FruDecibel

Året är 1951 på hösten. Vi har nyss börjat skolan. Vi har fått en gammal men snäll fröken. Jag har fortfarande en bror, som går i 5:e klass. Biskop Giertz ska snart komma på besök och man får böta om man springer ner för en grässlänt. Ullareds grundare går i 7:e klass och har BC i matte. I skogen bakom ska jag tappa en kökskniv, som jag skulle ha till att skära grenar till en koja. En av gossarna skall jag sedermera försöka pussa men kommer att misslyckas med detta. En flicka fattas, för hon har scharlakansfeber. Om ett tag ska vi få stelkrampsspruta, men fröken ringer till mamma och säger att jag nog ska slippa, för jag är så känslig...Hrm. Jo, jag hade säkert gråtit; varför fick man inte det?

Fröken var mycket religiös, men jag minns inte att hon var det på något elakt vis. Jag hade absolut ingen aning om hennes ålder, hon kunde varit 90, men så här i efterhand vet jag att hon var 50 år vid detta fototillfälle.
.
Alla flickorna utom två (lyckostar) har långstrumpor (med tillhörande förfärliga livstycken och strumpeband) och kjol eller klänning. Nog verkar det som om vi har blivit lite uppklädda för dagen, med rosetter i håret och pullovrar och knäppkoftor. Själv hade jag en stickad ljusblå jumper med hål i och en röd sammetskjol, båda tillverkade av min mor. Något år senare sa jag till henne att jag tyckte att det blev liksom inte någon snits på det hon sydde. Då slutade hon. Men jag tror att hon tyckte det var ganska skönt. Hon kunde skylla på mig om granntanterna rynkade på näsan åt mina köpta Algotskläder. Förresten syddes Algotskläderna i stugorna. Den textila yrkesskickligheten var stor bland ortens kvinnor.
Min mor fick förresten instruktioner om vad hon borde ha på sig när hon kom till skolan, och hon lydde mitt råd. Hon hade en blå dräkt, som jag tyckte var acceptabel.

Vår klass fick gå i ett gammalt epidemisjukhus. Det behövdes inte längre 1951 och nu är det naturligtvis borta. Parallellklassen fick gå i Folkets hus. Gymnastiksalen fick vi inte gå till i första klass. Den var inrymd i brandstationen. och det var en bit dit. Men vi fick betyg, inte på höstterminen, men på våren. Högsta betyget fröken gav då var Ba. Hade vi fått Ba "var det styvt gjort", sa fröken. Jag hade flera Ba:n....

Ser ni mig? Vad kan man mera se på dessa 7-åringar? Vem blev bibliotekarie? Vem kallades "Flygande dasslocket"? Vem var klassens spelevink? Vem blev mobbad? Vem (1) läser min blogg?

Nu är alla pensionerade. En är död. Fröken dog för ett antal år sedan. Hon blev verkligen 90. Vi är tre som fortfarande har kontakt.

Om jag vore Maeve Binchy skulle jag kunna skriva en roman eller kanske flera stycken om allas liv. Men det låter sig nog inte göras. Redan på den tiden ansåg de flesta att jag trodde att jag var något, och sedan dess har jag gjort mitt bästa för att övertyga alla om att jag verkligen inte tror att jag är något. Det verkar som om jag till slut har lyckats med det på de flesta områden, och någon roman om klassen kommer det aldrig att bli.

Göran Tunström berättade bl.a. för mig att han inte kunde skriva någon fortsättning på "Prästungen", för att folket i byn hade blivit så argt på honom på grund av innehållet i boken. Förhoppningsvis blir ingen arg på detta inlägg. Om någon tycker illa vara att visa upp sin 7-åriga nuna så här på Internet, så ska jag givetvis sudda till den figuren eller rita stora horn och långa mustacher på den, som brukligt är på vissa håll.

