Till sist

sa alltid den schartauanska prästen när han hade predikat tre kvart, och då visste man att det snart var klart. Då hade han avverkat för det första, för det andra och för det tredje och det var i princip bara det roliga kvar, dvs. postludiet.(Tack gode Gud att man slipper präster nuförtiden).
Så ungefär är det här nu med uppfiffningen av mitt rum, det tålamodsprövande målandet är över, tapeterna är uppe och det är bara postludiet kvar. Möblerna ska alltså tillbaka fast inte alla, spetsgardinerna med änglar som spelar trumpet ska upp fast på nya smäckra gardinstänger som inte är köpta än etc. Det är postludiet, eller äppelpajen, om ni så vill.
För det första: allt var allt norsk likkista när vi köpte sommarstugan 1988. Eller bastu. Ni vet, trä trä trä trä.  Så småningom målades panelen ljusgrå i storstuga och kök och fönsterspröjsen röda i alla rum. Det blev ganska snyggt. I de små sovrummen hade vi världens finaste tapet, den som heter B 12902 ni vet. Den ser ut så här:





Nedanför tapeten var träpanelen kvar....Det var fint ganska många år,  eller det var det ju inte, men man hade inte tid att tänka på estetik på den tiden. För några år sedan började tapeterna sloka betänkligt, som vissna tulpanblad, och panelen hade förstås mörknat ännu mer. Ett mysterium bland alla andra här var att i det andra lilla sovrummet satt tapeterna kvar hur fint som helst. En syndabock eller två måste utses, och det blev vi som hade legat i rummet och satt på värmen lite för högt.
Så här fick vi ha det i många år:




Ni kan ju förstå att man kände sig vissen själv.


Som ni ser är det en brunblommig 70-talstapet under B12902. Tack vare John Bauertavlorna rasade tapeterna inte ner över mig i sängen. (Det påminner mig förresten om en konsert i Växjö, där teaterkulisserna till "Kattresan", som också spelades på den scenen plötsligt rasade ner över basstämman under pågående konsert. Jag tror det var "Förklädd Gud".)

För det andra: i sommar skulle alltså förvandlingen ske, och min plan var att ta hjälp av någon som inte var Händige Herrn, för han har bara fått måla och tapetsera hela våren, stackarn. (Han fick faktiskt tapetsera, för det han bäst på.) Som tur är har man en händig Åsna också, som väldigt gärna hjälper till. Eller det kanske snarare är jag som hjälper till. Och när nu tapeterna skulle sitta på väggen igen kunde man ju lika gärna måla panelen också, eller hur?
För det tredje: Hur skulle det målas? Inredningsarkitekten tillfrågades och hon sa genast:

-Måla listen röd och panelen vit.
-Glurp, sa jag.
-Jo, men de kommer att matcha spröjsen som ju är röda.

Ju mer vi tänkte på det desto finare blev det i andanom.
Här följer nu en liten exposé över arbetet:

Här tvättas panelen av medhjälparen som önskar vara anonym och därför får vara i hatten.

 

Sedan slet vi bort alla gamla tapeter, även de chica brunblommiga 70-talstapeterna, som erkände att de var plasttapeter och sålunda friade oss från alla misstankar om elementmissbrukare. På plasttapeter måste man ha våtrumsklister, ifall ni inte visste det. Det visste ju inte vi då.

Och så målade vi panelen.

 

 

När man ska måla långt ner kan det vara bra med en pall. Den skymtar på golvet, och det är den jag brukar blogga om, tillverkad 1940 av min farfar åt min bror. Medhjälparen ville också ha en pall, men jag kunde bara hitta en blå emaljpotta, som hon prövade. Den syns också på bilden.  Den var emellertid lite för liten och obekväm, varför hon sket i pottan.

När vi hade målat den röda listen, tyckte jag att det såg konstigt ut. Tänk om vi hade fel? Men när tapeten kom upp, såg det bättre ut. Riktigt läckert.

Nu har jag flyttat in en säng och en gungstol. Det ska inte vara så mycket mera. Gardinerna kommer i sinom tid . En vit trasmatta i gåsögon ska någon få väva år mig. Någon frivillig? Möjligen ett damskrivbord i vitt, gärna 1700-tal. Är det någon som har ett sånt? I utbyte kan ni få en skolbänk med fast stol från Skara Folkskoleseminarium. Sådana gamla tortyrmöbler användes fram t.o.m. 1966.

