Rösta på mig
Ja, varför inte? Nu är det väl lite sent att försöka bli kandidat till EU, men hade jag varit lite mer på alerten, så kunde jag tänkt "kan han/hon, så kan väl jag". Så har jag nämligen tänkt hela livet. Jag trodde nämligen i min barn- och ungdom, att jag inte dög någoting till. Men när jag upptäckte att mina kamrater, som var ungefär som jag, skulle bli småskollärare, läsa musikvetenskap, söka in på musikhögskolan, så tänkte jag just så:
"Va, behöver man inte vara geni för att försöka, jamen då försöker jag också". Och jag kom ju in både här och där.
Till EU har jag varit skeptisk hela tiden. Jag har ansett och anser väl fortfarande att det är en ny frälsekonstruktion. Och den enda som jag vill ska ha 80 000 i lön, är jag. Därför borde ju jag ha försökt bli EU-kandidat. Jag har nämligen fått anledning igen att tänka "kan hon så kan väl jag". Hon, det är alltså Ella Bohlin (KD), och hon har sagt så här:
"jag tycker att man ska presentera båda förklaringarna [evolutionsteorin och skapelseberättelsen] utan att ta ställning för vilken av dessa läror som är korrekt". Hennes argument är att Darwin "själv aldrig [sa] att hans idéer var en lära, utan bara en teori."
Något lika korkat skulle jag säkert kunna hitta på, fast jag finge nog anstränga mig lite. Det värsta är, att jag tror att massor av folk kommer att lägga sin röst på henne. Pinsamt, tycker jag.
Jo, jag skulle med all säkerhet kunna hitta på något liknade gurkförordningen. Läs den, ni som tror att det bara är en myt. Tänk så bra, att vi avlönar folk för att sitta och formulera dylikt. Den sidan hittar man på EU-kritik.se, som är en mycket bra och informativ sida, om man till äventyrs inte har riktigt allting klart för sig. Man får bl.a. en klar bild vad de olika kandidaterna i partierna tycker i ett antal viktiga frågor, om de har orkat tycka något.
Läs den här sidan och rösta sen på vad ni vill. Men nästa gång måste ni lova att rösta på mig. Kan Marit Paulsson, kan väl jag....
"Va, behöver man inte vara geni för att försöka, jamen då försöker jag också". Och jag kom ju in både här och där.
Till EU har jag varit skeptisk hela tiden. Jag har ansett och anser väl fortfarande att det är en ny frälsekonstruktion. Och den enda som jag vill ska ha 80 000 i lön, är jag. Därför borde ju jag ha försökt bli EU-kandidat. Jag har nämligen fått anledning igen att tänka "kan hon så kan väl jag". Hon, det är alltså Ella Bohlin (KD), och hon har sagt så här:
"jag tycker att man ska presentera båda förklaringarna [evolutionsteorin och skapelseberättelsen] utan att ta ställning för vilken av dessa läror som är korrekt". Hennes argument är att Darwin "själv aldrig [sa] att hans idéer var en lära, utan bara en teori."
Något lika korkat skulle jag säkert kunna hitta på, fast jag finge nog anstränga mig lite. Det värsta är, att jag tror att massor av folk kommer att lägga sin röst på henne. Pinsamt, tycker jag.
Jo, jag skulle med all säkerhet kunna hitta på något liknade gurkförordningen. Läs den, ni som tror att det bara är en myt. Tänk så bra, att vi avlönar folk för att sitta och formulera dylikt. Den sidan hittar man på EU-kritik.se, som är en mycket bra och informativ sida, om man till äventyrs inte har riktigt allting klart för sig. Man får bl.a. en klar bild vad de olika kandidaterna i partierna tycker i ett antal viktiga frågor, om de har orkat tycka något.
Läs den här sidan och rösta sen på vad ni vill. Men nästa gång måste ni lova att rösta på mig. Kan Marit Paulsson, kan väl jag....
Minnenas television
Idag kom jag plötsligt att tänka på ett TV-.program, Kvällsöppet, med Siewert Öholm, där folk aldrig hann öppna munnen förrän programledaren avbröt. Det är väl så man ska göra för att det inte ska bli tråkigt i TV. Men det var ganska trist. En gång var det roligt och det var när en grupp tjejer, jag tror jag kände två av dem, sjöng allsång med S.Ö. Texten var så här på en mycket enahanda melodi:
Siewert sjöng med. Visst var det mobbning, men det var roligt. Senare har jag sett att han har kritiserat Allsång på Skansen, vår heligaste ko.
Just idag passar den sången in på mig också, och så här ser jag ut när jag är ful och dum och tjock och tråkig:
Nej, vet ni vad! Där går gränsen.
Nu ska jag inte tråka ut er mer. Idag.
Jag är så ful och dum och tjock
Jag är så ful och dum och tjock
Jag är så ful och dum och tjock- och tråkig.
Jag är så ful och dum och tjock
Jag är så ful och dum och tjock- och tråkig.
Siewert sjöng med. Visst var det mobbning, men det var roligt. Senare har jag sett att han har kritiserat Allsång på Skansen, vår heligaste ko.
Just idag passar den sången in på mig också, och så här ser jag ut när jag är ful och dum och tjock och tråkig:
Nej, vet ni vad! Där går gränsen.
Nu ska jag inte tråka ut er mer. Idag.
Grattis på mig
Om någon tycker, att affischen i föregående blogg är lite nyandlig, så håller jag med. Jag tar inget ansvar för den. Om jag hade gjort den hade den sett helt annorlunda ut. Konserten går inte alls i den stilen. Nästa år kommer det förresten en skiva med detta material. Vi är inte en kör som tågar in med pärmen under höger arm och sjunger 25 bitar och tågar ut igen. Det är ju ganska trist. Vi har ganska ovanliga konserter, törs jag lova.
Till en annan konsert med stråkensembeln Cappella Cordialis, har jag efter lite debackel, gjort ett programblad. När jag kommer igång, kan det bli så här (utsidan):
och insidan så här:
Jag kan bli fullkomligt manisk när det gäller att fippla med bilder. Jag kan sitta hur länge som helst. Allt annat glömmer jag. Och jag blir galen för att jag ingenting kan, utan får triala and errora hela tiden.
Grattis på mig förresten. Varför då? Jo idag för 24 år var det Mors dag och då föddes min son. Syster Åsna var mycket nöjd. Hon var bara angelägen om att det inte skulle bli en kanin, annars fick det bli vad det ville.
Jag kan ju säga att presenterna efter det har tett sig lite futtiga.
Apropå mor.....
Så var det.
Allt under
Välkomna, om ni har lust.
En svår dag för måsen
Två elektriska gräsklippare, grannens åkgräsklippare + fyrhjuling, mitt grävande och körande med skottkärra och krattor och smäll i bagageluckan. Det har inte varit lätt att vara måshavande idag. Vi har fått lite skäll också, men inga utfall.
Dagen började bra. Tack vare alla goda råd igår, kunde jag berätta för Händige Herrn, att "mina bloggvänner säger att man ska gräva upp runt syrenen och hälla på ny jord, koskit och täckbark." Och tänk, då är det som om det blir mera värt än om jag föreslår det själv. Tack alla för hjälpen! Sonen och jag körde alltså till Bergslagsodlingar och inhandlade vad som behövdes. H.H. silade kompostjord och grävde. På vägen dit satte vi på "Vågor" i P2 och jag sa plötsligt "det där lät ju som jag". Det visade sig att det var jag också. Inte ensam, utan det var förstås GKK, men jag känner igen klangen i 1:a-sopranstämman när jag är med. I det läget (tvåstrukna oktaven) hörs jag, så det är ju synd att man inte kan få konversera med recitativ stället för med talrösten.
