Snyggare än Greta Garbo
Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
Av någon anledning kommer jag att tänka på denna dikt av Pär Lagerkvist när jag sitter på bryggan och breder ut mina lösa lår över Barken. (Sjön heter Barken.) Hjärnan har sina egna knep att skapa associationer. Det är ganska vackert nere vid vår badplats. Inte så där turistvackert som uppe i Tällberg och runt Siljan. Mera vardagsvackert, som på 50-talet.
Så här ser det ut just nu t.ex.
När vi har gäster, drar jag alltid samma harang. När man kommer ner till sjön och denna vy öppnar sig, är det lite Carl Larsson över bilden. När jag går i och badar (näck) blir det Anders Zorn. Jag har sagt det så många gånger så det känns som om jag har karbonpapper i munnen. (Eller Ctrl+C) Höhö, säger gästerna, inte är väl du så yppig....
Nej, det kan nog hända att jag inte är. Bara punktvis. Dessutom är jag inte tonåring, vilket alla Anders Zorns kullor antagligen var. Jag glömmer bort detta faktum alltsomoftast.
De där lösa låren betyder inte så mycket längre, men tänk vad de har förstört mycket. Därför tycker jag att det är skönt att ungdomar nuförtiden till och med kan visa magen utan att skämmas även om de är så feta, så att en annan hade klätt sig i burka om man hade sett ut så när man var 15 år. Heja er. Men snyggt är det inte.
Det snyggaste på mig är fötterna. Jag slår vad om att jag har snyggare fötter än Greta Garbo. De är små, raka, har proportioneliga tår och inga kartnaglar eller halluxar. Det är verkligen synd att man inte kan bli bedömd efter fötterna i stället för utseendet upptill eller sin ekonomiska status.
Svar med fotfoto....
Härén-sommar
Jag är en notorisk sommarlyssnare. Ända sedan 50-talet när favoriterna hette Torsten Ehrenmark och Bang, har jag försökt att lyssna. På den tiden sa de att det var ett program för er på vägarna, i hängmattan eller på badstranden. Jag var aldrig på varken det ena eller andra eller tredje. Jag brukade ligga på ryamattan framför radiogrammofonen och lyssna.
Alla sommarpratare går inte att höra på. Regina Lund tror jag att jag stängde av och någon golftant, för det var fruktansvärt ointressant. Men Lena Anderssons Jesusprogram för något år sedan var en höjdare. Ja, det finns många intressanta. Men idag var det en tvivelaktig figur, Fredrik Härén. En person med grandios självuppfattning. Jag hade lyckligtvis aldrig hört talas om honom förut och det jag hörde idag räcker och blir över. Anledningen till att jag inte stängde av var, att jag höll på att baka och var kladdig om fingrarna.
Han är författare och föreläsare. Det sista kan jag inte förstå, för han hade en odräglig dialekt och obehaglig röst, någon slags stockholmska med feminina drag. Hans idé var kreativitet. Och han kunde inte förstå, varför inte alla människor skaffade sig jobb som de trivdes med och som de passade för. Och om det inte fanns ett sånt jobb, så skulle man skapa det själv.
Jag säger igen, som stämpolisen i vår kör: "Hur dum får man bli"?
I nästa andetag jämförde han sin bok med Astrid Lindgrens produktion. Hans bok var översatt till nio språk, Astrids till hundra. "Kan hon, så kan jag". Bevare mig väl. Visst är det bra med självförtroende och att tro på det man gör, men det blir ju lite lätt pinsamt.
Ja, då är det väl bara för de 1200 volvoarbetarna att skapa sig jobb som de passar för och är fanatiskt intresserade av. Jag tycker att de kan bli föreläsare och författare. Då kan man låtsas att man är en betydelsefull person med en viktig mission. I alla fall för sig själv.
Svaret på frågan: Hur dum får man bli? är man får lov att vara lika dum som jag, men inte dummare. Där går gränsen och då ska man inte få uppta tid i Sveriges Radio P1.
Själv har jag varit sommarpratare i Ludvika närradio för 20 år sedan......det var kul! Jag fick dock inga lyssnarreaktioner.....
