Teaterhistoria?

Inte vet jag, om Orestien kommer att räknas dit en gång i framtiden. Men en bra historia är det ju att både Stadsteatern och Folkteatern tänkte sätta upp samma pjäs det här spelåret. Nu tror jag kanske inte att historien var sådan, som GP framställde den, att det var Norén som härmade Stadsteatern på pin kiv. Det var nog uttänkt innan dess. Men den förståndigaste ger sig, sa han som gick ur vägen för loket. (Det var givetvis förr i världen, när det kom lok ibland.)

Stadsteatern sätter alltså upp Peer Gynt i stället. Hej, Stadsteatern, behövs det någon statist? Jag äääälskar att statera och har spelat in en skiva med Grynet Molvig som solist i Griegs Solveigs sang och Solveigs vuggesang, så jag är väl meriterad....

Orestien börjar med att Agamemnon offrar sin dotter för att få vind i seglen. Det är en väldigt stark scen, och det är ju verkligen tur, att folk har slutat att mörda sina barn nuförtiden, eller hur?

Apropå Agamemnon, så hör jag till den lilla ännu levande skara, som såg Agamemnon på Stadsteatern ca 1958 eller 59. Det var realskolan i Svenljunga, som en gång om året gjorde en bildande teaterresa ner till Göteborg. I realskolan var man ungefär 14-16 år, alltså värsta slyngelåldern. Jag gissar, så här efteråt, att det var den eldfängda, rödhåriga engelsklärarinnan, som var släkt med teatermannen Torsten Hammarén, som initierade dessa resor. Vi såg också Maria Stuart och Mäster Olof. Mitt autografblock ståtar med namn som Ulla Sjöblom, Karin Kavli, Kolbjörn Knudsen, Karl-Magnus Thulstrup och Olof Bergström bl.a. Alla döda och nästan glömda.
Så värst roligt var det inte, det var väl ingen som tyckte. Suddgummina ven på första raden för att inte tala om andra. Det pratades och visslades och dracks nog en del öl också är jag rädd. Jag försökte nog uppbåda ett visst intresse, men jag var nog mer intresserad av autograferna trots allt.

Senare kom jag att träffa Karl-Magnus Thuslstrup på Musikhögskolan. Han var lärare i tal, och han hade undervisningen hemma på Berzeliigatan i sin 8-rumsvåning. Jag har gått åtskilliga varv runt hans matsalsbord och ropat: "Olle kom hit!" Det kanske är därför jag har en sådan stark och bärande röst...

De flesta av skådespelarna på Folkan var inte påtänkta när jag såg Agamemnon. Och ändå är de så stora och duktiga och en del är såna där som man tycker är himla läckra, fast det får man ju inte låtsas om, för att äldre kvinnor förväntas ju inte ha tänka på sådant och än mindre uttala tankarna högt. Men oss emellan, så är det en av de gamla grekerna, (Niclas Hjulström) som uppträder i något slags läderartad brynja, som är utformad som ett mycket vältränat mansbröst med magrutor och allt. Man kunde ju tro att det under detta skydd dolde sig, tja vilken form som helst, men när han blir av med den, visar det sig att han ser likadan ut själv, fast med annan färg på rutorna.
Strax därpå ligger han mördad på ett platskynke mitt på golvet, och lite avundsjuk blir man allt på Klytaimestra
som får ligga bredvid. Fast hon ska ju också föreställa död, så det blir ju inget.
Förresten har Lars Norén sagt ifrån att det inte får vara något sex i det här spelet.


Folkliga nöjen

Hej, fantastiska och underbara körmedlemmar!

Lars vill gärna få in fler repetitioner med "Kören", och skådeseplarna känner att de får en extra skjuts av att ni är här. Det vi skulle behöva är folk som kan dagtid, eftersom repetitionerna ligger på vardagar.



