När Napoleon gick över Alperna
sa Martin Ljung i en sketch. Det är det enda jag kommer ihåg. Vad sa han sedan? Han uttalade Alperna med grav accent, inte som vi som brukar ha akut.
Hur som helst så har jag haft anledning att tänka på hans soldater de här senaste dagarna. Karl den XII:s också för den delen. Och alla i hela världen som har frusit och till och med dött i kylan. Känner inte ni också dödens järnhand gripa om strupen när ni kommer ut? Så lätt det skulle vara att råka låsa sig ute eller ramla i snön och ingen hör en. Brrrrrr.
Och det är inte ens december än. Jag är redan trött på kylan.
I fredags fick jag ta en kall kall promenad från Bögatan till Prins Eugens gata för att hämta vår bil, som stått där medan det allmänna garaget blev ommålat. Eftersom jag fick skrapa fram bilen också, hann jag bli ordentligt nedkyld. Cirkulationen upphörde efter hand både här och där. Det var då jag kände mig som en sentida karolin på väg hem från Norge eller en fransk soldat i lågskor i Ryssland eller i alperna.
Det låter inte så farligt, men faktum är att den promenaden knäckte mig. Har man en infektion i kroppen, så är det det bästa man kan göra, att bli riktigt nedkyld. Då kan den bryta ut med full kraft.
Det var bara det jag ville säga, så att ni ska förstå att det är synd om mig nu. Jag har blivit knivskuren i halsen inifrån av mig själv. Så har det känts. Nu ska jag igenom de andra faserna också innan det är klart. Summan av kardemumman är att jag inte kommer att kunna sjunga förrän fram i maj någon gång. Det är den stora olyckan för mig.
Så här hade de det, stackrarna.
Och så här slutade det 200 år senare.
Hur som helst så har jag haft anledning att tänka på hans soldater de här senaste dagarna. Karl den XII:s också för den delen. Och alla i hela världen som har frusit och till och med dött i kylan. Känner inte ni också dödens järnhand gripa om strupen när ni kommer ut? Så lätt det skulle vara att råka låsa sig ute eller ramla i snön och ingen hör en. Brrrrrr.
Och det är inte ens december än. Jag är redan trött på kylan.
I fredags fick jag ta en kall kall promenad från Bögatan till Prins Eugens gata för att hämta vår bil, som stått där medan det allmänna garaget blev ommålat. Eftersom jag fick skrapa fram bilen också, hann jag bli ordentligt nedkyld. Cirkulationen upphörde efter hand både här och där. Det var då jag kände mig som en sentida karolin på väg hem från Norge eller en fransk soldat i lågskor i Ryssland eller i alperna.
Det låter inte så farligt, men faktum är att den promenaden knäckte mig. Har man en infektion i kroppen, så är det det bästa man kan göra, att bli riktigt nedkyld. Då kan den bryta ut med full kraft.
Det var bara det jag ville säga, så att ni ska förstå att det är synd om mig nu. Jag har blivit knivskuren i halsen inifrån av mig själv. Så har det känts. Nu ska jag igenom de andra faserna också innan det är klart. Summan av kardemumman är att jag inte kommer att kunna sjunga förrän fram i maj någon gång. Det är den stora olyckan för mig.
Så här hade de det, stackrarna.
Och så här slutade det 200 år senare.
Förresten såg jag att man ska fira Kåldolmens dag i morgon i Kungsträdgården på Karl XII dödsdag. Det kan man väl göra. Bättre det än att nazister ska stå och tro att Karl XII är deras. Men det finns inga belägg för att det var Kalle dussin som tog hem kåldolmarna från Turkiet. Det är en faktoid.
Riktiga författare?
När jag var ett litet barn, läste jag romaner och noveller i Allers. Mitt liv är verkligen präglat av Allers och Kalle Anka, i viss mån också av Svensk Damtidning, Idun och Veckojournalen. Som ni hör, så rådde det en viss kulturell nivå i mitt hem. Åtmionstone tyckte mina föräldrar det.