En annan gång hände samma sak när jag kom från Plantagen i Göteborg. Då spelades Havet av Gösta Nystroem ( varför stavar han inte Goesta förresten?) Då blev jag så till mig så jag körde fel och kom i någon konstig tunnel.
Nu är syrenen grävduppad och luckupprad och kogödslad och täckbarkad. Och när vi ändå höll på tyckte jag att det var lika bra att göra samma sak med gullregnet (en alpin sort). Det gick inte så lätt, men det ordnade sig till slut.
Sen skulle jag rensa ogräs. Efter 4 timmars rivande tyckte jag att det började göra lite väl ont i en fingerled. Jag tog av mig mina blommiga trädgårdsvantar och hittade detta.
Inte så att det låg löst och skramlade. Men rött och rejält svullet och stelt. Det ser värre ut i verkligheten kan jag upplysa om. En rejäl ledinflammation tycker jag det ser ut som. Jag befarar att det inte döljer sig så många läkare bland läsarna, så jag får antagligen bota mig själv. Det värsta är, att det är ett av de viktigaste fingrarna när man spelar cello. Det som är allra bäst på vibrato....Jag vill alltså att det ska gå över fort som attan, för vi har konsert den 7: juni. Säg, att det brukar gå över snabbt, bara man inte rensar mer ogräs. Väl? Snälla, snälla...
Dagen började bra. Tack vare alla goda råd igår, kunde jag berätta för Händige Herrn, att "mina bloggvänner säger att man ska gräva upp runt syrenen och hälla på ny jord, koskit och täckbark." Och tänk, då är det som om det blir mera värt än om jag föreslår det själv. Tack alla för hjälpen! Sonen och jag körde alltså till Bergslagsodlingar och inhandlade vad som behövdes. H.H. silade kompostjord och grävde. På vägen dit satte vi på "Vågor" i P2 och jag sa plötsligt "det där lät ju som jag". Det visade sig att det var jag också. Inte ensam, utan det var förstås GKK, men jag känner igen klangen i 1:a-sopranstämman när jag är med. I det läget (tvåstrukna oktaven) hörs jag, så det är ju synd att man inte kan få konversera med recitativ stället för med talrösten.
En annan gång hände samma sak när jag kom från Plantagen i Göteborg. Då spelades Havet av Gösta Nystroem ( varför stavar han inte Goesta förresten?) Då blev jag så till mig så jag körde fel och kom i någon konstig tunnel.
Nu är syrenen grävduppad och luckupprad och kogödslad och täckbarkad. Och när vi ändå höll på tyckte jag att det var lika bra att göra samma sak med gullregnet (en alpin sort). Det gick inte så lätt, men det ordnade sig till slut.
Sen skulle jag rensa ogräs. Efter 4 timmars rivande tyckte jag att det började göra lite väl ont i en fingerled. Jag tog av mig mina blommiga trädgårdsvantar och hittade detta.
Inte så att det låg löst och skramlade. Men rött och rejält svullet och stelt. Det ser värre ut i verkligheten kan jag upplysa om. En rejäl ledinflammation tycker jag det ser ut som. Jag befarar att det inte döljer sig så många läkare bland läsarna, så jag får antagligen bota mig själv. Det värsta är, att det är ett av de viktigaste fingrarna när man spelar cello. Det som är allra bäst på vibrato....Jag vill alltså att det ska gå över fort som attan, för vi har konsert den 7: juni. Säg, att det brukar gå över snabbt, bara man inte rensar mer ogräs. Väl? Snälla, snälla...
ut till landet, ut till fåglarne
Varje år sedan mer än tio år tillbaka har vi en hyresgäst på timmerstugans skorsten. Tyvärr är det inte någon stork, vilket är vanligt längre söderut. Ja, mycket längre söderut då. Nej, det är en vanlig mås. Grannen, som är här oftare än vi, skickar varje år det obligatoriska mejlet: "Måsen har landat." Det betyder, att när vi kommer, får vi finna oss i att betraktas som inkräktare. Det är vi, som är de störande hyresgästerna.
Vi kan ändå inte låta bli att beundra måsen, som troget ligger där och ruvar trots våra försök att göra stekta ägg av boets innehåll. Ja, vi måste ju elda ibland.
När ungen har kläckts väntar en tuff tid. Mamman puffar ut den ur boet, den rullar ner för taket, ner på gräsmattan och medelst skrik och flax lotsas den över gräsmattan fram till en brant slyartad slänt, ner i ett banvallsdike, upp på banvallen, över rälsen, ner och upp i nästa dike, genom en liten skog och ner i sjön. Där får den sedan växa till sig och bli stor och duktig.
Man kan tycka att det vore bättre att satsa på ett sjönära boende med en gång.
Förra året uteblev måsen. Vi trodde att hon hade gått den väg som till himla bär eller möjligen satsat på sig själv för att bli en ny mås, kanske en mappie-mås, och vi tyckte att det var ganska skönt, för måsar är ju inte precis de trevligaste fåglarna. Men så var inte fallet. I år tampas vi med varandra igen.
Och nu alla trädgårdskunniga! En fråga till er, som har lite mer hum om det där gröna än jag. Jag har en 20 år gammal syrenbuske som inte vill blomma. Jag planterade den just för att syrener har en förmåga att vara glada och nöjda med ingenting. De kan blomma som 17 i en bergsskreva i Bohuslän. Men inte den här. Jag publicerar en bild på den, så kan ni säkert lösa problemet.
Den har fått allt som en syrenbuske kan begära. Kalk, inte kalk, gödsel, inte gödsel, kaffesump, inte kaffesump etc. Efter blomningen ska den ju klippas, och eftersom den bara har åstadkommit en blomma under 20 år, så var den saken lätt ordnad.
Det är inte så att syrener inte växer i södra Dalarna. Grannarna har massor. Ibland tror jag att rådjuren kalasar på knopparna. Men varför kalasar den inte på grannens då? Vi har många stora träd i trädgården, och en del säger å, den får inget vatten. Björken tar allt. Trams, säger jag. Sedan när ställer syrenen krav på att vara solitär? Här finns vatten till alla. Förresten har den fått extra vatten också. Och jag har talat vänligt med den. Men inget passar min tjuriga syrenbuske. Något tips, någon?
Vi kan ändå inte låta bli att beundra måsen, som troget ligger där och ruvar trots våra försök att göra stekta ägg av boets innehåll. Ja, vi måste ju elda ibland.
Om man klickar på bilden kan man nog med lite god vilja se ett måshuvud på skorstenen.
När ungen har kläckts väntar en tuff tid. Mamman puffar ut den ur boet, den rullar ner för taket, ner på gräsmattan och medelst skrik och flax lotsas den över gräsmattan fram till en brant slyartad slänt, ner i ett banvallsdike, upp på banvallen, över rälsen, ner och upp i nästa dike, genom en liten skog och ner i sjön. Där får den sedan växa till sig och bli stor och duktig.
Man kan tycka att det vore bättre att satsa på ett sjönära boende med en gång.