Alla sommarpratare går inte att höra på. Regina Lund tror jag att jag stängde av och någon golftant, för det var fruktansvärt ointressant. Men Lena Anderssons Jesusprogram för något år sedan var en höjdare. Ja, det finns många intressanta. Men idag var det en tvivelaktig figur, Fredrik Härén. En person med grandios självuppfattning. Jag hade lyckligtvis aldrig hört talas om honom förut och det jag hörde idag räcker och blir över. Anledningen till att jag inte stängde av var, att jag höll på att baka och var kladdig om fingrarna.
Han är författare och föreläsare. Det sista kan jag inte förstå, för han hade en odräglig dialekt och obehaglig röst, någon slags stockholmska med feminina drag. Hans idé var kreativitet. Och han kunde inte förstå, varför inte alla människor skaffade sig jobb som de trivdes med och som de passade för. Och om det inte fanns ett sånt jobb, så skulle man skapa det själv.
Jag säger igen, som stämpolisen i vår kör: "Hur dum får man bli"?
I nästa andetag jämförde han sin bok med Astrid Lindgrens produktion. Hans bok var översatt till nio språk, Astrids till hundra. "Kan hon, så kan jag". Bevare mig väl. Visst är det bra med självförtroende och att tro på det man gör, men det blir ju lite lätt pinsamt.
Ja, då är det väl bara för de 1200 volvoarbetarna att skapa sig jobb som de passar för och är fanatiskt intresserade av. Jag tycker att de kan bli föreläsare och författare. Då kan man låtsas att man är en betydelsefull person med en viktig mission. I alla fall för sig själv.
Svaret på frågan: Hur dum får man bli? är man får lov att vara lika dum som jag, men inte dummare. Där går gränsen och då ska man inte få uppta tid i Sveriges Radio P1.
Själv har jag varit sommarpratare i Ludvika närradio för 20 år sedan......det var kul! Jag fick dock inga lyssnarreaktioner.....
Midsommar i pensionärskuvösen
Ja, de heter ju så, de inglasade verandorna, som folk ofta har på sina sommarstugor. Vi har givietvis inte det, men det är ganska skönt ändå när midsommarvädret är som det brukar.
I ganska många år nu har vi firat midsommar med de mer eller mindre infödda grannarna här i sydligaste Dalarna. Det blir många diskussioner om vem som var gift med den och den och bodde i det huset i kröken bortom Hemtjärnshyttan etc. etc. Visst är jag intresserad av människor, men där går gränsen. Därför sällar jag mig mer än gärna till spelmanslaget, som består av en dragspelman, en gitarrist (händige herrn) och mig på cello. Vad gör en cellist i detta sammanhang? Jo, jag spelar alla basgångar, spelar stämmor , försöker sno en solovers då och då, skriker ackorden åt händige herrn, för ackord är jag bättre på, om det är en låt som vi inte kan. Vi spelar mest såna låtar som dragspelmannen kan, annars går det inte. Inte alltid har vi samma uppfattning om ackorden, men det får man stå ut med. Det är mycket uppskattat och det slår aldrig fel. Rätt som det är säger någon av de halvfulla gästerna: Du är ett riktigt proffs du, Sverker och du också, Sven. Nu efter 20 år tycker jag att det börjar bli lite tröttsamt. I Dalarna är det faktiskt fortfarande så,att det är mannen som räknas. Ska det bestämmas något, så är det mannen man vänder sig till. Gustav Vasas fel förmodligen.
I år beslöt jag att ändra på det. Jag är ju (liksom vissa unga, frejdiga musiklärare) grym på en del saker, fast i min generation har vi inte vågat formulera detta faktum. Jag hov upp min röst och sa : MEN JAG DÅ? Generade hummade de och sa jomen visst du också. Sen överansträngde de sig att säga vilket proffs jag var och det blev ju löjligt. Jag fattar väl att de inte fattar att det inte är alla förunnat att göra stämmor till bitar man aldrig hört, att veta vilka ackord det ska vara, att man inte är sämst bara för att man hörs minst. Men att år efter år alltid få höra vad duktiga männen är, det blir lite tröttsamt, även om det bara är en musikalisk parentes i en pensionärskuvös.
