Konsten att utplåna sig själv
Nu talar jag inte i egen sak. Jag är ju ett köttberg som inte går av för ont krut. Detta är en politisk blogg. Häpp! Jag som vet så mycket om politik.
Men ett vet jag: Om sossarna väljer Pär Nuder till ledare för partiet, så kommer det att krympa till ett av Sveriges minsta partier. Sanna mina ord, och minns vem som sa dem när vi ser resultatet.
Minns detta:
Köttberg är en benämning som tidigare svenske finansministern Pär Nuder i olika sammanhang använt på personer födda på 1940-talet, alltså efterkrigsbarnen. Efter att han använt ordet på ett morgonmöte hos Skandinaviska Enskilda Banken den 1 december 2004 blev hans ordval kritiserat och omdiskuterat från flera håll.
Förresten spelar det inte så stor roll vem de tar. Resultatet blir att vi får ha samma regering ett bra tag till. Vad vi måste vara nöjda och glada i det här landet. Och jobb och bostäder är ju faktiskt den enskildes ensak, eller hur var det Billström sa?
Men ett vet jag: Om sossarna väljer Pär Nuder till ledare för partiet, så kommer det att krympa till ett av Sveriges minsta partier. Sanna mina ord, och minns vem som sa dem när vi ser resultatet.
Minns detta:
Köttberg är en benämning som tidigare svenske finansministern Pär Nuder i olika sammanhang använt på personer födda på 1940-talet, alltså efterkrigsbarnen. Efter att han använt ordet på ett morgonmöte hos Skandinaviska Enskilda Banken den 1 december 2004 blev hans ordval kritiserat och omdiskuterat från flera håll.
Förresten spelar det inte så stor roll vem de tar. Resultatet blir att vi får ha samma regering ett bra tag till. Vad vi måste vara nöjda och glada i det här landet. Och jobb och bostäder är ju faktiskt den enskildes ensak, eller hur var det Billström sa?
Silly thoughts
Gatorna i Göteborg liknar mest iskanor, och det är broddarna på som gäller. När man väl har fått på dem, vilket inte är helt lätt, och kommer ut på trottoarerna, känner man sig som en stelbent elefant på hal is. Osökt kommer man att tänka på "Silly walks". Eftersom det dessutom råkade vara "International day of Silly Walks" (tja, varför inte?) häromdagen, råkade jag nämna det och mina egna tillkortakommanden på isgatorna på en fest häromkvällen. Jag ville få bekräftat att vi alla kände oss som goda "Silly Walks"-aspiranter. Jag möttes av en förlägen tystnad. Tio stumma ögon tittade på mig.
-Ja, men ni känner väl till "Silly Walks"? John Cleese?
Tystnaden fortsatte.
-Njaä...sa någon lite besvärat.
Jag måste erkänna att jag tappade hakorna för en stund. Hur är det möjligt, att intelligenta, roliga, välutbildade, sociala människor i min egen....nåja, kanske lite yngre åldrar då, än jag, men ändå, inte känner till John Cleese och "Silly Walks"?
Men rätt snart fick jag upp hakorna igen. Det är inte så konstigt. Man tror så lätt att alla har samma referensramar som man själv. Det är ändå 30 år sedan.
Jag har tappat hakorna förr. Det var t.ex. när jag nämnde Sergel.
-Vem är det? sa Komvuxkollega.
-Göran Tunström.
-Vem är det? sa tenor.
-Haydn.
-Vem är det? sa gitarrist.
-Modesty Blaise.
-Vem är det? sa jag. Då tappade mina kamrater, tenorer och annat löst folk, hakorna.
Tunströms foto är taget av Anders, Sveriges Radio.
För att ingen av mina yngre bloggläsare ska behöva leva vidare utan att ha sett "Silly Walks", lägger jag in den. Ha det så kul. Om ni inte tycker den är rolig, kan jag tyvärr inte göra något åt det.
-Ja, men ni känner väl till "Silly Walks"? John Cleese?
Tystnaden fortsatte.
-Njaä...sa någon lite besvärat.
Jag måste erkänna att jag tappade hakorna för en stund. Hur är det möjligt, att intelligenta, roliga, välutbildade, sociala människor i min egen....nåja, kanske lite yngre åldrar då, än jag, men ändå, inte känner till John Cleese och "Silly Walks"?
Men rätt snart fick jag upp hakorna igen. Det är inte så konstigt. Man tror så lätt att alla har samma referensramar som man själv. Det är ändå 30 år sedan.
Jag har tappat hakorna förr. Det var t.ex. när jag nämnde Sergel.
