Finalement, madame Decibel en France!
Visserligen kunde man också få vinet på posten, men hur kul är det jämfört med att åka till Frankrike och hämta det?
Lyckligtvis hittade vi ett nytt glatt vänlag, som mer än gärna gjorde oss sällskap.
Vår vingård låg på ett så litet ställe så det nästan inte syns på kartan; St. Vallerin i närheten av en liten stad, Buxy, som ligger mitt i skarven på kartan, så den är också svår att se. Michel-Andreotti var namnet på själva vingården. Jag valde det utan att veta någonting; möjligen tänkte jag på Aldo Moro av någon anledning. Andreotti låter ju lite italienskt trots allt. Nu när vi har varit där inser vi, att det där med hyrd vinrad egentligen var alldeles onödigt. Det är en utmärkt affärsidé för dem som har hittat på det i Sverige, men det går lika bra att dundra ner och knacka på och höra om man kan få komma in och prova och köpa. Men utan den hade vi dock inte vetat om att det låg inom möjligheternas ram överhuvudtaget.
Nuförtiden har varenda unge rest överallt för att inte tala om alla vuxna. Själv har jag inte rest så mycket, bara en del med Kammarkören, och Händige Herrn och jag har inte gjort någon resa sedan 1977, när vi tågluffade i Skottland. Vi hann inte ens med någon bröllopsresa, för då skulle man släpa på en ofödd Åsna också, så det blev inte av.
Men alla ni som far till Frankrike stup i kvarten, ni vet ju hur fantastiskt det är, så det behöver jag inte orda om. Försommaren var full kan man lugnt säga. Gull- och blåregnet regnade ymnigt och rapsfälten bågnade och vinfälten klättrade nästan upp till himlen och allting var så där osannolikt vackert.
Frankrike är annars fullt av små lustiga madamer, som har hotell.
-Jaså, vill ni ha rum? OK, men jag ska bara iväg en stund först.
Efter en timmas väntan tillsammans med två andra rumsaspiranter gav vi upp den damen. Rundvandring följde i den lilla staden, som hette Wissembourg. Ytterligare ett stängt hotell upptäcktes, men en fransk dam råkade komma förbi. Det visade sig vara hotellmadamen, som hade glömt något som hon skulle hämta.
-Klart ni ska få rum. Kliv in och känn er som hemma. Här är nycklarna och där är vin och vatten. Vi ses i morgon till frukost.
Alla hotell har sina lustigheter och nu började jag på rent Lottenskt manér att fotografera sådana. Här en toalett för små behov.
Vem vet, inte jag, att det här är spolknappen.
Och det här är toaletten som på ett märkligt sätt suser og bruser, för att tala danska. Det är egentligen en liten film, men en sådan klarar jag inte av att lägga in. Men när man spolar, ormar sig toalettringen runt, runt ett par varv och blir samtidigt rengjord. Glömde att kolla vad som händer om man sitter kvar. Jag var så fascinerad av ormandet. Ibland finns de också med en display på behållaren, där det kan stå "Setzen Sie sich bitte" och "Trocken Sie sich, bitte". Beklagar att det inte blev så roligt här, men kom och hälsa på mig inom tusen år, så ska ni få se filmen.
Fler besynnerliga saker: På det här lilla hotellet ingick en gårdskarl, som kl 7 på morgonen visslade på en bit som var ett körstycke av dansken Per Nörgård, "Jeg har en fornimmelse av". Det tyckte jag var märkligt.
Hotellet Sesam, som öppnades för oss. Det hette faktiskt "Zum Schneckehiesel" trots att det (sedan 1919) ligger i Frankrike.
Eftersom det var påsktider, var hela Frankrike, eller åtminstone hotellen och restaurangerna insvepta i rosa, gul och grön tyll. Kan den bildade läsarkåren upplysa mig om vad tyllen symboliserar?
Påskhararna och äggen trängdes i trädgårdarna och diverse konstnärliga installationer fick man också njuta av.
Påskpynt
Det allra lustigaste boendet hittade vi i Buxy, ganska nära resans mål. På stapplande frangelska hörde vi oss för om något ställe att bo på. När vi hade travat dit var ägarinnan redan i full färd med att göra i ordning rummen. Télégraphe jungle. Det visade sig vara en second hand-antikaffär med millioner prylar inklusive katt. Bilderna får tala:
Katten råkade jag vid ett tillfälle kalla för "le gateau", varvid den franska damen genast rättade mig och sa "le chat". Senare slog jag upp vad gateau betyder på franska, och nu talar vi inte mer om det. Men på spanska heter det i alla fall "el gato." Jag kan ju inte hjälpa att jag är så internationell.
Målet för resan, besöket på vingården klarades av på mindre än en timme. Vi fick i alla fall träffa Arlette, studera vintankar, tunnor, druvplockningsmaskiner och så provsmaka vinerna. Jag skiljde mig från gänget genom att inte tycka att det röda var så där förfärligt gott. (Jag har redan ändrat mig.) Det vita hade jag däremot inga som helst problem med. Huvudsaken var ju ändå att Händige Herrn var förtjust och det var han. Både i vinet och druvplockningstraktorn.
