FruDecibel

Ja, ni läsare märker ju ingen skillnad, men jag sitter nu och knappar på den lilla minidatorn. Det var ju en överfödig upplysning förresten, för vem har hört talas om en stor minidator?
Vad kan passa bättre än att inviga den med en skröna av en liten Fru Decibel, alltså snarast en Miss Decibel, om inte det namnet var upptaget av en hemsk schlager.
Detta är alltså en uppsats från 1955, skriven den 24 oktober. Blivande Fru Decibel är 11 år.

Höstens investeringar är gjorda och nu ska jag överleva ett tag, är det tänkt. Jag ska dessutom bli mycket bättre, klokare och smalare och få mycket bättre kondition.
Den lilla röda väger bara ett kilo ungefär och det blir mycket mindre ansträngande att släpa omkring på den när man ska någonstans. Visserligen trilskas den och vill inte ansluta till nätet, men det ska väl ordna sig någon gång. Om man ändå skulle få ont någonstans av släpandet, så lägger man sig bara på den lilla gröna, så försvinner alla smärtor förutom dem som kommer till medan man ligger där.
Jag vann ju ingen spikmatta, så jag blev tvungen att köpa en. På Rusta kostar de nu 299 kr. Jag har faktiskt inte prövat den än, för jag tror att jag ska bli konstig och då vill jag bli konstig i avskildhet.
Den med alla möjliga färger ser ut så här:

Det är några saker jag inte förstår. Många normala, trevliga, intelligenta människor sitter som klistrade och tittar på svettiga karlar och tjejer som springer och hoppar och har sig, för till fället i Berlin. Jodå, jag kan väl också tycka att det är trevligt att se en vältränad kropp. Men att hetsa upp sig för att någon från Långtbortistan river eller blir sist.....

Icke desto mindre har jag idag varit en normal, trevlig och intelligent människa, för jag har tittat på friidrott. Jag har väl inte den rätta förståelsen, för jag kommer bara att tänka på Kurt Olsson, som frågade Patrik Sjöberg: Jaja, högt kan du hoppa, men ur brett hoppar du?
 Min egen idrottskarriär underträffas nog inte av många. 1.05 i höjd och 10.2 på 60 meter med asfaltunderlag. Längd 2,75 m. Gick vilse på orienteringen. Slungboll var min bästa gren. Vem underträffar dessa bottenrekord?

Jag har alltså tittat ganska mycket på TV idag, vilket inte hör till vanligheterna.  Det beror på att jag hade en tråkig dag. Tack vare Suvi fick jag fick ett tips om tvillingsavanterna. En savant är alltså en person med autismspektrumstörningar men utrustad med vissa genidrag. Här var det två stycken kvinnor, som kom ihåg allting de sett och hört och kunde säga vilka veckodagar alla datum var.  Det är märkligt. Dessutom är det så att av personer med autismspektrumstörningar är det ungefär 20% som har absolut gehör. I en normalpopulation räknar man med en på 10 000 (räkna själva).  Det sas inget om dessa två hade det, men de var extremt musikintresserade, förstås.

Under reklamen i 4:an brukar jag passa på att sova lite, om någon väcker mig sedan. Men jag har tyvärr sett en del, bl.a. när en tjej springer ut  trosor och stövlar för att putta på en bil. Gör folk så nu för tiden? Springer ut i trosor och stövlar på gatan? Då är jag verkligen akterseglad.... Jag brukar inte se så mycket reklam; det kanske finns ännu fånigare saker.


Idag har jag också fått en lista på alla program från Sveriges Radio i vilka det har pratats om absolut gehör, från 60-talet och framåt. Dem ska jag lyssna igenom allihop och lyssna efter tendenser. Jag har redan sett ett, som jag tror, mycket intressant inslag.
Jag har förresten fått besked om att jag får den handledaren jag vill. Finally.

 Hänga på en gren och exponera sig på detta viset. Transparant så det förslår. Fagerstaposten borde rycka ut.

Från slott till koja..... (jag syftar på föregående blogg).