I Allers stod det t.ex. "Hennes späda axlar skakade av gråt". Det tyckte jag var så fint. Jag hade gärna velat vara en med späda axlar, som hade blivit sedd och omskriven när jag grät. Jag grät ganska mycket, men det var inget hjärteknipande med det, inte när en alldaglig unge med breda axlar var ledsen. Nej, ingen har någonsin skrivit ett ord om mig, och det är nog ganska bra, när jag tänker efter.
Hur som helst, plattityder som "solen sken från en klarblå himmel över vårt avlånga land" och "hennes späda axlar skakade av gråt" eller "hennes hår krusades lätt vid tinningarna" har somliga tillsammans med mig haft mycket roligt åt under åren. Vi har åstadkommit en hel del själva, oftast på rim.
För så skriver ju inga riktiga författare längre eller?
Häromdagen fick jag tag på en bok på biblioteket, som jag kom ihåg att jag hade läst om (i tidningen "VI i Stockholm"). Den fick strålande recensioner. Den klarar jag nog på 7 dagar, tänkte jag. Det gjorde jag också. När boken kom, visste ingen vem Lars Kepler var. Men ganska snart visade det sig att det var det äkta paret Ahndoril, som skrivit den tillsammans.
Jag tyckte boken var sytlig. Som om de suttit och försökt överträffa varandra med idéer om vad som skulle kunna vara med i boken, och så hade de kokat in detaljerna med lagom sammanhängande story emellan. Det som förvånade mig mest var ändå att boken vimlade av "späda axlar"- beskrivningar. Det är nattlinnen som stramar över bröst, det är lockigt hår som faller över fräkniga axlar, det är förstås könshår som tittar fram, kort sagt, det är tröttsamt och dåligt. Jag tillåter mig att ha en förutfattad mening om vem i paret, som är ansvarig för dessa triviala upplysningar.
Boken är förstås "Hypnotisören". Är det någon som orkar tycka något?
Själv är jag tveksam till hypnos. Det beror enbart på mina egna erfarenheter, inte alls på någon teoretisk kunskap.
På den tiden när det blev modernt med friskvård för personalen (givetvis inom de ekonomiska ramar som skolan kunde tänka sig) fick vi lärare erbjudande att vara med i en hypnosgrupp. Den gick till så, att vi, ett antal damer i sin bästa ålder fick gå iväg till ett rum, naturligtvis efter arbetstid eller under lunchen, och där fick vi träffa en psykolog, som bad oss ta varsin matta och lägga oss på golvet. Sedan började hon på känt manér att räkna baklänges för att vi skulle sjunka allt djupare ner i ett hypnosliknande tillstånd. Det var trappan ner och det var ut på en sommaräng och bla bla.
Min hjärna ville inte alls göra som hon sa. Jag kunde inte frammana de bilderna hon ville. Mina tankar fladdrade iväg. Hennes röst förändrades också när hon började bli hypnosframkallande. Den blev entonig och knarrande, och finns det någonting, som som är förfärligt för en människa som ägnar en stor del av livet åt sång och röstvård, så är det en knarrande röst! Jag ville rusa upp och göra röstövningar med henne, få henne att inse att hon höll på att förstöra sin röst!
Jag tror det var flera som lyckades undvika att bli hypnotiserade. Så småningom brukade det nämligen höras ett regelbundet snusande här och där. Någon snarkade ibland. Vi som var vaknas axlar, magar och bröst skakade av skratt. Själv var jag mest rädd för att slappna av för mycket på ett visst ställe, så att akustiska fenomen skulle kunna uppstå.
I Allers stod det t.ex. "Hennes späda axlar skakade av gråt". Det tyckte jag var så fint. Jag hade gärna velat vara en med späda axlar, som hade blivit sedd och omskriven när jag grät. Jag grät ganska mycket, men det var inget hjärteknipande med det, inte när en alldaglig unge med breda axlar var ledsen. Nej, ingen har någonsin skrivit ett ord om mig, och det är nog ganska bra, när jag tänker efter.