I ganska många år nu har vi firat midsommar med de mer eller mindre infödda grannarna här i sydligaste Dalarna. Det blir många diskussioner om vem som var gift med den och den och bodde i det huset i kröken bortom Hemtjärnshyttan etc. etc. Visst är jag intresserad av människor, men där går gränsen. Därför sällar jag mig mer än gärna till spelmanslaget, som består av en dragspelman, en gitarrist (händige herrn) och mig på cello. Vad gör en cellist i detta sammanhang? Jo, jag spelar alla basgångar, spelar stämmor , försöker sno en solovers då och då, skriker ackorden åt händige herrn, för ackord är jag bättre på, om det är en låt som vi inte kan. Vi spelar mest såna låtar som dragspelmannen kan, annars går det inte. Inte alltid har vi samma uppfattning om ackorden, men det får man stå ut med. Det är mycket uppskattat och det slår aldrig fel. Rätt som det är säger någon av de halvfulla gästerna: Du är ett riktigt proffs du, Sverker och du också, Sven. Nu efter 20 år tycker jag att det börjar bli lite tröttsamt. I Dalarna är det faktiskt fortfarande så,att det är mannen som räknas. Ska det bestämmas något, så är det mannen man vänder sig till. Gustav Vasas fel förmodligen.
I år beslöt jag att ändra på det. Jag är ju (liksom vissa unga, frejdiga musiklärare) grym på en del saker, fast i min generation har vi inte vågat formulera detta faktum. Jag hov upp min röst och sa : MEN JAG DÅ? Generade hummade de och sa jomen visst du också. Sen överansträngde de sig att säga vilket proffs jag var och det blev ju löjligt. Jag fattar väl att de inte fattar att det inte är alla förunnat att göra stämmor till bitar man aldrig hört, att veta vilka ackord det ska vara, att man inte är sämst bara för att man hörs minst. Men att år efter år alltid få höra vad duktiga männen är, det blir lite tröttsamt, även om det bara är en musikalisk parentes i en pensionärskuvös.
Fofroraololagogenon
Fofrorånon ocochoh momedod nonu kokomommomeror jojagog atottot soskokrorivova alollola boblologoggogaror popå rorövovarorsospoproråkoketot. Hohuror soskoka momanon anonnonarorsos kokunonnona poplolanonerora alollola toterorrorororatottotacockokeror ocochoh hoha kokalolasos momedod Uousosamoma Bobinon Loladodenon ocochoh sospoproränongoga Hohögogsosbobo sostotadodsosdodelolsosfoförorvovaloltotnoninongog i lolufoftotenon? Jojagog foföroresoslolåror atottot alollola gogöror lolikokadodanontot, soså fofåror Fofrora i alollola fofalollola lolitote atottot gogörora.
Körstämma
Vad är det? Jo det är precis som spelmansstämma, fast deltagarna sjunger i stället. I Skinnskatteberg hålls det varje år en sådan.Sverige har ju ca 800 000 mänskor som sjunger i kör, och några av dem hittar hit. De får betala ganska mycket pengar för att sova på golvet i en skola och sitta in på körverkstäder och kanske vara med på någon konsert. De är oerhört hängivna och entusiastiska. Normaldelagaren är givetvis en kvinna i 50-årsåldern, i ryggsäck, korta långbyxor, tunika och sandaler.
Jag var där egenskap av gastande kör (jag menade gästande, men det blev ju inte helt fel), så jag behövde inte betala någonting, utan i stället fick kören (Göteborgs Kammarkör) betalt.
Vi hade en körverkstad och en konsert och ett körledarseminarium. Konserten hade vi Skinnskattebergs kyrka och det var betydligt mer folk där än när min trio Cappella Jovialis hade konsert där på 90-talet. Då kom det tolv personer, för att kyrkvaktmästaren var på TV den kvällen. Och kyrkan är stor.
Konserten gick antagligen bra, för folk hade tårar i ögonen och någon sa att det var den bästa konsert hon någonsin varit på. Nåja, allting är ju relativt.
Vi gjorde alltså vårt Lars Gullinprogram, och då ingår en del musiker, bl.a. Stefan Forssén, som är en gudabenådad pianist, för den som inte har hört talas om honom. Här är en bild från en annan gång vi gjorde samma program.
