FruDecibel

"En schweizisk forskare har kommit på ett sätt som gör att ens röst i allmänna val räknas proportionellt mindre ju äldre man blir. " (Citat ur Bodil Malmstens blogg http://finistere.se)
Jag känner vinddraget från ättestupan.
Där finns också en artikel om hur Japan ser på sin proppen Orvar eller sitt köttberg. De har samma befolkningsobalans som Europa. Den är på franska för den som orkar. Kvintessensen (det är väl ett roligt ord!) är att "det sa va gôtt att leva".
Jag tror, som Bodil Malmsten, att man borde varit japan.

Men så här kan man alltså göra. Jag råkade läsa ett blogginlägg av Ullah, som gjorde att jag helt enkelt var tvungen att sno idén. På det sättet kunde jag dessutom skjuta upp itutagandet med min hemtenta (redogör kort för Västergötlands kristnande och diskutera landskapets roll i formeringen av det medeltida svenska kungariket) en stund.
Jag kunde dock inte begränsa mig till ett ord, utan ibland blev det flera, som ville vara med.

• Arbetslös; Avundsjuk; Absolut(gehör)ist
• B- Bloggare; Brylépuddingälskare 
• C- Cellist; Cyniker; Countertenorfan
• D- Datanörd
• E- Esprit d’escalierare
• F- Frank Sinatra-fan
• G- Grallimatiker
• H- Hexameterharvare; Humörflexare; Händig Herrfru
•  I- Illistig; inlineägare
• J- Jumboplatsare (näst sist i Tjejvasan t.ex)
• K- Korist; Köttberg (def. av 40-talister enligt Nuder)
• L- Lattetante; leta-efter-saker-tante
• M- Medioker musikvetare (fast jag försöker dölja det)
• N- Naffemamma; Nakenbadare (till stor förskräckelse för dagens pryda ungdom)
• O- Orvar
• P- Propp; Persiljeglömmare
• Q- Quinna
• R- Renässansmusikälskare
• S- Solidarisk skeptiker; semikolonälskare
• T- Tålig; Tyst
• U- Underskattad
• V- Vankelmodig
• X- Xantippig
• Y- Yllet-katalogsuktare
• Z- Zappaklappare (var på Zappakonsert 1972?)
• Å- Åsnemamma,
• Ä- Ärlig när det passar
• Ö- Övertalig

Nåja, lycklig är väl att ta i, men annars blev det ingen allitteration. Men visst blir man lite uppspelt.  Idag var det dags för det första samlade repet av Mozarts Requiem, med full orkester, kör och solister. I morgon konsert. Alla i Uddevallatrakten kan fördriva morgondagens afton med att åhöra detta evenemang.
Som jag har sagt förut, så måste Mozart ha ångrat alla tråkiga cellostämmor han skrivit och på dödsbädden beslutat sig för att äntligen ge cellisterna något att bita i. Efter 4 timmars repetition är man inte bara lomhörd utan också lite mör.
Blåsarna var som jag hoppades, mer eller mindre proffs allihop.  De gjorde en stark insats. Jag var lite orolig, för en annan gång har jag varit med i Uddevalla och sjungit en märklig opera och den gången lät blåsarna ungefär så här. Nu överdrev jag lite igen, men jag tycker den här snutten är så fruktansvärt rolig, så jag ville gärna ha med den. ( Samtidigt skickar jag en kollegial medlidandets tanke till blåsläraren i Örebro. Jag kan se honom framför mig, helt uppgiven: "Spela hur fan ni vill".)
Nåväl, vi spelade så gott vi kunde och när blåsarna blåser på kan man nog påstå att vi har medvind och det är inte så konstigt att man blir lite lomhörd på ena örat. Inga plexiglasskivor emellan oss inte, våra öron får stå ut (sic!).
Dirigenten är en kvinna, som inte en enda gång sa att det var bra. Då kan man fundera på om hon menar att det är dåligt, men inte så dåligt att det måste ställas in; att det är bra, men det behöver man inte säga för det kan vi väl begripa ändå.  Ja, man sparar ju lite tid på att varken tjata om det ena eller andra.
På resan upp till Uddevalla diskuterade vi varför människan har fått förmåga till musik. Alltså, man behöver ju inte musiken för att överleva rent biologiskt. Man behöver jaga, samla nötter och hämta vatten och det där andra ni vet, så att släktet fortlever. Men inte behöver man kunna skriva någon h-mollmässa eller blåsa Nattens drottnings aria på näsflöjt?  Några förslag?

