon opera av Sjostakovitj heller. Nej, vad är väl en opera av Sjostakovitj ...

Inför årets bokmässa kände jag en viss vanmakt. Jag tittade i den efterlängtade seminariekatalogen och skulle bestämma mig. Plötsligt ville jag ingenting. Plötsligt kände jag bara hur jobbigt allting skulle bli och vad nu då, studentpriset hade också gått upp.
Men vad 17 eller vad man kan dra till med. Jag förträngde latmasken och åkte iväg och inköpte mitt årliga studentkort: 750 kr för alla fyra dagarna, allting. Det är visserligen lite dyrare än om man är med i författarförbundet, men för att få vara med där måste man ha skrivit tre böcker. Eftersom jag inte har gjort det, så får jag bli vid den evige studentens läst. Man har det ju otroligt väl förspänt om man är student och dessutom bor i Göteborg och får åka gratis spårvagn!
I Stockholm brukar gatorna vända på sig å det försmädligaste sätt sett enligt mitt synsätt, och likadant är det på Bokmässan. När jag med bestämda steg styr mot A-delen för att leta efter min släkting som ska stå där med Herman Vogelin-böcker, så upptäcker jag till min förvåning att A har bytt namn till E. När jag så småningom har roterat gps:en i huvudet, så hittar jag i alla fall inte släktingen. Jag försökte t.o.m. att koppla på min gps på telefonen och även RunKeeper för att kunna se hur jag hade gått, men mottagningen var noll därinne.

Till hotellets allra högsta topp hittade jag emellertid och dit åkte jag för att säga hej till blogg-Lotten, som skulle sitta där och smaska räkmacka. Jag stegade in och upptäckte ett vitlockigt huvud vid ett bord. Där satt hon. Det var fullsatt, men det gjorde ingenting eftersom jag ändå bara hade tänkt heja. Jag klev fram och ställde mig i nämnda Lotts synfält och inväntade ett ögonkast mellan prat- och skrattkrevaderna. Så gör jag nämligen. Jag kan aldrig avbryta, jag måste alltid vänta på en paus för att få något sagt eller göra mig sedd.

Det kom ingen paus. Då började jag dessutom bli tveksam till att det var min Lott, eftersom hon pratade med en göteborgsk person som jag VET inte kan skilja på de och dem. Vad gjorde hon i bloggänget? Jag blev ännu mer tveksam till att det var rätt Lott och då började det dessutom kännas lite konstigt att stå där mitt i maten utan att kunna påkalla någon uppmärksamhet. I synnerhet om det skulle visa sig vara en nitLott ... jag drog.

Höjdpunkten på Bokmässan för mig brukar vara direktsändningen av Spanarna. För att få sitta under programmet måste man genomlida programmet före också. Det brukar gå bra, men i år blev jag tveksam när jag såg, att Magnus Uggla skulle direktsända i TVÅ timmar före Spanarna. Men jag har sjungit i hans show på Rondo för 5 år sedan, så jag tänkte att det borde jag väl klara.

Jag tycker om att få mina fördomar punkterade. Han var väldigt bra som pratare och han hade gäster som piffade upp, milt sagt. Hans bisittare var den vackra modellen Emma Wiklund, och sedan kom t.ex. Nina Hagen in med buller och bång. Hon är ju svårhanterbar eftersom hon tar kommandot själv, men hon var en uppenbarelse. Om hennes seminarium och konsert kan ni säkert läsa på andra ställen. Jag bara funderade på ....hur ser 56-åriga Nina Hagen ut på morgonen?

Allra roligast blev det när Magnus Uggla hade en läkare som gäst. En läkare får tydligen aldrig halka ur sin roll; han eller hon får aldrig skoja tillbaka med "patienten", alltid vara korrekt korrekt och svara som det står i boken. Då blir det oavsiktligt roligt, särskilt när Ugglan sitter mittemot. Endera fredagen ska Ugglan vara gäst hos Skavlan och då blir det nog mera bacill- och persbrandtskräckprat.

(Hur kan man förresten komma på att gå på Bokmässan en lördag med tvillingvagn?)

Förra året bestämde jag mig för att antasta någon i Riksarkivets monter med mina släktfrågor. Jag har aldrig kommit riktigt igång med någon forskning, men har funderat mycket på min mors morfar, Carl Wilhelm, som sades vara från Tyskland. Hur det är med kyrkböckerna i Tyskland vet jag inte, men om det överhuvudtaget finns sådana, så är de väl sönderbombade flera gånger om, har jag tänkt.
Från ett annat håll hade jag fått en uppgift att han skulle vara från Norrköping. Men Norrköping ligger ju inte i Tyskland, så jag tänkte att det måste ha skrivits fel någonstans.

Med värmlandsmonterkaffet nyss nersköljt gav jag mig på en arkivdam. Hon letade och slet i minst en timme. Och minsann, hittade hon inte lille Carl Wilhelm, född den 2 september 1852 som oäkta son till pigan Sara Sofia Andersdotter!!!

Där slutade emellertid den trevliga damens ork och hon sålde en "Svar"-skiva till mig. Jag ska nu ta reda på hur lille Carl Wilhelm fick sitt efternamn (Schmidt). Kanske det var den okände fadern, som var tysk? För Carl Wilhelm kunde ju inte gärna heta Andersdotter.