Så här års brukar sommaren ta slut för somliga. Det är dags att summera. Syrenen, som inte har velat
blomma på tjugo år, blommar naturligtvis inte nu heller, men efter alla goda råd jag fick av bloggläsarna i våras, har den nu växt så det knakar. Om den blommar nästa år, blir det euforiska utrop och bilder på bloggen. Eller det får fzamtzzzzden utvzzzza......

Sjön har blivit normal igen, men bryggan fick läggas upp för vintern redan i juli. Det kändes snopet.

Under sommaren har en annan buske kommit upp till diskussion. Och eftersom mina bloggläsare är så duktiga trädgårdsmakare, så hoppas jag på tips.

Framför vår stuga har vi ett par smättebärsbuskar. Ja, snöbär då. Ni vet, såna där vita bär som man kan stampa på och så säger det lite pang. Jag har växt ifrån det (nåja, jag kan få återfall) och tycker att de är fula och nu visar det sig, att de dessutom tycks dra fukt till huset. Inte vet jag, men det kommer inte att bli helt omöjligt att få bort dem, med tanke på att det inte bara är jag som vill.

Nu kommer frågan. Vad kan man ha i stället? Händige Herrn tycker inte det skall vara någonting, för då blir det lättare att byta ruttnade stockar etc. i framtiden. Jag tycker detta resonemang påminner om engelsmännens, som lägger rören utanpå ifall de (rören) skulle frysa sönder, för då är det lättare att byta dem. Jaja, lite långsökt kanske, men då skulle ju ingen kunna ha någonting framför hus. Säkert har bloggläsarna något förslag. Jag bifogar några bilder, så kan ni släppa loss fantasin. Det är västerläge, om än lite skuggigt.

Framför den andra stugan, där vi stoppar in våra gäster, växer det humle, som jag tycker är fint. Den är dock ganska bångstyrig, med det gör inte så mycket.
Det som ska växa i den här trädgården måste tycka om sandjord och vanskötsel. Ändå ska det vara glatt och blomvänligt. Tåligt.
Under smättebärsbuskarna växer det förresten blåsippor på våren. Dem vill jag ha kvar.

Jag har ett tidningsurklipp liggandes här i en papper-som-inte-får-komma-bort-hög, och då och då kommer jag på att det är väldigt bra. Det är skrivet av den indiska litteraturteoretikern och -kritikern Spivak.  Idag kom jag på det igen, när jag  såg det nyförlovade paret på presskonferensen på Öland.

(Spivak, kan ni f.ö. läsa lite om här.)

Så här står det i mitt urklipp:

"Unlearning one's privilege as one's loss", är ett annat av Spivaks centrala begrepp. Det handlar om att kritiskt betrakta sina egna privilegier, systematiskt bearbeta de föreställningar om världen som de har genererat och försöka förstå hur dessa föreställningar blivit till självklarheter i ens tänkande. Och därigenom också förstå vilken kunskap om världen som privilegierna har berövat en, och vad som man inte har varit förmögen att känna igen som kunskap. För en privilegierad position innebär inte enbart fördelar och Spivak vill att vi ska omvärdera hela vårt förhållande till kunskapsproduktion."

Just den här passagen skulle jag ha kunnat producera själv om jag hade kunnat. Men det kunde jag inte, så jag är glad att hon formulerade det åt mig.

Dock är jag opassande kunnig om monarkin i olika länder.  Det beror på att jag är uppvuxen med Allers, Svensk Damtidning, Idun och Veckojournalen och almanackan. Dessutom hade jag en bok med bilder på småsessorna och lillprinsen på Haga, som jag älskade. Den och Kalle Anka och bruna kuvert från Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län utgjorde materialet när jag knäckte läskoden.
Därför fortsätter jag att informera mig, nu med viss distans.



Jag tittar kritiskt på vad den kungliga familjen har för sig, hur de låter, vilka ord de  använder. Tänker att det finns ju faktiskt fler ord än otroligt och fantastiskt. Varför talar ingen om det för dem?  Är lärarna illsinnade medlemmar i Republikanska klubben? Och varför har prinsessorna så olika dialekter? Den nyförlovade hade, trots att hon "sprudlade" ett sådant stelt käkparti så att vokalerna blev helt förvrängda. Jag citerar en annan kritiker: "...det får framtzzzzzden utvzzzzzza".
Jag kan väl tillstå, att jag inte är så hemma i Stureplanska, men så är jag inte prinsessa heller.