När livet tar paus och blir som pastor Janssons påse, tomt och innehållslöst, händer det att jag i brist på företagsamhet och o-brist på pekuniära bekymmer, fyller den med frenetiskt patiensläggande, på datorn naturligtvis. Och då har jag upptäckt, att livet är som en patiens. Eller skulle kunna vara. Harpan heter den enda jag kan Antingen går den upp eller gör den inte det. Om den går upp, så kräks hela kortleken ut sin förträfflighet, den väller fram och tillbaka tills alla korten har fått göra sina bågar, tackat för applåderna, ev. kastat konfetti och slutligen lagt sig till ro. Det påminner mig om alla människor som är så himla bra och självgoda, som tackar för obefintliga applåder hela tiden.
Om allting går åt helvete, vilket påminner mig om något annat, kan man däremot med ett enda klick få upp en ny omgång, andra kort och andra förutsättningar.!!! Vilken möjlighet!

Tänk om det vore så i livet. Med ett enda klick får man en ny chans i livet, alla misstag plånas ut, allting ligger framför en som otrampad mark…allt är åter möjligt. En extra finess finns i Vista-versionen. När man har kört fast och allt ser mörkt och hopplöst ut och man känner sig färdig att lämna in, då kan man med ett klick få en LEDTRÅD! När man klickar på ordet ledtråd, blir det en aura runt det kort, som går att flytta på. Man ser ljuset, vilket innebär, att patiensen kan gå vidare. (Tänk, om man kunde klicka på något i livet för att få veta vad som är det rätta att göra eller vem som är den rätte att välja. Vad skönt det vore, att inte alltid behöva skylla sig själv för allting som händer eller inte händer, utan att alltid ha gjort det rätta!)

Sexorna börjar söka sig till sjuorna etc, ässen triumferar högst upp och kungarna vill till hålen, förstås, och damerna lägger sig gärna ovanpå, om de inte ligger och trycker i någon hög. Då kan de sabotera hela patiensen. (Varför heter det kung förresten, men inte drottning utan dam?) Åttorna tycks alltid vara ovanligt många, men de brukar lugna ner sig till slut och alla hittar sin plats. Det blir ett fasligt flyttande hit och dit, och av och till går patiensen (livet) som smort.

Ibland förbiser man dock någonting. Och då har patiensen en fördel framför livet! Man kan ångra sig och göra draget ogjort. Hur många gånger har man inte önskat just det? ”Om jag bara inte …”(Minns ni filmen ”Shortcuts”?)

 Patiens betyder tålamod….jag är nog förutbestämd för denna sysselsättning. Och härmed överlämnar jag med krampaktig hand detta ämne till alla präster, som redan har använt påsmetaforen i sina predikningar.