Hur som helst, plattityder som "solen sken från en klarblå himmel över vårt avlånga land" och "hennes späda axlar skakade av gråt" eller "hennes hår krusades lätt vid tinningarna" har somliga tillsammans med mig haft mycket roligt åt under åren. Vi har åstadkommit en hel del själva, oftast på rim.
För så skriver ju inga riktiga författare längre eller?
Häromdagen fick jag tag på en bok på biblioteket, som jag kom ihåg att jag hade läst om (i tidningen "VI i Stockholm"). Den fick strålande recensioner. Den klarar jag nog på 7 dagar, tänkte jag. Det gjorde jag också. När boken kom, visste ingen vem Lars Kepler var. Men ganska snart visade det sig att det var det äkta paret Ahndoril, som skrivit den tillsammans.
Jag tyckte boken var sytlig. Som om de suttit och försökt överträffa varandra med idéer om vad som skulle kunna vara med i boken, och så hade de kokat in detaljerna med lagom sammanhängande story emellan. Det som förvånade mig mest var ändå att boken vimlade av "späda axlar"- beskrivningar. Det är nattlinnen som stramar över bröst, det är lockigt hår som faller över fräkniga axlar, det är förstås könshår som tittar fram, kort sagt, det är tröttsamt och dåligt. Jag tillåter mig att ha en förutfattad mening om vem i paret, som är ansvarig för dessa triviala upplysningar.
Boken är förstås "Hypnotisören". Är det någon som orkar tycka något?
Själv är jag tveksam till hypnos. Det beror enbart på mina egna erfarenheter, inte alls på någon teoretisk kunskap.
På den tiden när det blev modernt med friskvård för personalen (givetvis inom de ekonomiska ramar som skolan kunde tänka sig) fick vi lärare erbjudande att vara med i en hypnosgrupp. Den gick till så, att vi, ett antal damer i sin bästa ålder fick gå iväg till ett rum, naturligtvis efter arbetstid eller under lunchen, och där fick vi träffa en psykolog, som bad oss ta varsin matta och lägga oss på golvet. Sedan började hon på känt manér att räkna baklänges för att vi skulle sjunka allt djupare ner i ett hypnosliknande tillstånd. Det var trappan ner och det var ut på en sommaräng och bla bla.
Min hjärna ville inte alls göra som hon sa. Jag kunde inte frammana de bilderna hon ville. Mina tankar fladdrade iväg. Hennes röst förändrades också när hon började bli hypnosframkallande. Den blev entonig och knarrande, och finns det någonting, som som är förfärligt för en människa som ägnar en stor del av livet åt sång och röstvård, så är det en knarrande röst! Jag ville rusa upp och göra röstövningar med henne, få henne att inse att hon höll på att förstöra sin röst!
Jag tror det var flera som lyckades undvika att bli hypnotiserade. Så småningom brukade det nämligen höras ett regelbundet snusande här och där. Någon snarkade ibland. Vi som var vaknas axlar, magar och bröst skakade av skratt. Själv var jag mest rädd för att slappna av för mycket på ett visst ställe, så att akustiska fenomen skulle kunna uppstå.
Prinsessa på vift med fru Decibel
Rubriken är visserligen något missvisande, men vad gör man inte för att förbättra en historia? Gkk var alltså inbjuden att sjunga vid den stora miljöprisutdelningen i Göteborg, på Lindholmen Science Park.
Kameran var ju ett måste vid ett sånt här tillfälle. Jag plockade fram den; den låg faktiskt där den skulle, men upptäckte genast, att minneskortet inte satt där det skulle utan snarare i en liten röd dator, som jag med ett hult leende skickat med Händige Herrn till Dalarna. Nu var goda råd dyra, för jag förstod att jag skulle bli tvungen att köpa ett nytt minneskort i en högprisaffär på vägen till färjan. Jag stressade iväg, men trots att det finns två affärer som säljer teknikgrejs, så hade de inte mitt sorts kort. Olympus kör med en egen ovanlig sort. Jaha. Så var det med det. Ungefär som när filmen i min gamla färgfilmskamera inte gick att byta när jag var i Generalife i Alhambra 1961.
Nåja, det där var kanske en liten överdrift. Jag tänkte dock, att det troligen blir någon mer som fotograferar under kvällen.