Det är skickligt av tv-studion att kunna prata om detta i en halvtimme efteråt utan att säga någonting särskilt.

Och så tänker jag Spivaks tankar. Jag tänker att vad många som skulle behöva läsa Spivak... Och sedan tänker jag att vadå? Skulle det gälla mig också?

Det kan väl aldrig vara möjligt......

När det bara regnar och översvämmar och myggar och tråkar sig, då känns det bra att få lite semester från semestern. Jag flaxade väg till Luleå där en mig närstående Åsna bor. I Luleå har det fina vädret gömt sig hela sommaren och det höll i sig. Tyvärr blev det ju fint på andra ställen också....nä, jag skojade bara med tyvärr. Det är klart att jag unnar alla lite fint väder.

Luleå var för mig länge bara domkyrkoklockorna på nyårsnatten och Farbror Sven. Ja, det var alltså före Jan Malmsjös tid. Farbror Sven är förresten en generationsmarkör. Knappast någon under 30 vet vem det var.

Men nu har jag bekantat mig med Luleå ett par gånger. Den här gången var vi lite kulturella och gick på konstinstallation.
Här sitter jag och är en installation i installationen (temat var "Risk"):

Är det någon som undrar varför man badar fötterna på en konstutställning? Jo, i baljorna simmade små fiskar som älskar hud. De knaprade helt sonika i sig lite av ens kulturlager på fötterna. De kunde äta hur mycket som helst.
Så här såg det ut i närbild, fast nu är det förstås Åsnehovarna:

Sommarpratare idag var Sverre Sjölander, zoologiprofessor. Han berörde mitt specialämne, absolut gehör. Han sa bl.a. att
-människor som har absolut gehör tror att det är något särskilt med dem.  Men det är det inte.  Varenda gräshoppa har absolut gehör.

Sedan fick vi höra en inspelning av en tysk domherre, som hade lärts att vissla en tysk visa. Och domherren hade absolut gehör för att "den visslar alltid i samma tonart."
Mycket intressant, tycker jag. Ännu intressantare hade det varit om vi hade fått veta
1) Hur stort visselomfång har en domherre? (Kanske han bara kan producera ett begränsat antal toner?)
 2) Hur stort visselomfång hade domherreläraren?
3) Prövades det att lära ut visan i en annan tonart?
 4) Hur många domherrar ingick i försöket?
5) Hur många olika visor och tonarter  prövades?
6) Hade domherreläraren absolut gehör? (Visste han vilken tonart han visslade i och kunde han höra att domherren tog samma?)
Jag tror säkert att domherren visslade i samma tonart varje gång, men jag är inte riktigt säker på domherrelärarens kompetens. Hoppas det finns någon litteratur om detta.
Man hör ibland att vissa afrikanska folkstammar har absolut gehör, för de börjar alltid sina sånger  på samma ton. Ja, kanske det. men det finns ju också något som heter röstminne och bekvämt läge, men det kanske man inte känner till, om man inte sjunger själv.
Jag kanske tar kontakt med herr Sverre igen. Mejlade en gång tidigare till honom om dylika saker, men svaret jag fick var måttligt engagerat.
Herr Sverre visste också vad musikalitet var. Också intressant, för det finns ingen riktig definition av det begreppet.

Klart är i alla fall att folk som inte har absolut gehör, tror sig veta väldigt mycket om folk som har absolut gehör, och de förra vädrar ofta sina åsikter, inte minst i Sveriges Radio.

Alla som inte har läst  "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande"  rekommenderas att göra det vid tillfälle. Den passar alla, som någon gång har träffat någon kines, alla som har undervisat invandrare, alla som är lite språkintresserade, alla som översätter och alla som har älskat någon gång. Jag ska inte berätta innehållet, men den beskriver världen (mest London då) genom en ung kinesisk flickas ögon och öron. Väldigt fin.