           

I veckan har jag varit på spaning efter den tid som flytt. Jag tillbringade några dagar i Skara, officiellt tillkallad för att hjälpa en rolig släkting av med dataoskulden. Det gick bra, kan jag tala om. På 60-talet bodde jag tre år i Skara. Först gick jag två år på Skara folkskoleseminarium (grundat 1842), som bara utbildade småskolelärarinnor. Sedan var jag kvar ett år som musiklhandledare på seminariet. Jag har aldrig haft så bra lön som då, 1600 kr i månaden, och jag bodde i en omodern rivningslägenhet med kakelugn och is på toaletten.
Skolan ligger kvar, men seminariet är nedlagt sedan länge och det är nu SLU. Jag har inte varit inne i huset sedan 1967, men nu fick jag lov att hälsa på.
Så här i backspelgeln kan man se, att utbildningen också var rätt så medeltida. Rektorn, som hade 13 barn, tillät inte långbyxor. Lärarna fick inte säga du till oss utan det var fröken Larsson hit och fröken Karlsson dit. Och fröken Mattson. Och när jag blev ombedd att stanna kvar ett år till och vara musiklärare, så fick jag lägga tillbaka titlarna med mina kamrater i den årskurseren som var efter mig. Jag fick alltså också säga fröken Rosenkvist och fröken Landerholm.
Alla flickor som gick på seminariet kallades "Skultor". Vi var mycket populära hos de värnpliktiga i Skövde, som ibland skickade en buss för att hämta ett lass flickor till sina fester. En gång var jag med på festen hos T2 . Det betydde officiellt "Terräng", men vi  visste nog bättre. Det var sådana soldater som hade plattfot och hemorrojder och inte fick vara på t.ex. P4.
Nu när det har gått ett liv, undrar jag vad jag gjorde på den skolan. Jag kände mig något udda bland alla giftaslystna 20-åringar med setjumper och virkad krage som åkte hem till fästmannen vareviga vecka. Jag hade varken fästman eller virkad krage. Mina största triumfer firade jag på scenen som spexskrivare och som den ständige ackompanjatören. En triumf, som jag inte är så stolt över längre var när vi lyckades parodiera en handledare så elakt så hon gick hem. Jag tänker alltid på henne när när jag kör förbi Skara och vattentornet  dyker upp. De har vissa gemensamma drag.

Jag är kanske orättvis mot medeltiden. Det var nog egentligen en bra tid, inte alls mörk och efterbliven.

För intresserade skultor publicerar jag här några exter- och interiörer från det som en gång var vår skola.

Samma kvinna, ny flöjt,  nytt stycke. Idag hade hon en vit flöjt och spelade Ciss, H Ciss, H i undergången till centralen. Kan det vara en av romerna från Meros Camping som det var ett Uppdrag granskning om ikväll? Fast det verkar otroligt ändå, men jag vet för lite. Gubbarna sitter på Avenym och spelar dragspel och trumpet. Det lät faktiskt som någon slags musik.
Idag hade jag tre uppgifter. Köpa skosnören till Händige herrn och hämta ett brev och en sak till som jag har glömt. Jag lyckades med detta. Saken som jag glömde har jag fortfarande inte kommit på, för när jag kom hem med skosnörena hade jag fått ett argt brev från A-kassan . "Vid genomgång av blablablabla har vi funnit att du INTE uppfyller kraven för en ny ersättningsperiod." Det var bara att pinna iväg ut igen till AF och fråga vad är detta? Jag har blivit lovad aktivitetsgaranti när dagarna går ut. En timmas väntan i väntrummet, varvid jag hann lära mig varför arbetarrörelsen hade så svårt att få fäste i det mörka Mark. Det var riktigt intressant.  Efter ett antal långsamma datorknappningar av tant AF, så visade det sig att jag får aktivitetsstöd i alla fall.

AF-tant: Men du måste komma in den 3 januari.
Jag: Men då är jag inte hemma.
AF-tant: Jag tror inte att du får lov att åka bort, för då står du inte till arbetsmarknadens förfogande. Jag ska gå och fråga. (Paus) Nej du får inte åka bort, men de kan ansöka om att få ta ledigt utan ersättning ett par dagar om du vill.

Suck. Stelbenta monster.Ingen vill ha en trefaldig lärare med ca 303 extra akademiska poäng och 5 månader kvar till pensionen. Ändå skulle jag inte få åka till Dalarna över jul.....
Det är klart att jag åker. Jag tar ju med mig dator så att jag kan se alla tjänster som kommer att erbjudas mig.Vad ska jag bli? Stylist för behövande akademiska herrar vore något. Undrar om det kan löna sig?

