Humor
är ganska kul medan den varar. Den, föreställningen, alltså. Men ack så färsk den är och så svårt det är att berätta om hur fantastiskt roligt det var att vara med på Humorfestivalen i Lund. Jag säger bara: åk dit själva och var med om ni vill ha roligt! Det är mina favoriter, hipphipparna Johan Wester och Anders Jansson (Anagram), som arrangerar.
Det jag helst hade velat höra var utsålt. Det var Izahk Schenstroms musikhistoriska föreställning med Malmösymfonikerna. I stället fick jag ta Sven Melander och två till. Och ja, Sven Melander har jag skrattat mycket åt på 80-talet. Men, käre Sven, jag tror jag har växt ifrån dig.
Däremot, missa inte 123Schtunk om ni har tillfälle att se dem. Jag säger inte mer. Är ni blyga ska ni inte sitta längst fram. Det är fruktansvärt duktiga och ROLIGA. Jag har sett samma föreställning, Hamlet, två gånger men det blir aldrig samma Hamlet.
F. ö. kan jag berätta att jag äntligen fick träffa min "adoptivson" i Lund. Dvs. det är han som vid ett tillfälle adopterade mig, men sedan har det blivit lite si och så med vårdnaden. Det har blivit mest över Internet. Men nu fick vi tillfälle att vårda varandra i "Ebbas skafferi", som var ett tidigt öppnat café. Vi vårdade varandra i tre timmar och sedan hittade vi en skatt i centrala Lund. Det var mycket trevligt.
Lund är så fint. Jag är avundsjuk på alla som bor där, som har bott där, som har varit studenter där och varför får man inte leva flera liv, så man kan hinna med sådant man skulle velat?
Jag har faktiskt tillbringat ett antal veckor i Lund i min relativa ungdom. Det var när jag spelade med i Nordiska Ungdomsorkestern 1972. Jag insåg att jag inte varit i Stadshallen i Lund sedan dess, och det blev lite av en chock, att det nästan är 40 år sedan och att alla ungdomarna som spelade med snart är pensionerade allihop.
Här en bild från torget utanför Stadshallen. Den gula stolen symboliserar humorfestivalen, tror jag. En gul stol är en kul stol; så är det nog.
Här ungefär tänkte några roliga Lundapolitiker att motorvägen skulle ha gått. Nu blev det inte så; kanske Domkyrkan blev för svår att flytta. Jätten Finn har ju försökt i många hundra år och misslyckats. Han är förresten en schatte till jätte. En pyttegubbe i kryptan. Han är verkligen jätteliten. Undra på att det inte går.
Flaggstången, som skymtar bakom, symboliserar ett annat slags humor för mig. Det var i den som mitt ena cykelhjul hissades upp en sommarnatt 1972. Men då hade jag inte en sådan välutvecklad humor som nu.
Jag har räknat ut, att om allt skrattande på humorfestivalen förlänger livet två år och om man åker på humorfestivalen varje år, så kommer man i praktiken aldrig att dö!
Vi ses i Lund nästa år!
Det jag helst hade velat höra var utsålt. Det var Izahk Schenstroms musikhistoriska föreställning med Malmösymfonikerna. I stället fick jag ta Sven Melander och två till. Och ja, Sven Melander har jag skrattat mycket åt på 80-talet. Men, käre Sven, jag tror jag har växt ifrån dig.
Däremot, missa inte 123Schtunk om ni har tillfälle att se dem. Jag säger inte mer. Är ni blyga ska ni inte sitta längst fram. Det är fruktansvärt duktiga och ROLIGA. Jag har sett samma föreställning, Hamlet, två gånger men det blir aldrig samma Hamlet.
F. ö. kan jag berätta att jag äntligen fick träffa min "adoptivson" i Lund. Dvs. det är han som vid ett tillfälle adopterade mig, men sedan har det blivit lite si och så med vårdnaden. Det har blivit mest över Internet. Men nu fick vi tillfälle att vårda varandra i "Ebbas skafferi", som var ett tidigt öppnat café. Vi vårdade varandra i tre timmar och sedan hittade vi en skatt i centrala Lund. Det var mycket trevligt.
Lund är så fint. Jag är avundsjuk på alla som bor där, som har bott där, som har varit studenter där och varför får man inte leva flera liv, så man kan hinna med sådant man skulle velat?
Jag har faktiskt tillbringat ett antal veckor i Lund i min relativa ungdom. Det var när jag spelade med i Nordiska Ungdomsorkestern 1972. Jag insåg att jag inte varit i Stadshallen i Lund sedan dess, och det blev lite av en chock, att det nästan är 40 år sedan och att alla ungdomarna som spelade med snart är pensionerade allihop.
Här en bild från torget utanför Stadshallen. Den gula stolen symboliserar humorfestivalen, tror jag. En gul stol är en kul stol; så är det nog.
Här ungefär tänkte några roliga Lundapolitiker att motorvägen skulle ha gått. Nu blev det inte så; kanske Domkyrkan blev för svår att flytta. Jätten Finn har ju försökt i många hundra år och misslyckats. Han är förresten en schatte till jätte. En pyttegubbe i kryptan. Han är verkligen jätteliten. Undra på att det inte går.
Flaggstången, som skymtar bakom, symboliserar ett annat slags humor för mig. Det var i den som mitt ena cykelhjul hissades upp en sommarnatt 1972. Men då hade jag inte en sådan välutvecklad humor som nu.
Jag har räknat ut, att om allt skrattande på humorfestivalen förlänger livet två år och om man åker på humorfestivalen varje år, så kommer man i praktiken aldrig att dö!
Vi ses i Lund nästa år!
Berömda mäns dass som jag varit på
Så hade jag tänkt att boken skulle heta, som jag skulle skriva. Kanske är den redan skriven, vad vet jag. Inte har jag så många kapitel än, men det kan ju bli, om alla som är berömda bjuder in mig till sitt hus. Hittills har jag då Wolf Biermann och Ralph Lundsten.
I helgen var jag alltså hemma hos Ralph Lundsten. Inte så att jag skulle vara kompis med honom, men jag köpte faktiskt en LP-skiva med hans musik redan på 60-talet. När man åker runt i Stockholm och kommer på ena sidan Skurusundet, så ser man hans villa på andra sidan, och den är stor och knallrosa.
I helgen var jag alltså hemma hos Ralph Lundsten. Inte så att jag skulle vara kompis med honom, men jag köpte faktiskt en LP-skiva med hans musik redan på 60-talet. När man åker runt i Stockholm och kommer på ena sidan Skurusundet, så ser man hans villa på andra sidan, och den är stor och knallrosa.
Nu är ni nog så nyfikna på det här huset och innevånaren, så det är lika bra att ni läser själva här. Och kolla gärna in bildspelet, som finns här.
Jag har länge velat titta in i detta märkliga hus och i alla fall titta på kompositören och jag visste att han hade öppet hus två gånger om året. "Ralph-dagen" kallas den ena. Sedan har han glöggpartaj i december, också för allmänheten.
Utsikten går inte av för hackor den. Lova att ni klickar på bilden.
.
Jag har länge velat titta in i detta märkliga hus och i alla fall titta på kompositören och jag visste att han hade öppet hus två gånger om året. "Ralph-dagen" kallas den ena. Sedan har han glöggpartaj i december, också för allmänheten.
Utsikten går inte av för hackor den. Lova att ni klickar på bilden.
.
Hela huset är fullt av märkliga saker, också konstföremål, många gjorda av en gammal dam som själv stod staty i lägenheten. Nej, nu överdrev jag. Men hon stod och passade på alla som hade stora väskor och ryggsäckar och sa till dem att inte gå omkring med dem, vilket var mer än förståeligt. (Gäller på bussar och spårvagnar också, där man lätt får sig en sinkadus.)
Tornen som skymtar på bilderna har hon gjort. Jag frågade vad hon hette, men det slank ut genom andra örat. Är det någon som vet?
I ett av tornfönstren tittade en cellist ut.
Eftersom det ösregnade var det inte så knôkat med folk. Ralph själv tassade omkring som en annan farfar och skulle bjuda en liten ettåring på kakor. Det visade sig strax att han inte tassade som farfar utan som pappa. Säkert var det många som undrade hur man kan ha en ettåring i ett sådant hem.
Och så var det då dasset. Där hade han gjort ett tittskåp, tyvärr bakom ryggen på oss som sitter fint. En annan gång ska jag sitta fult.
Eftersom de flesta redan har glömt Wolf Biermanns dass, så påminner jag om det. Där kunde man njuta av Stalin och DDR-minnen, samt se sig själv i spegeln under Stalin.
Därmed har jag publicerat två kapitel ur min bok. Tror ni den blir bra?
Nätterna i Stockholm (låter ju också som en boktitel) ( av Claes Hylinger) tillbringade jag på Långholmens hotell. Där fick man sig en cell och allt var oerhört fint renoverat och smakfullt och vackert utanför etc.etc. Tyvärr hade de glömt att göra något åt akustiken. Stenväggar och en hoper glada schweizertyskar + alkohol omöjliggjorde t.ex. alla normala samtal i baren "Finkan". Min rumskamrat och jag försökte oss trots det på att ta upp kampen med schweizertyskarna och klämde också lite vin för att få upp volymen, men vi stod oss ganska slätt, hollalatjoho.
Annars var det, som jag ju redan har sagt, fantastiskt smakfullt och vackert på Långholmen. Av Jashaveriet 1993 syntes inte ett spår, dvs. det ska finnas en liten papperssvala i stål på platsen, men den hittade vi inte.
Fast här var den.
Här en ursprunglig celldörr. Första kvällen somnade min rumskamrat redan kl halv sex, varför jag fick lite panik och funderade på rymning. Men vart rymmer en ensam dam i Stockholm en fredagskväll när det ösregnar? Mitt fritagningsnödrop på Facebook uppmärksammades endast av en sopgubbe i Göteborg, och det var ju tyvärr inte aktuellt.
Här ett minne av en som verkligen försökte. Det gick visst inte så bra, tror jag.
För mig var det förhoppningsvis inte sista vändan på Långholmen.
Inte bara blodad tand
utan även en del blodiga fingrar får man, när man går på möbelomklädningskurs. Strängt taget var väl det det enda, som jag lyckades riktigt bra med alldeles själv. Nu har jag i alla fall köpt mig en egen verktygslåda, och det första jag la i var ett "first-aid-kit".
Jag har i min ägo 4 stolar från 1700- eller 1800-talet. Klart är i alla fall att de stått i min mormorsmors hem. Den uppmärksamme tittaren kan här se en av dem, som står längst ut till vänster. Kortet är taget när min mormorsmor fyllde 50 eller 60 eller 70. Det är svårt att veta, eftersom kvinnor var äldre förr i världen.
Jag har i min ägo 4 stolar från 1700- eller 1800-talet. Klart är i alla fall att de stått i min mormorsmors hem. Den uppmärksamme tittaren kan här se en av dem, som står längst ut till vänster. Kortet är taget när min mormorsmor fyllde 50 eller 60 eller 70. Det är svårt att veta, eftersom kvinnor var äldre förr i världen.
Det var ett tag sedan, som sagt! 1987 fick jag ärva stolarna, och bland det första jag gjorde (på 90-talet) var att jag tog en stol och åkte på kurs på Sätergläntan. Där fick jag lära mig att måla på gammalt vis. Dvs. det enda jag hann att göra på kursen var att ta bort nio lager färg. Måla fick jag göra hemma. Det gjorde jag, dvs. jag orkade bara med en. Sedan kom livet emellan, som det brukar göra, och orken gick åt till annat, om det nu fanns någon överhuvudtaget. Så svängde sommaren kring sin axel, dvs. man började få lite tid över. Nu ska jag måla, tänkte jag och så gjorde jag inte det. Så tänkte jag i flera år, men förra året blev det en stol till.
När jag har målat alla stolarna ska jag lära mig att klä om dem, tänkte jag.
Men med den medelhastigheten, 10 år per stol, skulle jag inte vara färdig förrän i 80-årsåldern, insåg jag plötsligt. Och då kanske det skulle bli för svårt för mig ...
Av en händelse ramlade jag in i en tapetserarverkstad sommaren 2010, när jag ändå var på spökstudiedag på Örebro slott. I skogarna vid Lekhyttan pågick kurser i möbelomklädning i Örebro medborgarskolas regi. Både min väninna och jag bestämde på stående fot att det var något för oss kommande sommar.
För att ta slutet först, så blev resultatet så här:
När jag har målat alla stolarna ska jag lära mig att klä om dem, tänkte jag.
Men med den medelhastigheten, 10 år per stol, skulle jag inte vara färdig förrän i 80-årsåldern, insåg jag plötsligt. Och då kanske det skulle bli för svårt för mig ...
Av en händelse ramlade jag in i en tapetserarverkstad sommaren 2010, när jag ändå var på spökstudiedag på Örebro slott. I skogarna vid Lekhyttan pågick kurser i möbelomklädning i Örebro medborgarskolas regi. Både min väninna och jag bestämde på stående fot att det var något för oss kommande sommar.
För att ta slutet först, så blev resultatet så här:
Jag tar gärna emot komplimanger för mitt utsökta arbete, men sanningen är att vi har "hjälpts åt", som den utmärkta tapetösen sa. Jag vill gärna göra reklam för henne och Örebro Medborgarskolas kurser. Hedvig Mott heter hon och alla kära Örebroare är bara att gratulera, som har henne inom räckhåll.
Som ni ser är det bara två stolar, som är målade med äggoljetempera och två har kvar sin gamla målning från 1930-talet. Fråga gärna nästa år hur det har gått med målningen av dem ...
Den uppmärksamme tittaren ser naturligtvis att skåpet också fanns med på den gamla bilden.
Den ointresserade läsaren kan sluta att läsa här, för nu tänker jag lägga in lite bilder från arbetets gång.
Här lite vad som kom fram när vi skalade av några lager. Var det tyget som mormorsmor satt på? Många nubb var det i alla fall och det var lätt att slinta med den lilla kofoten.
Det gamla tyget skall av. Den gamla fyllningen ska bort, host host host host. Tänk om 200-års damm kunde tala ... Krollen ska på. Sedan tagel och domestikduk. Oändligt mycket arbete och det är verkligen synd att underarbetet inte syns när det är klart.
Här syns i alla fall yrkeskvinnan Hedvig och två ivriga kursdeltagare.
Ingen kommer naturligtvis att få sitta på mina fina stolar nu! De ska bara stå där och vittna om att jag i alla fall fick ändan ur vagnen till sist, i alla fall delvis ...
I nästa inlägg har nämnda ända förhoppningsvis varit i Stockholm i ett hus med mycket spektakulär inredning. Den som läser får se.
