FruDecibel

Idag skulle du ha fyllt 100 år. Det var kanske lika bra att det inte blev något mellan oss två, för då skulle jag ju ha blivit en mycket ung änka, eftersom du dog redan 1998.

Jag upptäckte dig dock inte förrän i filmen "Young at heart", som var en snyftare med Doris Day. Du körde nästan ihjäl dig mot slutet och då veknade hennes hjärta äntligen. Jag hade inte varit så svårflirtad, det kan du vara säker på. Den spelades in 1954, men den hittade nog inte till Svenljunga teaterbiograf förrän 1957.

Alla andra höll på med Elvis och Tommy, men jag föll för dig. Jag hade massor med bilder på väggen bakom dörren, för jag var lite orolig att jag möjligen var en dålig flicka, om jag var förtjust i en mycket äldre skådespelare.

 

Några år tidigare hade du varit i Sverige och bland annat sjungit i Finspångs Folkets park. Det gick inte så bra på den där Sverigeturnén för dig. Du hade med dig den där apan Ava Gardner (vad skulle du med  henne till; hon var ju bara dum, det hade inte jag varit). Hur som helst, jag var ju en liten musikalisk flicka, och kanske skulle någon, t.ex. du, kunna upptäcka mig. När jag satt och spelade Pettersson-Bergers "Sommarsång" drömde jag om att du kom glidande uppför Kyrkogatan i en stor amerikanare, som lustigt nog gick sönder utanför vårt hus. Du kom och ringde på och frågade om hjälp och var du kunde bo, för du ville inte bo på något stort hotell. Nåja, något stort hotell fanns ju inte i Svenljunga, bara ett gammalt, men jag sa på min bästa skolengelska you can stay here. We have an extra room upstairs. Thank you, sa du och så flyttade du in i den lilla enrumslägenheten.

Det var väldigt lyhört i vårt hus, så när jag fortsatte att spela Petterson-Bergers "Sommarsång" så hördes det upp till dig och du kom ner och frågade, vem det var som spelade så vackert.

-It is me, sa jag.

 Sedan tror jag att jag fick följa med upp på ditt rum, och vad som hände där är jag inte säker på att jag ens kunde föreställa mig vid den tiden. men det var nog något underbart och sedan fick jag följa med till Amerika, tror jag. Det skulle stå om oss i Bildjournalen, bredvid artiklarna om Elvis och Tommy.

Något år senare såg jag "Härifrån till evigheten", som nog inte hade haft premiär i Sverige när du sjöng i Finspång. Den fick du ju Oscar för, och sedan gick det bara uppför för dig. Jag tyckte att det var den bästa film jag hade sett.

I skolan skulle vi berätta om den bästa bok vi hade läst, och då ville jag berätta om "Härifrån till evigheten", för den fanns som tjock bok, som jag dock inte orkade läsa. Men det fick jag inte för mamma. Den handlade ju om prostituerade och de kysstes på stranden och så. Det passade sig inte.

Jag minns inte vad jag tog i stället. "Tvillingarna på St. Claire", kanske.

 

Kärleken består, även om du underhöll dig med diverse glada damer. Jag har många skivor och även om jag inte lyssnar så ofta, så väcker de minnen när de spelas. T.ex. när jag kunde urskilja texten på "Love and marriage, love and marriage, go together like a horse and carriage"! Det hade bara varit, visserligen vackra, ljud förut, men nu började jag förstå!  Och "Night and day, you are the one ...."

Länge, länge grunnade jag på vad "Well did you eva'h" betydde (ur High society).

 

Du kom till Sverige en gång till. Men då hade jag inte tillfälle att åka. Jag ångrar nu att jag inte skapade tillfället i alla fall. "Förspillda tillfällen."Men jag hade kanske bara blivit besviken. Du kanske inte hade upptäckt mig nu heller. Du heller.

 

 

 

Min första Sinatra-skiva.

då känner jag mig inte hemma. Fy för att umgås med sådana som jag.  Vad är det för fel på oss då, skulle jag säga om någon annan sa det. När folk skojar om att det bara är 70-åringar i publiken, då blir jag arg. Vad är det för fel på 70-åringar?  Ja, något fel måste det ju vara eftersom vi straffas med högre skatt. t.ex.Själv har jag undvikit allt vad pensionärföreningar heter, för jag tycker inte att jag har något behov av att umgås med den åldersgruppen.  Än så länge har jag fullt upp med musikfolk  och bokmänniskor i olika storlekar, åldrar och genrer.

 

I alla fall inte umgås med så många på en gång. Det blir så definitivt. Här sitter vi alla som har livet bakom oss och försöker hålla modet uppe ändå. Det går mycket bättre i blandade församlingar. Där kan man stundvis tro att man själv är lika ung och vacker och rolig som omgivningen.

En i taget går bra. Men 300 pensionärer som jag inte känner, nej huvva. Jag vet att man inte ska sitta och vänta på att någon ska prata med en, så därför försökte jag inleda några artighetssamtal. Bl.a. frågade jag om programmet för våren, trots att jag verkligen inte tänker följa med på studieresa till Angered. Jag fick veta att de hade gjort en längre resa till Polen i våras. Polen? Skulle jag berätta, att jag också varit i Polen och nästan omkommit av den 38-gradiga värmen? Nej, varför skulle någon vara intresserad av det? Jag teg.

 

 Anledningen till denna utsvävning var att jag för någon vecka sedan dristade mig till att gå på ett pubquiz, som föreningen ordnade. Quiz är ju skojigt, åtminstone när man vinner. Och det gjorde vi. Bord 1718 var en av två vinnare och jag vann utlagstävlingen. Jag hade lärt mig taktiken av "På spåret", att man ska ha handen på nödbromsen. Priset var en trisslott, som skulle delas ut på månadsmötet idag. Därför trotsade jag det horisontella regnet och åkte till Sjömanskyrkan i Göteborg, där jag aldrig har varit förut, där mötet skulle hållas.

Den storståtliga vinstutlämningen till quizvinnaren glömdes bort, så jag fick försynt fråga efter min vinst.

-Hade jag inte fått den?

-Nej, skulle få den idag.

Jaha, då fick jag den till slut. Ingen vinst förstås; det var ju självklart.

Jag fick också tillfälle att höra på en oliiiiiidligt spännande utläggning om Peter Haryssons teaterliv. Han är tydligen numera nästan granne med mig. Kontentan av det var att Ingmar Bergman var en elak djävel. Som om vi inte visste.

 

Ja, man ska kunna berätta. Annars har säkert alla haft intressanta liv och elaka djävlar i sina liv, om bara någon ville lyssna.

 

Leonardo da Vinci, 77.