Men min mor trodde alltid att hennes morfar var från Tyskland och att han var en importerad yrkesman, läderarbetare, till Valdemarsvik. Det var väl bra att hon fick tro det. Han var död innan hon föddes, så hon kunde aldrig höra att det var norrköpingska han pratade, utan minsta tyska brytningen.

På seminariet med Bodil Jönsson och neurokirurgen Rolf Ekman (handlade om att bli gammal) upptäckte jag att jag bidragit till seminariet. En gång för några år sedan skickade jag bilden på Cecilia Torudds moderna ålderstrappa till Rolf Ekman när vi läste om äldre hjärnors utvecklingspotential. Han blev mycket förtjust och tackade väldigt mycket. Den dök plötsligt upp på storbild under seminariet.
DET måste absolut vara min förtjänst.

Det får väl bli några bokmässor till innan motorcykeln tar över.

Om ni tänker se programmet Maestro på SvtPlay, ska ni inte läsa här. För nu tänker jag tala om vad jag tycker.
Jag tycker det var ett av de roligaste programmen på länge. Sex noviser fick lära sig att dirigera av professionella lärare och fick dirigera Sveriges Radios symfoniorkester och kör. Liksom i Idol, blev det utröstning, och det var symfonikerna och kören som fick trycka på knappar och tala om vem de vill ha kvar.
De sex var Viveka Lärn, Jörgen Kruth, Claes Elfsberg,  Ola Rapace, Petra Mede och Marit Bergman.

Ola Rapace var säker på att han skulle vinna och hade världens drygaste attityd. "De andra har inte samma potential som jag".
Han vann inte. Om någon såg det sista programmet, kan någon i så fall tala om för mig om han behagade skämta, som en mig närstående person trodde, eller är han så dryg?

Petra Mede vann inte heller, men hon var den jag var mest imponerad av. Lärde sig alla stycken utantill med alla insatser och hade en mycket fin och uttrycksfull slagteknik. Den som ändå hade sett ut så på dirigeringen på Musikhögskolan. Jag fick förresten Ba i dirigering, samma som professor Gunnar Eriksson.

Dessutom gick hon vackrast av alla. Undra på det, hon är ju dansare. Där ser man vådan av att växa upp i ett samhälle i södra Västergötlands skogsbygd. Ingen balettskola fanns det där. Alltså går man som en lufs. Lite baletträning skulle vara obligatoriskt för alla. Mer balett åt folket!

Hur som helst, det fanns en som inte uppskattade programmet. Hovsångerskan Siv Wennberg skämde ut sig i Tv genom att skälla på stackars Claes Elfsberg för att han deltog i detta spektakel. Man tror inte sina öron, att det finns sådana "tanter". Titta här, om ni orkar:

 

Trots Siv Wennberg  kommer den som vann att få dirigera sitt stycke på jubileumskonserten i Berwaldhallen lördagen den 1 oktober  Det blev som sagt inte Petra Mede, men jag rör mig numera som hon på tisdagarna på dansen på Friskis och Svettis. Ingen av de andra deltagarna har kommenterat att jag ser ut som Petra Mede lustigt nog. Men de kanske inte såg programmet.

Fast jag såg aldrig några svettdroppar i hennes hår förstås. Men det droppar både här och där på oss tanter på Friskis. Och hör och häpna, två karlar deltar i dansen. Män har ju alltid svårare för koordination, åtminstone av det slaget som ska utföras på Friskis. Därför beundrar jag dem oerhört, att de kommer gång på gång utan få ihop vänster ben med motstående arm och klappa och snurra samtidigt.

Allra som charmigast är de när Lill-Babs sjunger "En tuff brud i lyxförpackning" och vi ska sätta handen kokett bakom örat samtidigt som vi vänder riktning på en fot i farten. Så gulligt.

 

Här en verkligt tuff brud i snygg förpackning!

 

 

 

var mottot för  installationen på kvällen den 10 september! Så här snyggt blev det!



Som ni ser står jag femten från höger. Det var rätt häftigt att stå där uppe i mörkret mitt i natten. Bron släcktes ned och trafiken stängdes av. På en given signal slet vi bort ett snöre i facklan och höll ut den från oss. När de hade slocknat, tändes tio andra större blinkande facklor och så skrek konstnären "Where are ya?" och då skrek vi samma sak mot Göteborg i 90 sekunder växelvis. Sen var det slut och så småningom släpptes förundrade (och förbannade) bilister fram igen. Men när de läste tidningen dagen därpå måste de ha fått fullkomligt klart för sig att det var på grund av terroristangreppet.
Vi hade kunnat få gå på festen på Röda sten för halva priset, men vi var inte så intresserade av fest, bara konst, så gick vi hem.
Hade vi gått dit, hade vi fått vara med om en installation till ...eller kanske var det en utstallation. Polisen kallade den "utrymning av konsthallen" och yrade om terrorister och att bron skulle sprängas (Älvsborgsbron ska brinna)  och att Lars Wilks, som visserligen inte var där skulle mördas, kort sagt.
Än har vi inte fått några ordentliga upplysningar om tillslaget, men nog osar det Kling och Klang om det hela.