Man kan lägga flera aspekter på denna företeelse. Folk älskar att sjunga. I synnerhet med lite vin i kroppen. Själv hatar jag allsång och vill inte dras med i "En vänlig grönsak" och stå upp och hålla okända skrikiga smått religiösa tanter i handen i tredje versen. Men vad roligt de har! Det unnar jag dem verkligen. Publiken var alltså förband åt The Real Group.
I The Real Group finns det två Andersar som är roliga. Och det är tur, för det räcker inte med att bara bränna av bit efter bit, även om det är nästan perfekt hela tiden (men inte riktigt, vilket känns ganska skönt).
På Tv meddelas att jazzpianisten Esbjörn Svensson har omkommit i en dykolycka. Omedelbart efter denna sorgliga nyhet svänger nyhetsuppläsaren på stolen och vänder sig till meteorologen och bränner av ett leende och säger. Vad får vi för väder i midsommar, Kjell-Rune?
Kan Inte Rapport lära sig att man bör lägga in en annan nyhet emellan vädret och informationen om ett dödsfall? JAG HAR JU FAKTISKT SAGT TILL DEM EN GÅNG. Pietet, om jag får be.
Jag var där egenskap av gastande kör (jag menade gästande, men det blev ju inte helt fel), så jag behövde inte betala någonting, utan i stället fick kören (Göteborgs Kammarkör) betalt.
Vi hade en körverkstad och en konsert och ett körledarseminarium. Konserten hade vi Skinnskattebergs kyrka och det var betydligt mer folk där än när min trio Cappella Jovialis hade konsert där på 90-talet. Då kom det tolv personer, för att kyrkvaktmästaren var på TV den kvällen. Och kyrkan är stor.
Konserten gick antagligen bra, för folk hade tårar i ögonen och någon sa att det var den bästa konsert hon någonsin varit på. Nåja, allting är ju relativt.
Vi gjorde alltså vårt Lars Gullinprogram, och då ingår en del musiker, bl.a. Stefan Forssén, som är en gudabenådad pianist, för den som inte har hört talas om honom. Här är en bild från en annan gång vi gjorde samma program.
Bilden är tagen av Gunnar Eldh.
Efter vår konsert i kyrkan gick vi direkt till Sporthallen för att lyssna på The Real Group. Publiken bestod av körsångarna. Och de började sjunga före föreställningen, som en hockeypublik. De flesta verkade också ha tittat i flaskan, precis som man ska ha gjort när man går till sporthallen. Kanske hade de också dränkt matchresulatet Sverige -Spanien lite.Man kan lägga flera aspekter på denna företeelse. Folk älskar att sjunga. I synnerhet med lite vin i kroppen. Själv hatar jag allsång och vill inte dras med i "En vänlig grönsak" och stå upp och hålla okända skrikiga smått religiösa tanter i handen i tredje versen. Men vad roligt de har! Det unnar jag dem verkligen. Publiken var alltså förband åt The Real Group.
I The Real Group finns det två Andersar som är roliga. Och det är tur, för det räcker inte med att bara bränna av bit efter bit, även om det är nästan perfekt hela tiden (men inte riktigt, vilket känns ganska skönt).
På Tv meddelas att jazzpianisten Esbjörn Svensson har omkommit i en dykolycka. Omedelbart efter denna sorgliga nyhet svänger nyhetsuppläsaren på stolen och vänder sig till meteorologen och bränner av ett leende och säger. Vad får vi för väder i midsommar, Kjell-Rune?
Kan Inte Rapport lära sig att man bör lägga in en annan nyhet emellan vädret och informationen om ett dödsfall? JAG HAR JU FAKTISKT SAGT TILL DEM EN GÅNG. Pietet, om jag får be.