 I morgon ska jag i alla fall åka till Skara och lära en dataoskuld.att inte vara det längre. Det ska nog gå bra. Lönen blir saffransglass och den kan inte Akassan ta ifrån mig.

I Brunnsparken i Göteborg satt idag mitt på dagen en gammal, utländsk kvinna på marken, invirad i filtar och sjalar och blåste på en vanlig blockflöjt. Två toner blåste hon, D, C, D, C om och om igen. Att hon aldrig hållit i en blockflöjt var lätt att se. Jag tänkte nästan sätta mig ner bredvid henne och lära henne "Köp varm korv".
 Men nej, det är klart att jag inte tänkte. Istället tänkte jag: Ingen kvinna sätter sig frivilligt i Brunnsparken och tutar i en flöjt när det är kallt och ruskigt väder.
 Jag tittade efter de tiggarhallickar, som antagligen placerat henne där.  Förmodligen är det en äkta man eller en son eller båda, som har satt ut frugan eller mamman för att tjäna pengar medan de själva sitter på cafe och dricker kaffe.
Jag blomkvistade lite diskret och efter en stund dök det upp två manspersoner, som såg ut att vilja titta bort mig. De lyckades. Jag hoppade på vagnen. Jag skulle vilja blomkvista mer. Och ta hand om männen och hänga upp dem i deras...slipsar.

är förutom en gammal romersk kejsare också en opera av G.F. Händel som för tillfället ges på Göteborgsoperan. Har ni inte sett den än, så lär ni inte hinna göra det heller, för det är snart slutsjunget. Denne Julius uppträder alltså i barockkläder, sjunger på italienska, som väl är snarlikt latin i alla fall (jfr Marlon Brandos Julius och andra amerikanska romare, som bräker på amerikanska, bääää). Rollen sjungs av en äkta countertenor. För den som inte brukar umgås med sådana, kan jag meddela att en sådan sjunger i altläge, fast det låter mycket vackrare än vad det skulle göra om en alt. Tycker jag alltså.
För säkerhets skull publicerades en helsidesannons i GP om den engelske countertenoren, att han inte alls var kastrerad.

Jag är fullkomligt galen i countertenorer. Jag skulle lätt kunna gripas av hysteri och hänga bakom sceningången för en skymt, ungefär som när Robertino var i Borås och jag nästan blev tagen av polisen. Min idol bland countertenorer är Andreas Scholl. Han var dessvärre inte med i denna uppsättning, men han finns på You Tube. Här är en länk med ett känt stycke med min favoritcountertenor, så får ni tycka vad ni vill. Jag gläder mig åt att denna vecka kanske ha startat Andreas Scholl fan-club i Göteborg...

Jag är inte så ofta på operan av ekonomiska skäl, ändå kände jag denna afton till min stora förvåning igen stora delar av publiken. Aldrig har jag haft så många bekanta där. Det var hejsan hit och dit och glada tillrop. Det hör ju till att man diskuterar hur det låter, och här fick jag höra allehanda uppfattningar, inte alls samstämmiga.

"Vad fint det låter", sa den pensionerade altviolinisten", som själv suttit i orkester"graven" (tack Keri) i många år. "Så skönt att slippa det evinnerliga suckandet i stråkarna som Harnoncourt och de där alltid gör på sina inspelningar."

"Det märks ju att de inte kan spela sånt här", sa den gamle bildade basen. "Det sägs, att det tog tre repetitioner, innan orkestern kunde ställa om".

Den pensionerade altviolinisten kompis kom bort efter första akten, och då fick jag ta hans plats, som var lite bättre än min egen på tredje raden.

