FruDecibel

Ibland blir det en liten paus på denna blogg. Det beror på att jag helst bara vill skriva skojiga saker här. När jag måste skriva om tråkiga, t.ex. Högsbo Stadsdelsförvaltnings bristande intelligens och handlingsförmåga, då skriver jag på Lunarstorm, för där vågar jag kalla saker för deras rätta namn. Det har varit mycket av dem varan på sistone, vilket har gjort att jag ännu inte har fått någon A-kassa. Och det är ju inte särskilt roligt. Enligt många är stadsdelen Högsbo känt för att ha den sämsta personalpolitiken i Göteborg, och det vill inte säga lite, för den har en hel del goda medtävlare.
Knät går i alla fall åt rätt håll vad beträffar ledbandsskadan, som jag fick i augusti. Hur långt knät kommer att gå vet jag inte än, men jag har tränat varje dag i två månader, så jag har varit ganska flitig. Nu måste jag sluta med vattengympan och koncentrera mig på gymträning, säger farbror sjukgymnasten. Lite tråkigt, för vattnet gick och blev 32 grader varmt och det var min själ härligt.
Om Fysikens träningslokal tycker jag. Den är inrymd i Televerkets gamla lokaler vid Kaserntorget i Göteborg. Huset är K-märkt och det får inte sättas upp ens ett litet självlysande reklamblad för kafét. En jättesal där maskiner står på rad under tunga jugendlampor och valv.
En salig blandning av människor, ja ni vet hur de ser ut. De som lyfter tunga saker är roligast. De ser ibland ut som om de är inne i ett transliknande bönetillstånd, med knäppta händer och stirrande blick. Själv ser jag inte så rolig ut, bara lite småtrist. Det ser jag när jag lyfter några småhantlar, för då står man framför spegeln. Stor T-shirt, säckiga lånade byxor och en resignerad kroppshållning. Den ska få sig en omgång, så att man skulle kunna tro att jag är glad som en lärka sedan. Jag jobbar måttligt hårt men mycket flitigt. Ska jag bli invalid, så ska det då inte bero på mig. Musiken är tyvärr inte K-märkt, möjligen är den sub-k-märkt, men jag vet inte vilka subkulturer den kommer ifrån. Idag försökte jag vara häftig och stoppa in hörlurar i gåmaskinen. Jaja, i uttaget förstås. Men det var inget som föll mig på örat.
I stället kom jag att tänka på Magnus Uggla. Kanske är han ämne för en akademisk uppsats? Jag kan just inga av hans låtar, men när Fula gubbar var populär, tänkte jag på, hur präglad man ändå är av sin barndom. När han var en liten uggelunge satt han antagligen under flygeln när mamma sångpedagogen hade sina elever. Trots försöken att vara enfant terrible (vilket jag dock tror att han lyckats med i andra avseenden) är han hårt präglad av den klassiska ackordföljden tonika-subdominant-dominant. och så parallelltonarten och så tillbaka till tonikan. Samma mönster var det när vi sjöng en låt om honom av honom i barockstil på Rondo i Göteborg för ett par år sedan.
Idag gick jag till Mc Donalds (billigt kaffe) efter väl förättad träning och precis när jag tänkte gå, skulle de spela en låt av Ugglan. Jag stannade kvar för att pröva min teori. Tyvärr hörde jag inte riktigt texten, för ungdjävlarna skrek, men det kan ha varit den nya Pärlor för svin. Det visade sig att jag hade rätt. Samma mönster men med ett djärvt krumsprång, nämligen subdominantens subdominant på ett ackord. Ja la ner ämnet "Ackordföljder i Magnus Ugglas musik 1975-2007". Jag tror uppsatsen skulle bli för kort.
Sedan gick jag lite på stan för att se om det fanns något jag inte ville ha. Det fanns det. Väldigt mycket fanns det. Tyvärr fanns det en sak som jag ville ha. Jag är beroende av att ha en väska där man kan sätta fast nyckelknippan, som annars gärna vill dra sig undan. Jag hittade en väldigt snygg för 1850 kr. .... suck. Det måste väl finnas folk som köper väskor för flera tusen, men jag känner då ingen.
I morgon börjar december och då blir det livaktigt på konsertfronten. Idag är det 30 november, en högstidsdag för min bostadsrättsförening. Den heter Karl XII.