Som jag har berättat förut, så upptas en stor del av mitt liv av letande. Ibland hittar jag saker också.  F.t. håller jag på med att tänka över om jag någonsin kommer att ha långa örhängen av guld med akvamariner eller något liknande i. Och så försöker jag komma på, vilket som är bäst, att sälja dem nu eller låta dem ligga kvar tills någon arvinge hittar dem och säljer dem. Visst tar det emot att sälja ut sin mors smycken, men ja...nu har jag i alla fall hittat dem. Jag ska fundera några dagar till.
Men som sagt, man hittar mycket annat medan man letar. Mitt fin-autografblock dök upp igen. Där har jag en del storheter. Jag har placerat dem i rangordning, antingen efter berömdhet eller snygghet.
Först kommer Ingrid Bergman.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen, är en plattityd, som jag har hört ett antal gånger. Möjligen har jag sagt den själv också, det är inte omöjligt. Munnen går.
Jag tänkte berätta hur jag motionerar nu när jag har ryggskott. Egentligen utför jag denna motion jämt, men det har inte framstått så tydligt för mig förut.
Det här med tomtar, som gömmer saker känner vi ju alla till. Mina tomtar har specialiserat sig på ett par saker nu. De har gett upp att gömma mina nycklar, för dem har jag låst fast i väskan. De har slutat gömma.... nej, jag kommer inte på något mer.

Men jag har en älskad halsduk från Peru i regnbågens färger, som symboliserar indianstammarna i landet.  Det är alltså inte en böghalsduk, även om den gärna fick vara det, för den delen. Den halsduken är min tredje sådan för jag köper nya. Två stycken har tomtarna haft bort hittills, fast jag kom på dem  när vi renoverade hallen. Då hade de gömt en i en vrå där, så nu har jag faktiskt två. Men ack, huru länge?

Jag hänger upp den i hallen på det nya klädspektaklet när jag kommer hem och sedan drar tomtarna i väg med den och gömmer den på pianopallen, i TV-fåtöljen, i min säng eller i kökssoffan eller i en väska. Jag går och går och går och letar och letar och letar. Säkert går jag en kilometer varje dag och letar. Det känns i alla fall så, eftersom det är lite jobbigt att  gå just nu. Jag har namnat den ifall tomtarna skulle få för sig att dra iväg med den till Artisten, till Pedagogen, till tandläkaren eller något annat skumt ställe. De här promenaderna är den ena motionen.

På grund av min relativt kraftiga svagsynthet, har jag ett antal glasögon. Jag har ett par köra bil-ögon, ett par not- och datorögon, och ett par pocketbok- och korsord  i sängen-ögon, och jag har faktiskt ett par till, som jag inte har sett på ett tag. Dem kan man ha för att läsa böcker med grova ord i.

Nej, jag har inte progressiva, därför att det kan vara svårt att få skärpa just på den notraden man ska spela utan att vinkla huvudet på något konstigt sätt, som kan medverka till ytterligare smärtsamma tillstånd i kroppen.

Det är ganska lätt att räkna ut vad som händer. Jag läser oftast liggandes i sängen. (Det är så bra, för ifall man somnar, så ligger man ju redan.) Så fort jag har lagt mig inser jag, att jag har fel glasögon på mig, och jag måste svinga mig upp och leta rätt på rätt. Oftast hittar jag dem efter en stunds vankande i mina gemak. Ibland ser jag halsduken också.
-Jaså, har de lagt dig där, säger jag.

Jag lägger mig igen. Bludderudderup, säger datorn, och någon är på MSN. (Jag är alltid uppkopplad). Jag måste svinga mig upp och gå till datorn och kolla. Visst ja, var la jag datorögonen nu då? Ut och leta, skriv några rader, leta igen. Jag hittar dem, kanske på köksbordet, kanske i notväskan, kanske framför tv:n. Samtalet ebbar ut, jag intar läsläge igen.
Innan man vet ordet av är det något på TV, som man kan tänka sig att se. Men då är tv-ögonen ett måste. Var är dom nu då? Jag svingar mig upp och försöker minnas när jag använde dem sist och var jag bytte till några andra och är det dem jag har på mig nu? Ja, så där håller det på kanske tio gånger om dagen eller mer, och jag svingar och svingar och går och går.

Det där eviga svingandet upp ur sängen är ett utmärkt sätt att få platt mage, i alla fall för mig. (Man kan i alla fall inbilla sig det.) Jag har ordentlig träningsvärk i magmusklerna nu och ryggmusklerna också, men det beror kanske snarare på kotknackaren. Men jag tycks alltså läsa väldigt mycket för tillfället.

Jodå, jag har prövat att lägga alla glasögon på samma ställe, men vad hjälper det, när tomtarna sätter iväg med dem. Nyss hittade jag mina datorglasögon på köksbordet, när jag skulle ta kort på halsduken. Men oj, den hittade jag ju på direkten!