Mammor
Många ord blir det. Alla måste tycka något. Allt måste vridas och vändas på. Alla måste få berätta, alla måste få en mikrofon uppstucken i ansiktet ...eller vänta. Det är en, som inte har nämnts. Mamma Behring Breivik. Eller jo. Nu är det någon, som har nämnt henne.
Å andra sidan skulle det kännas konstigt att blogga om något annat just nu i alla fall.
När omfattningen stod klar för mig, så tänkte jag genast inte bara på alla stackars föräldrar som blivit av med sina barn utan också på terroristens föräldrar. Pappan är numera intervjuad i Frankrike och han vill aldrig se sin son mera och han kan aldrig åka till Norge mer, säger han.
Jag hoppades då, att mamman skulle vara gravt dement så hon slapp förstå, men så är tydligen inte fallet.
Säkert älskade hon sin son på det försynta sätt som mammor får lov att göra när deras barn blir stora och inte behöver någon moderskärlek mer. Kan hon säga till honom "Jag tycker inte om det du har gjort men jag tycker om dig"? Jag kan inte tänka mig det. Jag undrar hur hon ska klara av att klippa bort inte bara navelsträngen utan hela "min-son-konceptet"?
Och hur länge ska det dröja innan någon hjärnskrynklare anser, att det måste vara hennes fel?
Hon har givetvis flyttat till annan ort, men oroar sig för att blommorna hemma på balkongen ska dö.
Ja, se mammor.
Kanske har hennes hjärna stängt av lite i alla fall.
Hoppas att vi i alla fall slipper se Hollywoodversionen av "Massmördaren på Utøya" med Persbrandt i huvudrollen.
Det vore förfärligt.
Å andra sidan skulle det kännas konstigt att blogga om något annat just nu i alla fall.
När omfattningen stod klar för mig, så tänkte jag genast inte bara på alla stackars föräldrar som blivit av med sina barn utan också på terroristens föräldrar. Pappan är numera intervjuad i Frankrike och han vill aldrig se sin son mera och han kan aldrig åka till Norge mer, säger han.
Jag hoppades då, att mamman skulle vara gravt dement så hon slapp förstå, men så är tydligen inte fallet.
Säkert älskade hon sin son på det försynta sätt som mammor får lov att göra när deras barn blir stora och inte behöver någon moderskärlek mer. Kan hon säga till honom "Jag tycker inte om det du har gjort men jag tycker om dig"? Jag kan inte tänka mig det. Jag undrar hur hon ska klara av att klippa bort inte bara navelsträngen utan hela "min-son-konceptet"?
Och hur länge ska det dröja innan någon hjärnskrynklare anser, att det måste vara hennes fel?
Hon har givetvis flyttat till annan ort, men oroar sig för att blommorna hemma på balkongen ska dö.
Ja, se mammor.
Kanske har hennes hjärna stängt av lite i alla fall.
Vad allt kan inte mammor oroa sig för. (Kanske bäst att jag vattnar lite.)
Hoppas att vi i alla fall slipper se Hollywoodversionen av "Massmördaren på Utøya" med Persbrandt i huvudrollen.
Det vore förfärligt.
Nu vänder vi blad...
Ge mig en dag, nej inte en, många dagar som förra veckan. 7 konserter på 8 dagar och livet blir bara så där fruktansvärt härligt som man kan läsa i vissa tröttsamma statusrader på Facebook. Visserligen försökte vi fira den annonserade "negativa dagen" den 1 juli, men det gick inget vidare faktiskt.
Efter en vecka på Österlen förstår man Olle Adolphsons förtjusning i landskapet och stränder ljusa och klara och hundra lärkor och svalor och himmelens frid och det står en man i skogens bryn och vet att jag ska komma och i lust och i nöd etc. Göteborgs Kammarkör har förresten spelat in en skiva med Olle Adolphson (dvs.2 ). Kanske finns något på Spotify; jag vet inte.
Jag har alltid sett fram emot våra körveckor i Göteborgs kammarkör. Numera måste man gå och lägga sig tidigare än förr och kan inte vara med om det som händer väldigt sent, men det blir ändå fullt tillräckligt med input för en utarmad hjärna som min. Och man får sjunga ......Efter en vecka är rösten tillbaka och man tycker att allt är som förr.
Att komma sist till boendet och bli tvungen att ta en överslaf är dock mindre roligt. Man skulle ju kunna tro att min aktningsvärda ålder och benägenhet att få kramp i benen skulle ge mig förtur till en underslaf, men icke. Och man vill ju inte bråka och ifrågasätta de andras ev. handikapp, så man krånglar sig upp och ner med ganska stort besvär och försöker låta bli att vråla när krampen sätter in och man inte ens kan klättra ner och ställa sig på golvet. Men frånsett det, så var det bara roligt.
Roligt är det också när bekanta kommer till konserterna. Det känns på ett annat sätt när man har en eller ett par mottagare när man står och sänder. På den sista konserten i Ystad kom inte bara Cruella, f.ö. för andra gången, eftersom hon dök upp redan i Tryde, (Tryde är roligt att säga på skånska) utan även skådespelaren Henric Holmberg, som bor i trakterna. Han är en mycket trevlig person som en gång har tackat mig för en vacker ton. Sådant glömmer man inte förrän demensen är fullt utbredd.
Han har också fått mig att lyssna ytterligare en gång på radioteater. Två gånger har jag försökt att berätta om detta, eftersom jag tycker att det är en liten lustig eller kanske olustig historia. Båda gångerna har det inträffat något, som gör att uppmärksamheten vänds ifrån min historia och sedan glöms det bort att jag höll på att berätta något. Eller också är det ett sätt att visa att det inte är så himla intressant; ja, så är det nog.
Därför tar jag nu tillfället i akt att berätta om detta, för jag tycker det är intressant. Ingen kommer att avbryta mig eller käbbla emot, och om ni slutar att läsa märker jag inte det. Jo, jag märker det på de uteblivna kommentarerna.
När jag var åtta eller nio år bodde jag i en köping i södra Västergötland. Vi kan kalla den Svenljunga. Det låg fem hus i rad på en gata och alla kände varandra och umgicks. Mest umgicks vi kanske med närmsta grannen som var överlärare och skrev kåserier i Borås Tidning. På den tiden satt man och pratade och drack grogg om kvällarna. Inte jag förstås. Men jag tyckte det var roligt att sitta och höra på de vuxna och min världsbild formades på balkongen hos grannen. Jag visste sålunda att staten var dum och att Tage Erlander var någon man himlade med ögonen åt.
En gång skulle jag emellertid få umgås med dottern i familjen, som var sju år äldre än jag. Hon sov när vi kom och var sur, och sedan skulle hon lyssna på radioteater, för Birger Malmsten skulle vara med. Han var den tidens flickidol. Pjäsen hette "Herr Gräns", och man kunde också höra ett barn i en roll. Han hette Tomas Bolme. Herr Gräns var naturligtvis döden och han försökte få pojken att klättra upp i ett träd och ramla ner så att han skulle dö. Umgänget bestod i att jag fick lov att sitta i samma rum som hon och lyssna. Jag tyckte det var fruktansvärt otäckt, speciellt som min tolvårige bror hade dött alldeles nyss. Emellertid vågade ju inte jag säga ifrån och ifrågasätta lämpligheten av att låta ett barn lyssna på detta, och tonårstjejen satt väl där med sina fantasier om Birger Malmsten och tog ju inget ansvar för att de vuxna hade belastat henne med mig. Så jag satt och lyssnade och led och kände obehaget och var rädd. Tänk om det var på riktigt?
Grannfamiljen hette Åström och tjejen brukade prata om sin kusin Sverker. När jag en gång för några år sedan konfronterade Sverker Åström med att han hade haft släktingar i Svenljunga, förnekade han detta. Där måste han ha varit dåligt underrättad, för överläraren och han är (var) lika som tvillingar.
Hur som helst, sedan dess har jag aldrig kunnat lyssna på radioteater utan har galopperat fram till radion och stängt av när den förfärliga gonggongen har bångat. Jag har alltså levt hela livet utan att höra en enda radioteaterpjäs, om man undantar tvångslyssningen på den tillgjorda Fröken Julie Tidblad i gymnasiet.
Numera är gonggongen borttagen, men det sitter i.
Men när jag fick höra att Henric Holmberg hade skrivit en radioteaterpjäs som hette "Dom spelar fel" var jag bara tvungen att lyssna. Jag kände att här hade jag en tvillingsjäl!
" Pjäsen utgår från en felspelning i en stråkkvartett av Sjostakovitj -- det är bara en ton som är ändrad, och bara en halvton fel, men intrycket av hela det musikaliska sammanhanget blir helt annorlunda, och för huvudpersonen i pjäsen får felspelningen ganska stora konsekvenser..."
Den var fantastiskt rolig. Lyssna på den, om den kommer i repris.
Men jag lyssnar ändå inte på vanlig radioteater. Gonggongvågkänslan går aldrig ur.
Nyss hörde jag "Ge mig en dag" i radion med Göteborgs Kammarkör och Olle Adolphson. Jag vill dock bestämt dementera det klippet på Youtube där det påstås att det är Göteborgs kammarkör som sjunger "Finska rytteriets paradmarsch". Vi låter verkligen inte som en blåsorkester. Det kan Cruella intyga.
Efter en vecka på Österlen förstår man Olle Adolphsons förtjusning i landskapet och stränder ljusa och klara och hundra lärkor och svalor och himmelens frid och det står en man i skogens bryn och vet att jag ska komma och i lust och i nöd etc. Göteborgs Kammarkör har förresten spelat in en skiva med Olle Adolphson (dvs.2 ). Kanske finns något på Spotify; jag vet inte.
Se här. Detta är visserligen inte Österlen, men i alla fall. Skälderviken.
Jag har alltid sett fram emot våra körveckor i Göteborgs kammarkör. Numera måste man gå och lägga sig tidigare än förr och kan inte vara med om det som händer väldigt sent, men det blir ändå fullt tillräckligt med input för en utarmad hjärna som min. Och man får sjunga ......Efter en vecka är rösten tillbaka och man tycker att allt är som förr.
Att komma sist till boendet och bli tvungen att ta en överslaf är dock mindre roligt. Man skulle ju kunna tro att min aktningsvärda ålder och benägenhet att få kramp i benen skulle ge mig förtur till en underslaf, men icke. Och man vill ju inte bråka och ifrågasätta de andras ev. handikapp, så man krånglar sig upp och ner med ganska stort besvär och försöker låta bli att vråla när krampen sätter in och man inte ens kan klättra ner och ställa sig på golvet. Men frånsett det, så var det bara roligt.
Roligt är det också när bekanta kommer till konserterna. Det känns på ett annat sätt när man har en eller ett par mottagare när man står och sänder. På den sista konserten i Ystad kom inte bara Cruella, f.ö. för andra gången, eftersom hon dök upp redan i Tryde, (Tryde är roligt att säga på skånska) utan även skådespelaren Henric Holmberg, som bor i trakterna. Han är en mycket trevlig person som en gång har tackat mig för en vacker ton. Sådant glömmer man inte förrän demensen är fullt utbredd.
Han har också fått mig att lyssna ytterligare en gång på radioteater. Två gånger har jag försökt att berätta om detta, eftersom jag tycker att det är en liten lustig eller kanske olustig historia. Båda gångerna har det inträffat något, som gör att uppmärksamheten vänds ifrån min historia och sedan glöms det bort att jag höll på att berätta något. Eller också är det ett sätt att visa att det inte är så himla intressant; ja, så är det nog.
Därför tar jag nu tillfället i akt att berätta om detta, för jag tycker det är intressant. Ingen kommer att avbryta mig eller käbbla emot, och om ni slutar att läsa märker jag inte det. Jo, jag märker det på de uteblivna kommentarerna.
När jag var åtta eller nio år bodde jag i en köping i södra Västergötland. Vi kan kalla den Svenljunga. Det låg fem hus i rad på en gata och alla kände varandra och umgicks. Mest umgicks vi kanske med närmsta grannen som var överlärare och skrev kåserier i Borås Tidning. På den tiden satt man och pratade och drack grogg om kvällarna. Inte jag förstås. Men jag tyckte det var roligt att sitta och höra på de vuxna och min världsbild formades på balkongen hos grannen. Jag visste sålunda att staten var dum och att Tage Erlander var någon man himlade med ögonen åt.
En gång skulle jag emellertid få umgås med dottern i familjen, som var sju år äldre än jag. Hon sov när vi kom och var sur, och sedan skulle hon lyssna på radioteater, för Birger Malmsten skulle vara med. Han var den tidens flickidol. Pjäsen hette "Herr Gräns", och man kunde också höra ett barn i en roll. Han hette Tomas Bolme. Herr Gräns var naturligtvis döden och han försökte få pojken att klättra upp i ett träd och ramla ner så att han skulle dö. Umgänget bestod i att jag fick lov att sitta i samma rum som hon och lyssna. Jag tyckte det var fruktansvärt otäckt, speciellt som min tolvårige bror hade dött alldeles nyss. Emellertid vågade ju inte jag säga ifrån och ifrågasätta lämpligheten av att låta ett barn lyssna på detta, och tonårstjejen satt väl där med sina fantasier om Birger Malmsten och tog ju inget ansvar för att de vuxna hade belastat henne med mig. Så jag satt och lyssnade och led och kände obehaget och var rädd. Tänk om det var på riktigt?
Grannfamiljen hette Åström och tjejen brukade prata om sin kusin Sverker. När jag en gång för några år sedan konfronterade Sverker Åström med att han hade haft släktingar i Svenljunga, förnekade han detta. Där måste han ha varit dåligt underrättad, för överläraren och han är (var) lika som tvillingar.
Hur som helst, sedan dess har jag aldrig kunnat lyssna på radioteater utan har galopperat fram till radion och stängt av när den förfärliga gonggongen har bångat. Jag har alltså levt hela livet utan att höra en enda radioteaterpjäs, om man undantar tvångslyssningen på den tillgjorda Fröken Julie Tidblad i gymnasiet.
Numera är gonggongen borttagen, men det sitter i.
Men när jag fick höra att Henric Holmberg hade skrivit en radioteaterpjäs som hette "Dom spelar fel" var jag bara tvungen att lyssna. Jag kände att här hade jag en tvillingsjäl!
" Pjäsen utgår från en felspelning i en stråkkvartett av Sjostakovitj -- det är bara en ton som är ändrad, och bara en halvton fel, men intrycket av hela det musikaliska sammanhanget blir helt annorlunda, och för huvudpersonen i pjäsen får felspelningen ganska stora konsekvenser..."