Att göra sig vacker
När jag var liten, brukade jag stå och titta på min mamma när hon sminkade sig. Jag minns att hon hade någon rosa sprit, som hon gjorde rent ansiktet med. Den luktade. Hon tyckte att hon hade fet hud, därför sprit. Sedan tror jag hon pudrade sig direkt. Vid högtidliga tillfällen fyllde hon i sina nästan obefintliga ögonbryn. Dem hade hon plockat på 30-talet, för då var det modernt. De kom aldrig igen. Jag tyckte det var fasligt onödigt att hon sminkade sig, för hon var ju inte så vidare snygg ändå enligt min säkra barnsmak, och inte blev det bättre för att hon dammade på sig en massa puder.
Hon hade väldigt tunt hår, alltid permanentat, och från det att jag var 13 år, ville hon att jag också skulle ha "lite böj" på håret. Jag trodde kanske också att jag skulle bli vacker med lite böj på håret, men det blev jag inte. Jag såg ut som en medelålders tant redan som trettonåring. Jag hade med lätthet kunnat gå in på Systemet, om det hade funnits något i Svenljunga, och köpt ut både det ena och det andra, om det bara hade hängt på utseendet.
Så småningom lärde jag mig nog att sminka mig också, men det var nog först i tjugoårsåldern, som jag kom på att man kunde lura sig själv att man var lite vackrare än man egentligen var. Och på den vägen är det. Vid ett tillfälle fick jag sminka mig riktigt ordentligt. Det var under min musical-tid, när jag var med i Fantomen på operan i Göteborg. Vi i extrakören fick sminka oss bäst vi ville, för det fanns ingen som hade tid med oss. Det var jätteroligt att svärta ögonbrynen och vilken effekt det blev med den inramningen av ansiktet! (Föresten, när man ska lära turkiska kvinnor att säga "ansikte" skrattar de halvt ihjäl sig, för "an" betyder det ena könsorganet och "sik" betyder det andra, och sätter man ihop dem till ansikte, så kan ni ju själva räkna ut vad det blir.)
Mina barn är nog klokare än jag var som barn, för de har aldrig någonsin låtsas om att det skulle vara meningslöst att jag sminkar mig. De kanske i och för sig har varit rädda för att inte få några julklappar, man vet inte så noga vad som rör sig i barns hjärnor.
Naturligtvis är det bra att tro att man är lite vackrare än man är, om man nu inte heter Greta Garbo, och det är det ju inte många som gör. Människor som har en realistisk uppfattning om sig själva är ofta kliniskt deprimerade, medan de som förskönar bilden av sig själva är lite gladare. När jag tittar mig i spegeln, ser jag inte alla tusen små rynkor, eftersom jag inte ser på nära håll med linserna på. Det är skönt att det blir så. Däremot såg jag när jag tog fel tub och istället för antirYnkkrämen råkade ta tandkräm.
Låt oss fortsätta att sminka oss och låt oss fortsätta att tycka att vi blir lite vackrare, även om det tar lite tid numera.
Hon hade väldigt tunt hår, alltid permanentat, och från det att jag var 13 år, ville hon att jag också skulle ha "lite böj" på håret. Jag trodde kanske också att jag skulle bli vacker med lite böj på håret, men det blev jag inte. Jag såg ut som en medelålders tant redan som trettonåring. Jag hade med lätthet kunnat gå in på Systemet, om det hade funnits något i Svenljunga, och köpt ut både det ena och det andra, om det bara hade hängt på utseendet.
Så småningom lärde jag mig nog att sminka mig också, men det var nog först i tjugoårsåldern, som jag kom på att man kunde lura sig själv att man var lite vackrare än man egentligen var. Och på den vägen är det. Vid ett tillfälle fick jag sminka mig riktigt ordentligt. Det var under min musical-tid, när jag var med i Fantomen på operan i Göteborg. Vi i extrakören fick sminka oss bäst vi ville, för det fanns ingen som hade tid med oss. Det var jätteroligt att svärta ögonbrynen och vilken effekt det blev med den inramningen av ansiktet! (Föresten, när man ska lära turkiska kvinnor att säga "ansikte" skrattar de halvt ihjäl sig, för "an" betyder det ena könsorganet och "sik" betyder det andra, och sätter man ihop dem till ansikte, så kan ni ju själva räkna ut vad det blir.)
Mina barn är nog klokare än jag var som barn, för de har aldrig någonsin låtsas om att det skulle vara meningslöst att jag sminkar mig. De kanske i och för sig har varit rädda för att inte få några julklappar, man vet inte så noga vad som rör sig i barns hjärnor.
