FruDecibel

Denna rubrik steg upp i mitt inre, när jag idag bevistade en mycket sorglig begravning. Det sorgliga var i och för sig inte pianoklinket utan att en ung människa går bort innan hon ens kommit till mitt i livet och att de ganska unga barnen och den inte helt unge fadren står kvar.
Hon hade haft gott om tid att planera sin begravning, och det hade hon gjort också. Skårs kyrka i Göteborg var proppfull med musiker, eftersom den döda var flöjtist. Jag gissar att alla satt och funderade vems tur det är nästa gång och kanske vilken musik man skulle vilja ha.  Det gjorde jag i alla fall, och plötsligt visste jag ett par saker.

Det var naturligtvis inget fel på pianospelet i sig, men jag tycker inte det passar med piano i kyrkan, och det har jag aldrig tyckt! Orgel ska det vara. Så lås pianolocket när det är min tur.

Eftersom man inte vet om man får god tid på sig att planera eller om det blir snabba ryck när det är så dags, så ska jag nu ge några riktlinjer för dem som fortfarande är i livet när jag inte är det. Det är inte så jag att har planerat något frånfälle; tvärtom hoppas jag överleva 50 år till.

Begravningen måste alltså bli i kyrkan, eftersom det är ont om kyrkorglar på andra ställen. Begravning på konserthuset, njaä, det blir nog inte så stämningsfullt.

Eftersom jag har gått ur kyrkan, kanske det kan stöta på problem. Men det är nödvändigt med levande orgelmusik. Det går inte att starta sin himmelsfärd med något substitut. Inga Cd-skivor, tack. Jag vill heller inte ha en organist som trampar i klaveret, utan en som är i sina bästa år och mycket duktig och som inte blir nervös även om det skulle vara en eller annan musiker i församlingen.

Buxtehudes d-mollpassacaglia är ett måste och som avslutning, när alla längtar hem eller till kyrkkaffet (eller kyrkvinet kanske) ska det vara något riktigt långt och pampigt av Johann Sebastian, t.ex. G-dur preludiet och fugan. Det är inte helt lätt, så organisten måste som sagt vara välövad.

Sen kunde man ju tänka sig körmusik, men det är mer svårplanerat. Kanske den kören som jag har tillhört i drygt halva mitt liv har gått hädan också vid det laget; det vet man aldrig. Jag får nog ligga lite lågt där.

Men slutkören i Matteuspassionen är annars mycket lämplig. "Wir setzen uns mit Tränen nieder". Skulle det bli svårt att praktiskt gemomföra, skulle jag kunna nöja mig med "Erbarme dich" med Andreas Scholl. Det är väl dock inte särskilt sannolikt att han skulle erbarme sich über mich, särskilt om jag inte kan applådera.

Nåja, det finns ju lite annat att välja på. Det är helt ok med den här. Op. 76 av Jean Sibelius i arr för cello och gitarr.

Den minnesgode vet vid det här laget, att så fort jag har varit på en begravning, så måste jag blogga om min egen. Se här, t.ex.

Det var förresten min gamle orgellärare, som spelade idag. Han minns inte vad jag heter, så han brukar kalla mig Passacaglia i d-moll, för den förknippar han med mig.