Förra året uteblev måsen. Vi trodde att hon hade gått den väg som till himla bär eller möjligen satsat på sig själv för att bli en ny mås, kanske en mappie-mås, och vi tyckte att det var ganska skönt, för måsar är ju inte precis de trevligaste fåglarna. Men så var inte fallet. I år tampas vi med varandra igen.
Och nu alla trädgårdskunniga! En fråga till er, som har lite mer hum om det där gröna än jag. Jag har en 20 år gammal syrenbuske som inte vill blomma. Jag planterade den just för att syrener har en förmåga att vara glada och nöjda med ingenting. De kan blomma som 17 i en bergsskreva i Bohuslän. Men inte den här. Jag publicerar en bild på den, så kan ni säkert lösa problemet.
Den har fått allt som en syrenbuske kan begära. Kalk, inte kalk, gödsel, inte gödsel, kaffesump, inte kaffesump etc. Efter blomningen ska den ju klippas, och eftersom den bara har åstadkommit en blomma under 20 år, så var den saken lätt ordnad.
Det är inte så att syrener inte växer i södra Dalarna. Grannarna har massor. Ibland tror jag att rådjuren kalasar på knopparna. Men varför kalasar den inte på grannens då? Vi har många stora träd i trädgården, och en del säger å, den får inget vatten. Björken tar allt. Trams, säger jag. Sedan när ställer syrenen krav på att vara solitär? Här finns vatten till alla. Förresten har den fått extra vatten också. Och jag har talat vänligt med den. Men inget passar min tjuriga syrenbuske. Något tips, någon?
YES!
För att ingen ska tro, att jag menar att jag är en samtalsekvilbrist bara jag får chansen att öppna munnen (se föregående blogg), ska jag genast be att få ta er ur den villfarelsen. Jag vet att jag inte är ensam om detta Vackert väder-syndrom, åtminstone visste Gustaf Fröding hur det var. Man vill för allt i världen komma på något intelligent att säga, men det blir bara "vackert väder idag", eller som i mitt fall, "yes".
En del har hört den här historien förut, men nu har jag lovat att berätta den igen.
Det hände sig vid den tiden, att jag stod i samma matkö som en viss Michael York, Liza Minellis motspelare i "Cabaret."
Matkön ringlade sig på Gerlesborgs konstskola i norra Bohuslän, fast just då var det bara vi två som ringlade. Mitt hjärta voltade ett par extra slag, för jag tyckte nämligen att han var väldigt söt, åtminstone då när Cabaret var på tapeten. Vad skulle jag hitta på att säga till honom, något roligt, som han kunde svara på och sedan minnas mig for ever??? Vi var ju ensamma i kön, ingen skulle falla mig talet. Jag tänkte så det knakade. Då öppnade Michael munnen och tilltalade mig.
Jag har låtit folk gissa vad han sa, eftersom jag svarade "yes". Det har kommit många förslag, t.ex. "Will you marry me"? "Do you want to play in my next film"? Själv tycker jag väl så här i efterhand att han åtminstone kunde dragit till med något Shakespearecitat, eftersom han tydligen har spelat mycket sådant. Varför inte "Love does not see with eyes but with soul"? Då kunde jag sagt mitt "yes" med eftertryck. Men nej då. Denne store skådespelare utstöter följande replik:
-The salad is finished.
Det var tyvärr helt sant, och vad ska man svara annat än "YES!?"
En del har hört den här historien förut, men nu har jag lovat att berätta den igen.
Det hände sig vid den tiden, att jag stod i samma matkö som en viss Michael York, Liza Minellis motspelare i "Cabaret."
Matkön ringlade sig på Gerlesborgs konstskola i norra Bohuslän, fast just då var det bara vi två som ringlade. Mitt hjärta voltade ett par extra slag, för jag tyckte nämligen att han var väldigt söt, åtminstone då när Cabaret var på tapeten. Vad skulle jag hitta på att säga till honom, något roligt, som han kunde svara på och sedan minnas mig for ever??? Vi var ju ensamma i kön, ingen skulle falla mig talet. Jag tänkte så det knakade. Då öppnade Michael munnen och tilltalade mig.
Jag har låtit folk gissa vad han sa, eftersom jag svarade "yes". Det har kommit många förslag, t.ex. "Will you marry me"? "Do you want to play in my next film"? Själv tycker jag väl så här i efterhand att han åtminstone kunde dragit till med något Shakespearecitat, eftersom han tydligen har spelat mycket sådant. Varför inte "Love does not see with eyes but with soul"? Då kunde jag sagt mitt "yes" med eftertryck. Men nej då. Denne store skådespelare utstöter följande replik:
-The salad is finished.
Det var tyvärr helt sant, och vad ska man svara annat än "YES!?"
Am I too loud?
Det finns en sak som jag inte förstår....men det är inte varför folk ska hålla på att jaga, fast det förstår jag inte heller. (Det där var en alludering på "Mitt magiska finger" av Roald Dahl). Nej, det jag inte förstår, fast egentligen gör jag det, (så egentligen är hela det här inlägget onödigt, så ni kan sluta läsa nu), det handlar om prat- turordningen i en grupp.
Jag har nämligen märkt under livets gång, att så fort jag vill säga någonting till "ledaren", så får jag alltid vänta till sist. Ledaren, det kan vara föreläsaren på universitetet t.ex. Om man vill fråga någonting efter föreläsningen vill nämligen en hoper andra göra samma sak, och det slår aldrig fel; jag får alltid vänta till sist. Det hör till saken, att jag aldrig skulle drömma om att uppta tiden under själva förläsningen med min eventuella fråga. I år, på kursen Västergötlands och Göteborgs historia, har vi haft ett skräckexempel, som har avbrutit på lågstadienivå hela tiden. Typ "min kompis bor där" etc.
Föreläsarna säger ju att de gärna vill ha frågor, men egentligen tror jag nog att de helst vill köra på i sina gamla fotspår utan störande avbrott. Det är faktiskt roligare att höra kunniga föreläsare än sådana kommentarer.
Men inte nog med det. Vem är först fram till föreläsaren efter lektionens slut? Just det. Samma person. Jag inväntar min tur på behörigt avstånd för att inte verka påflugen. Just när samtalet börjar ta slut, kommer det någon följdfråga och det fortsätter. När jag drar in andan för att ställa min fråga kommer någon annan tillbaka och hojtar en fråga från dörren. Jag biter ihop tänderna och det ryker sakta ur öronen. Till slut får jag ställa min fråga, när alla andra är färdiga. Då är föreläsaren sen och han visar tydligt att han/hon gärna hade velat vara hemma redan och sy något piffigt eller titta på Gais eller Öis.
Nåja, universitetsföreläsningar är kanske ändå försumbara i det långa livsloppet. Men ett annat sammanhang, som inte är försumbart är den kör, som jag troget tjänat i mer än halva mitt liv. Det är ju naturligt att kören har många frågor efter repetitionens slut, eftersom för mycket frågande under repet inte är populärt. Det går inte att få en syl i vädret efteråt. Någon turordning vad det gäller frågorna existerar inte. Man får vänta. Invanda mönster och roller byter man inte så där som man byter en man, förlåt, jag menar skjorta.
Jag vet nu att man inte ska vänta på tills det blir tyst i ett samtal, utan man ska avbryta. Det kan inte jag. Eller rättare sagt: det är ingen idé. Om man ska avbryta, måste man göra det med en röst, som tränger igenom den ljudmassa som redan existerar. Den måste gå genom omgivningen perceptionsvall. Annars är det lönlöst. Man kan inte vara en rörflöjtstämma i en barockorgel om ens insats ska märkas. Man måste vara en mixtur- eller en regal- eller en basunstämma i fullt verk. En Anette Kullenberg eller ve och fasa, en Blondinbella (Gud vad hon lät!), som oskadliggör alla pågående samtal omkring.
