Jag skall förvåna mig
Detta är uppdraget i min kompositions- och arrangeringskurs till nästa gång.
Jag tycker i och för sig att jag förvånar mig hela tiden. Och jag tycks ständigt förvåna även min omgivning. En viss mig närstående Händig Herr blir alltid lika förvånad över saker jag gör eller inte gör. Ska du aldrig lära dig, säger han alltid med den djupaste förvåning kombinerat med en illa dold irritation. Ändå säger han lika ofta "Vem är förvånad" när jag åter har misslyckats med någonting.
Nej, vissa saker går inte att lära sig, trots att jag verkligen anstränger mig. Jag kan inte lära mig att ställa skorna i t.ex. skohyllan. De enstaka gånger jag gör det, kan jag inte hitta dem där, för belysningen är undermålig just i skohylletrakten.
Jag kan inte hitta mina glasögon alltsomoftast. Den egenheten delar jag dock med många. Jag har försett mig med 4-5 par för att jag alltid ska hitta något, men de tycks alla hitta säkra ställen att gömma sig på. Jag blir alltid lika förvånad när jag hittar något jag letar efter. Regeln är att det jag letar efter inte ska finnas där jag tror förrän 5:e gången jag letar, ja, ni känner säkert igen det.
Men allra mest förvånar jag mig över att jag aldrig lär mig att förutse människor. Plötsligt vänder allting och man förstår inte längre någonting. Har jag varit dum? Ja, uppenbarligen. Men hur? Jag får inget veta. Jag får klampa omkring i ovissheten och försöka överleva ändå.
"Försök hellre och va sund och skaffa dig en hund", (ur mitt poesialbum) tänker jag på. Ja, det verkar vara en idé. Men jag är ju inte så förtjust i hundar. Det skulle förvåna mig om jag skaffade hund.
Många i min omgivning har förvånats sig över att jag vid min ålder anmäler mig till än den ena kursen efter den andra. Vinkurser (Vad ska du ha alla poäng till?)
(Ja, vad fan tror du? Ska jag ligga i soffan och spela Wordfeud i stället? Det gör jag så det räcker ändå. Vilka sysslesättningar är godkända då när man är en sån som jag?)
Och nu en 7,5 poängs kompositions- och arrangeringskurs på Ingesund, vilken jagar upp mig halv fem på morgonen för en tågresa på 3½ timma varannan vecka, vilket innebär byte i metropolen Kil. Efter två timmar på tu man hand med en duktig lärare, blir jag körd tillbaka till stationen och en lika lång resa hem.
Min kompositionslärare har skrivit en dikt, som jag trodde var Alf Henrikssons, för den var i den stilen.Den var rolig. Men nej, det var hans verk. Det är den jag ska tonsätta nu och det är nu jag ska förvåna mig.
Detta är dock faktiskt lättare sagt än gjort. Uppväxt och fostrad i koralträsket, har jag svårt att få till andra klanger. Ackorden sitter liksom i händerna och de undviker automatiskt tersfördubblingar och parallella kvinter. Inte heller har jag någon praktisk erfarenhet av mer än att sjunga kör och spela cello i en orkester, om än ganska många år. Det är ju lite begränsande. I notskrivningsprogrammet Sibelius kan man dock botanisera och lyssna till nya klanger. Jag är lite förtjust i harpa, glasharmonika och klockspel. Men att bestämma sig? Och i vilken ända ska jag börja? Jag drar i alla ändar på en gång.
Eller ska jag skriva en körkomposition? Nej, det lockar mig faktiskt inte. Ingen kör skulle ändå sjunga den, allraminst den jag sjunger i. Dessutom har jag ju redan skrivit ett fint stycke, som kören tyvärr aldrig får tillfälle att sjunga.
Så eftersom nyskriven musik oftast är predestinerad för den digitala byrålådan, kan man ju ta i och välja några sällsynta instrument. Kanske Wagner-tuba och engelskt horn och champagnekorkpistol? Säkert skulle det förvåna någon, åtminstone mig.
Idag har jag köpt ett stickmönster till en poncho, för jag håller på att frysa ryggslutet av mig både nu och då. Eftersom det var längesedan jag stickade, jag ser lite dåligt, jag måste komponera något förvånande, leta efter skorna och glasögonen, jag förstår inte underförstådda stickmönster, så skulle det förvåna mig om den blir färdig någon gång.
Följ den spännande fortsättningen!
När jag var så här gammal, ville jag bli dirigent.
Men jag förstod av mig själv att det inte skulle gå, för brösten skulle sitta i vägen.
När jag sa det till de vuxna, var det ingen som sa emot mig.
Här hängde mina Dame Edna läsglasögon. Vem är förvånad över att de inte syntes?
Det blev så tydligt
Jag bestämde mig för att gå på Seniormässan i Göteborg, som äger rum just nu. Egentligen var det väl inte så lockande, men enligt pressen skulle det finnas ett företag som ordnade tandvårdresor till Budapest. Det ville jag gärna undersöka. Jag har olyckligtvis lite för få tänder kvar på ena sidan, och jag håller inte med regeringarna om att pensionärer inte behöver ha några tänder längre bak än fjärde tanden. Försäkringskassan ger inga bidrag för titanskruvar längre bak. Det finns ju barnmatsburkar.
Jag ville också titta på den stora fotoutställningen med temat "Livet som pensionär". Jag hade skickat in ett foto.
Den stora utställningen bestod av 6 foton; dock inte mitt.
Så kul har jag.
Ok, det är smällar man får ta. Var var nu Budapeststället? Där skulle finnas en svensk tandläkare, vilket ju skulle vara utmärkt, eftersom min ungerska är begränsad, särskilt med munnen full av skruvar och muttrar. Då kan man ju inte ens muttra på svenska.
Det fanns inte. Bara en massa resebolag, köpa hus i Spanien och Turkiet, Fonus ifall man tänkte dö, stödstrumpor, Närhälsa och Folkpartiet.
Det blev så tydligt. Det går att tjäna pengar på gamla. Man kallar det bara guldkant, så går vi på det. Och så är ju hela livet egentligen.
Jag gick därifrån. Köpte inte ens några stödstrumpor.
Kände mig som en barnunge när jag skuttade ut bland rollatorerna.
Det var väl inte min grej, helt enkelt.