Kvällen började med mingel och ekologisk buffé. Jag befarade att vi skulle få repetera i stället för att äta, trots att en del kommit direkt från jobbet och var utsvultna. Mina farhågor besannades. Vi blev slussade genom bufféhavet till ett litet rum där vi kunde repa och kolla tiden på låtarna. På väg dit såg jag för första gången Kronprinsessan i levande livet. Hon stod och la för sig champinjoner eller något sådant. Hon hade röd jacka och skrattade. Nu har jag alltså sett Gustaf V, Gustaf den VI Adolf och Viktoria. Återstår nuvarande knug. Jag får väl gå på någon fest kanske. Nobelfesten är jag inte främmande för, men ingen tycks komma på att bjuda in mig.
Fem minuter innan vi skulle inta våra platser på scenen blev vi utsläppta och upptäckte att champinjonerna m.m. stod kvar på prinsessbordet. Vi frågade inte utan tog hastigt för oss, en del kanske lite mer än vad som är möjligt att trycka ner på fem minuter. En hungrig kör går inte att stoppa. Jag har alltså hållit i samma mattagningsverktyg som Kronprinsessan. Medan vi höll på kom en matchef ut ur en dold dörr, stannade bestört och sa:
- Nej, men jag vet inte detta.
Jag vet inte vad det var han inte visste, men jag tror att han inte hade tänkt sig att en kör skulle ha några timliga behov.
Priset i år gick till två män, som utfört djupgående havsforskning, en från USA och en från Costa Rica. Jag orkade inte höra på vad de sa, men det går att läsa i tidningarna idag. Costaricanen hade i alla fall inte klarat sig utan sin fru, sa han. Nej, säg den som gör det.
Vid sådana här prisutdelningar är det noga med tiden. Ingen får hålla på mer än sina stipulerade minuter. Det är tur det, för tal tenderar ju att bli hur långa som helst. Den ene efter den andre hoppade upp och sa att nu kommer den och den att prata lite och så kom nästa och sa samma sak. Huvudtalare var Isabella Lövin. Anneli Hulthén var också uppe en sväng. Hon var liten, men kanske en blivande statsminister?
Kören skulle sjunga några havslåtar tillsammans med en av Sveriges bästa jazzpianister, Harald Svensson, av vilka vi har legio. Havslåtar alltså. Jazzpianister har vi kanske två av. Vi står ofta runtom publiken eller längs sidorna, vilket ofta blir en upplevelse för densamma; lika ofta kan det bli en öronplåga för den som kommer i närheten av en genomträngande förstasopran. Lokalens akustik var mer eller mindre som en säck och man hörde bara sig själv och såg lilla tanten som satt en meter från ljudkällan. Det blir inte optimalt musikaliskt, om jag får tycka till, vilket jag inte får.
Stefan Edman hade också ett miniföredrag med bilder om sina små havsdjur. Lyssna på honom, om ni får tillfälle. Det är en som kan prata roligt. Om jag skall dö, skulle jag vilja att han höll mitt griftetal.
Kvällens clou var naturligtvis själva prisutdelningen. Alla väntade på den, inte minst fotograferna. Och så välkomnades hon då upp på scenen. Scenen hade ingen belysning, så prinsessan gick in i mörkret och det blev knäpptyst i salongen förutom blixtarna, och alla hörde att det inte hördes ett ljud av konversationen mellan prinsessan och pristagarna. Dessa var emellertid randiga i huvudet, för en bild låg kvar i bakgrunden och de kom i vägen för den. Konversationen var naturligtvis inte mycket att höra, men situationen var ändå konstig. Som vanligt var prinsessan dock mycket stilig, men såg inte ut att vara ett spår gravid, för dem som har undrat. I så fall skulle det vara alldeles nygjort.
Sedan sjöng vi Inbjudan till Bohuslän i ett väldigt fint arrangemang av Herr Eriksson. Solisten fick stå längst fram och vi var fortfarande längs sidorna. Dirigenten slog in henne medan fotograferna, som stod precis framför henne blixtrade som mest. Hon skulle kunna blogga om "När jag sjöng för tjugo fotografmagar".