Jag önskar verkligen att jag hade sådana röstresurser. Jag är så trött på att vänta till sist jämt bara för att det inte hörs när jag tar till orda. Jag har på allvar många gånger funderat på att inköpa ett antal flärpar, ni vet sådana där som man blåser i och så åker en pappersgrej ut och så låter det starkt. En sån skulle jag ha. Jag skulle blåsa den rakt i nyllet på den som faller mig i talet, i synnerhet den som gör det precis när jag skulle sagt något roligt. I tystnaden som uppstår, säger jag vad jag vill säga och sedan drar jag innan de har plockat upp sina hakor.
Flickan i "Mitt magiska finger" upptäckte att hon kunde förvandla folk hon blev arg på till fåglar bara genom att peka på dem. Vilken avundsvärd gåva! Jag får nog nöja mig med en flärpa. Tut!
Hördes jag?
(Titeln på detta inlägg är stulen från en bok av en mycket diskret ackompanjatör, Gerald Moore.)
Jag har nämligen märkt under livets gång, att så fort jag vill säga någonting till "ledaren", så får jag alltid vänta till sist. Ledaren, det kan vara föreläsaren på universitetet t.ex. Om man vill fråga någonting efter föreläsningen vill nämligen en hoper andra göra samma sak, och det slår aldrig fel; jag får alltid vänta till sist. Det hör till saken, att jag aldrig skulle drömma om att uppta tiden under själva förläsningen med min eventuella fråga. I år, på kursen Västergötlands och Göteborgs historia, har vi haft ett skräckexempel, som har avbrutit på lågstadienivå hela tiden. Typ "min kompis bor där" etc.
Föreläsarna säger ju att de gärna vill ha frågor, men egentligen tror jag nog att de helst vill köra på i sina gamla fotspår utan störande avbrott. Det är faktiskt roligare att höra kunniga föreläsare än sådana kommentarer.
Men inte nog med det. Vem är först fram till föreläsaren efter lektionens slut? Just det. Samma person. Jag inväntar min tur på behörigt avstånd för att inte verka påflugen. Just när samtalet börjar ta slut, kommer det någon följdfråga och det fortsätter. När jag drar in andan för att ställa min fråga kommer någon annan tillbaka och hojtar en fråga från dörren. Jag biter ihop tänderna och det ryker sakta ur öronen. Till slut får jag ställa min fråga, när alla andra är färdiga. Då är föreläsaren sen och han visar tydligt att han/hon gärna hade velat vara hemma redan och sy något piffigt eller titta på Gais eller Öis.
Nåja, universitetsföreläsningar är kanske ändå försumbara i det långa livsloppet. Men ett annat sammanhang, som inte är försumbart är den kör, som jag troget tjänat i mer än halva mitt liv. Det är ju naturligt att kören har många frågor efter repetitionens slut, eftersom för mycket frågande under repet inte är populärt. Det går inte att få en syl i vädret efteråt. Någon turordning vad det gäller frågorna existerar inte. Man får vänta. Invanda mönster och roller byter man inte så där som man byter en man, förlåt, jag menar skjorta.
Jag vet nu att man inte ska vänta på tills det blir tyst i ett samtal, utan man ska avbryta. Det kan inte jag. Eller rättare sagt: det är ingen idé. Om man ska avbryta, måste man göra det med en röst, som tränger igenom den ljudmassa som redan existerar. Den måste gå genom omgivningen perceptionsvall. Annars är det lönlöst. Man kan inte vara en rörflöjtstämma i en barockorgel om ens insats ska märkas. Man måste vara en mixtur- eller en regal- eller en basunstämma i fullt verk. En Anette Kullenberg eller ve och fasa, en Blondinbella (Gud vad hon lät!), som oskadliggör alla pågående samtal omkring.
Jag önskar verkligen att jag hade sådana röstresurser. Jag är så trött på att vänta till sist jämt bara för att det inte hörs när jag tar till orda. Jag har på allvar många gånger funderat på att inköpa ett antal flärpar, ni vet sådana där som man blåser i och så åker en pappersgrej ut och så låter det starkt. En sån skulle jag ha. Jag skulle blåsa den rakt i nyllet på den som faller mig i talet, i synnerhet den som gör det precis när jag skulle sagt något roligt. I tystnaden som uppstår, säger jag vad jag vill säga och sedan drar jag innan de har plockat upp sina hakor.
Flickan i "Mitt magiska finger" upptäckte att hon kunde förvandla folk hon blev arg på till fåglar bara genom att peka på dem. Vilken avundsvärd gåva! Jag får nog nöja mig med en flärpa. Tut!
Hördes jag?
(Titeln på detta inlägg är stulen från en bok av en mycket diskret ackompanjatör, Gerald Moore.)
Äntligen
Häromdagen blev vi en ukulele och två munspel fattigare. Sonen i huset, som bor i ett annat hus, har några kompisar som har börjat tala om att bilda ett band. Äntligen, tänker jag, som skändligen har misslyckats med att intressera sonen för musik, dvs. att utföra den själv. Så länge jag kunde påverka, fick jag honom att gå i musikklass, vilket hade till följd att han allt sedan dess inte sjunger överhuvudtaget, och i åtta år understödde jag hans trumpetspel med lämpor, hot och mutor, samt pianoackomanjemang. Men efter ett gemensamt mycket vackert framträdande med Haydns trumpetkonsert 2:a satsen, varvid intet av moders ögon var torra, la han ner trumpeten för gott och har sedan bara packat upp den för att tvätta den och hänga den på tork tillsammans med andra persedlar.
Man kan ju som bekant inte tvinga hästen att dricka trots att man sett till att det funnits vatten hela tiden. Det är sorgligt att inse, att det som man själv tycker är så roligt, inte intresserar barnen nämnvärt. Naturligtvis lyssnar han på allt möjligt, som alla ungdomar, men vad det är ska och kan jag inte veta något om. Hur skulle det se ut om mamma var insatt i hans musik?
Sonen har förutom sin energiska moder också hela tiden varit utrustad med en gitarrpedagog till fader. I 24 år har ha hört plinkeplonket från övningsrummet och haft tillgång till hur mycket gratis undervisning som helst av en väldigt pedagogisk pedagog, som skulle kunna heta Tålig, men inte gör det. Om sonen bara hade velat, men han ville annat.
Nu har han alltså hämtat ukulelen och två munspel. Ett är från 50-talet och har en kromatikknapp på sidan, så att man kan spela i kors- och b-tonarterna också, om man skulle vilja.
Efter ett tag ringde han på telefonen.
-Jag kan ju inte stämma den jäveln. (Ukulelen)
- Men det är lätt, den ska stämmas som en altfiol, c,g,a,d.
Och så fick han en adress till en sida med ljudande stämtoner.
Någon dag senare ringde han igen.
-Är det här ett g?
Nej, det är ett C, sa hans ömma moder.
-Men för helvete, då har jag stämt den fel. Vilken sträng är den nedersta?
-Det är den översta som är den nedersta, sa hans ömma moder.
En kväll när den ömma modern kom hem, var en massa gitarrer framdragna. Sonen var hemma och hittade så småningom en som dög och slängde sig i fåtöljen bredvid sin far med den och utstötte:
-Hur gör man nu då?