Naturligtvis är det bra att tro att man är lite vackrare än man är, om man nu inte heter Greta Garbo, och det är det ju inte många som gör. Människor som har en realistisk uppfattning om sig själva är ofta kliniskt deprimerade, medan de som förskönar bilden av sig själva är lite gladare. När jag tittar mig i spegeln, ser jag inte alla tusen små rynkor, eftersom jag inte ser på nära håll med linserna på. Det är skönt att det blir så. Däremot såg jag när jag tog fel tub och istället för antirYnkkrämen råkade ta tandkräm.
Låt oss fortsätta att sminka oss och låt oss fortsätta att tycka att vi blir lite vackrare, även om det tar lite tid numera.
Orgien fortsätter
Det ska bli intressant att se om bloggläsarna blir hundra på grund av titeln. Men det är bara min städorgie, som fortsätter, så alla snuskhumrar kan sluta läsa här.
Fotogenlampan är fortfarande en sorglig skepnad. Kupan var gammal har jag fått veta och en ny gammal kan kosta upp till 3000 kr. En ny ny kostar omkring 600 kr. Jag har fått en del tips och ska se mig om i landet , dvs. i Bergslagen och i Stockholm. Göteborg är redan klart och här finns bara nynya och en gammal men den var ful.
Att städa i denna lägenheten är ett företag, och egentligen borde man ha ett städföretag att göra det. Men det skulle ändå inte gå, för jag måste i så fall städa först. Vi har 3.65 i takhöjd och väldigt många bokhyllor och väldigt många böcker. Det innebär per automatik att man inte dammar så ofta där uppe. Och det blir många steg upp och ner på stegen. Det värsta är dock att trasan och svampen försvinner hela tiden. Så fort jag kommer på något annat som jag måste göra först, så försvinner trasan, och sedan får jag leta en stund och försöka tänka vad jag kan ha gjort och var jag kan ha släppt trasan. En gång är väl ok, men varje gång, det blir lite tröttsamt.
Jag kommer förresten att tänka på en turkisk elev, som jag hade en gång. Vi råkade besöka honom på hans 50-årsdag, och då fick vi se hans lägenhet. Han hade fått soffa och TV och köksbord och stolar och en bokhylla av socialen, för det är ju det man ska ha. I bokhyllan hade han ingenting, förutom ett kort på Atatürk och ett på knugen och Silvia.
Jag har väldigt dåligt med hyllor, för de flesta är upptagna av någon annans böcker och noter. Därför har jag haft det så praktiskt, så jag har hävt allting på flygeln och golvet. Där har det legat ett bra tag. Nu vansinnesröjer jag. Alla mina tidigare liv åker ut. Kassettband, populärpsykologiska böcker i mängd (Älska dig själv och fan och hans mormor) Vardagspsykiatri (jag är trött på att försöka förstå konstiga människor), alla jobbrelaterade papper som ev. finns kvar. Bort det. Alla arkeologipapper åker ut, utom min B-uppsats. Den hette förresten "Kobent eller hjulbent? Den handlade om vad man kunde avläsa av skelettmaterial i gravar. Den var inte ett dugg rolig, men titeln fick jag till lite grand i alla fall. Ja, jag slänger t.o.m. noter, dvs kopior. När jag kommer till de cubanska jätteärtskidorna, hejdar jag mig. Jag använder dem inte, men tänk om någon skulle vilja ha dem i musikundervisningen? De rasslar häftigt. De får vara kvar.
Jag lider av renlighetsiver. Det kanske är svårt att tro med anledning av vad jag har berättat ovan, men när jag sätter igång och städar, så gör jag det ordentligt, åtminstone så länge jag orkar. Därför har jag torkat av hela flygeln och dammsugit den inuti och tvättat överdraget och allt som låg ovanpå lägger jag tillfälligt i min säng för att sortera senare. För att sortera den högen, måste jag tömma en annan praktisk hylla med småfack oc h då måste jag täcka över datorskärmen och tangentbordet med ett lakan, annars drôser ju dammet ner och jag får göra om allting. Och hela tiden försvinner trasan. Jag har hållit på i över en vecka nu och knappt varit utanför dörren.Ute strålar solen och det är 50 grader varmt, och det är anledningen till att jag inte behöver gå ut utan kan ägna mig åt väsentliga ting såsom dammsanering. Den största jättehyllan hinner jag inte med före sommaruppehållet. De betyder, att till hösten kommer det åter att damma duktigt . Den kommer att ta tre veckor bara den.
