Ett stycke tyg
Tack vare Photoshop kan man nu locka fram bilder ur det förflutna som man inte har kunnat se förut. Det är oerhört spännande att vänta och se, om man kan urskilja vem det är och vad fotot berättar.
I min gröna låda finns mängder med foton från min mors barn- och ungdom. Från min fars -bara några få. Det säger en del om de ekonomiska förutsättningarna. Jag gissar att det inte var helt vanligt med en kamera i hemmen i början av 1900-talet.
Här är min gröna låda.
Några julsaker fick visst vara med också. Det är ju snart jul igen.
Lille Ellen, som min mor kallades, föddes i Maspelösa i Östergötland 1913. Det ville hon aldrig erkänna, för hon tyckte att Maspelösa lät så bonnigt. Hon sa Linköping, vilket också står i födelseboken. Redan det måste ha varit ovanligt, för de flesta föddes väl hemma på gården på den tiden.
Lille Ellens pappa hade handelsbod i Maspelösa. Den såg ut så här:
Ingenting ska saknas i en välsorterad handelsbod. På originalbilden ser man att det står KRUT OCH DYNAMIT på skylten på väggen. Förmodligen är det min morfar Einar som står på trappen.
I somras fick jag tillfälle att göra en resa genom släktbygderna i Östergötland. Jag önskade mig till Maspelösa, där jag aldrig varit. Jag ville se, om det fanns något hus, som skulle ha kunnat vara morfars affär, ombyggt naturligtvis, men ändå. De historiska vingslagen skulle man ju kunna känna ändå. Maspelösa var inte stort, man var ute nästan innan man kom in. Vi vände därför och åkte tillbaka. Utanför ett hus kunde man stanna till, och jag klev ut och tog ett foto bara för att ha ett minne från Maspelösa.
Det såg ut så här.
Tja, inte alltför fagert, men i alla fall Maspelösa.
Nu har en expert på gamla kartor kommit fram till var handelsboden måste ha legat. Med hjälp av ett förmodat fördelaktigt läge på en handelsbod, vägarna på bilden och husets utseende och Google Maps, var det just det huset jag klev ut och fotograferade fast från baksidan! Jag vet också vem som bor i det nu, och han ska få ett mejl så småningom. Jag är bara rädd att han inte är ett dugg historiskt intresserad av sitt hus ...
Klicka.
Och så här ser det ut från ett annat håll. Jag tycker själv det är svårt med tredimensionellt tänkande, eftersom detta foto inte visar huset från samma håll som det gamla. Men experten är säker.
Hur som helst, åter till fotolådans hemligheter. Ett mycket bleknat kort på en parant dam med en elegant barnvagn såg ju spännande ut. Jag hade aldrig hört något om det kortet, förmodligen för att det hade varit bleknat så länge och ingen hade kunnat säga vem det föreställde. Jag photoshoppade det och se vad som kom fram:
Se, vilken barnvagn! Vilken dam och vilket välmående barn! Det kunde ju vara vem som helst. Men hjärtat hoppade högt när jag såg täcket över barnvagnen. Det tygstycket finns i mina gömmor och jag har lekt med det som barn. Jag har alltid undrat vad det var, men inte ens Lille Ellen, min mor, visste det. Detta är nog ett av de första fotona på Lille Ellen, taget omkring 1914 i Maspelösa.
Lille Ellens mamma var modist, vilket framgår av fotona i gröna lådan. Henne ska jag berätta om en annan gång.
Bak ånglokens slöja
Det här är ett flygfoto över Olofström. Olofström ligger i Blekinge, och där bodde jag mellan åren 1945 och 1948. Det var inte mitt första hem; jag hade hunnit flytta ett par gånger redan, från Bengtsfors till Kristianstad och så till Olofström. När jag kom dit var jag ett år, så det är alltså här som mina första minnen uppstår. Och visst är det alltid lite skimmer över de första minnena, oavsett var man bor.
