Svindlande höjder
Nej, det var inte den jag läste inatt. Men jag drömde att jag tappade en rund Lisebergskanin (Kronjuvelerna) nedför en jättehög terass när jag var på språkresa i England och försökte få på mig en tröja för vi skulle på utflykt (Enid Blyton) och hur i all världen skulle jag få hem tre jättetavlor som jag köpt och varför var värdinnan arg på mig. Nej, drömmar är inte så konstiga ibland, om man kommer ihåg vad man sett på TV och läst.
Jag har läst två svenska deckare på ett par dagar och även om jag läste till kl 5 i natt, så var det inte för att den var så bra, utan för att jag inte kunde somna och gjorde jag det någon liten kort stund så vaknade jag genast och hade drömt så där konstigt som man gör.
Båda två är skrivna av kvinnor som har samma vackra förnamn. Den ena har Sveriges fulaste efternamn, den andras efternamn kommer mig att tänka på komministern hemma i Svenljunga som alltid la till en vokal.
-Herrene vare mede edere. Amene.
Jag tycker inte så mycket om när man märker att " nu ska jag skriva miljö" och så kommer det en massa uppräkningar om mjäll på kragen och regnblänk på gatan. Är det sådant man lär sig på skrivarkurser?
När jag var liten märkte jag absolut ingenting sånt. Som jag älskade Enid Blytons böcker! Vilka underbara jular när man fick ligga i soffan och äta knäck och läsa mysterieböckerna och Fem-böckerna för att inte tala om Tvillingarna på S:t Claire. Aldrig föll det mig in att Enid Blyton inte var den vänliga person som hon borde vara för att skriva så härliga böcker för barn.
Filmen om henne gav en helt annan bild av författarinnan. Se den inte, om ni vill ha kvar illusionen. Dock är hon ett fenomen. Trots gammalmodigheterna i böckerna säljer hon fortfarande 8 miljoner böcker varje år.
Ur Wikipedia:
Böckerna är mycket präglade av sin tid, särskilt titlarna från 1950-talet, och har kritiserats för att återspegla negativa stereotyper om kön, ras och klass. Detta har postumt blivit så besvärande att det oftast censureras i moderna översättningar och även engelskspråkiga nyutgivningar. I Fem stoppar spöktåget (Five go off to camp) används exempelvis uttrycket "svart som en nigger med sot". Annat som betraktats som tveksamt ur ett nutida etiskt perspektiv är referenserna till slavar och kroppsbestraffning. Blytons synsätt kritiserades redan under hennes livstid. En förläggare avvisade en berättelse från henne år 1960, bland annat med motiveringen "Det finns en svag men oattraktivt anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är 'utländska'... och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet. "
Tänk, vad man inte visste och inte märkte. Men härligt var det.
Jag har läst två svenska deckare på ett par dagar och även om jag läste till kl 5 i natt, så var det inte för att den var så bra, utan för att jag inte kunde somna och gjorde jag det någon liten kort stund så vaknade jag genast och hade drömt så där konstigt som man gör.
Båda två är skrivna av kvinnor som har samma vackra förnamn. Den ena har Sveriges fulaste efternamn, den andras efternamn kommer mig att tänka på komministern hemma i Svenljunga som alltid la till en vokal.
-Herrene vare mede edere. Amene.
Jag tycker inte så mycket om när man märker att " nu ska jag skriva miljö" och så kommer det en massa uppräkningar om mjäll på kragen och regnblänk på gatan. Är det sådant man lär sig på skrivarkurser?
När jag var liten märkte jag absolut ingenting sånt. Som jag älskade Enid Blytons böcker! Vilka underbara jular när man fick ligga i soffan och äta knäck och läsa mysterieböckerna och Fem-böckerna för att inte tala om Tvillingarna på S:t Claire. Aldrig föll det mig in att Enid Blyton inte var den vänliga person som hon borde vara för att skriva så härliga böcker för barn.
Filmen om henne gav en helt annan bild av författarinnan. Se den inte, om ni vill ha kvar illusionen. Dock är hon ett fenomen. Trots gammalmodigheterna i böckerna säljer hon fortfarande 8 miljoner böcker varje år.
Ur Wikipedia:
Böckerna är mycket präglade av sin tid, särskilt titlarna från 1950-talet, och har kritiserats för att återspegla negativa stereotyper om kön, ras och klass. Detta har postumt blivit så besvärande att det oftast censureras i moderna översättningar och även engelskspråkiga nyutgivningar. I Fem stoppar spöktåget (Five go off to camp) används exempelvis uttrycket "svart som en nigger med sot". Annat som betraktats som tveksamt ur ett nutida etiskt perspektiv är referenserna till slavar och kroppsbestraffning. Blytons synsätt kritiserades redan under hennes livstid. En förläggare avvisade en berättelse från henne år 1960, bland annat med motiveringen "Det finns en svag men oattraktivt anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är 'utländska'... och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet. "
Tänk, vad man inte visste och inte märkte. Men härligt var det.
Kommentarer
Trackback