Den var fantastiskt rolig. Lyssna på den, om den kommer i repris.
Men jag lyssnar ändå inte på vanlig radioteater. Gonggongvågkänslan går aldrig ur.
Nyss hörde jag "Ge mig en dag" i radion med Göteborgs Kammarkör och Olle Adolphson. Jag vill dock bestämt dementera det klippet på Youtube där det påstås att det är Göteborgs kammarkör som sjunger "Finska rytteriets paradmarsch". Vi låter verkligen inte som en blåsorkester. Det kan Cruella intyga.
En ordentlig näsknäpp
har jag fått, och därför blir det nu paus i bloggandet, annars kanske jag bloggar om det.
Morfars eller mormors traversflöjt
Här på ett urblekt fotografi står min morfar, Einar Teodor Larsson, och spelar fiol. I soffan sitter hans syster, Thyri, och spelar dragspel. De befinner sig i föräldrahemmet i Västerlösa i Östergötland, och kortet är antagligen taget före 1912. Morfar spelade fiol och var glad, tror jag. Jag träffade honom aldrig. Men han hade också en traversflöjt, som har följt med i arvegodset från generation till generation.
Det kan ha varit min mormors flöjt också; proveniensen är oklar. Den har i alla fall legat på flygeln så länge jag kan minnas, och det är ju faktiskt ganska länge. Det finns ingen flöjttradition i släkten, utan här gnider vi och knäpper och bankar på strängar, trumpetar och trampar i orgelklaveret och gal i högan sky. Därför beslöt jag mig för att kolla om det fanns någon som var intresserad av en gammal traversflöjt. Instrument ska leva och göra musik och inte ligga och samla damm, vilket den verkligen har gjort. Jag torkade av den hjälpligt och hittade en specialintresserad flöjtissa. Hon tog sig an morfars (mormors?) flöjt, och nu kommer den efter viss uppfiffning naturligtvis, kanske åter att ljuda på konsert. Jag kommer givetvis då att sitta i publiken (kanske rentav i Holland?) och fälla en liten nostalgisk tår, för att inte tala om vad morfar (eller mormor?) ska glädjas på sin pult i himlen, eller var han (hon) spelar nu.
Flöjten har alltså ingen känd proveniens. Kanske har den kommit från Tyskland, eftersom mormor hade tyskt påbrå. Tänk den som hade fått lyssna till vad de spelade för varandra på den tiden! Kanske "Horch, was kommt von draußen rein" ...?
Här nedan får morfar Einar i alla fall vara garnvinda åt mormor Edith. Bilden är troligen arrangerad :)! Men gulligt ändå.
Det kan ha varit min mormors flöjt också; proveniensen är oklar. Den har i alla fall legat på flygeln så länge jag kan minnas, och det är ju faktiskt ganska länge. Det finns ingen flöjttradition i släkten, utan här gnider vi och knäpper och bankar på strängar, trumpetar och trampar i orgelklaveret och gal i högan sky. Därför beslöt jag mig för att kolla om det fanns någon som var intresserad av en gammal traversflöjt. Instrument ska leva och göra musik och inte ligga och samla damm, vilket den verkligen har gjort. Jag torkade av den hjälpligt och hittade en specialintresserad flöjtissa. Hon tog sig an morfars (mormors?) flöjt, och nu kommer den efter viss uppfiffning naturligtvis, kanske åter att ljuda på konsert. Jag kommer givetvis då att sitta i publiken (kanske rentav i Holland?) och fälla en liten nostalgisk tår, för att inte tala om vad morfar (eller mormor?) ska glädjas på sin pult i himlen, eller var han (hon) spelar nu.
Flöjten har alltså ingen känd proveniens. Kanske har den kommit från Tyskland, eftersom mormor hade tyskt påbrå. Tänk den som hade fått lyssna till vad de spelade för varandra på den tiden! Kanske "Horch, was kommt von draußen rein" ...?
Här nedan får morfar Einar i alla fall vara garnvinda åt mormor Edith. Bilden är troligen arrangerad :)! Men gulligt ändå.
Mormor och morfar hann bara vara gifta i ca tio år. Sedan dog morfar, i början på 20-talet, efterlämnande min mormor Edith och min mamma Ellen, som då var tio år.
Här poserar lilla Ellen Charlotta i vit klänning. Annars fick hon ha svarta kläder, eftersom inte bara pappa Einar Teodor dog, utan strax därpå mamma Edith och till slut även mormor Augusta och katten Snurran, allt inom loppet av tre år. Lilla Ellen fick en Askungetillvaro hos sin faster och fick troligen betala för sig trots att fastern var tämligen rik.
Edith Charlotta var modist och givetvis mycket modeintresserad. Här en bild från affären. Edith till höger och personalen till vänster.
Edith Charlotta var modist och givetvis mycket modeintresserad. Här en bild från affären. Edith till höger och personalen till vänster.
Lilla Ellen var ett omhuldat barn och hade alltid fina kläder, liksom mamma Edith. Här en bild från ca 1917. Edith är sorgklädd, förmodligen för att hennes pappa, Carl-Wilhelm Schmidt, hade dött, han som kanske hade traversflöjten med sig från Tyskland. Men se, så elegant man kunde vara ändå.
När Edith blev änka tänkte hon ta med sig lilla Ellen och emigrera till Amerika. Det blev inte av eftersom hon blev sjuk och dog. Man kan ju inte föreställa sig hur allting hade blivit då. Det hade i alla fall inte blivit något blogginlägg om en traversflöjt från Östergötland, det är då ett som är säkert.
Hej då, lilla flöjt och må du få ett bättre liv nu än på min dammiga flygel.
Med munnen full av wienerbröd
är det svårt att vara kritisk. Det fick jag erfara en gång på dagis, när jag skulle framföra en avvikande åsikt om hur saker ska skötas. Chefen bjöd på kaffe och wienerbröd och pratade själv, och där satt jag med munnen full. Man vill ju inte heller vara ohövlig och prata med mat i munnen,så det blev inte alls så mycket sagt som jag skulle velat.
Lite så har det känts nu, när "Heliga Johanna från Slakthusen" är avslutad. Så mycket beröm som vi har fått, så mycket folk som vi har dragit (för att inte tala om alla som skulle ha kunnat komma dit om ledningen hade varit lite generösare med biljetter åt våra bekanta), så himla kul som det har varit, en sån resa, så härlig musik (Buxtehude), en sån organist, så roliga skådespelare (alla), så bussiga alla andra vad de nu heter, så fruktansvärt roligt det har varit. Ja, som ett enda stort wienerbröd hela tiden.
Men så var det där med lönen. Folkteaterns ledning har tagit lärdom av Brechts kötthandlare,som gav 2/3 av arbetarna i Chicago 1/3 av lönen. För ett par år sedan var kören Amanda anställd och medlemmarna där fick månadslön, så de kunde vara med och repa på dagarna. Förra omgången fick Orestienstatisterna 2000 kr per föreställning och 1000 kr för repetitionerna, som gick till körkassan. Varje grupp bestod av 12 personer på scen (och ett par reserver). Nu har vi varit 37 koriststatister, som får 2000 kr per föreställning. Vad blir det nästa gång? Ska koristerna då betala för att få nöjet att stå på Folkteaterns scen och förgylla föreställningarna?
Nu går pengarna till Folkteaterkörens idéella förening, och för 20 föreställningar och 19 repetitioner får jag, om utbetalningarna lyckas, 1650 kr.
Det är skandal. Men när man står där med munnen fullav wienerbröd, är det väldigt svårt att kräva någonting. Särskilt som ledningen har varit väldigt osynlig nästan hela tiden.Men man behandlar inte korister som oxar! Vi är faktiskt flera som är professionella musiker. "Alla som inte är nöjda med lönen kan gå", skanderade vi bakom Järnridån.
Varför gjorde vi inte det då? Varför ställde vi upp? Ja, det var ju det där med wienerbrödet och en förhoppning om att Folkteatern skulle kunna inse vilken skandal den har gjort.
Våra roller har varit dels att vara arbetslösa köttfabriksarbetare, som inte får någon lön; dels att vara trosvissa frälsningssoldater.
Ja, så måste det vara Folkteatern tänker! Vi får vår lön i himlen! Genialt. Gud ska inte ha några sociala avgifter och körsång gillar han ju garanterat. En strålande idé.
Vi ses på barrikaderna!
Lite så har det känts nu, när "Heliga Johanna från Slakthusen" är avslutad. Så mycket beröm som vi har fått, så mycket folk som vi har dragit (för att inte tala om alla som skulle ha kunnat komma dit om ledningen hade varit lite generösare med biljetter åt våra bekanta), så himla kul som det har varit, en sån resa, så härlig musik (Buxtehude), en sån organist, så roliga skådespelare (alla), så bussiga alla andra vad de nu heter, så fruktansvärt roligt det har varit. Ja, som ett enda stort wienerbröd hela tiden.
Men så var det där med lönen. Folkteaterns ledning har tagit lärdom av Brechts kötthandlare,som gav 2/3 av arbetarna i Chicago 1/3 av lönen. För ett par år sedan var kören Amanda anställd och medlemmarna där fick månadslön, så de kunde vara med och repa på dagarna. Förra omgången fick Orestienstatisterna 2000 kr per föreställning och 1000 kr för repetitionerna, som gick till körkassan. Varje grupp bestod av 12 personer på scen (och ett par reserver). Nu har vi varit 37 koriststatister, som får 2000 kr per föreställning. Vad blir det nästa gång? Ska koristerna då betala för att få nöjet att stå på Folkteaterns scen och förgylla föreställningarna?
Nu går pengarna till Folkteaterkörens idéella förening, och för 20 föreställningar och 19 repetitioner får jag, om utbetalningarna lyckas, 1650 kr.
Det är skandal. Men när man står där med munnen fullav wienerbröd, är det väldigt svårt att kräva någonting. Särskilt som ledningen har varit väldigt osynlig nästan hela tiden.Men man behandlar inte korister som oxar! Vi är faktiskt flera som är professionella musiker. "Alla som inte är nöjda med lönen kan gå", skanderade vi bakom Järnridån.
Varför gjorde vi inte det då? Varför ställde vi upp? Ja, det var ju det där med wienerbrödet och en förhoppning om att Folkteatern skulle kunna inse vilken skandal den har gjort.
Våra roller har varit dels att vara arbetslösa köttfabriksarbetare, som inte får någon lön; dels att vara trosvissa frälsningssoldater.
Ja, så måste det vara Folkteatern tänker! Vi får vår lön i himlen! Genialt. Gud ska inte ha några sociala avgifter och körsång gillar han ju garanterat. En strålande idé.
Vi ses på barrikaderna!
Finalement, madame Decibel en France!
Som den goda hustru fru Decibel är, gav hon sin Händige Herr en hyrd vinrad i Bourgogne i födelsdagspresent ett år. Förhoppningen var givetvis att i glada vinvänners lag åka ner och hämta vinet, som odlats just i den vinraden. Det höll på att gå alldeles åt helskotta med det, för det första påtänkta, glada vänlaget, (vars ena hälft också hade fått en hyrd vinrad av sin goda hustru), gjorde plötsligt helt om och ville inte. Den hälften trodde nämligen att det var risk för att det var kattpiss man skulle få.
Visserligen kunde man också få vinet på posten, men hur kul är det jämfört med att åka till Frankrike och hämta det?
Lyckligtvis hittade vi ett nytt glatt vänlag, som mer än gärna gjorde oss sällskap.
Vår vingård låg på ett så litet ställe så det nästan inte syns på kartan; St. Vallerin i närheten av en liten stad, Buxy, som ligger mitt i skarven på kartan, så den är också svår att se. Michel-Andreotti var namnet på själva vingården. Jag valde det utan att veta någonting; möjligen tänkte jag på Aldo Moro av någon anledning. Andreotti låter ju lite italienskt trots allt. Nu när vi har varit där inser vi, att det där med hyrd vinrad egentligen var alldeles onödigt. Det är en utmärkt affärsidé för dem som har hittat på det i Sverige, men det går lika bra att dundra ner och knacka på och höra om man kan få komma in och prova och köpa. Men utan den hade vi dock inte vetat om att det låg inom möjligheternas ram överhuvudtaget.
Nuförtiden har varenda unge rest överallt för att inte tala om alla vuxna. Själv har jag inte rest så mycket, bara en del med Kammarkören, och Händige Herrn och jag har inte gjort någon resa sedan 1977, när vi tågluffade i Skottland. Vi hann inte ens med någon bröllopsresa, för då skulle man släpa på en ofödd Åsna också, så det blev inte av.
Men alla ni som far till Frankrike stup i kvarten, ni vet ju hur fantastiskt det är, så det behöver jag inte orda om. Försommaren var full kan man lugnt säga. Gull- och blåregnet regnade ymnigt och rapsfälten bågnade och vinfälten klättrade nästan upp till himlen och allting var så där osannolikt vackert.
Visserligen kunde man också få vinet på posten, men hur kul är det jämfört med att åka till Frankrike och hämta det?
Lyckligtvis hittade vi ett nytt glatt vänlag, som mer än gärna gjorde oss sällskap.
Vår vingård låg på ett så litet ställe så det nästan inte syns på kartan; St. Vallerin i närheten av en liten stad, Buxy, som ligger mitt i skarven på kartan, så den är också svår att se. Michel-Andreotti var namnet på själva vingården. Jag valde det utan att veta någonting; möjligen tänkte jag på Aldo Moro av någon anledning. Andreotti låter ju lite italienskt trots allt. Nu när vi har varit där inser vi, att det där med hyrd vinrad egentligen var alldeles onödigt. Det är en utmärkt affärsidé för dem som har hittat på det i Sverige, men det går lika bra att dundra ner och knacka på och höra om man kan få komma in och prova och köpa. Men utan den hade vi dock inte vetat om att det låg inom möjligheternas ram överhuvudtaget.
Nuförtiden har varenda unge rest överallt för att inte tala om alla vuxna. Själv har jag inte rest så mycket, bara en del med Kammarkören, och Händige Herrn och jag har inte gjort någon resa sedan 1977, när vi tågluffade i Skottland. Vi hann inte ens med någon bröllopsresa, för då skulle man släpa på en ofödd Åsna också, så det blev inte av.
Men alla ni som far till Frankrike stup i kvarten, ni vet ju hur fantastiskt det är, så det behöver jag inte orda om. Försommaren var full kan man lugnt säga. Gull- och blåregnet regnade ymnigt och rapsfälten bågnade och vinfälten klättrade nästan upp till himlen och allting var så där osannolikt vackert.
Ganska snyggt hotell med blåregn, visserligen i Sydtyskland, men ändå.