Hur tyckte jag då? Egentligen är det inte så intressant. Det beror precis på vilka referensramar man har. Jag har flera stycken. Om jag jämför utifrån vår stråkensemble, så låter det himmelskt, rent och fint. Alla spelade fiss och ingen spelade fel repris. Och om man jämför orkestern med sig själv som den brukar låta, så var det skitsnyggt. Roligt att höra teorber och barockgitarr, som faktiskt gick igenom orkesterbullermattan.
Men jag tycker mycket om Harnoncourt och Ton Koopman och de andra barockpojkarna också.  Och när man nu har vant sig vid barockstämning, så låter det faktiskt lite mindre uttrycksfullt att spela i 440 hz.

Sen är det ju så, att en operakör inte kan sjunga barockt, hur fina kläder den än har på sig. Samma sak gäller de flesta solister. De är skolade i den klassiska skolan, och den innefattar inte så ofta barockinterpretation. I alla fall är det svårt att göra om sin ena röst till den andra. Ändå tyckte jag, som har svårt för sopraner, att Cleopatrasopranen var musikaliskt  mycket njutbar. Det var inte heller svårt att tänka sig henne som Cleopatra. Jag har sett en Metropolitan-Papagena, som var 20 kg för tjock och 20 år för gammal. Då behövs det starkare förtrollning än Mozarts musik.
Den pensionerade altviolinisten viskade vid ett tillfälle till mig, när Julius höll på som bäst nere på scenen:

IDAG LÄGGS DET NER MER PENGAR PÅ SILIKONBRÖST OCH VIAGRA ÄN ALZHEIMERFORSKNING,  SÅ OM 30 ÅR SITTER VI DÄR MED JÄTTEPATTAR OCH STÅKUK MEN INGEN MINNS VARFÖR.

Mitt hem är fyllt av små elaka tomteväsen. De flyttar på mina saker ideligen. Jag får ägna en stor del av mina dagar att leta efter nämnda saker. Sju gånger kan jag leta på ett ställe utan att hitta det jag söker, den åttonde gången ligger den där, som om den inte har gjort annat. Men det är naturligtvis den lille elake tomten som har spelat mig ett spratt igen.

Jag har också många saker att hålla reda på. Allting i detta hem är nämligen mina saker, som jag har ansvaret för, utom pipan, tobaken och gitarrerna (jo, en är min). Senast vi flyttade var 1981 och därför har naturliga saneringsperioder saknats. Jag vacklar mellan önskan att ha ett minimalistisk, obduktionssalsmässigt hem och att ha ett med vackra saker, som påminner mig om livet som har varit hittills. Än kommer den ena och säger "mamma, du har för många saker". Än kommer den andra och utropar: "Å, vad härligt det är att komma till ett hem där man ser att folk lever!!!!"
Ja, det är ett multimalistisk hem som jag bor i.

När jag har varit ute i något ärende är de illistiga tomtarna som mest på alerten. Om jag har köpt något, är det borta när jag hängt av mig jackan. T.o. m. maten försvann en stund en gång.  När jag diskar, försvinner diskborsten ur min hand. Om jag städar någonstans med en trasa, får jag leta efter trasan hela tiden. Notväskan med körnoterna rör jag aldrig i veckan, eftersom notpapprena då försvinner in i mystiska hörn och vrår. Ändå har jag aldrig noterna vid nästa repetition. Jädrans tomtar!

 Så förgår mina dagar, och det är ju verkligen tur att jag inte har något arbete. Jag försöker förklara för mig själv, att det är för att jag har ett sådant rörligt intellekt, så att jag i tanken redan är någon helt annanstans när jag utför en handling. Då fastnar inte den handlingen i arbetsminnet och raderas genast ut av nya tankar.

Min kamp mot tomtarna har i alla fall resulterat i att jag numera hittar några saker nästan jämt.
Jag hittar:

• Mina nycklar, för dem har jag kedjat fast i väskan, som alltid hänger på en krok

• Veven till Moraklockan. Ligger i ett skåp, där min mor alltid hade den.