Arlette Andreotti i vinvisartagen.
Mysiga matsalen?
På långfredagen vaknade vi i Moseldalen och fann, att alla affärer var stängda, för så hade regeringen bestämt, enligt en man som tittade ut. Synd, för en del av gänget hade tänkt att köpa Moselvin.
-Vin? Inga problem. Det får man sälja. Men inga stolar och kuddar etc.
Han hämtade nyckeln och låste upp affären.
Sålunda blev jag för första gången i mitt liv, lite sur le pickalûrve (auf dem Pickalurf?) redan tidigt på långfredagsmorgon.
Till sist ett konstverk i Mulhouse, Åsnehus. Man eller åtminstone han tar sig för pannan. Pannan han sitter på är från Asea i Västerås. Här kan man tala om muskler av stål. Jag tyckte han var en riktig snyggo.
Snipp snapp snût, så var Frankrikeresan slût.
När seklet var halvgammalt ...
Redan på den tiden fanns det språkresor. Tre veckor i England kostade ungefär 1400 kr, lite dyrare om det var på något fashionabelt ställe. Vi hade råd att skicka mig till Cliftonville i England.
Både mina föräldrar och jag trodde att det var fokus på just språket. Jag insåg ganska snabbt, att alla inte hade samma fokus.
Visst visste väl jag redan då, att det inte var så, att det inte spelade någon roll hur man såg ut, bara man var snäll. Ändå hoppades man ju. Men, insåg jag snart, tuperat sprayat hår, höga klackar och görsvart eyeliner, det var det som smällde högst. Och naturligtvis skulle man blåsa ut röken elegant och se uttråkad ut och dricka rejält.
På en språkkurs dåförtiden delades man in efter språkkunskaper och ålder. Det sa de i alla fall. Jag är inte helt säker på att det bara var det, eller egentligen är jag helt säker på att det fanns andra, osynliga indelningsfaktorer. Jag minns två killar, som skulle bli läkare. De fick gå i den bästa gruppen. Vad vet jag, de var kanske jättesmarta. De hade i alla fall fina göteborgsnamn. I Göteborg ska man heta Ekman eller Broström etc. fast de hette inte just så.
En annan kille var inte speciellt snygg, men han gick på Lundsberg, så han kunde göra som han ville, trodde han. Han blev populär, men blev nästan hemskickad.
En tjej var mer än lovligt ovacker och helt fel klädd, ja hon såg faktiskt ut att vara lite resursmässigt underprivilegierad, och jag tänkte på mitt altruistiska sätt, att hon kanske kunde behöva en kompis. Döm om min förvåning när de där två jättesnygga blivande läkarkillarna, som inte hette Ekman eller Broström, pratade mycket med henne och SÅG henne redan från början, verkligen. Min världsbild rubbades. När jag tittade i deltagarlistan, återställdes den dock. Hon hade ett adligt namn.
Lärarna bestod dels av språklärare från Sverige, dels av engelska Oxford- och Cambridgestudenter. En skulle bli skådespelare, en körde motorcykel (jag tror att jag åkte med en gång och nästan ramlade av) och den tredje fick mitt hjärta att banka alldeles väldigt. Hans hjärta bankade dock åt ett helt annat håll, åt en alldaglig tjej (enligt min ringa mening alltså) som hette Guje. Så det var bara att bita ihop. Eftersom jag inte drack någonting på den tiden, kunde jag inte heller dränka mina sorger.
Såvitt jag minns, gick jag på disco för första gången i mitt liv i Cliftonville. Den låten som spelades den sommaren var "I've told every little star" med Linda Scott. Å, vad jag gillade den! (Jag var förresten på disco för andra gången i mitt liv igår. Ett gay-disco. Jag har ingen aning om vad de spelade men starkt var det.)
Här är fotot på alla deltagare i kursen i Cliftonville. Jag är helylletjejen med konstig frisyr trea från höger i andra raden bakifrån. De andra får ni själva gissa på.
När jag nu efter 40 år googlar och letar på Facebook ser jag att den snygge som inte hette Ekman är död (ja, han blev läkare); en annan som kunde varit av intresse blev matematikprofessor och tycks också ha dött; den engelske studenten som fick mitt hjärta att banka alldeles förgäves har jag hittat på Facebook. Han ser ut att vara välbehållen, om än i 73-årsåldern. Jag funderar på om jag skall skicka ett meddelande. Förmodligen är det Olle Adolphsons "Sign. Karlsson-Evig vår" och "Helga Andersson" som inspirerar mig, fast jag är ju inte någon Karlsson med karlssonska behov. En bra låt, lyssna på den.
Det blir väl lätt så att man bläddrar i det förflutna eftersom det är svårt att bläddra i framtiden. Jag tycker faktiskt att det är intressant att känna till folks öden. Är jag otillbörligt nyfiken?
Det var väl rätt bra att det inte gick som man ville alla gånger. Tänk bara vad man hade missat då. Nej, det törs jag inte tänka på.
Med all säkerhet hade jag t.ex. inte kommit på gay-disco.