-Vem är det? sa Komvuxkollega.
-Göran Tunström.
-Vem är det? sa tenor.
-Haydn.
-Vem är det? sa gitarrist.
-Modesty Blaise.
-Vem är det? sa jag. Då tappade mina kamrater, tenorer och annat löst folk, hakorna.
Tunströms foto är taget av Anders, Sveriges Radio.
För att ingen av mina yngre bloggläsare ska behöva leva vidare utan att ha sett "Silly Walks", lägger jag in den. Ha det så kul. Om ni inte tycker den är rolig, kan jag tyvärr inte göra något åt det.
Orka
Så var det alltså sant. Per Oscarsson överraskade oss för sista gången med sin dramatiska sorti. Länge hoppades vi, att han hade iscensatt alltihopa själv och satt någonstans och läste vad kollegerna sa om honom. Det skulle inte varit alldeles osannolikt.
Jag är så gammal, så jag såg direktsändningen i Hylands hörna och minns Hylands besvärade min i bakgrunden. Det är väl dock knappast det bästa P.O har gjort. Jag har hans autograf, men minns inte när jag fick den.
En gång mötte jag honom på Götaplatsen, och då var jag på vippen att rusa fram och tala om vad bra jag tyckte att han var. Men det gjorde jag inte, för det kan ju bli lite genant. Men jag tänkte, att jag måste skriva till honom och tala om det innan han dör.
Jag gjorde inte det heller. Det är ju så svårt att formulera sådant utan att det blir plattityder. Dessutom tror jag att man överskattar sin egen betydelse. Jag tror inte alls, att man är tvungen att meddela omvärlden precis allt vad man tycker. Omvärlden skiter nog ofta sturt i vad just lilla jag tycker. Ibland har jag känt en alldeles oemotståndlig lust att meddela någon författare vad bra jag tyckte att någon bok var. Kanske har jag gjort det någon gång, men jag tror att man gör det lika mycket för sin egen skull som för att göra författaren eller skådespelaren glad.
Naturligtvis finns det både skådespelare och författare som borde få mer av sådan uppskattning från folket, så visst ska man väl skriva eller överfalla dem på Götaplatser o. dyl. Det har åtminstone en av mina bloggläsare gjort, och jag hoppas att hon kan få sig till att skriva en kommentar här också.
Men Per Oscarsson har nog levt lika lycklig min uppskattning förutan.
Nu börjar i alla fall snart en ny teaterperiod i mitt liv. Jag ska om inget oförutsett händer, statera på Folkteatern igen i Brechts "Den heliga Johanna från Slakthusen". Den här gången är det inte Norén som regisserar, utan en kvinna, som jag inte minns namnet på. Lars Norén är pappaledig och min gissning är att han inte kommer att återkomma till Folkteatern. Kanske han skriver något mer åt dem, för det är det jag tror att han ägnar sin pappaledighet åt. Det lilla barnet är naturligtvis på dagis.
Statistlönen är höljd i dunkel, kan man väl säga. Inga klara besked. De har inte råd att anställa 35 statister och betala skatt och arbetsgivaravgift. Förmodligen kommer det att bildas en projektkör till vilken pengarna betalas in, (100 kr/föreställning) och sedan får vi gå och äta middag på en restaurang för dem. "Vi jobbar inte gratis åt kulturministern", men åt Folkteatern måste vi göra det, annars kan vi gå.
"Den heliga Johanna" börjar med att arbetarna strejkar för att de inte får betalt. Varsågod alla recensenter, där har ni en fin ingång till era recensioner.
Men jag orkar inte ta strid. Det finns så mycket annat att orka med. Vintern t.ex.
Jag är så gammal, så jag såg direktsändningen i Hylands hörna och minns Hylands besvärade min i bakgrunden. Det är väl dock knappast det bästa P.O har gjort. Jag har hans autograf, men minns inte när jag fick den.
En gång mötte jag honom på Götaplatsen, och då var jag på vippen att rusa fram och tala om vad bra jag tyckte att han var. Men det gjorde jag inte, för det kan ju bli lite genant. Men jag tänkte, att jag måste skriva till honom och tala om det innan han dör.
Jag gjorde inte det heller. Det är ju så svårt att formulera sådant utan att det blir plattityder. Dessutom tror jag att man överskattar sin egen betydelse. Jag tror inte alls, att man är tvungen att meddela omvärlden precis allt vad man tycker. Omvärlden skiter nog ofta sturt i vad just lilla jag tycker. Ibland har jag känt en alldeles oemotståndlig lust att meddela någon författare vad bra jag tyckte att någon bok var. Kanske har jag gjort det någon gång, men jag tror att man gör det lika mycket för sin egen skull som för att göra författaren eller skådespelaren glad.