Redan andra dagen passerade vi gränsen till Frankrike, och då spelade jag Marseljäsen på näsflöjt för att markera gränsöverskridandet. Detta väckte dock inte någon större entusiasm, varken i bilen eller i de små byarna vi passerade. Faktum är, att byarna verkade helt döda. Inte en människa rörde sig på gatorna eller i husen eller i de små trädgårdarna. Kanske någon av mina tre läsare vet vad fransmän gör i sina byar soliga söndagar kl 18?
Frankrike är annars fullt av små lustiga madamer, som har hotell.
-Jaså, vill ni ha rum? OK, men jag ska bara iväg en stund först.
Efter en timmas väntan tillsammans med två andra rumsaspiranter gav vi upp den damen. Rundvandring följde i den lilla staden, som hette Wissembourg. Ytterligare ett stängt hotell upptäcktes, men en fransk dam råkade komma förbi. Det visade sig vara hotellmadamen, som hade glömt något som hon skulle hämta.
-Klart ni ska få rum. Kliv in och känn er som hemma. Här är nycklarna och där är vin och vatten. Vi ses i morgon till frukost.
Alla hotell har sina lustigheter och nu började jag på rent Lottenskt manér att fotografera sådana. Här en toalett för små behov.
Frankrike är annars fullt av små lustiga madamer, som har hotell.
-Jaså, vill ni ha rum? OK, men jag ska bara iväg en stund först.
Efter en timmas väntan tillsammans med två andra rumsaspiranter gav vi upp den damen. Rundvandring följde i den lilla staden, som hette Wissembourg. Ytterligare ett stängt hotell upptäcktes, men en fransk dam råkade komma förbi. Det visade sig vara hotellmadamen, som hade glömt något som hon skulle hämta.
-Klart ni ska få rum. Kliv in och känn er som hemma. Här är nycklarna och där är vin och vatten. Vi ses i morgon till frukost.
Alla hotell har sina lustigheter och nu började jag på rent Lottenskt manér att fotografera sådana. Här en toalett för små behov.
Vem vet, inte jag, att det här är spolknappen.
Och det här är toaletten som på ett märkligt sätt suser og bruser, för att tala danska. Det är egentligen en liten film, men en sådan klarar jag inte av att lägga in. Men när man spolar, ormar sig toalettringen runt, runt ett par varv och blir samtidigt rengjord. Glömde att kolla vad som händer om man sitter kvar. Jag var så fascinerad av ormandet. Ibland finns de också med en display på behållaren, där det kan stå "Setzen Sie sich bitte" och "Trocken Sie sich, bitte". Beklagar att det inte blev så roligt här, men kom och hälsa på mig inom tusen år, så ska ni få se filmen.
Fler besynnerliga saker: På det här lilla hotellet ingick en gårdskarl, som kl 7 på morgonen visslade på en bit som var ett körstycke av dansken Per Nörgård, "Jeg har en fornimmelse av". Det tyckte jag var märkligt.
Hotellet Sesam, som öppnades för oss. Det hette faktiskt "Zum Schneckehiesel" trots att det (sedan 1919) ligger i Frankrike.
Eftersom det var påsktider, var hela Frankrike, eller åtminstone hotellen och restaurangerna insvepta i rosa, gul och grön tyll. Kan den bildade läsarkåren upplysa mig om vad tyllen symboliserar?
Påskhararna och äggen trängdes i trädgårdarna och diverse konstnärliga installationer fick man också njuta av.
Påskpynt
Det allra lustigaste boendet hittade vi i Buxy, ganska nära resans mål. På stapplande frangelska hörde vi oss för om något ställe att bo på. När vi hade travat dit var ägarinnan redan i full färd med att göra i ordning rummen. Télégraphe jungle. Det visade sig vara en second hand-antikaffär med millioner prylar inklusive katt. Bilderna får tala:
Katten råkade jag vid ett tillfälle kalla för "le gateau", varvid den franska damen genast rättade mig och sa "le chat". Senare slog jag upp vad gateau betyder på franska, och nu talar vi inte mer om det. Men på spanska heter det i alla fall "el gato." Jag kan ju inte hjälpa att jag är så internationell.
Målet för resan, besöket på vingården klarades av på mindre än en timme. Vi fick i alla fall träffa Arlette, studera vintankar, tunnor, druvplockningsmaskiner och så provsmaka vinerna. Jag skiljde mig från gänget genom att inte tycka att det röda var så där förfärligt gott. (Jag har redan ändrat mig.) Det vita hade jag däremot inga som helst problem med. Huvudsaken var ju ändå att Händige Herrn var förtjust och det var han. Både i vinet och druvplockningstraktorn.
Arlette Andreotti i vinvisartagen.
Hemvägen kom av en händelse att gå genom Champagne. Där fann vi ett nybyggt futuristiskt hotell med så många byggmissar att man måste skratta. Bl. a. gick toalettdörren inte att öppna inifrån om man råkade låsa. Då kunde jag hålla mig för skratt. Hotelldamen skrattade dock när jag berättade det, men hade ingen förståelse för mina antydningar om rabatt.
Mysiga matsalen?
På långfredagen vaknade vi i Moseldalen och fann, att alla affärer var stängda, för så hade regeringen bestämt, enligt en man som tittade ut. Synd, för en del av gänget hade tänkt att köpa Moselvin.
-Vin? Inga problem. Det får man sälja. Men inga stolar och kuddar etc.
Han hämtade nyckeln och låste upp affären.
Sålunda blev jag för första gången i mitt liv, lite sur le pickalûrve (auf dem Pickalurf?) redan tidigt på långfredagsmorgon.
Till sist ett konstverk i Mulhouse, Åsnehus. Man eller åtminstone han tar sig för pannan. Pannan han sitter på är från Asea i Västerås. Här kan man tala om muskler av stål. Jag tyckte han var en riktig snyggo.
Snipp snapp snût, så var Frankrikeresan slût.
När seklet var halvgammalt ...
... då var det jag som var ung. Nu är seklet ganska ungt och jag är ...nåja. Jag kom att tänka på detta överraskande faktum och på hur det var då, i början på 60-talet ungefär. Ibland letar jag nämligen lite på måfå på Facebook eller Birthday efter namn som jag minns från den tiden; ibland kommer det mail från "Stayfriends" om att någon från skoltiden har dykt upp där. StayFriends tycker jag inte om, för där måste man betala för att kunna kommunicera. Idag kom det en uppmaning därifrån att jag skulle gratulera "Gunnar". Det skulle aldrig falla mig in. En gång på gymnasiet skulle jag vara glad och käck och sa till honom att han hade en fin slips där han stod och höll upp dörren när läraren skulle komma (ja, han var ordningsman). Då skrek han: -Tafsa inte på mig! och jag skämdes som en hund i flera år och sa aldrig något mer till honom och glömmer det aldrig, såvida jag inte blir riktigt dement. Därför får han klara sig utan mina gratulationer, vilket dessvärre säkert går bra.
Redan på den tiden fanns det språkresor. Tre veckor i England kostade ungefär 1400 kr, lite dyrare om det var på något fashionabelt ställe. Vi hade råd att skicka mig till Cliftonville i England.
Både mina föräldrar och jag trodde att det var fokus på just språket. Jag insåg ganska snabbt, att alla inte hade samma fokus.
Visst visste väl jag redan då, att det inte var så, att det inte spelade någon roll hur man såg ut, bara man var snäll. Ändå hoppades man ju. Men, insåg jag snart, tuperat sprayat hår, höga klackar och görsvart eyeliner, det var det som smällde högst. Och naturligtvis skulle man blåsa ut röken elegant och se uttråkad ut och dricka rejält.
På en språkkurs dåförtiden delades man in efter språkkunskaper och ålder. Det sa de i alla fall. Jag är inte helt säker på att det bara var det, eller egentligen är jag helt säker på att det fanns andra, osynliga indelningsfaktorer. Jag minns två killar, som skulle bli läkare. De fick gå i den bästa gruppen. Vad vet jag, de var kanske jättesmarta. De hade i alla fall fina göteborgsnamn. I Göteborg ska man heta Ekman eller Broström etc. fast de hette inte just så.
En annan kille var inte speciellt snygg, men han gick på Lundsberg, så han kunde göra som han ville, trodde han. Han blev populär, men blev nästan hemskickad.
En tjej var mer än lovligt ovacker och helt fel klädd, ja hon såg faktiskt ut att vara lite resursmässigt underprivilegierad, och jag tänkte på mitt altruistiska sätt, att hon kanske kunde behöva en kompis. Döm om min förvåning när de där två jättesnygga blivande läkarkillarna, som inte hette Ekman eller Broström, pratade mycket med henne och SÅG henne redan från början, verkligen. Min världsbild rubbades. När jag tittade i deltagarlistan, återställdes den dock. Hon hade ett adligt namn.
Lärarna bestod dels av språklärare från Sverige, dels av engelska Oxford- och Cambridgestudenter. En skulle bli skådespelare, en körde motorcykel (jag tror att jag åkte med en gång och nästan ramlade av) och den tredje fick mitt hjärta att banka alldeles väldigt. Hans hjärta bankade dock åt ett helt annat håll, åt en alldaglig tjej (enligt min ringa mening alltså) som hette Guje. Så det var bara att bita ihop. Eftersom jag inte drack någonting på den tiden, kunde jag inte heller dränka mina sorger.
Såvitt jag minns, gick jag på disco för första gången i mitt liv i Cliftonville. Den låten som spelades den sommaren var "I've told every little star" med Linda Scott. Å, vad jag gillade den! (Jag var förresten på disco för andra gången i mitt liv igår. Ett gay-disco. Jag har ingen aning om vad de spelade men starkt var det.)
Här är fotot på alla deltagare i kursen i Cliftonville. Jag är helylletjejen med konstig frisyr trea från höger i andra raden bakifrån. De andra får ni själva gissa på.
När jag nu efter 40 år googlar och letar på Facebook ser jag att den snygge som inte hette Ekman är död (ja, han blev läkare); en annan som kunde varit av intresse blev matematikprofessor och tycks också ha dött; den engelske studenten som fick mitt hjärta att banka alldeles förgäves har jag hittat på Facebook. Han ser ut att vara välbehållen, om än i 73-årsåldern. Jag funderar på om jag skall skicka ett meddelande. Förmodligen är det Olle Adolphsons "Sign. Karlsson-Evig vår" och "Helga Andersson" som inspirerar mig, fast jag är ju inte någon Karlsson med karlssonska behov. En bra låt, lyssna på den.
Det blir väl lätt så att man bläddrar i det förflutna eftersom det är svårt att bläddra i framtiden. Jag tycker faktiskt att det är intressant att känna till folks öden. Är jag otillbörligt nyfiken?
Det var väl rätt bra att det inte gick som man ville alla gånger. Tänk bara vad man hade missat då. Nej, det törs jag inte tänka på.
Med all säkerhet hade jag t.ex. inte kommit på gay-disco.
Redan på den tiden fanns det språkresor. Tre veckor i England kostade ungefär 1400 kr, lite dyrare om det var på något fashionabelt ställe. Vi hade råd att skicka mig till Cliftonville i England.
Både mina föräldrar och jag trodde att det var fokus på just språket. Jag insåg ganska snabbt, att alla inte hade samma fokus.
Visst visste väl jag redan då, att det inte var så, att det inte spelade någon roll hur man såg ut, bara man var snäll. Ändå hoppades man ju. Men, insåg jag snart, tuperat sprayat hår, höga klackar och görsvart eyeliner, det var det som smällde högst. Och naturligtvis skulle man blåsa ut röken elegant och se uttråkad ut och dricka rejält.
På en språkkurs dåförtiden delades man in efter språkkunskaper och ålder. Det sa de i alla fall. Jag är inte helt säker på att det bara var det, eller egentligen är jag helt säker på att det fanns andra, osynliga indelningsfaktorer. Jag minns två killar, som skulle bli läkare. De fick gå i den bästa gruppen. Vad vet jag, de var kanske jättesmarta. De hade i alla fall fina göteborgsnamn. I Göteborg ska man heta Ekman eller Broström etc. fast de hette inte just så.
En annan kille var inte speciellt snygg, men han gick på Lundsberg, så han kunde göra som han ville, trodde han. Han blev populär, men blev nästan hemskickad.
En tjej var mer än lovligt ovacker och helt fel klädd, ja hon såg faktiskt ut att vara lite resursmässigt underprivilegierad, och jag tänkte på mitt altruistiska sätt, att hon kanske kunde behöva en kompis. Döm om min förvåning när de där två jättesnygga blivande läkarkillarna, som inte hette Ekman eller Broström, pratade mycket med henne och SÅG henne redan från början, verkligen. Min världsbild rubbades. När jag tittade i deltagarlistan, återställdes den dock. Hon hade ett adligt namn.
Lärarna bestod dels av språklärare från Sverige, dels av engelska Oxford- och Cambridgestudenter. En skulle bli skådespelare, en körde motorcykel (jag tror att jag åkte med en gång och nästan ramlade av) och den tredje fick mitt hjärta att banka alldeles väldigt. Hans hjärta bankade dock åt ett helt annat håll, åt en alldaglig tjej (enligt min ringa mening alltså) som hette Guje. Så det var bara att bita ihop. Eftersom jag inte drack någonting på den tiden, kunde jag inte heller dränka mina sorger.
Såvitt jag minns, gick jag på disco för första gången i mitt liv i Cliftonville. Den låten som spelades den sommaren var "I've told every little star" med Linda Scott. Å, vad jag gillade den! (Jag var förresten på disco för andra gången i mitt liv igår. Ett gay-disco. Jag har ingen aning om vad de spelade men starkt var det.)
Här är fotot på alla deltagare i kursen i Cliftonville. Jag är helylletjejen med konstig frisyr trea från höger i andra raden bakifrån. De andra får ni själva gissa på.
När jag nu efter 40 år googlar och letar på Facebook ser jag att den snygge som inte hette Ekman är död (ja, han blev läkare); en annan som kunde varit av intresse blev matematikprofessor och tycks också ha dött; den engelske studenten som fick mitt hjärta att banka alldeles förgäves har jag hittat på Facebook. Han ser ut att vara välbehållen, om än i 73-årsåldern. Jag funderar på om jag skall skicka ett meddelande. Förmodligen är det Olle Adolphsons "Sign. Karlsson-Evig vår" och "Helga Andersson" som inspirerar mig, fast jag är ju inte någon Karlsson med karlssonska behov. En bra låt, lyssna på den.
Det blir väl lätt så att man bläddrar i det förflutna eftersom det är svårt att bläddra i framtiden. Jag tycker faktiskt att det är intressant att känna till folks öden. Är jag otillbörligt nyfiken?