 

 

Nästan klart. Många kommer att fråga varför vi inte målar runt fönstret. Bra fråga. Inga andra fönster i huset är målade, för det är ett hästjobb, som man behöver många åsnor till, och det har vi inte mäktat med. Vi får väl se. När de änglatrumpetande gardinerna kommer upp är det inte så påfallande längre. Sängen är förresten min första egna säng från 1967. I dess lådinnandömen finns mycket roligt, som Åsnan har bloggat om själv.

Där finns också min Gingerdocka från 50-talet med tillhörande kläder i originalförpackningar. Sammetskappa med vitt fluff, små rullskridskor, balklänning etc.etc. Skulle säkert inbringa några kronor, men vem kan väl sälja sin barndom?

Ginger. Vi sa Jinger i Svenljunga.

 

Sommaren börjar pusta ut och snart är det slut på det roliga. Men då kommer det annat roligt. I Lund är det humorfestival; här på landet har vi enklare nöjen, men vi gör så gott vi kan.

 


Spökvandring

I mer än ett år har jag planerat att gå på spökvandring i Örebro slott. Anledningen var den, att min far arbetade på slottet på 30- och 40-talet. Han var inte slottsfogde eller häxprovare utan  lantmätare, och lantmäterikontoret var inrymt i ett av tornen, tror jag. Med lätt tillspökad stämma berättade han för mig att det spökade där. En gång hade han nämligen befunnit sig på arbetsplatsen kl. 24, och då for alla dörrar upp. Jag ville höra, om det var liknande historier som skulle berättas på spökvandringen.

För säkerhets skull valde vi fredagen den 13.

Spökvandringen började kl 23, och för att den skulle orkas med, måste jag lura med min Glanshammarväninna, som skulle bli tvungen att ha mig över natt. Hon var lättlurad och ville dessutom gärna gå med.

Biljetter måste man köpa i förväg och hämta ut flera dagar innan, så det fixade hon. Strax före kl 23 samlades en ganska stor skara utanför ett av tornen.. En guidepojke sa åt oss att vi skulle följa med honom och vi fick traska runt slottet och in på borggården, där det lyste hemtrevligt från landshövdingskans lampa. Sedan sa han åt oss att gå uppför alla trappor så skulle han komma efter. Många trappsteg var det och till slut kom vi in i ett mörkt rum där det stod en sorglig skepnad med ett stearinljus. Han var klädd som en gammal knekt eller något sådant. Han talade själlöst, ungefär som om han egentligen var död. Det han berättade var hemska saker, som hade inträffat genom århundradena och på vilket sätt det ansågs att man kunde märka det fortfarande, t.ex. hängda fogdar i ett rep utanför fönstret. Plötsligt blandade sig en hysterisk kvinna i samtalet och fyllde på med ytterligare fruktansvärda berättelser om häxprocesser o.dyl. Vi fick sedan gå upp på vinden, och där uppe avslöjade hon en sak som hade hänt så sent som 1993. En man, som jag faktiskt känner till namnet på, hade varit uppe för att kolla den nyinstallerade ventilationen en sista gång, och då hade han blivit förföljd av ett huvud utan kropp varpå han kastade sig ut från slottet (nej, han hoppade inte) och efter det går han aldrig mer in i slottet. Detta berättade han dessutom i tidningen, och han var en helt vanlig fyrkantig ingenjör utan några övernaturliga tendenser innan han upplevde detta.

Huga.

Amatörskådespelarna gjorde sitt bästa för att piska upp en kuslig stämning, men det var inte så lätt. Vi var nog 50 personer i gruppen, och innan alla hade kommit in i ett rum, så gick det lång tid och folk började prata och skratta och ropa på varandra, för det var ju rätt mörkt. Enda gången jag blev rädd var i en passage, där den själlöse knekten hade ställt sig i en nisch och sa ”öh” när jag gick förbi.

Vandringen avslutades med att vi blev instängda allihop i fängelsehålan. Den själlöse fick ljuset utblåst och blev utdragen en annan väg av den hysteriska kvinnan och så slog dörren igen. Där stod vi.

Det var lite för svårt att tänka sig in i de hemska lidanden som fångarna hade utstått i sällskap med 50 pigga turister. Efter en minut kom den förste guidepojken och öppnade dörren och sa ”jaså är det här ni är. Jag har letat i hela slottet”. Han menade att vi hade försvunnit helt oförklarligt. Tyvärr, 50 turister förvandlas inte till spöklig dimma hur som helst. Men det är en konst jag gärna skulle vilja behärska.