Så stod det i det senaste mejlet från Norénproduktionen. Vem blir inte smickrad av att bli kallad fantastisk och underbar? Att jag kan ställa upp alla tre extradagarna är ju inte så konstigt, men folk tar faktiskt tjänstledigt från sina jobb, lägger om och anstränger sig till det yttersta för att kunna vara med. Vi förstår verkligen hur viktigt det är att vi är med och ger de stackars skådespelarna extra skjuts.
Lördagens repetition gick i väntans tecken. Det är inte helt fel för den som inte har tusen andra saker som skulle göras. Mina tusen saker är av den arten att de gärna kan skjutas upp ett par år till. Vår körgrupp, som numera består av inte bara GKK-damer utan även av hängivna översättare, döttrar och kamrater till desamma plus ytterligare två körkamrater, en Kammarkörlierad norska och en obotlig Göteborgs Kammakör-fan från Köpenhamn, som åker upp (med tåg!) varje vecka, är numera 14 st.
Vi fick i alla fall prova våra domarkostymer. Naturligtvis ska vi då se ut som herrar, för det låg inga kvinnor i demokratins vagga i Grekland. Grå kostym, vit skjorta och slips. Det är noga med passformen. Vi får inte se ut som om vi har lånat farfars kostym eller har en urvuxen konfirmationskostym. Eumeniderna fick också prova sina hemska silkonmasker. Maskören erkände att likheten med Lars Norén var avsiktlig.
Scenen är som en mindre 60-metersbana, alltså ca 30 meter lång, och publiken ska sitta på båda sidorna. Den som vill kan läsa här, Svenska Dagbladets bilaga, om spektaklet. Den som inte får fram länken, kan titta här:

En liten bit av scenen, en fotograf med ett manligt objektiv plåtar en eumenid, som ligger och är hemsk under ett enormt plastskynke. Plastskynket verkar lite suspekt. Det påminner mest om hur det ser ut när man målar och tapetserar hemma. Men det ska visst bli något annat tygstycke sedan. Så småningom kommer de hemska upp och griper efter de stackars barnen Orestes och Elektras ben. Fast barnen har i sin tur varit ganska dumma  också. Eller? Ja, det är vad det mesta handlar om...
Ibland får vi tillsägelse att sjunga en kvint eller något. Tyvärr har väl musikinslaget blivit lite eftersatt (hittills), beroende på hr Noréns uppenbara obekantskap med musik och hur man uttnyttjar de resurser som finns. En skådespelare med ett förflutet på Sämusutbildningen är satt att instruera oss. Det må vara att han är den mest kompetente på Folkan, men i alla fall för mig verkar det som om eleven ska undervisa lärarna.
Igår visade det sig också att hr Norén ville att ett avsnitt ur Mozarts Requiem skulle spelas, eftersom han tycker det är så vackert. Han uppmanade oss att "sjunga med i melodin".
Min fråga om premiärfesten besvarades med lite besvärade fraser om alla vipparna som ska vara med på Folkteaterns återinvigning, och att när vipparna har gått hem, så låses dörrarna och det är fest bara för de fast anställda......Det kom inte som någon direkt överraskning. Så är det nämligen, om man är korist. När konserten, föreställningen är över, så får solisterna, musikerna och dirigenten smörgås, medan koristerna får åka hem. De är ju så många, ve och fasa. Och inte så fina som solisterna, musikerna och dirigenterna. Inte alltid är det så, men tillräckligt ofta för att man ska se ett mönster.
Vi tröstades med att det skulle nog ordnas en annan fest för oss. ??????? Vi måste ju vara lika många då, eller hur?
Fast det är klart, skådespelarna och regissörerna kommer väl inte på den festen. Med så många 20-åringar kunde det annars blivit oräkneliga tillfällen till sextrakasserier för de övervintrande 68:orna på Folkteatern.

Jag tänker inte hymla med att det säkert blir en tråkig fest. Det hade varit kul att få räknas som en i laget, när man nu är både fantastisk och underbar.

Fortare än man tror

Söndagar är orkesterrepdagar. Min vanliga stråkensemble brukar nu på våren (?) gifta sig med en blåsensemble och så blir vi en riktig symfoniorkester. Alla är mer eller mindre goda amatörer, dirigenten är proffs och solisterna är proffs.
Idag skulle jag vara extra duktig och hinna stämma innan dirigenten slog in. Förra gången hade mina strängar släppt och då tar det lite längre tid att stämma, men det togs ingen hänsyn till. Då blev jag sur. Jag tycker nämligen det är svårt att stämma om det är mycket oljud omkring. Därför gäller framför allt att komma innan blåsarna sätter igång att värma upp. Jag skyndade mig allt vad jag orkade och satt på plats först av alla. Jag höjde stråken och skulle ta mitt a och då BRÖÖÖÖÖÖL!!!!!!!