Det var väl rätt bra att det inte gick som man ville alla gånger. Tänk bara vad man hade missat då. Nej, det törs jag inte tänka på.
Med all säkerhet hade jag t.ex. inte kommit på gay-disco.
Gårdagens bröllopspar i marsipan.
Panegyrik
Min allrasom bästastste Lexulouskompis ska trappa ner. Lexolous är ett mycket fängslande spel, som Alfapet eller Scrabble, fast på engelska eller franska. Men nu ska hon återvända till det normala livet lite mer. Det är beundransvärt, för L. är som en drog. Jag har inget emot droger och tid har jag ju också, men nu får väl jag också försöka trappa ner. Min hjärna kommer visserligen att skrumpna och livet blir tomt och innehållslöst, men det är ju så nyttigt att ha tråkigt. Jag kanske kan blogga lite mer, vem vet.
Jag kan ju berätta att jag varit på Lisebergsteatern och sett "Obesvarad kärlek" med Tomas von Brömssen och Eva Rydberg. Jag försöker se allt med honom, för jag tycker helt enkelt att han är så fruktansvärt duktig. Pjäsen handlar om Florence Foster Jenkins och hennes pianist. För den som inte känner till denna märkliga människa ska jag dra storyn snabbt. Hon älskade musik och ville utbilda sig till sångerska. Pappa sa "det får du inte. Du har inte tillräcklig begåvning." Så småningom dog pappan och hon fick ärva. Hon tog sånglektioner, kanske i smyg? Så dog mamman och då fick hon ännu mer pengar, hon blev rik som ett troll. Då anställde hon en ackompanjatör och hyrde olika konserthallar i USA och höll konserter. Hon var lycklig. Men det lät förskräckligt illa. Hon förstod inte det. Hon hörde vad hon ville och hon älskade att sjunga. Kort före sin död (1944) hyrde hon Carnegie Hall, som blev fullsatt, för vid den tiden var hon kultförklarad. Folk skrattade och skrek och hon trodde att publiken var förtjust. Eller? Man är inte riktigt säker på det nu.
Här kommer ett klipp från den riktiga Florence Foster Jenkins när hon sjunger "Nattens Drottning" ur "Trollflöjten". (Kolla inlevelsen och vad gör hon? Rättar hon till BH-bandet under konserten?). Av någon anledning går det inte att lägga in klippet, men ni kan ju lika gärna titta på Youtube. Där finns flera upptagningar när hon massakrerar både Mozart och Bach och Strauss.
På Lisebergsteatern tjöt folk också av skratt. Alla utom min väninna (som tävlar med mig om Tomas gunst fast det vet han inte om) och jag.
Det visade sig att hr Brömssen spelade utmärkt pseudopiano. Alltså han låtsasspelade så att det såg helt rätt ut. Det är beundransvärt. I svensk film är det ju annars kutym att man tar en person vem som helst och låter honom hålla i ett instrument som om det vore ett vedträ och så får han såga lite fram och tillbaka och så är det en Isaac Stern som spelar i bakgrunden. Eller sätter man en vacker kvinna vid ett piano och låter henne gunga hit och dit och se själfull ut, men det stämmer inte. "Det är ingen som ser" tänker regissören, som inte själv spelar. Men det är det.
Nåväl, Tomas von Brömssen spelade perfekt utan att spela. Dessutom sjöng han (i verkligheten) som en Frank Sinatra. Guldstjärna, guldstjärna, guldstjärna!
Han fick fram pianistens vånda väldigt bra. Denne var ju livrädd att hans musikervänner skulle komma och lyssna på konserterna samtidigt som han ju blev god vän med Florence och inte ville såra henne genom att backa ur. Välbetalda pianistjobb växte nog inte heller på trän.
Om man nu går på en sån här pjäs, ska man då se den musikaliska aspekten eller den humana? Är det roligt eller är det sorgligt? Ja, för oss fastnade skrattet i halsen. Lite berodde det på Eva Rydberg, som inte är någon operasångerska och därför inte sjöng t.ex. "Nattens drottning" i rätt oktav. Hon sjöng en oktav lägre och alla som har försökt (eller försöker efter detta inlägg) att nå upp till trestrukna f i arian vet hur det är att inte nå riktigt ända fram och att det låter ganska komiskt. Detta bortfaller ju helt om man sjunger en oktav lägre. E. R var tvungen att sjunga en massa andra omotiverade fel, som inte var ett dugg roliga.
Jag har skrattat mycket åt Florence, men baske mig om jag inte beundrar henne nu. Hon förverkligade sin dröm. "Det viktigaste är ju vad man hör inombords" sa hon.
Vete sjuttan, om inte jag skulle hyra Carnegie Hall och sjunga alla osjungna solon, om jag hade miljoners miljoner. Alla som kommenterar det här inlägget kommer givetvis att bli hedergäster. Och Tomas von Brömssen förstås.
Efter den här panegyriska inlägget gör det väl inget om jag publicerar den här bilden?
Jag kan ju berätta att jag varit på Lisebergsteatern och sett "Obesvarad kärlek" med Tomas von Brömssen och Eva Rydberg. Jag försöker se allt med honom, för jag tycker helt enkelt att han är så fruktansvärt duktig. Pjäsen handlar om Florence Foster Jenkins och hennes pianist. För den som inte känner till denna märkliga människa ska jag dra storyn snabbt. Hon älskade musik och ville utbilda sig till sångerska. Pappa sa "det får du inte. Du har inte tillräcklig begåvning." Så småningom dog pappan och hon fick ärva. Hon tog sånglektioner, kanske i smyg? Så dog mamman och då fick hon ännu mer pengar, hon blev rik som ett troll. Då anställde hon en ackompanjatör och hyrde olika konserthallar i USA och höll konserter. Hon var lycklig. Men det lät förskräckligt illa. Hon förstod inte det. Hon hörde vad hon ville och hon älskade att sjunga. Kort före sin död (1944) hyrde hon Carnegie Hall, som blev fullsatt, för vid den tiden var hon kultförklarad. Folk skrattade och skrek och hon trodde att publiken var förtjust. Eller? Man är inte riktigt säker på det nu.
Här kommer ett klipp från den riktiga Florence Foster Jenkins när hon sjunger "Nattens Drottning" ur "Trollflöjten". (Kolla inlevelsen och vad gör hon? Rättar hon till BH-bandet under konserten?). Av någon anledning går det inte att lägga in klippet, men ni kan ju lika gärna titta på Youtube. Där finns flera upptagningar när hon massakrerar både Mozart och Bach och Strauss.
På Lisebergsteatern tjöt folk också av skratt. Alla utom min väninna (som tävlar med mig om Tomas gunst fast det vet han inte om) och jag.
Det visade sig att hr Brömssen spelade utmärkt pseudopiano. Alltså han låtsasspelade så att det såg helt rätt ut. Det är beundransvärt. I svensk film är det ju annars kutym att man tar en person vem som helst och låter honom hålla i ett instrument som om det vore ett vedträ och så får han såga lite fram och tillbaka och så är det en Isaac Stern som spelar i bakgrunden. Eller sätter man en vacker kvinna vid ett piano och låter henne gunga hit och dit och se själfull ut, men det stämmer inte. "Det är ingen som ser" tänker regissören, som inte själv spelar. Men det är det.
Nåväl, Tomas von Brömssen spelade perfekt utan att spela. Dessutom sjöng han (i verkligheten) som en Frank Sinatra. Guldstjärna, guldstjärna, guldstjärna!
Han fick fram pianistens vånda väldigt bra. Denne var ju livrädd att hans musikervänner skulle komma och lyssna på konserterna samtidigt som han ju blev god vän med Florence och inte ville såra henne genom att backa ur. Välbetalda pianistjobb växte nog inte heller på trän.
Om man nu går på en sån här pjäs, ska man då se den musikaliska aspekten eller den humana? Är det roligt eller är det sorgligt? Ja, för oss fastnade skrattet i halsen. Lite berodde det på Eva Rydberg, som inte är någon operasångerska och därför inte sjöng t.ex. "Nattens drottning" i rätt oktav. Hon sjöng en oktav lägre och alla som har försökt (eller försöker efter detta inlägg) att nå upp till trestrukna f i arian vet hur det är att inte nå riktigt ända fram och att det låter ganska komiskt. Detta bortfaller ju helt om man sjunger en oktav lägre. E. R var tvungen att sjunga en massa andra omotiverade fel, som inte var ett dugg roliga.
Jag har skrattat mycket åt Florence, men baske mig om jag inte beundrar henne nu. Hon förverkligade sin dröm. "Det viktigaste är ju vad man hör inombords" sa hon.
Vete sjuttan, om inte jag skulle hyra Carnegie Hall och sjunga alla osjungna solon, om jag hade miljoners miljoner. Alla som kommenterar det här inlägget kommer givetvis att bli hedergäster. Och Tomas von Brömssen förstås.
Efter den här panegyriska inlägget gör det väl inget om jag publicerar den här bilden?
Ondskefullt inlägg
Om någon hade frågat mig idag hur ont det gjorde att ta bort stygn i munnen på en skala från 1-10, så hade jag sagt 10. Aldrig någonsin kunde jag ana att det skulle vara så fruktansvärt smärtsamt. Helt i klass med att föda barn, om än inte lika utdraget. Då får man ju ändå med sig något bra hem, för det mesta i alla fall. Här blev man bara av med pengar.
Men det var ingen som frågade, för det var ju inte så intressant. Jag skrek i alla fall så att det hördes långt ut på Södra Vägen, gissar jag. Folket som satt i väntrummet måste ha bleknat om nosarna, för dörren var inte stängd. Jag tror att jag fick en smärtchock, men efter att ha sökt på NE på smärtchock såg jag, att det inte finns något som heter så, så det kan det ju inte ha varit.
Smärta förminskar. Man blir ledsen och sur och gnällig och alla stora ädla tankar man brukar tänka försvinner och det finns bara smärta och man är alldeles ensam med den.
Jag har ändå haft god hjälp av Åsnor, som har flugit hit för att staga upp Åsnemamman. Himlen vare lovad för det, men någon skatteåterbäring blir det nog inte.
Tandkirurgen pratade glatt om nästa operation. Va? sa jag. Det hade jag inte fattat. När titanskruvarna har läkt fast, ska det stansas hål så att de tittar fram igen och locket längst ner på dem ska skruvas bort så att de nya kronorna kan få fäste i gängorna och sedan ska han gå in från sidan och sätta fast någon annan grejsimojs. Ni hör ju hur ont det kommer att göra, även om jag förhoppningsvis får bedövning.
Alla pratar om att det blir så bra och tänk vad skönt när det är färdigt. Jag är inte lika säker på det. Jag är en patient som kommer att förvåna. "Så här brukar det inte bli", kommer de att säga. "Det var ju synd, men vi måste nog göra om alltihopa", eller "det var ju synd och inte kan vi göra om det heller. Sorry."
För den som undrar hur det går på Folkteatern, så kan jag meddela att det går väldigt bra. Publiken är mycket olika beroende på vilken dag det är. Tisdagspubliken tycks bestå av pigga och intelligenta människor som fattar att det är skojigt ibland, medan fredags-och lördagspubliken mest består av människor som vet att det är fint att gå på teater och som väntar sig att det ska vara enkelt och lättfattligt. Vissa har tagit sig ett eller många glas vin, så att de somnar. Tyvärr ser man publikens ansikten ganska tydligt, och är det någon som ser sur ut, så märker man det direkt. Det påverkar i alla fall mig och förmodligen skådespelarna också, fast de är ju mer professionella än jag.
Hittills har jag inte lyckats få några blommor av mina vänner, trots ett uttryckligt löfte i lördags, (men faktiskt här hemma av Händige Herrn; himlen vare lovad), men det är väl för att jag alltid har drömt om att få blommor just efter en föreställning eller en konsert, när publiken applåderar som en vansinnig och trumpeterna smattrar och fanorna fladdrar ....Jo, det har faktiskt hänt, en gång efter en konsert på min födelsedag. Det är nog 10 år sedan och en gång efter Orestien. Ja, men då så, vad tjatar jag om.
Det är ju inget konstigt egentligen för jag gör ju aldrig något på scenen eller på konserter som är något att hänga i julgran. Visserligen har jag förhindrat många haverier i kören, men eftersom de aldrig har inträffat, så är det ju inget att tala om.
Ja, sådana här småaktiga tankar om småaktiga tanter och andra dyker upp i ens småaktiga hjärna när man har ont. Bara för det sätter jag in bilden på min senaste fådda blombukett igen. Den fick jag av den storsinta Frau Liebestraum.
Nu tittar snart knullpantopparna i Slottsskogen fram. Pax för allihopa!
Men det var ingen som frågade, för det var ju inte så intressant. Jag skrek i alla fall så att det hördes långt ut på Södra Vägen, gissar jag. Folket som satt i väntrummet måste ha bleknat om nosarna, för dörren var inte stängd. Jag tror att jag fick en smärtchock, men efter att ha sökt på NE på smärtchock såg jag, att det inte finns något som heter så, så det kan det ju inte ha varit.
Smärta förminskar. Man blir ledsen och sur och gnällig och alla stora ädla tankar man brukar tänka försvinner och det finns bara smärta och man är alldeles ensam med den.
Jag har ändå haft god hjälp av Åsnor, som har flugit hit för att staga upp Åsnemamman. Himlen vare lovad för det, men någon skatteåterbäring blir det nog inte.
Tandkirurgen pratade glatt om nästa operation. Va? sa jag. Det hade jag inte fattat. När titanskruvarna har läkt fast, ska det stansas hål så att de tittar fram igen och locket längst ner på dem ska skruvas bort så att de nya kronorna kan få fäste i gängorna och sedan ska han gå in från sidan och sätta fast någon annan grejsimojs. Ni hör ju hur ont det kommer att göra, även om jag förhoppningsvis får bedövning.
Alla pratar om att det blir så bra och tänk vad skönt när det är färdigt. Jag är inte lika säker på det. Jag är en patient som kommer att förvåna. "Så här brukar det inte bli", kommer de att säga. "Det var ju synd, men vi måste nog göra om alltihopa", eller "det var ju synd och inte kan vi göra om det heller. Sorry."
För den som undrar hur det går på Folkteatern, så kan jag meddela att det går väldigt bra. Publiken är mycket olika beroende på vilken dag det är. Tisdagspubliken tycks bestå av pigga och intelligenta människor som fattar att det är skojigt ibland, medan fredags-och lördagspubliken mest består av människor som vet att det är fint att gå på teater och som väntar sig att det ska vara enkelt och lättfattligt. Vissa har tagit sig ett eller många glas vin, så att de somnar. Tyvärr ser man publikens ansikten ganska tydligt, och är det någon som ser sur ut, så märker man det direkt. Det påverkar i alla fall mig och förmodligen skådespelarna också, fast de är ju mer professionella än jag.