Mina föräldrar, min bror och jag bodde i den stora vita lådan vid torget. Det var ett konstigt hus. Vi bodde på andra våningen på framsidan och på fjärde på baksidan. På första våningen var det affärer, Hedbergs bokhandel bl.a. och i nedre vänstra hörnet var det en biograf. Där såg jag min första film, kanske 1947 eller -48. Den handlade om en gubbe som var stygg och inte tyckte om barn och i slutscenen hoppar alla barn rep på torget framför gubbens balkong och han har blivit snäll. Trots efterforskningar har jag inte kunnat få reda på vilken film det var. Är det någon som vet, så berätta gärna.
Om man har goda ögon, ser man på torget en liten glassvagn borta vid Konsum. Det är det vita huset med markiser. Dit fick min bror och jag gå och köpa glass. Jag vill minnas att en rund pinne med päronglass kostade 15 öre. Jag är fortfarande väldigt förtjust i riktig päronglass. Kanske är det vi som står där borta, om man tittar riktigt noga.
Ett skyltfönster hade rinnande vatten. Kanske var det fiskaffären. Det var i alla fall väldigt spännande att stå och titta på.
På baksidan av huset låg rangerbangården. Var det en rangerbangård? Det är så jag minns att de vuxna sa. Där var mycket trafik för mittemot låg redan då Volvos karossfabrik. Baksidan var också vår lekplats.
Här åker vi på en kärra. Jag är den lilla minsta i ljus overall
och min bror står längst fram till höger. Fina skor har jag.
Ett foto till blev det när mamma ändå var i farten.
Här står vi på en låda gården och vid trappan bakom låg biografen. Bollen var röd.
Undrar förresten om inte mamma tog upp den lådan och hade tvätt i resten av livet.
Tycker att jag känner igen hålet på locket.
Mycket trafik var det alltså på bangården. Ångloken rastade där och då släppte de ut ånga. Ingen av mina bloggläsare torde veta hur det låter, eftersom inte så många kan ha åkt ångtåg, men det låter fruktansvärt kan jag tala om. Ljudet kunde väcka upp döda och även tvååringar, som sov i ett rosa rum mot järnvägen. Det berättas att jag blev så rädd en gång och gallskrek så mycket att jag glömde suga på tummen och kom aldrig mera ihåg det. Faktum är att jag minns det, kanske inte just den gången, men jag minns skräcken, att vakna av ett hemskt dån i ett rum utan mamma.
Precis så här såg det ut, fast för mig var ju loken ännu större. Den här bilden är från 1946.
En gång lekte jag med en flicka som hette Berit. Hon ville att jag skulle gå med henne hem. Hon bodde på andra sidan järnvägen. Det föll mig inte in att fråga någon om jag fick. Hon var ju stor, kanske 6 år, och jag var ju van att göra som de stora sa. Närmaste vägen var ju över bangården så vi traskade iväg. När vi kom hem till henne, fick jag inte komma in, utan jag fick sitta i trappan. De grälade där inne. Till slut ville jag inte vänta längre utan jag gick hem. Mitt på bangården hörde jag ett skri. Det var inte någon som blev överkörd utan det var min mamma som uppe på fjärde våning hade fått se en rosa prick som knallade omkring bland ångloken därnere.
- Anne-Mariiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Mamma var väldigt arg och som straff fick jag inte smaka på hennes nybakta bullar. Det gjorde ingenting tyckte jag, för bullar var så stora och min mun var så liten. Men det sa jag inte.
Man var väl inte dum.
Min pappa var lantmätare och hade kontor hemma och hade två kartritare som hjälp. Mamma var hemmafru, men hade ändå hembiträde. Det skulle man ha på den tiden om man var en fin fru. Hembiträdet hette Elvy och hennes uppgift var nog mest att passa mig. Hon kom till oss i Bengtsfors, följde med till Kristianstad och sedan till Olofström. Där blev hon kvar eftersom hon gifte sig.