Mitt hjärta fröjdade sig storligen. Efter 24 år vill han veta hur man gör!
Sedan visade sig det sig, att han bara ville veta hur man gjorde Hawaiiköret på ukulelen.
Och allt detta blev skrivet bara för att jag inte ville läsa en avhandling om "De bildade männens Beethoven". Jag vill gärna kunna men inte anstränga mig för att komma dit. Precis som barnen alltså. Men nu har jag virusscannat, tagit på mig sockar, vässat en penna, vattnat blommorna, druckit kaffe, sovit middag, varit på 4gott och köpt godis och bloggat, så nu kan jag inte komma på några fler undanflykter.
Jo, förresten, det är ju snart middag. Ingen idé att öppna någon bok. Den faller förresten så lätt igen. Och den är tung när den ramlar ner på näsan.
Man kan ju som bekant inte tvinga hästen att dricka trots att man sett till att det funnits vatten hela tiden. Det är sorgligt att inse, att det som man själv tycker är så roligt, inte intresserar barnen nämnvärt. Naturligtvis lyssnar han på allt möjligt, som alla ungdomar, men vad det är ska och kan jag inte veta något om. Hur skulle det se ut om mamma var insatt i hans musik?
Sonen har förutom sin energiska moder också hela tiden varit utrustad med en gitarrpedagog till fader. I 24 år har ha hört plinkeplonket från övningsrummet och haft tillgång till hur mycket gratis undervisning som helst av en väldigt pedagogisk pedagog, som skulle kunna heta Tålig, men inte gör det. Om sonen bara hade velat, men han ville annat.
Nu har han alltså hämtat ukulelen och två munspel. Ett är från 50-talet och har en kromatikknapp på sidan, så att man kan spela i kors- och b-tonarterna också, om man skulle vilja.
Efter ett tag ringde han på telefonen.
-Jag kan ju inte stämma den jäveln. (Ukulelen)
- Men det är lätt, den ska stämmas som en altfiol, c,g,a,d.
Och så fick han en adress till en sida med ljudande stämtoner.
Någon dag senare ringde han igen.
-Är det här ett g?
Nej, det är ett C, sa hans ömma moder.
-Men för helvete, då har jag stämt den fel. Vilken sträng är den nedersta?
-Det är den översta som är den nedersta, sa hans ömma moder.
En kväll när den ömma modern kom hem, var en massa gitarrer framdragna. Sonen var hemma och hittade så småningom en som dög och slängde sig i fåtöljen bredvid sin far med den och utstötte:
-Hur gör man nu då?
Mitt hjärta fröjdade sig storligen. Efter 24 år vill han veta hur man gör!
Sedan visade sig det sig, att han bara ville veta hur man gjorde Hawaiiköret på ukulelen.
Och allt detta blev skrivet bara för att jag inte ville läsa en avhandling om "De bildade männens Beethoven". Jag vill gärna kunna men inte anstränga mig för att komma dit. Precis som barnen alltså. Men nu har jag virusscannat, tagit på mig sockar, vässat en penna, vattnat blommorna, druckit kaffe, sovit middag, varit på 4gott och köpt godis och bloggat, så nu kan jag inte komma på några fler undanflykter.
Jo, förresten, det är ju snart middag. Ingen idé att öppna någon bok. Den faller förresten så lätt igen. Och den är tung när den ramlar ner på näsan.
Legoknektinna
Som en farsot sprider sig denna lek i bloggosfären. Nu har jag också lyckats göra en avbild av mig själv. Jag har dessutom lyckats få med en del inre egenskaper och önskedrömmar, som inte brukar komma fram så ofta.
Om ni tror att Lego är något modernt, så kan jag upplysa om att jag krälade runt på ett golv i Köpenhamn och lekte med Lego 1952.
Den som vill leka kan göra det här.
Om ni tror att Lego är något modernt, så kan jag upplysa om att jag krälade runt på ett golv i Köpenhamn och lekte med Lego 1952.
Den som vill leka kan göra det här.
Tåligs ek och Tumlebergs ros
Verandavimmel
Mannen längst bak på verandan, som ser ut som Tolstoj, var gårdens ägare, Sven Tålig. Han var förutom bonde också urmakare och lär ha lagat och sålt 11 000 klockor. Han hade sin verkstad i ett litet skjul bredvid. Här är en av klockorna han gjorde, en jättestor, som sitter på Ribbingstorps gård i Naum.
Han var dessutom en betrodd man i kommunen och hade flera uppdrag. Han fick tillsammans med sin hustru, Molla, damen i svart, 8 barn av vilka de fick begrava tre. Två försvann till Amerika , en son och två döttrar blev kvar: äldsta dottern Anna Maria (min farmor) i förklädesklänning, nedanför henne i vit skärmmösa min farfar Josef, Sara (Tumlebergs ros) sittande längs bak till vänster och Johan Tålig ståendes längst till höger.
Sven var ständigt i klammeri med rättvisan. Gång på gång blev han, troligen orättfärdigt, anklagad för diverse saker, bl.a. för stöld. En piga hade känt igen, inte Sven men väl hans häst, och drog då slutsatsen att det måste varit någon från den gården som hade tjyvat. Hästen visade sig dock vara oskyldig, eftersom den just nedkommit med ett föl.
Sven blev också anklagad för att ha tagit upp en liten grav på kyrkogården utan någons tillåtelse, där han begrov ett dött barn. Långa välformulerade inlagor till rätten vittnar om hans ständiga kamp mot mer eller mindre orättvisa anklagelser.
Enlgt traditionen var han känd som "vänsterman", vad nu det innebar vid förra sekelskiftet. Men det väckte säkert ont västgötabondeblod,. Det tycks förresten ha hållits kokande ända in i våra dagar. Han var dessutom Västergötlands bäste klarinettspelman. Inget bröllop kunde äga rum utan att Sven Tålig var med och spelade. Han finns omnämnd i en del samtida litteratur.
Reklam förstod han sig på. Här nedan reklamen för hans Ur- och optikfirma.
Lite förvånande kanske att han väljer en bild på en stad från 1600-talet som reklam för sin firma, men om man vet hur byn Tumleberg såg ut i verkligheten, förstår man kanske att en bild på denna knappast hade höjt omsättningen.
Tumleberg i verkligheten
Ungdomarna i trakten tyckte förutom gökottor om att dansa. Det fanns en glänta i skogen vid en flerhundraårig ek, där ungdomarna samlades på lördagskvällarna och Sven spelade natten lång får man förmoda. Den kallades t.o. m. "Tåligs ek" och i slutet av 1990-talet var det meningen att den skulle få kulturminnesstatus. Dagen efter att jag besökt eken för första gången i mitt liv (1994), sågades den brutalt ner av nuvarande ägaren. Gammalt groll mellan släktmedlemmar låg förmodligen bakom, och min väna uppenbarelse utlöste tydligen denna kriminella våldshandling.
Kanske var det en "vänsterek"?
I Sven Tåligs bouppteckning finns inte någon klarinett upptagen, men väl en revolver.
Anna Maria tog sin Josef och flyttade ner till Tumleberg och öppnade ett järnvägshotell i början på 1900-talet. Då hade man nämligen öppnat Västagötabanan mellan Göteborg och norra Västergötland. År 1900 var den klar att invigas och Oscar II kom till Tumleberg med tåget för detta ändamål. Min farfar Josef hade gjort en stadsport som kungen skulle gå igenom, men Oscar gick inte ens av tåget. Han hade väl bråttom ner till Göteborg och sin mätresser på Linnégatan.