Hittills har jag inte lyckats få några blommor av mina vänner, trots ett uttryckligt löfte i lördags, (men faktiskt här hemma av Händige Herrn; himlen vare lovad), men det är väl för att jag alltid har drömt om att få blommor just efter en föreställning eller en konsert, när publiken applåderar som en vansinnig och trumpeterna smattrar och fanorna fladdrar ....Jo, det har faktiskt hänt, en gång efter en konsert på min födelsedag. Det är nog 10 år sedan och en gång efter Orestien. Ja, men då så, vad tjatar jag om.
Det är ju inget konstigt egentligen för jag gör ju aldrig något på scenen eller på konserter som är något att hänga i julgran. Visserligen har jag förhindrat många haverier i kören, men eftersom de aldrig har inträffat, så är det ju inget att tala om.
Ja, sådana här småaktiga tankar om småaktiga tanter och andra dyker upp i ens småaktiga hjärna när man har ont. Bara för det sätter jag in bilden på min senaste fådda blombukett igen. Den fick jag av den storsinta Frau Liebestraum.
Nu tittar snart knullpantopparna i Slottsskogen fram. Pax för allihopa!
Idag röd...
..i morgon död, eller snarare: igår var allting skojigt, idag var det mindre skojigt. Så det var igår jag skulle sagt så och det gjorde jag kanske också.
Igår var det internationella Pi-dagen (3/14) och just den dagen råkar jag vara född, så därför kan det bli lite skojigt. Familjen skulle försöka uppvakta så tidigt så att jag inte hade hunnit vakna, så de kom redan kvart över sex. Men tji fick de; födelsedagsbarnet hade redan varit vaken sedan kvart över fyra. Två sudoku och ett halvt korsord hann jag med innan de kom. Sedan fick jag god tårta och lammbullar med fetaost, i den ordningen, fast med lite paus emellan. Det var den hitresta godhjärtade Åsnan som stod för detta. Ett litet kalas uppstod också på eftermiddagen. På kvällen var det körrepetition som vanligt. Till och med kören (utom en) sjöng och hurrade, vilket värmde det rynkiga hjärtat.
Facebookvännerna överträffade sig själva med grattisrop och annat. Det kom till och med blomstergrattiskort från en person på Facebook, som jag aldrig någonsin skulle misstänka för att sno ihop ett sådant till just mig, varför jag misstänker att det var ett spam.
Dagen efter var det dags att få titanskruvar i käften. Tur i oturen var ju att jag både fick ha premiär och fylla år innan det var dags att få ont i ansiktet och bli blågul i detsamma. Men så händer det där med Japan, och man inser proportionerna på lidande. Så det kanske inte gör så ont. Det kanske inte blir så blått. Det kanske inte blir så dyrt (jo).
Tandkirurgen var mycket trevlig i alla fall. Jag hade beväpnat mig med min egen Mp3-spelare, för jag ville inte riskera att behöva lyssna på Pachelbels kanon eller något annat dunka-dunka. Jag tänkte alltså lyssna på hela Bachs Matteuspassion med Herreweghe och Andreas Scholl för den som är intresserad. Enligt min mening är det den bästa inspelningen som finns. Det visade sig passa mycket bra. "Das ist mein Blut", ekar Jesus med stråkgloria i mitt öra alltmedan jag känner hur det rinner ner på halsen. Blod eller vatten vet jag inte, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Buss und Reu, sjöng Andreas Scholl. Ja, det blir höga böter för titanskruvar. Min ånger är stor, men vad hjälper det. Erbarme Dich, bad han så bevekande. Ja, det är nog den vackraste i hela passionen, men ingen erbarmar sig över mig, känns det som, fast det är väl just det de gör. "Oh, Schmerz" gastar evangelisten. Han tolkar mitt inre bäst.
Sedan ledde Åsnan mig hem och nu sitter jag här med mina skruvar och kan bara hoppas att det ska sluta lyckligt. Fattig blir jag i alla händelser.
Men det finns ju det som är värre.
Igår var det internationella Pi-dagen (3/14) och just den dagen råkar jag vara född, så därför kan det bli lite skojigt. Familjen skulle försöka uppvakta så tidigt så att jag inte hade hunnit vakna, så de kom redan kvart över sex. Men tji fick de; födelsedagsbarnet hade redan varit vaken sedan kvart över fyra. Två sudoku och ett halvt korsord hann jag med innan de kom. Sedan fick jag god tårta och lammbullar med fetaost, i den ordningen, fast med lite paus emellan. Det var den hitresta godhjärtade Åsnan som stod för detta. Ett litet kalas uppstod också på eftermiddagen. På kvällen var det körrepetition som vanligt. Till och med kören (utom en) sjöng och hurrade, vilket värmde det rynkiga hjärtat.
Facebookvännerna överträffade sig själva med grattisrop och annat. Det kom till och med blomstergrattiskort från en person på Facebook, som jag aldrig någonsin skulle misstänka för att sno ihop ett sådant till just mig, varför jag misstänker att det var ett spam.
Dagen efter var det dags att få titanskruvar i käften. Tur i oturen var ju att jag både fick ha premiär och fylla år innan det var dags att få ont i ansiktet och bli blågul i detsamma. Men så händer det där med Japan, och man inser proportionerna på lidande. Så det kanske inte gör så ont. Det kanske inte blir så blått. Det kanske inte blir så dyrt (jo).
Tandkirurgen var mycket trevlig i alla fall. Jag hade beväpnat mig med min egen Mp3-spelare, för jag ville inte riskera att behöva lyssna på Pachelbels kanon eller något annat dunka-dunka. Jag tänkte alltså lyssna på hela Bachs Matteuspassion med Herreweghe och Andreas Scholl för den som är intresserad. Enligt min mening är det den bästa inspelningen som finns. Det visade sig passa mycket bra. "Das ist mein Blut", ekar Jesus med stråkgloria i mitt öra alltmedan jag känner hur det rinner ner på halsen. Blod eller vatten vet jag inte, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Buss und Reu, sjöng Andreas Scholl. Ja, det blir höga böter för titanskruvar. Min ånger är stor, men vad hjälper det. Erbarme Dich, bad han så bevekande. Ja, det är nog den vackraste i hela passionen, men ingen erbarmar sig över mig, känns det som, fast det är väl just det de gör. "Oh, Schmerz" gastar evangelisten. Han tolkar mitt inre bäst.
Sedan ledde Åsnan mig hem och nu sitter jag här med mina skruvar och kan bara hoppas att det ska sluta lyckligt. Fattig blir jag i alla händelser.
Men det finns ju det som är värre.
Blommor från Frau Liebestraum
Järnridåns uppgång
Den senaste tiden har jag läst ett antal biografier och dagböcker. Det är nyttigt. Man baxnar över vad som har försiggått i slott och kojor utan att man har haft en aning om det. Där satt jag i min trygga Svenljungavärld och läste Idun och Svensk Damtidning, för att inte tala om Allers och trodde att det var naturligt, medan Carl Johan De Geer växte upp under helt andra förhållanden och trodde det var naturligt. Ett intressant fall på det hela taget.
Sedan tog jag mig igenom "Tre dagböcker" utgiven av Maria von Rosen och Ingmar Bergman; dotter och far alltså. Den behandlar hustrun Ingrids sjukdomstid och död. Trots detta känns det som om det ändå är hr regissören som har huvudrollen i detta drama. Det kan ju bero på att han är mer tränad att uttrycka sig skriftligt. Lite märkligt ändå att han ska ta sådan plats.
En formulering har han lyckats med väldigt bra tycker jag. "Jag är för övrigt en urgammal sprucken potta till brädden fylld av nattståndet självmedlidande."
Ja, precis så tycker jag att han är. Nu gäller det ju att inte kasta sten i glashus, så jag måste skynda mig att tömma pottan.
Igår fick jag veta att det inte var tillåtet att gäspa under Bergmans repetitioner. Skådespelare som gjorde detta blev genast utbytta. Kanske var det därför som jag nervöst började gäspa under föreställningen igår? Jag lyckades dock gäspa i kulisserna, men vår regissör har lyckligtvis inte varit av det demoniska slaget. Eller ska man stava "dämoniska"?
Nu har recensionerna (Den heliga Johanna från Slakthusen) börjat trilla in och med det den sedvanliga förundran hur recensenter är beskaffade och hur mycket (litet) som är relevant. Att samma pjäs kan göra så olika intryck. En tyckte att regissören hade fattat Brecht bättre än Brecht själv. De flesta tycks dock vara imponerade av kören, dvs. oss. Någon tyckte att vi var en 40-mannakör, men då har han nog sett dubbelt. (Eller också hörde han att vi sa att vi är 50 000.) Sveriges Radio hade skickat en person att recensera, som dock inte var tillräckligt intresserad för att notera att regissören hette Melanie och inte Madelene. Skäms, Sveriges Radio! Man kan väl stava rätt även om regissören inte heter Ingvar Bergman eller Roland Josephson.
I år fick vi vara med på premiärfesten också. Den var lite enklare än förra årets, då vi fick stå och titta på. Mingelgryta och vin. Det var inte helt lätt att mingla med gryta, men allting går bara man vill, sa min mormors mor.
Igår tittade Folkteaterns konstnärlige ledare (Hans Norén) på föreställningen. Jag vet inte vad han tyckte, men han vinkade åt mig.
Min egen framtoning i pjäsen har fått kritik. Jag såg mest lidande ut av alla i kören. Om detta var bra eller dåligt är jag inte säker på, men kom och titta själva, så kan vi ha en omröstning.
Här finns den en massa fina bilder från föreställningen. Den skarpsynte tittaren kan urskilja mig. Jag står längst fram till vänster i första raden. Huruvida jag ser mest lidande ut går inte att avgöra där, så ni blir nog tvungna att komma och titta själva.
Sedan tog jag mig igenom "Tre dagböcker" utgiven av Maria von Rosen och Ingmar Bergman; dotter och far alltså. Den behandlar hustrun Ingrids sjukdomstid och död. Trots detta känns det som om det ändå är hr regissören som har huvudrollen i detta drama. Det kan ju bero på att han är mer tränad att uttrycka sig skriftligt. Lite märkligt ändå att han ska ta sådan plats.
En formulering har han lyckats med väldigt bra tycker jag. "Jag är för övrigt en urgammal sprucken potta till brädden fylld av nattståndet självmedlidande."
Ja, precis så tycker jag att han är. Nu gäller det ju att inte kasta sten i glashus, så jag måste skynda mig att tömma pottan.
Igår fick jag veta att det inte var tillåtet att gäspa under Bergmans repetitioner. Skådespelare som gjorde detta blev genast utbytta. Kanske var det därför som jag nervöst började gäspa under föreställningen igår? Jag lyckades dock gäspa i kulisserna, men vår regissör har lyckligtvis inte varit av det demoniska slaget. Eller ska man stava "dämoniska"?
Nu har recensionerna (Den heliga Johanna från Slakthusen) börjat trilla in och med det den sedvanliga förundran hur recensenter är beskaffade och hur mycket (litet) som är relevant. Att samma pjäs kan göra så olika intryck. En tyckte att regissören hade fattat Brecht bättre än Brecht själv. De flesta tycks dock vara imponerade av kören, dvs. oss. Någon tyckte att vi var en 40-mannakör, men då har han nog sett dubbelt. (Eller också hörde han att vi sa att vi är 50 000.) Sveriges Radio hade skickat en person att recensera, som dock inte var tillräckligt intresserad för att notera att regissören hette Melanie och inte Madelene. Skäms, Sveriges Radio! Man kan väl stava rätt även om regissören inte heter Ingvar Bergman eller Roland Josephson.
I år fick vi vara med på premiärfesten också. Den var lite enklare än förra årets, då vi fick stå och titta på. Mingelgryta och vin. Det var inte helt lätt att mingla med gryta, men allting går bara man vill, sa min mormors mor.
Igår tittade Folkteaterns konstnärlige ledare (Hans Norén) på föreställningen. Jag vet inte vad han tyckte, men han vinkade åt mig.
Min egen framtoning i pjäsen har fått kritik. Jag såg mest lidande ut av alla i kören. Om detta var bra eller dåligt är jag inte säker på, men kom och titta själva, så kan vi ha en omröstning.
Här finns den en massa fina bilder från föreställningen. Den skarpsynte tittaren kan urskilja mig. Jag står längst fram till vänster i första raden. Huruvida jag ser mest lidande ut går inte att avgöra där, så ni blir nog tvungna att komma och titta själva.
Snart går järnridån upp
Närmare bestämt i morgon, som redan har blivit idag. Då är det premiär. Idag, alltså igår, hade vi genrep och det gick riktigt bra. Det ska det ju helst inte göra, men det kanske går bra i morgon, alltså idag också. Snön fungerar, dimman fungerar, våra ut och intåg fungerar, texterna sitter -som en smäck? Nåja. Vi pluggar texterna i kulisserna före entréerna. Kläderna börjar lukta apa nu för vi har haft många kostymrep och idag blev det oerhört varmt bakom järnridån. Åtminstone strumporna skulle må bra av tvätt. Men kostym gör nog så, att de tvättar efter ett visst antal dagar antingen det behövs eller ej ...
De stränga frisyrkraven gör mig tokig. Allt hår ska vara bakåtstruket och hårt sprejat. Det som är baktill ska vara i en tofs. Nu är det ju välkänt, att mitt hår är av den fennoskandinaviska typen, och tre hårstrån i en tofs är inte så mycket att vifta med. Därför har jag tubbat en maskpraktikant att klippa mig så att jag slipper tofsen. Det blir intressant, för man fastnar ju annars lätt hos en och samma hårfrissa. Nu blir det något nytt. Blir jag ful, så passar jag ännu bättre i pjäsen.
Vi står och vi sitter. Ibland får jag kramp i ett ben. Ni som vet hur det känns, förstår kanske hur svårt det är att sitta och se ut som om man egentligen är någon annanstans. Det ska vi göra i en scen. Rätt vad det är ska jag lämna över ett brev (från New York) till en köttfabrikant och då måste jag resa mig lite grann för att räcka honom det. Då får jag verkligen spela teater och låtsas som om jag inte alls har kramp i benet. Idag dunsade jag ograciöst ner på trappen igen och åstadkom just en duns. Möjligen tittade inte alla på mig just då, vilket man lätt tror.