Jag har varit i Olofström på senare år, men jag har inte kunnat gå in i huset och ännu mindre ringt på i vår gamla lägenhet. Allting är ju låst nu för tiden. Men vad jag gärna skulle vilja komma dit, även om det är renoverat till oigenkännlighet! Det skulle vara så roligt. Vem bor i hörnlägenheten vid torget nuförtiden?
På 80-talet hälsade jag på Elvy och hon kunde berätta saker som jag inte kunde komma ihåg. Det var fantastiskt. Det var som att öppna en dörr till det förflutna.Här är Elvy och jag på balkongen.
Vad gjorde en fin fru då? Hon passade på sin man naturligtvis. Hängde upp hans kläder etc. Jag minns att hon städade, för en gång hade hon fått ryggskott och gick dubbelvikt med sopborste och sopskyffel.. Ganska ofta spelade hon piano. Ibland satt jag under flygeln och då och då gick jag runt en stol och släpade tummen i en fåra på stolen, som Erik XIV på bordet på Gripsholm, fast det visste jag förstås inte då. Jag minns att hon spelade Beethovens Pathetique. Att den hette så kunde jag ju inte konstatera förrän många år efteråt, men jag minns ju hur den lät. Den var väldigt svår och mamma såg arg ut. Pathetiquen gillar jag alltså inte. Troligen var det dock under de där tråkiga stunderna under flygeln, som mitt absoluta gehör utvecklades. Det är ju just den tiden som det absoluta-gehör-fönstret är öppet i hjärnan.
Det var fyra rum i lägenheten plus ett serveringsrum. Där förvarades porslinet. En gång när jag satt på golvet i ett rum medan mamma höll på att bädda, upptäckte jag en råtta som smatt in bakom mammas symaskin. Jag undrade lite försynt vad det var som krypte, och sedan blev det en väldigt fart på de vuxna och min far stängdes in i serveringsrummet tillsammans med råttan och en kvast. Ett väldigt dunsande vittnade om vad som pågick och råttan fick till slut krypa vidare till råtthimlen.
Förr i världen var det som bekant präktiga vintrar. Barns vinterkläder var också präktiga. Man paltades på och ställdes ut i snön nästan med armarna rakt ut. Så minns jag det i alla fall.
Här står vi och min bror får skotta snö medan jag får bara just stå.
Här står vi allihop. Ganska gullig mössa hade jag i alla fall.
Påbyltad var det ja.
Och förr i världen hette det adventskalender och inte julkalender. Jag tror att jag fortfarande säger adventskalender. Det är ju det det är. Vi fick Aina Stenberg-Masolles kalendrar, och på en av dem minns jag en fågelholk till vänster. När jag nu kollar vilket år det fanns en fågelholk på hennes kalendrar, visar det sig att det var 1945. Jag var alltså 21 månader.
Min bror var 4 år äldre och därmed mycket bättre på allting och dessutom var han ju pojke. Jag anade tidigt att jag tävlade i en annan klass.
Här är det dags (1947) för min bror att börja skolan.
Bilden över det oändliga torget är tagen från vår balkong.
Jag tror att småskolan låg bakom husen t.v. någonstans,
men där är minnet inte så glasklart.
En gång varnade min bror mig för att äta det vita på apelsinskal, för då kunde man bli en ko. Jag minns exakt var i köket jag stod när han sa det. Lite skeptisk var jag väl så liten jag var och frågade mamma för säkerhets skull. Hon hade inte hört talas om just den åkomman.
Något av det vita har man väl fått i sig under åren, men så värst koliknande har jag väl inte blivit. Ja, det skulle vara när jag försökte spela Mamma Mu. Fast det blev inte så likt det heller.
Lite mera konsumtion av det vita på apelsinen hade kanske gjort susen.
Pappa skrev dagbok om allt vad min bror gjorde som liten, men om mig finns bara antecknat att gossen hade fått en syster. Jag är glad att mamma hade en kamera.
1948 förstatligades Lantmäteriet och vi flyttade till Svenljunga. Men det är en annan historia!