Farfars stadsport.
Den är borta nu, men bokstäverna i guld har jag kvar.
Här sitter Anna Maria med sin lilla familj, Josef och barnen Alice och Hugo.
Hugo var min far.
Den är borta nu, men bokstäverna i guld har jag kvar.
Här sitter Anna Maria med sin lilla familj, Josef och barnen Alice och Hugo.
Hugo var min far.
På den tiden tog det lång tid att åka tåg från Göteborg till Tumleberg, som var en järnvägsknut. Ibland var både personal och resande tvungna att stanna över natten, och det var därför det fanns förutsättningar för ett järnvägshotell. Där fick släktingar jobb och förnödenheter kunde man ju få från Lunnagården. Anna Marias syster, den vackra Sara, (Tumlebergs ros) var en av dem som arbetade på hotellet. Det är lätt att tänka sig vad järnvägens tillkomst betydde för det lilla samhället. Tåg, som kom och gick och frustade och vändes och vattnades och främmande människor från staden, som tog in på hotellet. En del blev stamgäster, t.ex. konduktören Gustav Elfstrand. Han var mycket stilig i sin uniform och tycke uppstod mellan den vackra Sara och Gustav. Här är paret fångat på bild. Sara sitter vid sin stickmaskin till höger.
.
Det gick som det brukar gå. Strax efter invigningen av Västgötabanan, blev Sara gravid. Det var ingen större olycka, för bara man var trolovad och skulle gifta sig, gjorde det ingenting om man hade tjuvstartat lite. Och vi tror att Sara trodde, att hon hade ett äktenskapslöfte. Men vad som sedan hände kan vi bara gissa. 1901 födde Sara sin dotter Signe (längst till vänster på verandabilden) och Gustav var då inte längre med i bilden. Sara berättade aldrig för sin dotter vem fadern var. Alla andra i Tumleberg visste naturligtvis. Gustav fortsatte att vara konduktör på Västgötabanan och åkte där fram till sin pension. Han måste ha sett sin dotter och senare sina barnbarn, för de åkte också med tåget. Vad sa han? Hur såg han ut, när han mötte Saras blick? Signe fick aldrig veta, att farbrorn som klippte hennes biljett var hennes far.
Många, många år senare hittades Västgötabanans arkiv i en skolåda på landsarkivet i Göteborg. Då visade det sig, att Gustav Elfstrand hade fru och barn i Göteborg, vilket kan förklara att han inte villa ha en till i Tumleberg. Han ordnade det praktiskt och bra för sig, som andra kungar.
Man törs väl anta, att fru Elfstrand i andra ändan inte hade någon aning om Västgötabanans välsignelser.
Än i denna dag har släkten Elfstrand inte någon aning om släktingarna från Tumleberg och deras ättlingar. Kanske är det dags nu? Hör av er! Jag kan förmedla kontakten.
Till sist, en länk till det förflutna. Här står min farfar "källarmästaren" och jag i järnvägshotellets trädgård. I bakgrunden "Vackra Maja", som numera står i Dalarna, dock utan flagga och med bara en arm. Länge trodde jag, att Gud hade skärmmössa.
En hadduk grön, en väska grön och en T-shirt grön
Nu är det klart. 36 gånger har jag tränat på Fysiken sedan i mars, då Utmaningen 2009 började. Efter 12, 24 och 36 gånger fick man olika saker och nu har jag erövrat den sista trofén, en funktions-t-shirt (Word vill ha det till funktionst-hirt). Handduken har ni redan sett; det var en liten grön tarm.
Märkvärdigare än så var det inte. Jag har fått utstå en del spott och spe typ:
- Vill du verkligen gå omkring och göra reklam?
Svar: Ja, det är OK med Fysiken och Bach.
- Stön.
Svar: Stöna för dig sjäv du.
- Orka.
Svar: Ja, eller hur? (Modeord, speciellt bland stockholmare, eller hur?)
- Vad har du fått för trofé idag då? (Detta yttrande utstöttes var och varannan dag)
- Träna går väl an, men jag vill verkligen inte ha en ful väska och en ful tröja.
Suck. Men jag tycker faktiskt det är ganska bra med en väska för varje sak. Och vi är faktiskt bara 5 av över 500 som har nått fram till tröjan hittills.
Tröjan är mycket behaglig. Om jag är ihärdig kanske jag får Malena Ernman-biceps? Nej, nu förhävde jag mig nog. Innerst inne förblir jag nog den själsliga och kroppsliga soffpotatis som jag egentligen är.
Jag blev inte särskilt snygg, fick inte mycket bättre kondition, musklerna får man gissa sig till, men de känns. Kanske alla andra känner dem hela tiden, men för mig har det nästan alltid varit som så, att först kommer brösten guppandes, sen kommer magen hängandes och slängandes och sist kommer jag. Nu är det som om kroppen och jag har flyttat ihop. Visserligen bor vi ganska stort, men ändå hyfsat. Hoppas samboendet varar livet ut.
Kan man säga att medlen helgar ändamålet den här gången?
Väskan ser ut så här:
Tröjan ser ut så här:
Märkvärdigare än så var det inte. Jag har fått utstå en del spott och spe typ:
- Vill du verkligen gå omkring och göra reklam?
Svar: Ja, det är OK med Fysiken och Bach.
- Stön.
Svar: Stöna för dig sjäv du.
- Orka.
Svar: Ja, eller hur? (Modeord, speciellt bland stockholmare, eller hur?)
- Vad har du fått för trofé idag då? (Detta yttrande utstöttes var och varannan dag)
- Träna går väl an, men jag vill verkligen inte ha en ful väska och en ful tröja.
Suck. Men jag tycker faktiskt det är ganska bra med en väska för varje sak. Och vi är faktiskt bara 5 av över 500 som har nått fram till tröjan hittills.
Tröjan är mycket behaglig. Om jag är ihärdig kanske jag får Malena Ernman-biceps? Nej, nu förhävde jag mig nog. Innerst inne förblir jag nog den själsliga och kroppsliga soffpotatis som jag egentligen är.
Jag blev inte särskilt snygg, fick inte mycket bättre kondition, musklerna får man gissa sig till, men de känns. Kanske alla andra känner dem hela tiden, men för mig har det nästan alltid varit som så, att först kommer brösten guppandes, sen kommer magen hängandes och slängandes och sist kommer jag. Nu är det som om kroppen och jag har flyttat ihop. Visserligen bor vi ganska stort, men ändå hyfsat. Hoppas samboendet varar livet ut.
Kan man säga att medlen helgar ändamålet den här gången?
Färre rynkor gratis
Igår talades det om äldre kvinnor i P1, och jag lystrade förstås lite extra. Äldre kvinnor ska ju som bekant inte göra något väsen av sig och helt gå upp i sin mamma-mormorsroll och absolut inte bli förälskade eller ens titta på stiliga karlar. Tro mig, det finns faktiskt vuxna barn, som läxar upp sin mamma om hon skulle råka drabbas av en passion. Men det är en annan historia. (Nej, det är inte Åsnan jag menar:)
I P1 talades det om en tysk film, som jag dessvärre missade namnet på, men som handlar om en gift äldre kvinna, som blir förälskad. Ovanligt tema. En kvinna som inte har ett perfekt utseende, förekommer ju sällan på film, det vet vi. Sedan intervjuade de också en amerikan, som driver en blogg med fotografier av äldre kvinnor, som sticker ut lite och vägrar finna sig i beige-kappa och pumps-looken. Och faktiskt, en och annan man får också vara med. I Svenljunga brukade vi kalla den som gick ut i lila hatt för "sista försöket" och jag törs inte tänka på vad Svenljungaborna skulle ha kallat dessa damer och herrar. Bloggen hittade jag; den är här.