Apropå ful, så kom en norsk masterstudent fram efter ett publikrep och påstod att hon tyckte jag var "fin". Jag förstår fortfarande inte riktigt vad hon menade, för sällan har jag exponerats så fult. (Det skulle vara konfirmationskortet då, som är det fulaste jag vet.) Men hon ville att jag skulle komma på casting. Så jag har varit och provfilmat. Jag fick vara lägenhetsspekulant och en kille fick vara mäklare. Jag var mycket intresserad av lägenheten, eftersom jag bodde på första våning i samma hus sedan 20 år och när ytterligare en spekulant dök upp, skulle jag bre på hur dåligt det var i bostadsrättsföreningen. Det gjorde jag. Det var bara att hämta från min egen BF. Jag berättade om de dragiga fönstren och den snåle ordföranden, soppolisen och de feta råttorna på gården.
Jag vet inte om jag gjorde fint ifrån mig, men det lär jag väl märka. Och det fina i kråksången var nog att jag inte var slät som en barnrumpa i ansiktet. Det gäller antagligen en karaktärsroll ...Julia Caesar, here I come!!!
Det kommer nog en glimt i Kulturnytt i TV, av "Den heliga Johanna från Slakthusen" alltså. Mig lär ni inte se, eftersom kameramän aldrig filmar utåt kanterna, men det kan ju bli bra ändå ...
Hur som helst, det är så roligt att jobba på en teater. Synd att man har framtiden bakom sig.
De stränga frisyrkraven gör mig tokig. Allt hår ska vara bakåtstruket och hårt sprejat. Det som är baktill ska vara i en tofs. Nu är det ju välkänt, att mitt hår är av den fennoskandinaviska typen, och tre hårstrån i en tofs är inte så mycket att vifta med. Därför har jag tubbat en maskpraktikant att klippa mig så att jag slipper tofsen. Det blir intressant, för man fastnar ju annars lätt hos en och samma hårfrissa. Nu blir det något nytt. Blir jag ful, så passar jag ännu bättre i pjäsen.
Vi står och vi sitter. Ibland får jag kramp i ett ben. Ni som vet hur det känns, förstår kanske hur svårt det är att sitta och se ut som om man egentligen är någon annanstans. Det ska vi göra i en scen. Rätt vad det är ska jag lämna över ett brev (från New York) till en köttfabrikant och då måste jag resa mig lite grann för att räcka honom det. Då får jag verkligen spela teater och låtsas som om jag inte alls har kramp i benet. Idag dunsade jag ograciöst ner på trappen igen och åstadkom just en duns. Möjligen tittade inte alla på mig just då, vilket man lätt tror.
Apropå ful, så kom en norsk masterstudent fram efter ett publikrep och påstod att hon tyckte jag var "fin". Jag förstår fortfarande inte riktigt vad hon menade, för sällan har jag exponerats så fult. (Det skulle vara konfirmationskortet då, som är det fulaste jag vet.) Men hon ville att jag skulle komma på casting. Så jag har varit och provfilmat. Jag fick vara lägenhetsspekulant och en kille fick vara mäklare. Jag var mycket intresserad av lägenheten, eftersom jag bodde på första våning i samma hus sedan 20 år och när ytterligare en spekulant dök upp, skulle jag bre på hur dåligt det var i bostadsrättsföreningen. Det gjorde jag. Det var bara att hämta från min egen BF. Jag berättade om de dragiga fönstren och den snåle ordföranden, soppolisen och de feta råttorna på gården.
Jag vet inte om jag gjorde fint ifrån mig, men det lär jag väl märka. Och det fina i kråksången var nog att jag inte var slät som en barnrumpa i ansiktet. Det gäller antagligen en karaktärsroll ...Julia Caesar, here I come!!!
Det kommer nog en glimt i Kulturnytt i TV, av "Den heliga Johanna från Slakthusen" alltså. Mig lär ni inte se, eftersom kameramän aldrig filmar utåt kanterna, men det kan ju bli bra ändå ...
Hur som helst, det är så roligt att jobba på en teater. Synd att man har framtiden bakom sig.
Livräddningsinlägg
Förr i världen var morgnarna ofta stressiga. Många minns väl hur viktigt det var att komma i tid till frukosten på dagis etc., hur det är att kämpa med kläder och komma ihåg gympapåsen och tusen andra saker som hörde den tiden till. Otroligt nog tar den tiden slut, och morgnarna ligger så småningom som blanka söndagsförmiddagar på en rad.
Eller? Inte då. Det är riktigt stressigt nu också. Ju äldre man blir, desto vanligare blir det att man vaknar tidigt. Inte alltid, men oftast. De senaste 33 åren har jag nog som längst sovit till halv nio en gång.
Nu är det så här, att jag måste helst vakna tidigt för att ta en st. Levaxintablett för att sköldkörteln ska uppföra sig normalt under dagen. Sedan måste det gå X antal timmar innan jag får äta frukost, eftersom kalciumet i yoghurten hämmar upptagningen av det verksamma ämnet i Levaxinet. Och jag VILL ha yoghurt. Jag måste alltså helst vakna till vid 5-tiden. Och då ska jag helst somna om igen efter famlandet på nattduksbordet efter tabletten och vattenflaskan. Det går ibland. Men ibland är det kört. Då blir det till att hitta på saker.
Tidningen är ju en lämplig sak. Det går i och för sig ganska fort att läsa GP, men räddningen heter sudoku. Jag är inget vidare på att lösa sådana, så det tar sin tid. Jag klarar bara den lättaste rutan. Varannan dag är det för svårt, men jag försöker ändå. Faktum är att det går att öva upp även en gammal hjärna. En bieffekt på att koncentrera sig så hårt på siffrornas placering är att man efter ett tag blir ganska sömnig. Då är det skönt att bara luta sig tillbaka på kudden och blunda ett tag utan risk att försova sig. Det enda som kan hända är ju att man tappar taget om pennan och den skramlar ner på golvet och väcker en och dessutom blir den svår att hitta sedan.
Detta får inte hända. Därför placerar jag alltid pennan mellan lång- och ringfingret. De två fingrarna sitter ihop skelettmässigt så att de klämmer åt det man sätter mellan dem. Och här kommer nu livräddningsrådet. Tänk er nu att alla som har dött av rökning i sängen hade haft cigaretten mellan de fingrarna i stället för de brukliga, då hade de vaknat av att cigaretten hade bränt dem och de hade troligen överlevt; Ulf Thorén, Monica Zetterlund m.fl. Nuförtiden är det väl ingen som är så dum längre så den röker inne, åtminstone inte i sängen, ingen som läser min blogg i alla fall, fast ni kanske känner någon dumming. Säg till dem i så fall. Man behöver inte dö i onödan. Det brukar ju ordna sig ändå.
Ja, nu har jag gett er min morgon. Den låten gillar jag förresten inte. Den var avslappningslåt på Friskis och Svettis länge. Jag låg och retade upp mig på hur Fred Åkerström kunde vara så uppfylld av sig själv så att han kunde tro att morgonen var hans och att någon ville ha hans morgon.
Men detta var ju ett livräddningsinlägg, och det är ju något helt annat.
Eller? Inte då. Det är riktigt stressigt nu också. Ju äldre man blir, desto vanligare blir det att man vaknar tidigt. Inte alltid, men oftast. De senaste 33 åren har jag nog som längst sovit till halv nio en gång.
Nu är det så här, att jag måste helst vakna tidigt för att ta en st. Levaxintablett för att sköldkörteln ska uppföra sig normalt under dagen. Sedan måste det gå X antal timmar innan jag får äta frukost, eftersom kalciumet i yoghurten hämmar upptagningen av det verksamma ämnet i Levaxinet. Och jag VILL ha yoghurt. Jag måste alltså helst vakna till vid 5-tiden. Och då ska jag helst somna om igen efter famlandet på nattduksbordet efter tabletten och vattenflaskan. Det går ibland. Men ibland är det kört. Då blir det till att hitta på saker.
Tidningen är ju en lämplig sak. Det går i och för sig ganska fort att läsa GP, men räddningen heter sudoku. Jag är inget vidare på att lösa sådana, så det tar sin tid. Jag klarar bara den lättaste rutan. Varannan dag är det för svårt, men jag försöker ändå. Faktum är att det går att öva upp även en gammal hjärna. En bieffekt på att koncentrera sig så hårt på siffrornas placering är att man efter ett tag blir ganska sömnig. Då är det skönt att bara luta sig tillbaka på kudden och blunda ett tag utan risk att försova sig. Det enda som kan hända är ju att man tappar taget om pennan och den skramlar ner på golvet och väcker en och dessutom blir den svår att hitta sedan.
Detta får inte hända. Därför placerar jag alltid pennan mellan lång- och ringfingret. De två fingrarna sitter ihop skelettmässigt så att de klämmer åt det man sätter mellan dem. Och här kommer nu livräddningsrådet. Tänk er nu att alla som har dött av rökning i sängen hade haft cigaretten mellan de fingrarna i stället för de brukliga, då hade de vaknat av att cigaretten hade bränt dem och de hade troligen överlevt; Ulf Thorén, Monica Zetterlund m.fl. Nuförtiden är det väl ingen som är så dum längre så den röker inne, åtminstone inte i sängen, ingen som läser min blogg i alla fall, fast ni kanske känner någon dumming. Säg till dem i så fall. Man behöver inte dö i onödan. Det brukar ju ordna sig ändå.
Ja, nu har jag gett er min morgon. Den låten gillar jag förresten inte. Den var avslappningslåt på Friskis och Svettis länge. Jag låg och retade upp mig på hur Fred Åkerström kunde vara så uppfylld av sig själv så att han kunde tro att morgonen var hans och att någon ville ha hans morgon.
Men detta var ju ett livräddningsinlägg, och det är ju något helt annat.
Livet bakom järnridån 2
Föreställningen "Den heliga Johanna från Slakthusen" växer så sakteliga fram. Folkteaterkören står inte bara bakom järnridån. Ibland får vi synas. Och vad är det man får se? Två rader med svartklädda människor, lite kinesiskt stuk, byxor och skjorta. Vi är fattiga arbetslösa arbetare och frälsningssoldater, som varken har arbete eller pengar. (Kommer plötsligt att tänka på när [1970] Göteborgs Kammarkör hade mörkblå crimplenedress på en konsert i Stockholm. Det var då recensenten skrev "Göteborgs Kammarkör i sina Maoinspirerade kuliuniformer...)( Vi hade aldrig dem mer).
Nåväl, av ekonomiska eller tidsmässiga skäl ser vi ut som svettiga smörpaket i ansiktet. Alltså, vi får sminka av oss när vi kommer, om vi nu hade vågat oss på någon liten mascara, eller något ännu värre, rouge kanske. Inget smink får vi ha. Jag har dock fått tillåtelse att bli sminkad, när jag har satt in tre eller fyra titanskruvar i munnen. Det ska jag göra den 15 mars, så tyck synd om mig då, tack. Ingen får nämligen stå på scenen och se ut som hen är på svensk landskamp. Och jag kommer definitivt att bli blå och gul.
I kväll hade vi sista genomdraget utan publik. På lördag kommer första publiken. Genomdraget idag fick en extra piff, eller puff kanske. En ny rökmaskin prövades, och det visade sig att rökdetektorerna fungerade alldeles utmärkt. Alla kördes ut i den bistra vinternatten på Järntorget, så nu kommer hela ensemblen att bli sjuk lagom till premiären. Brandkåren kom och blinkade blått. Där hade den fortfarande osannolika meningen "Ut i kylan får du gå och var rättskaffens i snön" passat bra.
Vi fick lov att gå in en stund i det närliggade Folkets hus och passade på att sjunga Internationalen en gång, eftersom den ska sjungas under föreställningen. Det är ny text på den och en bit in i första versen sjunger vi "det är dags att stiga fram i ljuset" men opassande nog sjunker ljuset där, just när jag ska gå jag fram och öppna en lucka i golvet. Det är dags att fumla fram i skumrasket snarare. Sedan rinner hela kören ner genom varsin lucka och fortsätter att sjunga från källarvalven. Det lär vara mycket effektfullt.
Föreställningen fortsatte sedan där den blev avbruten.
Vid några tillfällen dånar det som attan bakom oss, och jag vet inte vad som händer. Vi har inte fått vända oss om och titta någon gång. Men på onsdag ska jag se publikgenomdraget och då skall allt uppenbaras.
Vi väntar också på att allting om vår lön ska uppenbaras. Hittills har vi bara fått veta att vi nu är med i en förening och att vi ska betala medlemsavgift på tio kronor. Det är mycket skumt att de väntar med att tala om att hur vi ska få vår betalning, men tjatar gång på gång om den där tian. Troligen är det så, att pengarna som betalas in på Folkteaterkörens konto, kommer att fastna där. Vi får troligen inte ut något alls, och då får man ju förstå ledningen att de dröjer med att tala om det, för det kan ju bli väldigt tråkig stämning i kören.
Tänk om vi strejkar? Vi tiger! De får kanske dra ner järnridån för gott! Fortsättning följer säkert, och jag kommer garanterat att rapportera om det blir någon skandal eller något annat uppiggande.
Nåväl, av ekonomiska eller tidsmässiga skäl ser vi ut som svettiga smörpaket i ansiktet. Alltså, vi får sminka av oss när vi kommer, om vi nu hade vågat oss på någon liten mascara, eller något ännu värre, rouge kanske. Inget smink får vi ha. Jag har dock fått tillåtelse att bli sminkad, när jag har satt in tre eller fyra titanskruvar i munnen. Det ska jag göra den 15 mars, så tyck synd om mig då, tack. Ingen får nämligen stå på scenen och se ut som hen är på svensk landskamp. Och jag kommer definitivt att bli blå och gul.
I kväll hade vi sista genomdraget utan publik. På lördag kommer första publiken. Genomdraget idag fick en extra piff, eller puff kanske. En ny rökmaskin prövades, och det visade sig att rökdetektorerna fungerade alldeles utmärkt. Alla kördes ut i den bistra vinternatten på Järntorget, så nu kommer hela ensemblen att bli sjuk lagom till premiären. Brandkåren kom och blinkade blått. Där hade den fortfarande osannolika meningen "Ut i kylan får du gå och var rättskaffens i snön" passat bra.
Vi fick lov att gå in en stund i det närliggade Folkets hus och passade på att sjunga Internationalen en gång, eftersom den ska sjungas under föreställningen. Det är ny text på den och en bit in i första versen sjunger vi "det är dags att stiga fram i ljuset" men opassande nog sjunker ljuset där, just när jag ska gå jag fram och öppna en lucka i golvet. Det är dags att fumla fram i skumrasket snarare. Sedan rinner hela kören ner genom varsin lucka och fortsätter att sjunga från källarvalven. Det lär vara mycket effektfullt.