Då var klockan i alla fall 12 och vi fick åka hem. Inga spöken kom. Några dörrar som blåste upp hörde jag inte talas om. Inte heller kunde jag lista ut i vilket torn lantmäterikontoret hade legat, så nu måste jag nog mejla till landshövdingskan eller någon som vet.

Det var inga barn med och det var nog tur. Jag vet inte om vandringen är barnförbjuden, men det borde den vara.

Vi fick inte fotografera eller ha telefonen på.

-Tänk om någon från andra sidan ringer, sa guiden gravallvarligt.

Därför har jag inga spökkort, men jag lägger ut några kort från den gamla bergsmansgården, där jag övernattat.

Här bor en familj på 4 personer. De vuxna döttrarna har varsitt litet hus på gården och tillsammans sköter de en trädgård, som var med i ”1000 trädgårdar” och här pågår ständigt 1000 projekt. Det är makalöst vackert. Allt i husen är målat med äggoljetempera och jag blir oerhört inspirerad till stordåd med mina eviga stolar och mitt lilla blomsterland. Hoppas inspirationen räcker ända hem.

Jag köpte en tålig pion .

I mitt lilla sommarviste där jag var instoppad, fanns det ingen täckning för det mobila. Men om man går ut i trädgården och ställer sig mellan två äppelträd, blir man  uppkopplad. Det var tidigt på morgonen som jag skrev det här; jag hade varit vaken sedan klockan 3. Kanske var det något spöke var missnöjt med att jag inte hade visat tillräcklig vördnad och som därför höll mig vaken? Det var i alla fall ingen mer än katterna som såg det blårandiga spöket som smög omkring bland buskarna med en liten röd dator i famnen medan solen gick upp över Glanshammar. Jag kanske kan få jobb på Örebro slott?

 

Nu till bilderna:

 

Götavi i Glanshammar, huvudbyggnaden. För 30 år sedan satt det en Åsna framför dörren med en blomsterkrans på huvudet. Nu står det en stor hund i dörröppningen.

 

 

Här är sommarvistet, där gäster stoppas in. Min dörr är den vänstra.

 

 

 

Utsikten från mitt rum. Man måste bocka ordentligt i den låga dörren. Jag kom ihåg det alla gånger utom den sista.

 

 

Så här såg det ut inne i rummet. Väggarna (och det mesta) är målat med äggoljetempera.

 

 

Badrumsutsikten. Har någon en vackrare?

 

 

Ingången till det kombinerade lust- och växthuset. En gammaldags järnsäng symboliserar lusten...

Och nu har jag lust att måla färdigt mina 1700-talsstolar. Rapport följer.


Förflutenhetens landskap

Jodå, jag vet att det är Peter Englund, som har hittat på den titeln. Jag har faktiskt läst boken också, och jag kan verkligen rekommendera den, särskilt till personer med föga eller intet intresse för historia.
Men jag behöver låna den titeln till min rubrik idag, så Hr. Englund får gärna löpa amok bland kristallkronor och ärtsoppa. Det kan ingen hjälpa.

Men först ett par ord om tävlingen i förra inlägget. Det konstiga verktyget är förmodligen en kryddrullare eller vad den kan heta på svenska. I Tyskland använder man en modernare variant. Den som kom närmast sanningen är Birgitta från Göteborg, som alltså vinner priset, som består i att komma hit och krossa kryddor eller spenat eller något annat, helst inte porslin. Mmmm, det ska bli gott.

Efter att ha haft pensionat här under större delen av juli, var det nu min tur att utflykta. Inte för att gästerna precis har varit så arbetsamma; de kan användas till både blåbärsplockning och Trivial Pursuit. (Är det förresten någon som vet varför det heter TP GENUS-UPPLAGA?)
Till Österäng vill jag fara mumlade jag och hoppade på Kinnekulletåget i Örebro. Det är ett litet behändigt tåg som kilar fram över slätten ända till Göteborg om man så vill.
Mariestad har förutom en domkyrka utan biskop också fina bokstäver på stationen. Se bara!

Där fick tåget vila sig flera minuter, och under tiden upptäckte jag denna vy utanför mitt fönster:



Jag kom att tänka på några rader i min poesibok från 50-talet:

Och om spåret ej tar slut,
kan du åka livet ut.

Egentligen var det bensinen det stod, men  det är ju så att livet går som på räls, och så plötsligt tar det slut och det blir blommor, eller hur? Symboliken är glasklar.