Förresten, när jag repeterar eller har körkonsert, måste jag ha linser + läsglasögon för att kunna ha full uppsikt över såväl noter som vad dirigenten har för sig. Läsglasögonen har fått ett senilsnöre med pärlor, som borde kallas demenssnöre, på grund av att vi kommer att bli senila  allihop om vi har tur, men dementa blir vi om vi har otur eller inte har ätit vår brocoli. Jag beställde mitt snöre av grannfrun med svarta, gråa och röda pärlor. Det fungerar bra.

Förresten ska jag snart sjunga för Kronprinsessan. Inte för henne naturligtvis, hon är nog bara med som dekoration vid någon miljöprisutdelning. Inte bara jag naturligtvis, utan de i GKK som kan komma ifrån en vanlig onsdagskväll. Det kan visserligen inte jag, men jag tror att jag ska skolka från föreläsningen och vara med. Naturligtvis gör jag det bara för att glädja mina bloggläsare; vad trodde ni?  Fru Decibel på prinsessekväll...

Naturligtvis blir det väl som förra gången när vi skulle sjunga vid den nya nationalparken "Kosterhavet"s invigning. Då skulle Hurtig-Harald och Carl Gustf vara med, men pyttsan, de stannade inte för att lyssna på vår konsert.
-Orka, sa Carl-Gustf till Hurtig-Harald, och så hoppade de in i helikoptrarna och lyssnade på Per Gessle och Jan Teigen hela vägen tillbaka till sina hemslott.
Snipp snapp slut.

Idag är jag både höger- och vänstervriden. Den som har varit hos en kiropraktor vet vad jag talar om. En kiropraktor ber en ta av sig alla kläder utom underna, och sedan genomborrar han ens lekamen och ser vad som behöver göras. Upp på en brits och sedan vrider han övre delen åt ena hållet och undre åt andra. Jag skriker. Han ruskar huvudet (mitt) hit och dit och när han ändå är i farten, vevar han runt min vänsterarm också i vars axel jag har haft ont i ett och ett halvt år redan. Ryggskottet bör vara borta när jag reser mig upp tycker han, axeln behöver nog en omgång till nästa vecka.
Ortopeden har sagt att jag kommer att ha ont tre år; sedan går det över, pep jag. Bullshit, sa kiropraktorn.
Faktum är att det känns annorlunda när jag reser mig upp. Jag blir också förvånad att det inte gör ont när jag ska kränga på mig jackan.
Inte drar jag några stora växlar på det här besöket. Jag är inställd på att smärtorna återkommer när de har hämtat sig från chocken. Men kanske det kan vända lite snabbare.

Och nu till något helt annat:
Här kommer ett foto från Bokteatern. Det som syns är (Sagan om den) lilla gumman och katten som hon sa schas katta till.
Här kommer han/hon tillbaka och berättar vad han gjorde när han var borta. Längst bort sitter häxmusikanten i sin fina hatt. Jag försöker se lite häxaktig ut i alla fall, och före senaste föreställningen bestämde sig några av barnen, som sedan förstörde hela föreställningen, att jag nog var farlig och började spela rädda. Jag kanske skulle kunna utveckla den sidan av mig och stiga upp från min pult och förstena barnen eller något. Hahaha! Det vore rätt åt dem!!!!!
Kanske skulle jag låna en hämndgudinnemask från Folkteatern.....

Ödet tycks vara av det skämtsamma slaget, som ger mig ryggskott lagom till den mest föreställningstäta perioden på hela hösten. En orkesterkonsert i Christinae kyrka (från läktaren)på lördagen, två körkonserter i Ljungskile och Kungsbacka lördag och söndag och två bokteaterföreställningar i obygden måndag och tisdag. Dessutom tillkommer ett slags improvisationsteater på onsdag som är den praktiska uppgiften i den dramakurs jag går just nu.

För att börja från början: hur tar man sig till en kyrka i centrum och krånglar sig upp på en trång läktare med sin cello?
Jo, man ser till att man blir hämtad och sedan ställer man sig där nere och väntar på hjälp. Snart kommer en barmhärtiga cellisten och bär upp den, ställer upp notställ och sätter fast cellostackelstödet. Hur tar man sig sedan raskt vidare till Ljungskile för att komma direkt till konserten? Jo, man ser till att bli hämtad av sin Händige Herr, som motvilligt med dock kör en till Ljungskile. Till körkonserten har man lämpligt nog engagerat Stefan Edman, som villigt och gärna pratar om sina havsdjur och visar vackra bilder på dem mot kyrkväggen. Då kan jag obemärkt sjunka ner i en kyrkbänk och vila ryggen. Samma koncept dagen därpå i Kungsbacka. Där blir jag förresten igenkänd av en dam. Jag hinner just säga att Kungsbacka kyrkokör var den sämsta kör jag någonsin varit med i, innan hon kommer på att det var därifrån hon kände igen mig, men jag hinner inte gå in på att det var just det faktum som gjorde att jag vågade satsa på att pröva in i Göteborgs Kammarkör.
Det sitter andra gamla kammarkorister bland publiken, sådana som slutade för mer än 30 år sedan.