Eva Rune, "folkmusikikonen" hade bättre tur och fick både mikrofon och publikens uppmärksamhet under sitt framförande.
I dagens tidningsreportage står ingenting om oss, vilket inte är så förvånande. Inte heller om Eva Rune. Ingenting nämns heller om Stefan Edmans inpass, vilket jag tycker är en förolämpning av stora mått.
Sedan var det slut. Det blev väl lite av ett västgötaklimax när hon gick in i mörkret, men vad annat är att vänta när Hertiginnan av Västergötland är på besök i Västergötland.
Kameran var ju ett måste vid ett sånt här tillfälle. Jag plockade fram den; den låg faktiskt där den skulle, men upptäckte genast, att minneskortet inte satt där det skulle utan snarare i en liten röd dator, som jag med ett hult leende skickat med Händige Herrn till Dalarna. Nu var goda råd dyra, för jag förstod att jag skulle bli tvungen att köpa ett nytt minneskort i en högprisaffär på vägen till färjan. Jag stressade iväg, men trots att det finns två affärer som säljer teknikgrejs, så hade de inte mitt sorts kort. Olympus kör med en egen ovanlig sort. Jaha. Så var det med det. Ungefär som när filmen i min gamla färgfilmskamera inte gick att byta när jag var i Generalife i Alhambra 1961.
Nåja, det där var kanske en liten överdrift. Jag tänkte dock, att det troligen blir någon mer som fotograferar under kvällen.
Kvällen började med mingel och ekologisk buffé. Jag befarade att vi skulle få repetera i stället för att äta, trots att en del kommit direkt från jobbet och var utsvultna. Mina farhågor besannades. Vi blev slussade genom bufféhavet till ett litet rum där vi kunde repa och kolla tiden på låtarna. På väg dit såg jag för första gången Kronprinsessan i levande livet. Hon stod och la för sig champinjoner eller något sådant. Hon hade röd jacka och skrattade. Nu har jag alltså sett Gustaf V, Gustaf den VI Adolf och Viktoria. Återstår nuvarande knug. Jag får väl gå på någon fest kanske. Nobelfesten är jag inte främmande för, men ingen tycks komma på att bjuda in mig.
Fem minuter innan vi skulle inta våra platser på scenen blev vi utsläppta och upptäckte att champinjonerna m.m. stod kvar på prinsessbordet. Vi frågade inte utan tog hastigt för oss, en del kanske lite mer än vad som är möjligt att trycka ner på fem minuter. En hungrig kör går inte att stoppa. Jag har alltså hållit i samma mattagningsverktyg som Kronprinsessan. Medan vi höll på kom en matchef ut ur en dold dörr, stannade bestört och sa:
- Nej, men jag vet inte detta.
Jag vet inte vad det var han inte visste, men jag tror att han inte hade tänkt sig att en kör skulle ha några timliga behov.
Priset i år gick till två män, som utfört djupgående havsforskning, en från USA och en från Costa Rica. Jag orkade inte höra på vad de sa, men det går att läsa i tidningarna idag. Costaricanen hade i alla fall inte klarat sig utan sin fru, sa han. Nej, säg den som gör det.
Vid sådana här prisutdelningar är det noga med tiden. Ingen får hålla på mer än sina stipulerade minuter. Det är tur det, för tal tenderar ju att bli hur långa som helst. Den ene efter den andre hoppade upp och sa att nu kommer den och den att prata lite och så kom nästa och sa samma sak. Huvudtalare var Isabella Lövin. Anneli Hulthén var också uppe en sväng. Hon var liten, men kanske en blivande statsminister?
Kören skulle sjunga några havslåtar tillsammans med en av Sveriges bästa jazzpianister, Harald Svensson, av vilka vi har legio. Havslåtar alltså. Jazzpianister har vi kanske två av. Vi står ofta runtom publiken eller längs sidorna, vilket ofta blir en upplevelse för densamma; lika ofta kan det bli en öronplåga för den som kommer i närheten av en genomträngande förstasopran. Lokalens akustik var mer eller mindre som en säck och man hörde bara sig själv och såg lilla tanten som satt en meter från ljudkällan. Det blir inte optimalt musikaliskt, om jag får tycka till, vilket jag inte får.