Trombonen började tuta precis när jag skulle lyssna. Och detta är ett av livets mysterier. Så fort jag höjer armen för att dra mitt a och d, så är det någon blåsare, som pruttar igång med någon Wagnertruddelutt som uppvärmning. Jag har 30 års erfarenhet.  Det slår aldrig fel. Är det min  högerarm, som triggar igång blåsarna?
"Titta, nu ska hon spela sin kvint, nu drar vi på killar!"
Det vi övar på är bl.a. Atterbergs Sinfonia piccola och Max Bruch Konsert för viola och klarinett. Och Jösses. Det går verkligen fortare än man tror hela tiden. Ni skulle bara se noterna. Det kan ni få göra förresten. Så här sparkar vi igång:


Som ni ser svartnar det för ögonen (vanligt musikerskämt). Tempot är 126. Det betyder att varje takt ska gå på en och en halv sekund ungefär.
Det hinner inte jag. Men jag är en djävel på att fuska. Eftersom det går så fort, så syns det inte om man gör upp- eller nerstråk. Jag sågar på och håller mig i tonarten. Det gick faktiskt riktigt bra.
Atterberg var visst cellist själv, men jag har mina tvivel. Hade han varit det, så hade han väl vetat att cellon låter bäst i inte alltför höga lägen.
Titta här hur han har skrivit:



Att det är små streck på noterna betyder att det ska vara två på varje fast man skriver bara en not. Alltså sex i varje takt. Ser ni klaven till vänster? G-klav. Vanligtvis är det F-klav, ibland C-klav för cellister. G-klav får man skriva när det är jättehögt, annars skulle det bli 57 streck på varje notskaft och ännu mer svårläst. Här är vi alltså uppe i trestrukna oktaven. I rasande fart utan säkerhetsbälte kromatiskt och massor av toner, så ska vi alla sluta på ett C. Jag har ingen aning om vad jag spelar på vägen dit, för jag hör inte vad jag gör. För att inte överraskningen ska bli för stor när jag är framme, har jag satt en tejpbit på sista c:et, i bästa Suzukistil. Då är nästan greppbrädan slut.

Den här sinfonian är som att köra bil i rasande fart med hundra trafikskyltar utefter vägen där det står F och P och cresc. och dim. och pizz och paus, etc etc. Allt ska man hinna se, allt ska man höra, och dessutom växlar det från högertrafik  till vänstertrafik och tillbaka igen (F-klav och C-klav) och ibland får man inte höra på vägen utan ska flyga en bit ovanför (G-klav), och den där trafikpolisen som viftar hela tiden ska man också ha ett öga på...

(Det är inte första gången det går för fort. Jag minns en gång när det gick så fort, så vi fattade inte ens när vi skulle vänt blad... det var visst något av Sibelius.)

Lägg därtill en kraftigt inflammerad vänsteraxel och ni förstår att jag inte kan vara särskilt klok. Jag har inte vågat tala om för vattengumpafröken att jag spelar cello. Jag vet vad hon skulle säga.
-Bara höger! Du får inte använda vänster....

Konserten är den 21 mars kl. 18 i Johannebergskyrkan i Göteborg.

Att vara skådespelare

det måste vara svårt. När jag läser manus till "Orestien", som är det skådespel mina kamrater och jag ska figurera i, så blir jag alldeles matt. Allt detta ska skådespelarna kunna utantill! Dessutom är det ju högtravande och konstigt, även om hr Norén har skrivit om Aiskylos text.  Jag, som inte längre kan lära mig fyra textrader utantill utan fruktansvärt mycket jobb, och ändå hittar jag på nya ord och ljud när jag ska sjunga dem.

Vi är tre statistlag, som alla ska göra sina grejer; alltså måste skådespelarna dra samma sak tre gånger i sträck när vi är med och repar. De får slita! Guldstjärna till dem!
Mycket krypa fram och tillbaka är det alltså. Jag var listig och insåg att om jag tar en position långt bak, så blir min krypsträcka inte så lång. Med inlinesknäskydd gick det dock riktigt bra, men jag var lite långsam och höll på att få mina fina damhänder överkörda av Orestes grova skor. Han var mycket snabbare baklänges.
Kanske blir det inte så mycket krypa av ändå. Jag lyckades bli utsedd till domare och har en mycket viktig roll i rättegångsscenen.  Jag ska gå rakt fram över hela scenen i slips och dutta en skådespelare i handen.

I grekiska dramer brukar det förekomma en kör, och det var antagligen därför körer blev tillfrågade. Så värst mycket sång verkar det inte bli, men das ändert sich, som det heter ibland. I kören förekommer det även skådespelare, som gudskelov är de som ska läsa långa partier i kör.
Men nu ska jag komma med ett tips till alla regissörer: man kan inte läsa saker i kör utan att det låter krystat och konstigt, och det spelar ingen roll hur utbildad man är. Alla anpassar sig till alla, och det låter skolteater på examensdagen. Jag tänker alltid på min examen i femte klass, när vi spelade "Ekot". De som inte kunde sjunga, fick stå i ett hörn och skandera: "Jag är en gammal gärdesgård jag".