Är du fortfarande med, säger de. Du har ju varit med jämt.
Ja, hur skulle det annars gå, säger jag, och de skrattar.

Men jag menar vad jag säger. Hur skulle det annars gå för mig? Jag vet mycket väl att jag inte är oersättlig och jag vet mycket väl att rösten inte är vad den har varit och jag vet ändå mycket välare, att det är roligare att titta på en kör där människorna är unga och vackra. Men att bli av med det man har varit en del av så länge, det måste vara som att dö lite grann, kanske ganska mycket. Och det vill man ju skjuta upp så länge som möjligt.

Men varför tar jag det då inte lite lugnare och stannar hemma åtminstone när jag har ryggskott? Är det något slags önskan att bli hjälteförklarad? Tihi, knappast. Visst tror jag väl att det är bäst om de som brukar vara med är med, men jag tror mest att det är av egoistiska skäl. Jag vill vara med. Så länge jag kan stå på benen åtminstone största delen av tiden tänker jag stå där och låta.

Bokteaterdirektörskan får förutom allt annat också hjälpa mig att bära. Hoppas kunna bidra med några bilder så småningom på de magnifika rolltolkarna.

Naturligtvis är alla krämpor bara tillfälliga. Om ett litet tag är jag pigg som en 20-åring och har inte ont någonstans, eller hur, som stockholmarna säger.

Så heter byn, där det finns helt normala ungar, som är glada och pigga och tycker om sagor och glatt går i Bokteaterns pedagogiska fällor. Därför skriver jag ut namnet på byn den här gången.

Föreställningen gick alltså jättebra. Häxmusikanten gjorde en miss bara. Vid ett tillfälle ska synten dels byta ljud till en telefonsignal, dels öka volymen  ett par steg och fort ska det gå. Mamma Mu ska nämligen svara i telefon när hon har sjungit. Men det blev lite mycket på en gång, så det kom ingen ringsignal utan ett fågelkvitter i stället. Jag missade tydligen något i sifferinställningen. Inte lät det som en kråka heller, men vad 17. Hur som helst, jag skulle behöva en apparat som ringer på direkten utan att jag ska fippla med knappar. Jodå, det finns ju telefoner som låter som telefoner numera, men jag skulle vilja ha något rejälare. En hederlig väckarklocka kanske? Finns det bättre förslag?


Är man i Fotskäl och riksdagen öppnar samma dag, kan man inte undgå att tänka på en annan kär fot, Ingvar Carlsson. Ni som ska bli riksdagsmän eller kvinnor eller bara besöka riksdaghuset med eller utan folkdräkt. ni får inte missa detta klotter i marmortrappan.



Här, i Fotskäl alltså,  gick gränsen till Danmark före 1658 och jag tycker det är ett lustigt namn. Det har stavats så här:

Fozkil 1299, Fothsköla 1416, Fotskil 1446, Fodskäla 1478, Fodskelle 1497, Ffodzskylle 1540, Fotskell 1540, Fotzskel 1546, Ffwodskiäll 1546, Fotskill 1564, Fottsiell 1565, Fotschell 1565, Fodskiel 1567, Fottskiell 1572, Fotskäl 1650, Foutskiähl 1700, Foutskäl 1777, Foutskjel 1818.

Kolla stavningen 1497. Den kommer mig osökt att tänka på TV-programmet häromkvällen när Robert Gustafsson berättade om sketchen, då han var Carl Bildt och Bosse Parnevik Ingvar Carlsson.

Robert G. har aldrig spruckit, dvs. skrattat själv i en sketch, berättade han, förrän denna gång. De hade kommit överens om att Parnevik inte skulle säga en viss replik för att den inte höll måttet. Men han råkade säga den i alla fall. Kolla sketchen här nedan, om ni inte minns den. Ordet som inte skulle sägas har med stavningen 1497 att göra, och Robert Gustafsson kan inte hålla sig för skratt.

Fast något annat samband finns nog inte. Hur som helst, Bokteatern har väl ett tag kvar till denna nivån, men vi är naggande goda, så det så!