Stefan Edman hade också ett miniföredrag med bilder om sina små havsdjur. Lyssna på honom, om ni får tillfälle. Det är en som kan prata roligt. Om jag skall dö, skulle jag vilja att han höll mitt griftetal.
Kvällens clou var naturligtvis själva prisutdelningen. Alla väntade på den, inte minst fotograferna. Och så välkomnades hon då upp på scenen. Scenen hade ingen belysning, så prinsessan gick in i mörkret och det blev knäpptyst i salongen förutom blixtarna, och alla hörde att det inte hördes ett ljud av konversationen mellan prinsessan och pristagarna. Dessa var emellertid randiga i huvudet, för en bild låg kvar i bakgrunden och de kom i vägen för den. Konversationen var naturligtvis inte mycket att höra, men situationen var ändå konstig. Som vanligt var prinsessan dock mycket stilig, men såg inte ut att vara ett spår gravid, för dem som har undrat. I så fall skulle det vara alldeles nygjort.
Sedan sjöng vi Inbjudan till Bohuslän i ett väldigt fint arrangemang av Herr Eriksson. Solisten fick stå längst fram och vi var fortfarande längs sidorna. Dirigenten slog in henne medan fotograferna, som stod precis framför henne blixtrade som mest. Hon skulle kunna blogga om "När jag sjöng för tjugo fotografmagar".
Eva Rune, "folkmusikikonen" hade bättre tur och fick både mikrofon och publikens uppmärksamhet under sitt framförande.
I dagens tidningsreportage står ingenting om oss, vilket inte är så förvånande. Inte heller om Eva Rune. Ingenting nämns heller om Stefan Edmans inpass, vilket jag tycker är en förolämpning av stora mått.
Sedan var det slut. Det blev väl lite av ett västgötaklimax när hon gick in i mörkret, men vad annat är att vänta när Hertiginnan av Västergötland är på besök i Västergötland.
Göteborgspriset för hållbar utveckling.
Kronprinsessan, Ken Sherman och Randall Araus.
Hemma hos
Till mitt nyrenoverade rum i sommarstugan behövdes det ett skrivbord. Eftersom rummet är litet; jag har en pytteliten dator och pyttelite pengar, så måste det vara pyttelitet.
Därför har jag i några veckor lusläst auktionssidor och tittat på varje litet skrivbord som har dykt upp. Några bjöd jag på, men jag kände ju strax att det låg uppköpare bakom som var ena riktiga auktionshabitueer. Jag ansträngde mig inte så mycket heller.
Men så dök det upp ett, tyvärr i Stockholm, men det var så fint tyckte jag. Det hette inte "damskrivbord" utan "damarbetsbord". Det tyckte jag inte störde nämnvärt, så jag la ett bud på det. Och då drog jag till med ett maxbud, som jag trodde att jag skulle kunna klara av att ge för det.
Sedan åkte jag och spelade bokteater och lät auktionen gå som den ville. När jag kom hem, hade jag till min stora förvåning vunnit den!
Efter mycket om och men kom det så till Göteborg och jag fick hämta det. Jag såg nu att det var högre än ett vanligt skrivbord. Just det, ett damarbetsbord. Damerna fick stå och arbeta. Då har jag att välja mellan att stå eller att skaffa en stol, modell högre. Eller en vanlig med en jättetjock typ barnkudde? Naturligtvis med ståndsmässig klädsel, överdrag av något bolstervarstyg eller så.
Alla inredningsexperter inbjudes att komma med tips på stolar.
Så här ser det ut. Jag tycker att det ser ut som om det dansar på tåspetsarna.
Nu ska jag försöka sälja lite saker i förrådet också. Det har jag tänkt förut, men hittills har det inte blivit så mycket. Jo, mina rullskidor har jag sålt.
Är det någon som vill köpa en rund, handbroderad julgransmatta? Visst vore det trevligt! Hör av er!