Första anhalten på resan var alltså Österäng. Visst är det ett fantastiskt vackert namn? Synd bara att postadressen är Götene.  I Österäng skulle jag ansluta mig till min släkttokiga släkting, som är utnämnd till min syster. Eftersom jag varken har syskon eller kusiner, så förtjänar jag henne.

Vi är båda fascinerade av det som har varit, och vårt gemensamma förflutna landskap ligger i Tumleberg, söder om Vara. Den minnesgode läsaren erinrar sig naturligtvis alla spännande historier som berättas i "Tåligs ek och Tumlebergs ros" här på bloggen.

Det visar sig, att om folk googlar på Tumleberg, så kommer mitt blogginlägg upp. Detta har nu hänt, och jag fick en kommentar från en man som bodde i huset bredvid min farfars gamla järnvägshotell i Tumleberg. Egentligen var det nog min farmor, den driftiga Anna Maria Tålig som drev hotellet, och farfar var alltiallo, källarmästare, snickare, posthämtare, smed, trädgårdsmästare etc.  Och nu till det för oss helt fantastiska och märkliga. Hotellgrannens ännu levande föräldrar mindes personerna och händelserna som jag berättade om i blogginlägget. Därför for vi till Tumleberg för att träffa dem.

Nu tror jag inte ungdomar under 50 kan förstå hur det känns att träffa personer som minns ens egna föräldrar och släktingar, som har varit döda i 60 år eller mer eller personer som jag inte ens har träffat utan bara sett på kort! Man blir uppfylld, och jag har inte ord nog att beskriva det. Ni får nöja er med att ana.

Lite, lite hade jag hoppats att de skulle känt till något okänt om min tidigt avlidna faster, som försvann mystiskt till Stockholm under ett år. Hon kunde ju t.ex. också haft konduktörsbesök på rummet och valt att föda barn i Stockholm och sedan adoptera bort det. Då skulle jag haft en kusin!
Men inte då. Den fastern var ordentligheten själv.

Min farfar, han med Vackra Maja och skärmmössan, målade Järnvägshotellet skärt en gång. Oklart om det var av misstag eller för att han tyckte att Tumleberg behövde piggas upp. Jag tror det senare.
Så här såg Järnvägshotellet ut:






Den fina glasverandan är borta nu. Där inne hade faster Alice blå petunior. I det vänstra fönstret på andra våning var det telefonstation, modell ä. Där hade min farfar källarmästaren målat en gul sol i taket. Minns jag den? Det känns som om det ligger ett minne i hjärnan som jag inte kommer åt.
Utanpå husets högra sida går en trappa upp till andra våningen. Den trappan gjorde det möjligt för konduktören att smyga sig upp till den vackra Tumlebergs Ros när han på grund av tidtabellerna måste övernatta. Tack vare den förökade sig släkten rejält och befolkar nu snart hela Kinnekulles nordsluttning.

Nästa gång ska vi nog få komma in i hotellet, som nu inte är hotell längre. Det blir andäktigt för mig, som inte har varit inne sedan 1949.

På väg tillbaka till nuet kan man tillbringa en halv söndag i Skara, lämpligen på Västergötlands museum. Där finns ju dels 60-talsutställningen, dels en jättefin medeltidsutställning i källaren. Jättebra guidning kan man få. Rekommenderas speciellt till historiAhatare.

Mitt bidrag till utställningen, en kria om livet på seminariet på 60-talet har, trots att det gått två månader sedan utställningen öppnade, inte hängts upp. Man kan undra vad de har för sig på museet både före och efter tre.

Om föremålet på nedanstående bild ingår i Västergötlands museums samlingar eller om det är en installation, vet jag inte. Kanske är det medeltida. Säkert är att ganska lång tid och ganska mycket vatten har förflutit medan cykeln har legat i Dofsan, som är det pampiga namnet på floden som rinner genom Skara.




 

Nu är jag tillbaka i nuet. Men det där med att leva i nuet är svårt, tycker jag. Det är ju så kort.

 


Klagomål

Jag har fått klagomål över att det inte är något nytt på min blogg. Nej, jag är fullt upptagen med att ha semester, och vi är flera här som är fullt upptagna med att ha semester. Då blir man fullt upptagen, t.ex. med sånt här:




Man kan ordna frågetävling på konstiga saker i kökslådorna. Vad är det här:





Uppifrån och nerifrån. Inga priser utdelas, men den som vinner kan få komma hit och demonstrera.

RSS 2.0