Idag är det en liten paus i regnandet. Eftersom vi inte har något riktigt tak just nu över verandan, så har vi just nu en liten sjö i hallen.  Händige Herrn ligger på taket och försöker få dit sånt där som det ska vara i tak (fuktskydd, isolering, takspånt, tjärpapp, ströläkt, läkt och tegel) medan det är uppehåll. Man kunde valt en lämpligare tidpunkt för takomläggning, men sådana tillfällen duggar det inte tätt av, kan man säga. Det duggar mest annat och inte bara duggar.
Sjön har sjunkit lite, men forfarande kan man simma på stranden.

Själv har jag tagit mig i kragen och börjat fortsätta skrapa på en 1700-talsstol. För många år sedan, medan jag ännu var full av entusiasm och intresserad av gamla möbler och insåg att jag ägde 4 gamla stolar, åkte jag på kurs på Sätergläntan och lärde mig renovera. Stolarna var från min mormorsmors hem men hade blivit övermålade med tjock vit oljefärg på 30-talet till min mors bröllop. Det skulle vara så på den tiden. Men min mor sa alltid att originalfärgen var grön. När jag började skrapa, hittade jag sammanlagt 9 färglager, 7 under det gröna. Stolarna hade alltså en historia långt före min mors inträde i historien. Den understa färgen var ockragul, varför jag målade stolen i den färgen med äggoljetempera. Sedan började jag glatt på nästa stol, som hade lite annat utseende. Den hade bara ett grönt lager men hade blomdekorationer och röda linjer här och där. Jag tror att den stolen är yngre och köptes in när min mor föddes, 1913. Men där tog orken slut, och den blågröna stolen ha stått halvskrapad i många år. Jag visste inte om jag skulle återställa den också i dess originalfärg med blommor och allt eller om jag skulle göra den ockragul som de andra kommer att bli. Nu har jag tänkt färdigt med benäget bistånd av en som kan sånt, och jag fattar ju också, att den tid som återstår av ens liv när man fortfarande orkar skrapa, inte är oändlig. Här gäller det att lägga på ett kol innan man kolar så att säga.

Därför står jag nu i trädgården och skrapar och skjuter med varmluftspistol och försöker att inte göra brännmärken. Under tiden lyssnar jag på sommar. I år har jag varit så kräsen, så jag har stängt av så fort det inte intresserar mig det minsta. Det är ju bara JAG och JAG och JAG hela tiden. Det var det idag också, men jag lyssnade ändå.
Alex Schulman lät oss få ta del av "året som förändrade mitt liv".
"Har ni hört den förut?" hette ett program en gång. Svaret är ja. Men unga pojkar i alla tider har en tendens att tro att de är de enda, som har det svårt, de enda som har haft ett komplicerat förhållande till sin far, de enda som har förlorat en komplicerad far, de enda som har blivit av med sin fru, de enda som super för mycket, de enda som hittat en ny vacker kvinna, de enda som fått barn, de enda som upptäckt att oj, vad det var fint då  etc.etc. och så kan de hålla på att orera om det i 86 minuter.
Inte ett ord om mamman. Jo, att hon kedjerökte. Jag tror att jag skulle bli lite ledsen om mina barn skrev en bok om sin far och inte låtsades om mig eller om de hade ett sommarprogram där fadern omtalades i alla tonarter men inte ett ord om mig... men hon kanske inte är sådan. Inte ett ord om morfadern heller, som jag faktiskt har läst flera böcker av. Bara JAG JAG JAG. Och pappa. Förresten Carl Larssons självbiografi hette "Jag". Har ni läst Karin Larssons?

(Har ni förresten lagt märke till, att allt flera skriver "jag och min kompis", "jag och de andra" etc. Till och med folk som har doktorerat, skriver så utan att blinka. När jag gick i skolan var det nästa dödsstraff på att nämna sig själv först. Jag tycker fortfarande att man inte kan skriva så. Det är lågstadiemässigt.)

I Göran Tunströms självbiografi kan man läsa om en son som älskar sin far över allt annat.  Under den veckan som GKK samarbetade med Tunström, frågade vi lite om hans mor, som då forfarande levde, vilken betydelse hon hade haft för honom.
"Äsch, hon var bara en sån som såg till att man inte frös om händerna och sånt", svarade han.
Ja, det var ju inget att tala om.

Här är stolen, ännu inte färdigskrapad. När den är klar och målad, ska den få ny klädsel, sånt här tyg.