Föreställningen fortsatte sedan där den blev avbruten.
Vid några tillfällen dånar det som attan bakom oss, och jag vet inte vad som händer. Vi har inte fått vända oss om och titta någon gång. Men på onsdag ska jag se publikgenomdraget och då skall allt uppenbaras.
Vi väntar också på att allting om vår lön ska uppenbaras. Hittills har vi bara fått veta att vi nu är med i en förening och att vi ska betala medlemsavgift på tio kronor. Det är mycket skumt att de väntar med att tala om att hur vi ska få vår betalning, men tjatar gång på gång om den där tian. Troligen är det så, att pengarna som betalas in på Folkteaterkörens konto, kommer att fastna där. Vi får troligen inte ut något alls, och då får man ju förstå ledningen att de dröjer med att tala om det, för det kan ju bli väldigt tråkig stämning i kören.
Tänk om vi strejkar? Vi tiger! De får kanske dra ner järnridån för gott! Fortsättning följer säkert, och jag kommer garanterat att rapportera om det blir någon skandal eller något annat uppiggande.
Den sovande profeten
Varje vecka blir jag kallad till ett möte i New York. Det beror på att organisatörskan har råkat stoppa in även min mejladress i sitt gruppmejlsutskick. Jag har tyvärr inte tillfälle att närvara så mycket men jag har faktiskt varit med på ett möte, helt oförskyllt och helt utan förkunskaper. Det var år 2007, när Åsnan och jag damp ner i New York för att jag skulle intervjua min mors syssling om hans förändrade absoluta gehör.
Det visade sig att både släktingen och hans fru var djupt engagerade i en rörelse, som heter Science of Light och de råkade ha ett möte samma dag som vi kom. Det var bara att hänga med och bli presenterade som släkten från Sverige. Jag minns nu inte så mycket längre mer än att vi skulle meditera och hålla varandra i händerna och säga något till grannen. Det gick utmärkt för mig att meditera eftersom jag sov som en stock på grund av jetlaggen. De försökte kanske förklara lite om rörelsen, men jag uppfattade inte så värst mycket.
Jag har aldrig känt någon dragning till sekter, allra minst den här, som har i mitt tycke det fulaste utskicket och en riktigt hemsk hemsida. På något sätt har Åsnan och jag också hamnat någonstans på deras hemsida, men nu tror jag att vi är raderade. Här är en länk till dem, så kan ni själva förvissa er.
Med anledning av att jag ständigt uppmanas att komma på deras möten, tänkte jag att jag i alla fall skulle läsa lite om den sovande profeten, så jag lånade en bok.
Profeten hette Edgar Cayce och han uttalade sig om en massa saker, som senare inträffade. Han la sig ner och slöt ögonen och sedan började han prata. Det kallas i boken för en "reading". Man kunde fråga honom om vad som helst, och han hade svar på det mesta. När han vaknade hade han ingen aning om vad han hade sagt. Dessa profetior under trance slog sedan in till 97 %. Alla finns nedtecknade och bevarade i "Den svarta boken".
Jag tänker inte redogöra för allat vad han sa, men jag kan konstatera, att de två böckerna som finns om honom på svenska oftast är utlånade.
Naturligtvis var han anfäktad av den amerikanska religionen. Det kanske inte är så konstigt. Kan man vara trovärdig annars i USA?
Det märkliga med honom var att han kunde bota människor bara genom att få deras namn och adress. Han kunde ge utförliga recept mot alla möjliga och omöjliga sjukdomar och boken vimlar av vittnesmål om människor som blivit botade. han hade absolut ingen utbildning på det området.
Det märkligaste tycker jag är hans utsagor om obotliga sjukdomar och alla hans huskurer. Det kostar ju inget att pröva, förhoppningsvis.
Så, om ni har springmask;ät vitkålsblad. Mums mums för barnen. Salladsblad har en narkotisk effekt .... Hm, jag tycker alltid att salladsblad är onödiga. Ett par mandlar om dagen och man slipper cancer. Massage med jordnötsolja och man slipper ledinflammation. Mot psoriasis: saffranste och kungsljuste och Resinolsalva (vad nu det är). Ja, han uttalade sig också om bröstcancer och lyckades bota en del också. Det finns massor av redogörelser i boken; leta själva. Migrän, t.ex, om ni går omkring med det.
Edgar Cayce somnade in för gott 1944, men hans profetior lever ännu i folks medvetande, och det finns faktiskt en filial i Skåne.
Om man jämför med Jesus har han ju lyckats bra mycket bättre och alla hans readingar finns dokumenterade och är kontrollerade. Jag vet som vanligt inte vad jag ska tro. Osvuret är bäst, säger jag som vanligt på mitt fega vis, men jag tror jag ska börja äta mandel lite regelbundet i alla fall.
Då kanske man kan få komma till New York någon mer gång.
Källa: Jess Staern: Den sovande profeten
Det visade sig att både släktingen och hans fru var djupt engagerade i en rörelse, som heter Science of Light och de råkade ha ett möte samma dag som vi kom. Det var bara att hänga med och bli presenterade som släkten från Sverige. Jag minns nu inte så mycket längre mer än att vi skulle meditera och hålla varandra i händerna och säga något till grannen. Det gick utmärkt för mig att meditera eftersom jag sov som en stock på grund av jetlaggen. De försökte kanske förklara lite om rörelsen, men jag uppfattade inte så värst mycket.
Jag har aldrig känt någon dragning till sekter, allra minst den här, som har i mitt tycke det fulaste utskicket och en riktigt hemsk hemsida. På något sätt har Åsnan och jag också hamnat någonstans på deras hemsida, men nu tror jag att vi är raderade. Här är en länk till dem, så kan ni själva förvissa er.
Med anledning av att jag ständigt uppmanas att komma på deras möten, tänkte jag att jag i alla fall skulle läsa lite om den sovande profeten, så jag lånade en bok.
Profeten hette Edgar Cayce och han uttalade sig om en massa saker, som senare inträffade. Han la sig ner och slöt ögonen och sedan började han prata. Det kallas i boken för en "reading". Man kunde fråga honom om vad som helst, och han hade svar på det mesta. När han vaknade hade han ingen aning om vad han hade sagt. Dessa profetior under trance slog sedan in till 97 %. Alla finns nedtecknade och bevarade i "Den svarta boken".
Jag tänker inte redogöra för allat vad han sa, men jag kan konstatera, att de två böckerna som finns om honom på svenska oftast är utlånade.
Naturligtvis var han anfäktad av den amerikanska religionen. Det kanske inte är så konstigt. Kan man vara trovärdig annars i USA?
Det märkliga med honom var att han kunde bota människor bara genom att få deras namn och adress. Han kunde ge utförliga recept mot alla möjliga och omöjliga sjukdomar och boken vimlar av vittnesmål om människor som blivit botade. han hade absolut ingen utbildning på det området.
Det märkligaste tycker jag är hans utsagor om obotliga sjukdomar och alla hans huskurer. Det kostar ju inget att pröva, förhoppningsvis.
Så, om ni har springmask;ät vitkålsblad. Mums mums för barnen. Salladsblad har en narkotisk effekt .... Hm, jag tycker alltid att salladsblad är onödiga. Ett par mandlar om dagen och man slipper cancer. Massage med jordnötsolja och man slipper ledinflammation. Mot psoriasis: saffranste och kungsljuste och Resinolsalva (vad nu det är). Ja, han uttalade sig också om bröstcancer och lyckades bota en del också. Det finns massor av redogörelser i boken; leta själva. Migrän, t.ex, om ni går omkring med det.
Edgar Cayce somnade in för gott 1944, men hans profetior lever ännu i folks medvetande, och det finns faktiskt en filial i Skåne.
Om man jämför med Jesus har han ju lyckats bra mycket bättre och alla hans readingar finns dokumenterade och är kontrollerade. Jag vet som vanligt inte vad jag ska tro. Osvuret är bäst, säger jag som vanligt på mitt fega vis, men jag tror jag ska börja äta mandel lite regelbundet i alla fall.
Då kanske man kan få komma till New York någon mer gång.
Källa: Jess Staern: Den sovande profeten
Ursäkta den vanvördiga bilden.
Liten rapport från livet bakom järnridån
Det handlar alltså om järnridån på Folkteatern i Göteborg. Vi statister står ganska länge bakom den med endast fötterna synliga. Dessa fötter får inte vara större än ca 37, eftersom det är ett trappsteg precis bakom sagda fötter. De större storlekarna står ett trappsteg upp. Vådan av att ha för stor byst märker man också av. Sagda byst tvingar resten av kroppen att stå svagt tillbakalutad, vilket är starkt ryggskottsframkallande. Texten som talkören ska skandera är uppsatt på A3-ark på insidan av ridån för att vi inte ska behöva lära oss allting utantill. Men med näsan i järnridån är det kanske inte så svårt att räkna ut hur lätt det är att läsa. Nåja, den scenen står inte och faller med min röst, möjligen faller jag på grund av mina bröst. Men jag har ordnat med basförstärkning bakom mig, som trycker mig framåt. En sportbehå som inte lyfter och puffar upp ska väl kunna minska omfånget något också.
Det är alltså arbetet med "Den heliga Johanna från Slakthusen" som repeteras för fullt. Vi statister har bildat en "oratoriekör", som sjunger Buxtehudemusik med svensk text, som inte rimmar. Osannolika (inte helt språkligt korrekta) meningar som "Ut i kylan får du gå och var rättskaffens i snön."
Troligtvis ska snömaskinen på Folkan användas igen, den som användes så ymnigt i Noréns uppsättning av Orestien.
Apropå Norén blev jag så nyfiken på vad han hade sagt i sin dagbok om paret Malmsjö-Göransson efter Marie Göranssons utfall i "Stjärnorna på slottet". Jag lånade boken och har nu läst hur många sidor? Upptäckte att det inte finns någon sidnumrering. I alla fall har jag läst tillräckligt långt för att få vatten på min kvarn. Det finns ingenting så tråkigt som böcker som är skrivna av förälskade karlar. Ganska snart kretsar det mesta omkring hans nyfunna 24 år yngre kärlek A, samt några avlagda fruar; jag vet inte hur många, vem som är vem och det struntar jag blankt i. Jag avslutar härmed läsningen av denna egotrippade dagbok. OK. En dagbok måste naturligtvis kretsa runt den som skriver, men att få lov att ge ut dravlet ...det är ...jag vet inte. Och hur dum är man inte som börjar läsa den?
Efter att ha hittat Henrik Langes sammanfattning behöver varken jag eller någon annan läsa hela tegelstenen. Dessutom kunde kvällspressen stilla min nyfikenhet när jag väl började leta efter vad det var för fel på Malmsjö och Göransson.
Lite intressant var det att läsa beskrivningen av teaterarbetet, eftersom jag har varit med om det. Och jag vet vad våra skådespelare tyckte. Det vet nog inte han.
Men tänk om han nu kommer ut med en del till? Då kanske arbetet med Orestien kommer med? Då undrar man givetvis vad han kommer att skriva. En del är lätt att gissa, men blir det något om statisterna? Visst var han vänlig mot oss, men innerst inne tyckte han kanske att vi var en hoper smutsiga svin?
Orestienrosorna, snodda efter sista föreställningen
Det är alltså arbetet med "Den heliga Johanna från Slakthusen" som repeteras för fullt. Vi statister har bildat en "oratoriekör", som sjunger Buxtehudemusik med svensk text, som inte rimmar. Osannolika (inte helt språkligt korrekta) meningar som "Ut i kylan får du gå och var rättskaffens i snön."
Troligtvis ska snömaskinen på Folkan användas igen, den som användes så ymnigt i Noréns uppsättning av Orestien.
Apropå Norén blev jag så nyfiken på vad han hade sagt i sin dagbok om paret Malmsjö-Göransson efter Marie Göranssons utfall i "Stjärnorna på slottet". Jag lånade boken och har nu läst hur många sidor? Upptäckte att det inte finns någon sidnumrering. I alla fall har jag läst tillräckligt långt för att få vatten på min kvarn. Det finns ingenting så tråkigt som böcker som är skrivna av förälskade karlar. Ganska snart kretsar det mesta omkring hans nyfunna 24 år yngre kärlek A, samt några avlagda fruar; jag vet inte hur många, vem som är vem och det struntar jag blankt i. Jag avslutar härmed läsningen av denna egotrippade dagbok. OK. En dagbok måste naturligtvis kretsa runt den som skriver, men att få lov att ge ut dravlet ...det är ...jag vet inte. Och hur dum är man inte som börjar läsa den?
Efter att ha hittat Henrik Langes sammanfattning behöver varken jag eller någon annan läsa hela tegelstenen. Dessutom kunde kvällspressen stilla min nyfikenhet när jag väl började leta efter vad det var för fel på Malmsjö och Göransson.
Lite intressant var det att läsa beskrivningen av teaterarbetet, eftersom jag har varit med om det. Och jag vet vad våra skådespelare tyckte. Det vet nog inte han.
Men tänk om han nu kommer ut med en del till? Då kanske arbetet med Orestien kommer med? Då undrar man givetvis vad han kommer att skriva. En del är lätt att gissa, men blir det något om statisterna? Visst var han vänlig mot oss, men innerst inne tyckte han kanske att vi var en hoper smutsiga svin?
Orestienrosorna, snodda efter sista föreställningen
Någon ställer till det
för mig på Facebook. Jag lägger upp bilder och skriver skojiga eller mindre skojiga kommentarer och bilderna ligger kvar i fem sekunder och försvinner sedan. Om någon kommenterar bilden, får jag meddelande i min epost och då får jag en länk och kommer till bilden. Men den är borta ur mitt fotoalbum.
Jag hade lagt in en bild på Birger Jarl, eftersom han tycks ha samma behov som jag, titanskruvar. Men han försvann. Är det någon censur, så att han befanns vara alltför naken? Vad säger expertisen?
Jag hade lagt in en bild på Birger Jarl, eftersom han tycks ha samma behov som jag, titanskruvar. Men han försvann. Är det någon censur, så att han befanns vara alltför naken? Vad säger expertisen?
En fördel hade han; han hade tillgång till statskassan. Så är det inte numera. Äldre människor anses inte behöva ha några tänder att tugga med. FK ersätter bara t.o.m. nr 5.
Ja, somliga blir bakelser, somliga blir Kugeln och somliga blir glasögontrasor och säljs på Västergötlands Museum. En present till mig av min fådda syster.
Ja, somliga blir bakelser, somliga blir Kugeln och somliga blir glasögontrasor och säljs på Västergötlands Museum. En present till mig av min fådda syster.