Ja, sen var det kanske inte mer. Men jag jobbar på det.

Nyss var det bokmässa och jag köpte en present till Händige Herrn. Så fort jag kom hem, hade tomtarna bort den.  Jag la den ändå på en plats som var lätt att hitta för mig utan att direkt synas. Men det  var som förgjort.

Jag har funderat mycket på detta som människor ibland lite slarvigt kallar "slarv". Vad är slarv? Jag känner mig inte slarvig, för jag ägnar mycket tid och möda åt att hålla reda på tingen. Men  tomtarna och tingen  är emot mig. Många tycker det  är roligt när jag har slarvat bort något (igen! Att du aldrig lär dig!), men jag kan faktiskt numera hålla mig för skratt, även om jag raljerar nu.
Händige Herrns present är återfunnen med hjälp av ett medium i Luleå, som kommer att blogga om detta så småningom, men inte förrän i kväll, för Händige Herrn läser den bloggen, men inte denna!

Är man student i Göteborg får man gå på konserthuskonserter för 80 kr. Annars går jag sällan dit, eftersom det är ännu billigare och ofta roligare konserter på Artisten, som vår Musikhögskola kallas.
Men i afton råkade jag hamna på London Philharmonic. Det var skojigt. Studenter får kanske inte de allra förnämsta platserna, så det var väl därför jag satt 3 meter från 8 kontrabasar. Vi blev riktigt tjenis efter ett par pianokonserter och symfonier. Jag kallade de närmaste för Nigel, John, James och George. Några bleckblåsare, som skymtade bakom pingvinskörten, hette säkert Gordon, och så Charlie, Bill och Tom, förstås.

Dirigenten såg rent rysk ut, vilket inte var så konstigt eftersom han var ryss.Han kallades visst Roffe Svensson  i Stockholm, för ingen kunde säga hans namn. Jag såg bara några grå, vildvuxna hårtestar då och då.

Det första stycket var emellertid bara för stråkar, "Metamorphosen" av Richard Strauss. Det var mycket suggestivt med mörka stråkar länge i början. Så småningom kommer altfiolerna in. De låter alltid som om de sitter i en garderob och spelar, tycker jag. De borde komma ut.
 Allting var mycket stämningsfullt och stycket avslutades med ett par ackord i pianissississimo med långa, andäktiga  pauser emellan.

Då nös publiken.

Inte hela publiken förstås, fast det skulle varit ganska skojigt, om dirigenten vände sig om och slog in en unison nysning.
Det andra stycket var en pianokonsert för vänster hand. Handen satt på en pianist, som även hade en högerhand. Den var den enda jag såg, under flygeln , för den hade han hängandes mellan benen. Inte flygeln alltså. Han måste ha blivit trött i handen. Någon borde skriva en högerhandskonsert också, så det blir rättvist.

Sista stycket var en rejäl symfoni som varade en timme. Där sågades det som aldrig förr. Det var många kvinnor i orkestern och från min utsiktsstol såg man en del kvinnliga, delvis nakna cellister bakifrån. Violinister har det mycket bättre, för de får ha sin stråkarm ut mot publiken. En naken stråkarm är mycket vacker om den sitter på en vältränad kvinna. En cellist har vibratoarmen ut mot publiken. Det är inte vackert när fläsket dallrar, och jag tycker att det borde vara lag på att cellister har ärm, åtminstone på den ena armen. Männen är inget problem för mig, för de är ju alltid väl förpackade i sina pingvinfodral.
Jag kände mig som ett med orkestern, kanske för att jag satt så nära, kanske för att jag vet hur det känns. Svårigheterna är desamma i stora Londonorkestern som i vårt lilla Cappella.... fast inte så hörbara,  tihi. Det är mänskligt att fela, men de felar faktiskt nästan ohörbart. De är nästan omänskliga. Som Nigel, John, James och George.