Förutom de här gärdesgårdspartierna kommer det nog att bli mycket verkningsfullt. En del saker är hemliga, men att vi ska ha masker på oss är inte så hemligt. De är av silikon och är nog ett fasligt jobb att tillverka.




Detta är alltså en hämndgudinna. Någon tyckte att den var lik hr. Norén själv. Jag brukar aldrig bli bra på kort, men detta tycker jag är riktigt bra, även om det inte är så jag ser ut.
Förmodligen kommer jag att slippa ha en sån här mask på mig. Det är inte riktigt bestämt än hur de andra utstyrslarna ska fördelas. Helt klart är i alla fall att det inte blir någon klänning med tio meter silversläp den här gången.

Fantomen på Operan, 1992.

Så påkostad har jag nog aldrig varit varken förr eller senare. Klänningen kostade visst 10 000. Tyvärr fick jag den inte med mig och har missat om den har gått på auktion.

Inte heller är det särskilt sannolikt eller ens önskvärt med nedanstående utstyrsel, också från Fantomen. Divan till vänster är salig Berit Bohm.

Det var ett roligt spektakel. Men jag tror att "Orestien" också blir vansinnigt kul, i varje fall för oss statister.


I väntan på Norén

kommer här ett intermezzo ur verkligheten.
Jag har börjat ett nytt liv hos en ny sjukgymnast. Inte för att jag var missnöjd med den gamle, tvärtom. En ung man i sina bästa år som ser mycket trevlig ut; bättre kan det väl inte vara. Men för att försöka något annat med min smärtande axel, skulle jag nu få pröva på vattengympa. Den sköts av en ytländsk kvinna. Alltså fick jag bege mig till ett annat träningsställe och inställa mig och axeln hos henne.
Hon måste vara oerhört skicklig, för hon svarade själv på alla frågor hon ställde.
-Var gör det ont? Här gör det ont, eller hur?
-Njaä, kanske inte där precis....
-Men här gör det när jag gör så, eller hur?
-Nä, inte i det läget...
-Men det ska göra ont. Det är i de djupa musklerna du har ont.
-Jaså...
-Och då ska du träna så här, och om du får ont så går det inte.
-Jaså, är jag ett hopplöst fall då?
-Då ska du inte träna vattengympa.
Du får ont av att skriva vid datorn?
-Nä, inte så...
-Jo, det är jättejobbigt för dig. Du ska bara skriva med höger hand.
-Men då blir jag ju trött i höger....
-Bara med höger.


Jag drar snällt i min gummitåt som jag fick köpa för dyr peng, och idag var det dags för dopp i grytan. I receptionen kunde de inte hitta mitt namn, och när gossen äntligen hittade det, skrattade han hjärtligt.
-Du skulle se vad det står här, sa han.
Jag vidtog alla nödvändiga förberedelser som man måste göra innan man går i en allmän bassäng (32 grader), tog på mig en sån där tunn kimono som Händige herrn fick en gång när han var på spa och gick in för att få mina instruktioner.
-Hej, sa hon. Först måste du ta av dig den där...
Vilken tur att hon sa det! Tänk om jag hade hoppat i plurret med den på mig!
-JA, DET FÖRSTÅR JAG, sa jag tydligt, för jag tycker inte om när folk undervisar mig som om jag var ett dagisbarn.
Sedan hade hon gjort ett träningsprogram åt mig och skrivit mitt namn på. Då såg jag att hon hade skrivit Tölig.
Alltså, namn ska stavas rätt, och det spelar ingen roll om man är från Långtbortistan. Jobbar man med folk, så måste man göra det.
Du har stavat mitt namn fel, sa jag tydligt. Det ska vara å, inte ö.
-Jo, men jag har skrivit å.
Nej, det där heter ö, sa jag. Å är ett a MED EN RING ÖVER. Så här, och så ritade jag på kaklet. (Ja, jag har undervisat invandrare i 27 år).
-Skriv själv, sa hon då.
Jag skrev.
-Jaså, å, sa hon. Var det bara det. Det var ju inte så mycket fel.
-Jo. sa jag.
Nästa gång ska jag hålla en föreläsning för henne om vikten av att distingera vokalerna i svenskan, om att ö gärna får ett löjets skimmer över sig. Tölp, fjös, jönsig, löjlig, pöle etc. Nåja, det finns väl andra ord också, som inte är så löjliga med ö i, men för mig är det så. Å är ett vackert ljud, som påminner om stål, blå, Åsa och vår. Det är stor skillnad.
Det var säkert bara för att jag blev tillsagd att ta av mig rocken, som jag härsknade till lite. Det kanske är ett symptom, rent av.
Men jag vill inte bli kallad Tölig. Det tycker jag är trôkigt.

RSS 2.0