Vad menade jag?
Ni vet, att på Facebook poppar det upp minnen med jämna mellanrum. För två år sedan, för sex år sedan etc.etc. Ibland undrar jag vad jag menade. Varför skrev jag så här? Jag fattar ingenting. Tyckte jag detta var roligt? Varför det? Vad syftar jag på som jag förutsatte att alla jag känner skulle förstå? Det är bara att acceptera, att minnet inte är att lita på. När jag tittar på rubrikerna i min blogg, har jag ingen aning om vad jag skrev om under den rubriken.
Därför ska jag nu göra ett inlägg för min egen skull. Om ett år har jag antagligen glömt varför jag for som en skottpole på tågen under försommaren 2016.
Så här var det.
Den 7 maj var renoveringen så långt kommen så att vi kunde lämna lägenheten ett slag. Visserligen skrek mitt rum efter färg och efter att få sprickorna lagade, men det är ju ingen som ser i sommar. Iväg till Sörbo, där det såddes och inhandlades blommor och armeringsnät, som är ett måste i en sommarstuga.
20 maj ner till Göteborg för att folkdräktssömmerskan skulle komma och övernatta som brukligt har varit de senaste åren. Den 21 följde jag med henne upp till Bohuslän för att paddla havskajak, som sades vara så härligt. Det var det. Vi hörde t.o.m. en tröstergök.
Den 23 ner till Göteborg för att fira vår körledare, som fyllde 80 år. Han har haft Göteborgs Kammarkör i 53 år och jag har varit med i 48. (Snart dags för medalj, men vi brukar inte sådant i våra kretsar.) Den 24 tillbaka till Dalom. Den 27 med tåg och Kinnekulletåget till Lidköping där det var 50-årsjubileum med skultorna. Skulta är man om man har gått på Skara Folkskoleseminarium och blivit småskollärare. Vi är alla pensionerade nu men ser ut som de ungdomar vi är. Barnbarnen står som spön i backen, fast det värsta snacket har avtagit nu när de flesta sådana har tagit studenten eller är allmänt finniga och långhåriga och luktar illa. Dock är vi några stycken som inte har begåvats med några, och vi brukar ibland tala om att vi skulle ha eget bord. Samma gamla minnen avhandlas, men eftersom de har bleknat, så är det alltid lika roligt att höra dem och bli påmind om att det faktiskt har hänt. Det är ju inte så längesedan egentligen, men långbyxor och läppstift var förbjudet när vi skulle ha övningslektioner.
Ner till Göteborg igen och några dagars pustande. Den 1 juni åkte jag upp till Stockholm för att vara med på Stockholm Early Musical Festival 2-6 juni. De firade 15 år, och lika länge har jag längtat efter att kunna åka dit. Men först var det jobbet, som ju liksom inte passade med tiden. Och alltid var det någon konsert i vägen. Sedan ska man bo någonstans och att bo på hotell i 6 nätter i Stockholm passade inte min kassa. Nu ordnade sig plötsligt allting, och jag införskaffade tillsammans med en annan skulta ett festivalpass, så vi kunde gå på allting och hade fasta platser i Tyska kyrkan i Gamla stan.
Vi hann också med att åka till Artipelag. Det var väldigt vackert och då var det dessutom sommar. Googla på det, det är det värt.
Väldigt naturlig pose.
Frestande att putta på ...
Tillbaka till festivalen. Att man kan bli så golvad av musik, eller kanske snarare himlad. Jag menar, jag har ju gjort en del musik i min dag och hört en del. Men det var väl så nära himlen man kan komma utan att vara död. Bara att se och höra Concentus Musicus, som har funnits så länge jag kan minnas, de fanns i verkligheten! Och som de spelade! Utan Harnoncourt visserligen, som opassande nog hade avlidit.
Jag säger bara Marco Beasley. Det var nog bland det vackraste jag hört. En italiensk tenor som såg ut som kommissarie Montalbano. Med luta, teorb, barockgitarr, ärkeluta och tamburin
Sista konserten i Tyska kyrkan spelades in av TV. Den heter "Luther goes Bach". Den som är intresserad av att se ur jag ser ut i profil, kan ta sig en titt. Det var inte den bästa konserten, men den duger. En av mina bekanta (Horace) var också på konserten, och vi hade ett sjå att fixa en selfie på oss utan att han märkte något.
Lika vackert var det utanför kyrkan. Lyckliga alla smarta stockholmare, som får ha det så här vackert.
En del av konserterna var i finska kyrkan, som ligger mittemot slottet. En dag var det förfärligt mycket folk utanför slottet och livgardet och poliser och en kör som sjöng och sjöng och sjöng. Vi förstod att något var på gång, men vem vi än frågade, så svarade de på ryska eller franska. Vi stod kvar en stund och till sist förstod vi. Knugen och Silvia och de andra var på väg till Skansen för att fira 6 juni. Därmed har jag sett alla kungar som har funnits under min livstid, även om det bara var hårtofsen av den här; Gustav V, Gustav VI Adolf och Carl-Gustf. Som om det skulle vara något. Jag har ju hjulat i konseljsalen också.
Sedan åkte jag ner till Göteborg för att vara med på sista konserten med Göteborgs Kammarkör för säsongen. Och dagen därpå upp till Dalarna igen. Och nu ska jag vara här.
Så. Nu ska jag väl komma ihåg det här.