Naturligtvis finns det både skådespelare och författare som borde få mer av sådan uppskattning från folket, så visst ska man väl skriva eller överfalla dem på Götaplatser o. dyl. Det har åtminstone en av mina bloggläsare gjort, och jag hoppas att hon kan få sig till att skriva en kommentar här också.
Men Per Oscarsson har nog levt lika lycklig min uppskattning förutan.
Nu börjar i alla fall snart en ny teaterperiod i mitt liv. Jag ska om inget oförutsett händer, statera på Folkteatern igen i Brechts "Den heliga Johanna från Slakthusen". Den här gången är det inte Norén som regisserar, utan en kvinna, som jag inte minns namnet på. Lars Norén är pappaledig och min gissning är att han inte kommer att återkomma till Folkteatern. Kanske han skriver något mer åt dem, för det är det jag tror att han ägnar sin pappaledighet åt. Det lilla barnet är naturligtvis på dagis.
Statistlönen är höljd i dunkel, kan man väl säga. Inga klara besked. De har inte råd att anställa 35 statister och betala skatt och arbetsgivaravgift. Förmodligen kommer det att bildas en projektkör till vilken pengarna betalas in, (100 kr/föreställning) och sedan får vi gå och äta middag på en restaurang för dem. "Vi jobbar inte gratis åt kulturministern", men åt Folkteatern måste vi göra det, annars kan vi gå.
"Den heliga Johanna" börjar med att arbetarna strejkar för att de inte får betalt. Varsågod alla recensenter, där har ni en fin ingång till era recensioner.
Men jag orkar inte ta strid. Det finns så mycket annat att orka med. Vintern t.ex.
Ingen sommar synes än. Men vad är det som blänker på himlen?
Svårt att toppa
Ja, Alices uppsats i förra inlägget är det, som det är svårt att överträffa. Därför kommer den en gång till här:
Den går naturligtvis inte att läsa på bilden, men den som vill, kan ju läsa den i sin helhet i förra inlägget. Den var alltså publicerad i Nya Lidköpingstidningen på julafton. Sedan dess har tidningen blivit nerringd (fem - sex stycken) av människor som vill veta vem jag är ... En person har hört av sig till mig och berättade att hans mamma kände Alice. Det känns lite som att Alice, som dog i unga år äntligen får den uppmärksamhet som hon antagligen aldrig fick.
Idag är det alltså nyårsdag, 110101. Många ettor blev det, men ännu fler blir det elfte november. Sedan blir det skojigt bara en gång till, 121212. Efter det får vi vänta åttioåtta år tills det blir roligt nästa gång, och frågan är hur mycket vi skrattar då.
Jag har avslutat det gamla året med att försöka få ljud i en oboe. Efter lite spottande kom det faktiskt en ton. Händige Herrn stack minsann genast in nosen och frågade vem som spelade vuvuzela. Därmed avslöjade han sin okunnighet, för vuvuzelans ton var ett b och jag spelade ett rent och fint h. Men efter lite fisslande och tittande på grepptabellen fick jag fram tre toner. Kan man tre toner kan man också spela det kända stycket "Köp varm korv". Dessutom finns det ett känt avsnitt i Juloratoriet som också börjar med dessa tre toner.
Efter tolvslaget var våra gäster grannarna i ett förhöjt stämningsläge och ville höra mig spela oboe. Så jag inledde det nya året dels med "Köp varm korv"; dels med att hitta två toner till. Nu känner jag mig som, om inte fullfjädrad, så i alla fall som en något litet befjädrad Agda.
Men jag undrar var de andra tonerna finns.
Den som lever får se, eller kanske höra.
Hos Lotten.se kunde man förresten läsa:
"Apropå det, så lärde jag mig nyss att den hopplösa enheten decibel är ute. Man ska tala om 'fon' eller 'sone'."
Jag tog det naturligtvis personligt och kanske måste byta namn till fru Fån eller fru Sån.
Inga nyårslistor har kommit i min väg och det var lika skönt det. Jag vet inte vad jag skall svara längre. Det bästa jag har gjort? Tror inte jag har gjort något bra faktiskt. Det roligaste? Inget som jag minns. Det tråkigaste? Vill jag inte komma ihåg osv.osv. Det nya året kommer i alla fall att bli värre, och det gäller bara att överleva om man vill vara med.
Som gumman sa: - Jag har lagt märke till, att om jag lever i februari, så har jag levt ett år till.
Före det förhöjda stämningsläget på nyårsafton
