FruDecibel

Jag har varit på konsert. Inte vilken konsert som helst, utan en romanskonsert med en av Sveriges nyaste mest framstående sopraner. Sånt brukar inte jag gå på, eftersom jag har ganska svårt för sopraner. (Jag är ju en själv, om än i blygsamt format.) Men denna sopran, hon heter Karolina Andersson, är det något märkligt med, för jag blir alldeles golvad och får tårar i ögonen.  Kanske är det för att det är en gammal kompis. Nåja, gammal och gammal, det är väl jag som är gammal, för hon är inte ens 30, men vi satt bredvid varandra i Kammarkören något år, och hon var lätt att sjunga med. Hon fick hoppa in på operan i Stockholm som Nattens Drottning och lär vara den enda sopran från Göteborg som fått jobb på operan i Stockholm....Därmed fick hon ett två-årskontrakt med Komisches Oper i Berlin. Imponerande. Det är konstigt när ens unga vänner plötsligt sticker iväg i karriären så där. Man blir respektfull. Eftersom jag är väldigt förkyld för tillfället, förstod jag att jag inte borde krama eine komische Sopran aus Berlin. Så det sa jag till henne. "Det gör inget", ropade hon, "då blir jag ledig"!
Det kanske inte är så komisch på Komisches Oper....I så fall har jag gjort dagens goda gärning. Snörvl.

Apropå Åsnans huggtänder, kan jag upplysa om det tycks vara ett släktdrag. Publicerar denna tårtbild-bild, tagen innan samtliga högg in på själva tårtan. På tårtbilden (som är av marsipan eller vad det nu var) kan man se Åsnans lillebror, från den tiden han verkligen var en lillebror. Bilden användes f.ö. när lillebrodern tog studenten.

Här är böckernas bok, som Åsnans älskade föräldrar inte ville läsa för henne, lika lite som vi ville skicka henne till söndagsskolan. Här kan man få se den nästan som i verkligheten. Den är alltså inte från 1600-talet som man skulle kunna tro utan snarare 1851. På insidan kan man läsa att den tillhört Johanes (stavningen var inte så standardiserad på den tiden) Tålig, 1861. Det var alltså Åsnans morfars morfars far.
Öronen som sticker upp bakom, tillhör Semla Silverpäls, som snart fyller 16 år.Tapeterna som syns bakom är snart ett minne blott. Snart blått.