Folk skickar helt enkelt in bilder på gamla människor som de tycker livar upp gatubilden. Genast inställer sig frågan: Skulle jag passa där? Lika snabbt inställer sig svaret: "Nej, tyvärr, vi har ingen användning för sådana som dej." Hm. Jag tycker jag har hört det förut. Nej, min outfit idag kom från Intersport, rejäla regnkläder. Kanske inte så upphetsande. Men paraplyt, det är fint. Det kommer från souvenirshopen vid Thomaskyrkan i Leipzig och det står Bach på. Bach gör jag gärna reklam för. Kortet är taget på Linnéplatsen i Göteborg. Där har vi det så här fint nu.
Knappast något modelejon
Men Bach skäms inte för sig.
Förresten läste jag en annons på Facebook: Färre rynkor gratis.
Hur tolkar den bästa av läsekretsar det?
I P1 talades det om en tysk film, som jag dessvärre missade namnet på, men som handlar om en gift äldre kvinna, som blir förälskad. Ovanligt tema. En kvinna som inte har ett perfekt utseende, förekommer ju sällan på film, det vet vi. Sedan intervjuade de också en amerikan, som driver en blogg med fotografier av äldre kvinnor, som sticker ut lite och vägrar finna sig i beige-kappa och pumps-looken. Och faktiskt, en och annan man får också vara med. I Svenljunga brukade vi kalla den som gick ut i lila hatt för "sista försöket" och jag törs inte tänka på vad Svenljungaborna skulle ha kallat dessa damer och herrar. Bloggen hittade jag; den är här.
Folk skickar helt enkelt in bilder på gamla människor som de tycker livar upp gatubilden. Genast inställer sig frågan: Skulle jag passa där? Lika snabbt inställer sig svaret: "Nej, tyvärr, vi har ingen användning för sådana som dej." Hm. Jag tycker jag har hört det förut. Nej, min outfit idag kom från Intersport, rejäla regnkläder. Kanske inte så upphetsande. Men paraplyt, det är fint. Det kommer från souvenirshopen vid Thomaskyrkan i Leipzig och det står Bach på. Bach gör jag gärna reklam för. Kortet är taget på Linnéplatsen i Göteborg. Där har vi det så här fint nu.
Knappast något modelejon
Men Bach skäms inte för sig.
Förresten läste jag en annons på Facebook: Färre rynkor gratis.
Hur tolkar den bästa av läsekretsar det?
Saliga äro de saktmodiga eller?
När jag var liten, bodde jag mitt emot panncentralen i byn. Mitt i natten släppte den ut ånga så det visslade över hela byn. Det är klart att man vaknade, men tänk vad skönt det måste ha varit för panncentralen att få släppa på trycket.
Idag är min blogg en panncentral. Den som inte är intresserad, får gärna göra något annat medan jag lättar på trycket...
Det är så, att varje advent brukar jag få engagemang i min hemförsamlings kyrka. Det ska sjungas adventssånger och julmusiceras så det står härliga till. Organisten skrapar ihop alla sina bekanta till en starksjungade kör, och konserten är så populär, så den måste börja tre kvart innan den börjar, för att underhålla dem som kommer en timme innan. Det bästa av allt är att alla får betalt. I december förra året var jag fortfarande arbetslös, vilket betydde att A-kassan skulle dra av mer från A-kassan än vad jag skulle tjäna. Det är en lustig vana A-kassan har, när man gör något konstnärligt jobb. Därför hörde jag mig för om jag skulle kunna få min lön utbetald i mars, när jag slutat med A-kassan. Nej, det skulle absolut inte gå, sa organisten. OK, då ar det bara att bita i det sura äpplet och ringa till kyrkan och be om ett arbetsgivarintyg, tänkte jag, och gjorde så. Jag väntade och väntade. Jag kunde inte skicka in rapport till A-kassan förrän jag fått argbetsgivarintyget (det var en rolig felstavning; jag låter den stå!), varför jag också blev utan A-kassa den veckan. Till slut ringde jag kyrkfröken och frågade.
-Nej, Seth-Anselm (organisten) har sagt att du inte ska ha någon lön, så du får inget arbetsgivarintyg.
-Nähä, sa jag, det var ju synd att du inte ringde och sa det, för nu har jag missat A-kassan också.
-Nej, jag hade inte ditt telefonnummer.
Jag undrade i mitt stilla sinne hur man kan vara okunnig om en församlingsmedlems telefonnummer när man har både namn (ovanligt) och personnummer? Jag tror jag sa något sådant också på mitt mildaste, frommaste vis.
Nåväl, tänkte jag, då gick det väl att ordna då så att jag får ut lönen i mars, trots allt. Jag väntade. Det kom inget i mars,det kom inget i april. Jag skrev brev till organisten, jag la lappar i hans fack på hans jobb, men inget svar. Så träffade jag honom.
- Njaä, det är nog svårt så här i efterhand......
-Så jag får ingen lön alls då?
Han mumlade något svävande om kompensation, vilket jag inte för ett ögonblick tror att han kommer ihåg i december. Och jag vet att jag i så fall måste påminna honom och då blir det "men du sa ju"...nä tack. Dessutom tror jag att den nitiska kyrkfröken kommer att ifrågasätta varför en körmedlem ska ha mer betalt.
Jag mejlade till kyrkan och sa att det måste ha blivit något missförstånd. Jag fick nyss ett svar, att om det var så att jag ville ha ett arbetsgivarintyg med 0 kr på, så kunde hon ordna det. För Seth-Anselm hade sagt, att jag inte skulle ha någon lön.
Jag kan ju inte säga rent ut, att Seth-Anselm hade fattat fel och att det är han som har gjort fel. Han trodde nog att han gjorde något bra.
Men vad gör jag? Ska jag bråka eller ska jag vända andra kinden till? Jag har redan mejlat igen och låtsat att jag förstår att det är ett missförstånd och att det inte är arbetsgivarintyg med 0 kr på, som jag vill ha utan lön. Vilket svar jag får, kommer att vara avgörande för mitt framtida medlemskap i kyrkan. Jag har tyckt att det vore lite genant att inte vara med när jag tjänar pengar på att sjunga där. Men nu verkar det som om kyrkan tänker behålla min lön, och då kan det faktiskt kvitta. Jag begär i så fall utträde omgående. Saligheten kan också kvitta.
Idag är min blogg en panncentral. Den som inte är intresserad, får gärna göra något annat medan jag lättar på trycket...