Men det finns så många saker som inte går att sortera. Vad gör man med dem? Var ska man lägga använda cellostängar? Man kan inte slänga dem, för om det blir krig, kanske man måste ta till dem.
På lördag och söndag får jag lite paus. Då ska det spelas Förklädd gud m.m. Det går bra att titta på min stråkensembles nyss sjösatta hemsida. www.cappellacordialis.se Jag har bestämt designen men inte kodat.
Nu måste jag flytta sänghögen till en annan hög, så jag kan lägga i lakan, så jag kan gå och lägga mig...
Fotogenlampan är fortfarande en sorglig skepnad. Kupan var gammal har jag fått veta och en ny gammal kan kosta upp till 3000 kr. En ny ny kostar omkring 600 kr. Jag har fått en del tips och ska se mig om i landet , dvs. i Bergslagen och i Stockholm. Göteborg är redan klart och här finns bara nynya och en gammal men den var ful.
Att städa i denna lägenheten är ett företag, och egentligen borde man ha ett städföretag att göra det. Men det skulle ändå inte gå, för jag måste i så fall städa först. Vi har 3.65 i takhöjd och väldigt många bokhyllor och väldigt många böcker. Det innebär per automatik att man inte dammar så ofta där uppe. Och det blir många steg upp och ner på stegen. Det värsta är dock att trasan och svampen försvinner hela tiden. Så fort jag kommer på något annat som jag måste göra först, så försvinner trasan, och sedan får jag leta en stund och försöka tänka vad jag kan ha gjort och var jag kan ha släppt trasan. En gång är väl ok, men varje gång, det blir lite tröttsamt.
Jag kommer förresten att tänka på en turkisk elev, som jag hade en gång. Vi råkade besöka honom på hans 50-årsdag, och då fick vi se hans lägenhet. Han hade fått soffa och TV och köksbord och stolar och en bokhylla av socialen, för det är ju det man ska ha. I bokhyllan hade han ingenting, förutom ett kort på Atatürk och ett på knugen och Silvia.
Jag har väldigt dåligt med hyllor, för de flesta är upptagna av någon annans böcker och noter. Därför har jag haft det så praktiskt, så jag har hävt allting på flygeln och golvet. Där har det legat ett bra tag. Nu vansinnesröjer jag. Alla mina tidigare liv åker ut. Kassettband, populärpsykologiska böcker i mängd (Älska dig själv och fan och hans mormor) Vardagspsykiatri (jag är trött på att försöka förstå konstiga människor), alla jobbrelaterade papper som ev. finns kvar. Bort det. Alla arkeologipapper åker ut, utom min B-uppsats. Den hette förresten "Kobent eller hjulbent? Den handlade om vad man kunde avläsa av skelettmaterial i gravar. Den var inte ett dugg rolig, men titeln fick jag till lite grand i alla fall. Ja, jag slänger t.o.m. noter, dvs kopior. När jag kommer till de cubanska jätteärtskidorna, hejdar jag mig. Jag använder dem inte, men tänk om någon skulle vilja ha dem i musikundervisningen? De rasslar häftigt. De får vara kvar.
Jag lider av renlighetsiver. Det kanske är svårt att tro med anledning av vad jag har berättat ovan, men när jag sätter igång och städar, så gör jag det ordentligt, åtminstone så länge jag orkar. Därför har jag torkat av hela flygeln och dammsugit den inuti och tvättat överdraget och allt som låg ovanpå lägger jag tillfälligt i min säng för att sortera senare. För att sortera den högen, måste jag tömma en annan praktisk hylla med småfack oc h då måste jag täcka över datorskärmen och tangentbordet med ett lakan, annars drôser ju dammet ner och jag får göra om allting. Och hela tiden försvinner trasan. Jag har hållit på i över en vecka nu och knappt varit utanför dörren.Ute strålar solen och det är 50 grader varmt, och det är anledningen till att jag inte behöver gå ut utan kan ägna mig åt väsentliga ting såsom dammsanering. Den största jättehyllan hinner jag inte med före sommaruppehållet. De betyder, att till hösten kommer det åter att damma duktigt . Den kommer att ta tre veckor bara den.