Jag har en vän. Sedan första dagen i gymnasiet, när hon resolut stegade fram till mig på gymnasiets trappa i Borås och sa: Du ser lika bortkommen ut som jag känner mig, så var vi vänner. Det är 47 år sedan. Sedan dess har vi följts åt, ibland lite mer sällan beroende på antal barn och deras storlek, ibland väldigt intensivt, t.ex. under bokteaterperioder eller när någon av oss har behövt den andra. Vi har inte bara gymnasiet gemensamt (där vi fick uppleva hur det var att vara från landet) utan även Seminariet i Skara, där vi bodde ihop. Vi har alltså en uppsjö av gemensamma minnen. Igår träffades vi och jag fick ledaga henne till lärarnas uniformsaffär, Gudrun Sjödén. Jag kan inte handla där längre, dels för att det är för dyrt, dels för att jag inte längre vill identifiera mig med gruppen äldre lärare, som behöver skyla en och annan bilring. Den identiteten har jag gjort mig av med nu. Detta insåg jag redan efter en studeiedag på Komvux, för många år sedan, när Gudrun-Sjödén-sjoken blomstrade. Nåväl, plötligt sa hon: Rosander är död.
Ett namn, och minnet av hela gymnasieskräcken dyker upp igen. Rosander var en skräckinjagande historie-och samhällskunskapslärare. Detta var på den gamla goda tiden, man tog en riktigt studentexamen med studentskriviningar och munta med riktiga (nåja, ibland var väl det tveksamt) censorer, som kunde fria eller fälla och man kunde få gå ut bakvägen trots att mamma hade hyrt porslin till studentfesten.
Detta var 20 år efter filmen "Hets", som några kanske har läst om. Men stämningen var likartad på historielektionerna. Kanske var Rosander inspirerad av Stig Järrel. Rosander såg exakt ut som Groucho Marx utan att vara det minsta rolig. Han ställde långfrågor. Då pustade man ut, för det betydde att man själv kom undan den gången. Han blev fruktansvärt arg och han spottade och fräste så fort han öppnade munnen, och de som satt precis framför katedern hade behövt ha paraply. Hans enda försonande drag var att han hörde lite dåligt.
Min vän och jag satt bakom en flicka, som kanske var resursmässigt underprivilegierad, jag vet inte. Hon kunde i alla fall ingenting i historia och samhällskunskap. På den tiden var det lite fint om man hade gått i flickskola, och det hade hon. Hade man gått i realskola på landet, då skulle man inte tro att man var någonting, utan man fick automatiskt sämre betyg än stadsungdomarna. Det hade vi gjort. Men vi klarade studentexamen både åt oss själva och åt henne. Vi viskade nämligen som galningar bakom henne. Vi var mästare på att viska utan att röra läpparna, att se ut som om vi gjorde något helt annat medan vi väste "1848" eller "spanska armadan" mellan tänderna. Ibland anade han någonting och han flyttade ut stolen mitt framför eleven så att han skulle se riktigt bra. En gång höll det på att spricka. Hon skulle säga några statliga verk. Jag kunde inte heller några statliga verk mer än lantmäteriverket, eftersom min pappa var lantmätare, så det viskade jag. Då sa hon det. Rosander tyckte det var väldigt konstigt att hon kunde just detta verk, som väl inte var bland de mer kända ens på den tiden. Men han kunde inte räkna ut hur det förhöll sig, eftersom han inte kände eleverna från landet. Vi var ju bara en grå, byfånig massa.Tack vare vårt viskande denna gång och andra, ungick hon att åka upp i historia och samhällskunskap i muntan, vilket helt klart hade omintetgjort hennes examen. Hon framlevde sedan sitt liv som gymnastiklärare i en stad i gnällbältet och är nog penionerad nu.
Nu är Rosander död. Han blev nog 200 år. Men en annan djävel lever kvar och bor i Uppsala.....usch, måtte man inte träffa på gamla elever i långvården. Vad kan de inte hitta på för att hämnas!

Jag läste nyss, att en 16-årig flicka har 55 000 läsare av sin blogg. Jag förstår inte det. Jag har 12 (hej allihopa!), och det är väl inte så svårt att förstå; inte heller att Åsnan har 120. Men 55 000! Vilka är det? Åsnan tror att det är pedofiler och tjejer som vill klä sig likadant som 16-åringen, som naturligtvis var väldigt söt. Av naturlig anledning bör det inte finnas några sådana i min läsekrets. Pedofiler och 16-åringar alltså. Men det är faktiskt roligt när folk läser och ännu roligare när de ger sig till känna genom någon kommentar. Men tänk om man fick 55 000 kommentarer?
Nu ska jag också skriva om mina kläder. Jag menar min outfit. Det vill ni säkert läsa om. Jag läste förresten för ett tag sedan om en kvinna, som införde köpbojkott mot allting som inte var nödvändigt under ett år. Inte för att hon måste, utan bara för att se om det gick. Jag har gjort nästan likadant, om man undantar köket då, till vilket det finns avsatta medel, men mer för att jag måste.Kläder t.ex. behöver man ju faktiskt inte längre. Dels blir det varmare och varmare, dels har man ju lite grann från 70-, 80-, 90- och 00-talet kvar. Jag har börjat återanvända mina graviditetsbyxor från 78 och 85. De är i snickarbyxmodell i röd plysch, design: Miss L. De är underbara både att sova i och strosa omkring lite lättjefullt i den charmiga sekelskiftsvåningen i Linnéstaden.
Mina skor är ett par rejäla gympadojor i granitgrått med mönstrade skosnören, charmigt långa. Skorna lever ofta i det fördolda. Det enda man kan vara säker på är att de inte står på golvet. I denna charmiga sekeskiftslägenhet sätter man bara skor på golvet en gång. Sedan får man köpa nya. Katten ser oändligt oskyldig ut. Mina skor står alltså precis var som helst där de får plats, på någon stol eller på dramaten, och ibland får jag leta länge.
Jag har förstått, att många har flera par skor. Det har jag också. Jag har ett par från 1970, svarta lack med runda tår och ett par virkade kängor från Rom och så ett par röda Earth-shoes, inköpta på John Lennons gata i New York. Dem har jag bara på konserter.
Idag har jag dock utnyttjat köputrymmet för nya kläder i vår. Jag skaffade mig en ny tröja på Joy; blå, blå och vit. Konstigt nog var den randig. Nästan alla mina tröjor är randiga.
Väldigt sällan ser jag ut så här:

var dagens predikotext. Jag har alltså varit i kyrkan. Jag har nog inte varit på högmässa sen 1967 eller 1972 eller så. På den tiden var man inne i de kretsarna, eftersom jag ett tag trodde att jag skulle bli kyrkomusiker. Men så blev det inte, och tur var väl det, för nuförtiden ses det som självklart att medarbetarna delar svenska kyrkans åsikter. Hur skulle det gått? Nej då, jag har inte gått och blivit religiös på gamla dagar, som fan blev. Jag blev tillfrågad.

Det är så, att det är sportlov i Göteborg, och då sticker ordinarie sopraner i Domkyrkokören till fjälls eller till Thais. Sopranerna var slut. Därför blev jag uppringd av körledaren, som hade hört att jag kunde klämma låtar, för att ingå i en kvartett . 8 stycken, varav alla var nya för mig utom en. Rep halv tio, sedan bom pang.

Tyvärr kunde jag inte få svarta pengar, det hade blivit fler svarta rubriker i GP. Domprosten har ju klappat damerna i rumpan och har avgått i veckan, så några fler skandaler klarar inte kyrkan av, annars lurar jag gärna A-kassan numera, för den är inte trevlig. Det var ganska mycket folk i kyrkan, och jag vet inte om de var där för att skvallra lite efteråt vid kaffet om vad det var Domprosten hade gjort.
Jag blir lite förvånad över det kyrkliga livet, att det håller på, trots allt. Traditionens makt är stor. Damer i lila kjolar (lila är fastans färg) sprang omkring och neg och gjorde korstecknet. Det fick man inte göra när jag var barn, då var man katolik, och det var lite obskyrt.
De har så mycket för sig i kyrkan nuförtiden. Premiär för mig var det att tåga in i mittgången efter det silvriga korset. Hela församlingen stod upp och där kommer jag.....herregud, så genant. Jag försökte anlägga en skenhelig min, så att jag inte skulle störa friden. Hopppas min ogudaktighet inte lyste igenom.
Vid predikan slår jag alltid av hörseln, men jag hörde att prästen sa "fastan är kattens tid". Eller hörde jag fel? Vad kan han annars ha sagt? Jag vet i alla fall inte hur han fick ihop det.
En låt fick vi precis före, om den skulle behövas. Den behövdes. Det visade sig vara ett slags sopransolo med con bocca chiusa-kör, och oj då, ska jag sjunga det? Ja, det skulle jag. Jag föreslog Gud, att han kunde få en chans att låta mig sjunga riktigt vackert i den. Men jag vet inte vad han hade för sig, för jag fick fixa det där själv. Rätt sjöng jag, något annat kan man inte säga. Nej, något annat kanske man inte kan säga, och hur som helst behöver jag inte höra det man inte kan säga.
Sista låten var värst, för då skulle vi samtidigt gå ut i någon slags formation Det blev dåligt med ljus tills vi kom in i ett litet rum, men där hängde en lampa som jag ställde mig under. Jag tror till och med att jag la armbågen på en hylla, för nu var det ju ingen som såg mig längre. Jag gratulerade mig till att ha kommit igenom prövningen, men då ryckte körledaren bort mig. Jag hade råkat luta mig mot altaret och prästen stod bakom och väntade på att få komma fram. Jag blev fruktansvärt full i skratt, men behöll givetvis värdigheten. Vi befinner oss ju trots allt i Göteborgs stift, och det är inte länge sedan det förekom kyrktagning i detta stift.
Efteråt utbröt som sagt kaffe, och folk skulle få tillfälle att fråga varför Domprosten gjort på detta viset. Jag förslog att vi skulle sjunga lite passande musik och lätta upp stämningen. Vi kunde tagit något ur Glada Änkan. "Då går jag till Maxim, där blir jag så intim", etc etc.
Nåja, Domprosten dyker kanske upp i någon nyårsrevy. Vi är ju så vitsiga här i Göteborrrrrrg.