Det är så, att varje advent brukar jag få engagemang i min hemförsamlings kyrka. Det ska sjungas adventssånger och julmusiceras så det står härliga till. Organisten skrapar ihop alla sina bekanta till en starksjungade kör, och konserten är så populär, så den måste börja tre kvart innan den börjar, för att underhålla dem som kommer en timme innan. Det bästa av allt är att alla får betalt. I december förra året var jag fortfarande arbetslös, vilket betydde att A-kassan skulle dra av mer från A-kassan än vad jag skulle tjäna. Det är en lustig vana A-kassan har, när man gör något konstnärligt jobb. Därför hörde jag mig för om jag skulle kunna få min lön utbetald i mars, när jag slutat med A-kassan. Nej, det skulle absolut inte gå, sa organisten. OK, då ar det bara att bita i det sura äpplet och ringa till kyrkan och be om ett arbetsgivarintyg, tänkte jag, och gjorde så. Jag väntade och väntade. Jag kunde inte skicka in rapport till A-kassan förrän jag fått argbetsgivarintyget (det var en rolig felstavning; jag låter den stå!), varför jag också blev utan A-kassa den veckan. Till slut ringde jag kyrkfröken och frågade.
-Nej, Seth-Anselm (organisten) har sagt att du inte ska ha någon lön, så du får inget arbetsgivarintyg.
-Nähä, sa jag, det var ju synd att du inte ringde och sa det, för nu har jag missat A-kassan också.
-Nej, jag hade inte ditt telefonnummer.
Jag undrade i mitt stilla sinne hur man kan vara okunnig om en församlingsmedlems telefonnummer när man har både namn (ovanligt) och personnummer? Jag tror jag sa något sådant också på mitt mildaste, frommaste vis.
Nåväl, tänkte jag, då gick det väl att ordna då så att jag får ut lönen i mars, trots allt. Jag väntade. Det kom inget i mars,det kom inget i april. Jag skrev brev till organisten, jag la lappar i hans fack på hans jobb, men inget svar. Så träffade jag honom.
- Njaä, det är nog svårt så här i efterhand......
-Så jag får ingen lön alls då?
Han mumlade något svävande om kompensation, vilket jag inte för ett ögonblick tror att han kommer ihåg i december. Och jag vet att jag i så fall måste påminna honom och då blir det "men du sa ju"...nä tack. Dessutom tror jag att den nitiska kyrkfröken kommer att ifrågasätta varför en körmedlem ska ha mer betalt.
Jag mejlade till kyrkan och sa att det måste ha blivit något missförstånd. Jag fick nyss ett svar, att om det var så att jag ville ha ett arbetsgivarintyg med 0 kr på, så kunde hon ordna det. För Seth-Anselm hade sagt, att jag inte skulle ha någon lön.
Jag kan ju inte säga rent ut, att Seth-Anselm hade fattat fel och att det är han som har gjort fel. Han trodde nog att han gjorde något bra.
Men vad gör jag? Ska jag bråka eller ska jag vända andra kinden till? Jag har redan mejlat igen och låtsat att jag förstår att det är ett missförstånd och att det inte är arbetsgivarintyg med 0 kr på, som jag vill ha utan lön. Vilket svar jag får, kommer att vara avgörande för mitt framtida medlemskap i kyrkan. Jag har tyckt att det vore lite genant att inte vara med när jag tjänar pengar på att sjunga där. Men nu verkar det som om kyrkan tänker behålla min lön, och då kan det faktiskt kvitta. Jag begär i så fall utträde omgående. Saligheten kan också kvitta.
Jag - en larmande hop?
Följande bildtext finner man i månadens nummer av VI. Den är såvitt jag kan se skriven av Vi:s vikarierande kulturredaktör, Peter Fröberg Idling.
"Lotta Engberg och sin man", fast tvärtom.
Visst är det svårt när språkkänslan brister, och vem är väl jag att kasta sten etc. Men är man nu kulturredaktör, kallar sig själv professionell och tidigare har skrivit så här föraktfullt om "Bloggosfären, amatörismens förlovade rike", så blir det liksom lite pannkaka, när man själv trampar i det språkliga grodklaveret. Jag citerar ur Vi:s februarinummer. De värsta passagerna kursiverar jag, så att ni inte ska missa dem:
Hittills har det gått att ignorera denna larmande hop. Precis som man kan stänga av radion kan man strunta i att läsa bloggarna. Men eftersom de traditionella medierna står med ett fuktat finger, nervöst uppsträckt i de vindar som tros blåsa mot framtiden åt, så går inte det längre. Men förhoppningsvis går det med den här gör-det-självrörelsen som med en annan en gång så tongivande: proggen. Några guldkorn kommer att vaskas fram, resten med en tacksam suck glömmas bort."
Hela denna bloggar-över-en-kam-skurna krönika kan man läsa här, om man orkar. Jag blev verkligen uppbragt å alla fantastiska, välskrivande och roliga bloggares vägnar.
Vi får väl se vilket guldkorn det blir, som vaskas fram ur den larmande hopen. Är det Peter Fröberg Idling kanske????? Han visade sig nämligen ha en egen blogg, som jag inte tänker länka till.
Inget ont om Fredrik Ekelund.
Apropå fred på jorden
Det var en gång en liten folkhögskola djupt inne i de värmländska skogarna. Där gingo ungdomar, som skulle bli kantorer, diakoner eller något annat skojigt. Skolan hade djupa rötter i den riktigt allvarliga kristendomen, men ungdomarna togo inte så hårt på den saken. Sin skola kallade de för Gayerskolan, sig själva gav de allehanda öknamn med köns- eller fekalanknytning på ungdomars glada vis.
Nåväl, en dag år 2001, hände det sig att gossen Analex hittade en lapp om egenvård från den stora fabriken Astra Zeneca. Man kunde skicka in vad man skulle vilja ha från Astra Zeneca, så att Astra Zeneca kunde bli rikt på att tillverka just den här saken. Gossen Analex kanske hade sett "Fred på jorden" med Sven Melander (se föregående blogg) för han fyllde i lappen och skrev med vänster hand som om han vore flickan Åsa och var 5 år (se bilden). Efter ett tag kom det till flickan Åsas stora förvåning ett mjukt paket i facket. Det var en handduk och ett skrivet kort (se andra bilden).
Det föll inte Astra Zeneca in, att 5-åringar sällan gå på folkhögskola, men hon kunde ju föralldel varit skolprästens dotter. Jag vill inte heller undanhålla er resten av den roliga sidan, så håll till godo. Astra Zeneca har väl varken förr eller senare spridit sådan glädje, sig själv ovetandes förstås.
Säkert följer en modeblogg om handduken inom kort.
Nåväl, en dag år 2001, hände det sig att gossen Analex hittade en lapp om egenvård från den stora fabriken Astra Zeneca. Man kunde skicka in vad man skulle vilja ha från Astra Zeneca, så att Astra Zeneca kunde bli rikt på att tillverka just den här saken. Gossen Analex kanske hade sett "Fred på jorden" med Sven Melander (se föregående blogg) för han fyllde i lappen och skrev med vänster hand som om han vore flickan Åsa och var 5 år (se bilden). Efter ett tag kom det till flickan Åsas stora förvåning ett mjukt paket i facket. Det var en handduk och ett skrivet kort (se andra bilden).
Det föll inte Astra Zeneca in, att 5-åringar sällan gå på folkhögskola, men hon kunde ju föralldel varit skolprästens dotter. Jag vill inte heller undanhålla er resten av den roliga sidan, så håll till godo. Astra Zeneca har väl varken förr eller senare spridit sådan glädje, sig själv ovetandes förstås.
Säkert följer en modeblogg om handduken inom kort.
Roligt, tycker jag
Hittade just till Åke Catos blogg. Han är svinaktigt rolig. Vem minns förresten inte det här? Flera stycken antagligen, så passa på. Sven Melander och okänd flicka.