Så var det gjort. Aldrig mer Mamma Mu. Idag blev föreställningen dock väldigt lyckad och det var trevliga barn och trevliga föräldrar och biblioteksmänniskor var där från både regionen och från andra bibliotek, och vi kan få hur mycket jobb vi vill! Inom rimliga gränser förstås. Men allting hänger nu på om jag får ha kvar det här som bisyssla för A-kassan. Annars får vi lägga ner detta behjärtansvärda projekt. Och så förstås måste vi hitta en annan sagofigur än Mamma Mu, som jag kan vara medan "Lilla farbrorn" byter om till  "Den lilla lilla gumman". Kan jag få några förslag? Om det nu är någon som läser denna blogg förstås. Man kan ju undra.
För att ni riktigt ska förstå hur behjärtansvärt det är att hitta på en annan figur till mig, publicerar jag en bild på Mamma Mu som hon tagit sig ut på föreställningarna.

Höjden av lycka är det för mig när jag får vara ensam i sopranstämman och sjunga gammal musik eller Stenhammar (I Seraillets have) eller Alfvén (Stämning) eller vad som helst. En förstasopran och en andra - perfekt. Vi matchade resten av kören lätt som en plätt.
Det är faktiskt inte klokt  vilka decibelltal två sopraner i högt läge kan åstadkomma. Ja, gissa varför jag heter som jag gör.
Antagligen tillfrisknar sopranstämman snart och så var det slut på det roliga. Och säkert blir jag sjuk som straff, bara för jag gladdes åt att alla var sjuka idag.
Den 1 december kommer Eric Ericsson till körerna i Göteborg. Det blir julafton kan jag tala om för den, som inte känner till världsnamnen i körvärlden. Och det är då vi ska sjunga den gammla klassiska körmusiken, som vi faktiskt inte sjunger så ofta.
Det sägs att vi ska ha en julkonsert tillsammans med Soundtrack of our lives. Det låter konstigt. Jag hoppas det är fel.

Rubriken är tillkommen för att ge en aning om min teatragiska bredd. Efter succén med Knallehistorien i Kinna, http://mobil.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=34007&a=917368&lid=puff_917368&lpos=rubrik
skulle detta succéartade teatersällskap ha fest. Och alla måste, hör och häpna, klä ut sig. Jag har inte varit på maskerad sedan 1954, när jag var prinsessa, så jag tyckte det kunde vara lämpligt att vara prins denna gång. Nej, så enkelt var det inte. Vi råkar ha en renässanskostym i vårt hus, visserligen är den 7 nr. för stor för mig, men det skulle nog gå. Men det var inte heller den enda anledningen. Ungefär 1965 höll jag och min bästa vän på att skriva spex, förutom att vi försökte utbilda oss till lärare. För min del gick spexförfattadet bättre. Vi skrev då ett litet skådespel som hette "Prins Hamlet" efter en idé av Wiliam Shakespeare. Det var faktiskt väldigt roligt. Varför inte uppföra det igen med oförberedda skådespelare, som får tio minuters förberedelse och manus i hand? Jag var kanske inte riktigt så tänd på idén till att börja med, men äsch då, så himla noga är det väl inte, tänkte jag sedan.
Vi tänkte ut vilka personer som vi skulle behöva. En liten komplikation var, att alla ju redan var utklädda till något helt annat, förutom Ofelia och prins Hamlet, som hade tänkt ut detta. Sålunda fick man se Hiawatha som Hamlets fader, Morticia ur familjen Addams som drottningen=Hamlets moder och Nils Holgersson som Hamlets farbror och en, jag vet inte vad, Modesty Blase kanske, som spöket.
Ofelia försäkrade att alla kunde de melodier som ingick. De var ju så vanliga. Sköna Helena, När månen vandrar, Det var en lördagsaften och Jag är inte riktigt som andra jag. Så var emellertid inte fallet, utan många nya melodier komponerades i stunden. Det gjorde dock ingenting.

Men mottagandet blev kanske något svalt kände vi när vi höll på som bäst. Och när eftertankens kranka blekhet gjorde entré, insåg vi, att publiken inte kände till Hamlet och hans historia, vilket kom som en fullkomlig överraskning för Ofelia, som hade initierat tilltaget. Ett teatersällskap, som inte kände till Hamlet! Ofattbart!

Jag tycker kanske inte att det är så ofattbart ändå. Shakespeare är en klassmarkör. Och varför skulle t.ex. en mattläggare i Kinna veta vem han är?  Man kan ju tycka att det är roligt att spela teater ändå.
Nåja, ganska roligt blev det väl. Men det hade blivit roligare om alla hade läst om Hamlet i skolan.
På tisdag väntar nya utmaningar. Då är det dags för Mamma Mus avskedsföreställning. Muuuuuh!