Jag har slagit på stort och köpt mig ett knippe tulpaner. Kan man säga knippe om tulpaner förresten? I går slog jag på ännu större och köpte mig 4 nya ben. Jag skulle inte ha något emot att också ha smala smäckra spiror, men det var alltså vårt gamla furuköksbord, som ska få nya ben. För tillfället har bordet bastanta gavel-grejer med en tjock planka emellan. Efter 28 år med de gavlarna har slutligen mina knän tröttnat på att dundra in i dem och få skålarna knäckta. Nu blir det 4 ben, som normala bord har. Skivan ska slipas medan vi inte har något i det tomma rummet, där bara enstaka artefakter fortfarande vittnar om att där har bott en son. Sedan ska jag....nej det säger jag inte. Det blir ett kort så småningom.
Jag städar och fejar och det är lite av "Nu är glada julen slut slut slut, julegranen kastas ut ut ut " över tillvaron, fast det är en son som är inte direkt utkastad, men känslan är likartad. Nu är det ingen som barrar längre och snart hoppas jag att jag har koll på världen.
När julgranen var ute brukade jag köpa mig tulpaner. Det kan man inte göra så ofta när man är arbetslös, så därför tog jag kort på dem, så kan jag titta på det fram till midsommar. Jag delar med mig av bilden och ni behöver som sagt inte gissa vad det är för sort.

sa tjejen uppe i Fysiken när hon gav mig Fysikenkortet.  Hon är nog den enda nuförtiden som alltid kallar mig för fröken. Jag undrar vad hon menar. Ska jag bli smickrad över att tas för en av alla ungfröknar som går och tränar? Ska jag bli arg för att hon tror att jag inte är gift???? Tihi, jag tror så här. Hon säger så till alla, undantaget killarna möjligen. Kanske hon inte ens vet att det är skillnad på ordet fru och fröken. Ungdomar av idag har de mest förvånande luckor i sitt kulturella kapital. Vadå? Skulle vi äldre också ha det? Det har jag aldrig märkt i så fall...

Jag hänger ofta upp mig på vad folk säger. Jag tror det kallas för "hang ups" eller något liknande. Alltså ord, som folk säger eller skriver så ofta så att det blir pinsamt eller komiskt. Själv blev jag medveten om en sak som jag alltid sa på ett komiskt pinsamt sätt. På den tiden jag var blockflöjtsfröken började jag nämligen alltid lektionen med att fylla i närvaron för eleverna. Jag försökte dra ut på tiden, så att tiden som återstod för själva tutandet skulle bli så kort som möjligt. Jag tog god tid på mig för att få fram rätt papper för gruppen och sen sa jag (tydligen) medan jag fattade pennan och såg ut över gruppen: "Nu ska vi se..... "Som amen i kyrkan fyllde en flicka på.varje gång..."sa den blinde till den döve". Efter ett par gånger hade jag fattat.
Tant Karin och farbror Iwan från min barndom, som jag har berättat om tidigare sa alltid "och rakt sum dä va". Det hade vi mycket roligt åt och jag skrattar fortfarande åt ordet "rakt" i alla möjliga sammanhang.
En kollega till mig, som också undervisade lågutbildade invandrare, avslutade varje mening med "så att säga". På det viset behövde hon inte avsluta sin tankegång och absolut inte klä den i sådana ord som invandrarna hade en chans att förstå. Om hon nu hade någon tankegång. Jag tvivlar på det, men det är en annan historia.
I Filosofiska rummet (program i P1) medverkade en gång en konstkritiker, som hade samma talfel. Han sa "så att säga" 135 gånger. Jag vet, för jag lyssnade på programmet en gång till och räknade dem. Då kunde jag inte låta bli att mejla till programledaren och stöna över detta. Det var en mycket underfundig programledare, som svarade lätt uppgiven: "Var det bara 135 gånger?"
Nu ska vi se vad det var jag skulle göra nu...