Men det finns så många saker som inte går att sortera. Vad gör man med dem? Var ska man lägga använda cellostängar? Man kan inte slänga dem, för om det blir krig, kanske man måste ta till dem.
På lördag och söndag får jag lite paus. Då ska det spelas Förklädd gud m.m. Det går bra att titta på min stråkensembles nyss sjösatta hemsida. www.cappellacordialis.se Jag har bestämt designen men inte kodat.
Nu måste jag flytta sänghögen till en annan hög, så jag kan lägga i lakan, så jag kan gå och lägga mig...
Depressionsblogg
Jag är inte på humör. Då ska man aldrig skriva något, för det skrämmer bort läsarna. Men det spelar mindre roll eftersom läsarna redan är bortskrämda eller bortskämda eller kanske bara skämda. Så jag vänder mig till stjärnorna i rymden och alla svarta hål. Hör på min klagosång.
Jag hatar värme. Är jorden på väg att bli kokt? En jordkoka? Det är nog 50 grader varmt på gatan till affären, för där finns ingen skugga.
Dessutom har jag fått min finaste arvegodsdel, en fotogenlampa, sönderslagen. Inga namn, men gör man sönder något brukar man ju be om ursäkt. Inte i det här fallet inte. Nej, då, det var mitt fel. Hur jag nu lyckades svänga med bamsestegen så kupan gick i 17 delar när jag satt vid datorn i ett annat rum det är en gåta. Men jag är väl avancerad akrobat.
Så min själ är frostig i värmen.
Jag har börjat att knalla runt till affärer för att leta, men det är för varmt, så antikaffärerna har inte öppet. Jag mejlar till affärer och beskriver lampan. De svarar att det måste vara en elektrisk lampa. Jag säger som stämledaren i sopranstämman brukar säga till sina stämkamrater: hur dum får man bli?
Jag mejlar till alla och frågar om de känner till någon liten lampaffär som har specialiserat sig på fotogenkupor. Men ingen orkar svara. Jo, en nybliven morfar på Kinnekulle och en Gnustruts! Heder åt dem!
Jag vill helst ha en gammal kupa, för jag tror att denna var gammal, men jag är inte säker. Här skickar jag en bild på den sorgliga skepnaden till rymden! Finns det såna här fotogenkupor i rymden, så skicka hit en!
Jag hatar värme. Är jorden på väg att bli kokt? En jordkoka? Det är nog 50 grader varmt på gatan till affären, för där finns ingen skugga.
Dessutom har jag fått min finaste arvegodsdel, en fotogenlampa, sönderslagen. Inga namn, men gör man sönder något brukar man ju be om ursäkt. Inte i det här fallet inte. Nej, då, det var mitt fel. Hur jag nu lyckades svänga med bamsestegen så kupan gick i 17 delar när jag satt vid datorn i ett annat rum det är en gåta. Men jag är väl avancerad akrobat.
Så min själ är frostig i värmen.
Jag har börjat att knalla runt till affärer för att leta, men det är för varmt, så antikaffärerna har inte öppet. Jag mejlar till affärer och beskriver lampan. De svarar att det måste vara en elektrisk lampa. Jag säger som stämledaren i sopranstämman brukar säga till sina stämkamrater: hur dum får man bli?
Jag mejlar till alla och frågar om de känner till någon liten lampaffär som har specialiserat sig på fotogenkupor. Men ingen orkar svara. Jo, en nybliven morfar på Kinnekulle och en Gnustruts! Heder åt dem!
Jag vill helst ha en gammal kupa, för jag tror att denna var gammal, men jag är inte säker. Här skickar jag en bild på den sorgliga skepnaden till rymden! Finns det såna här fotogenkupor i rymden, så skicka hit en!
