Mozarteffekten

Först tänkte jag skriva "-defekten", men så elak ska jag inte vara redan i rubriken.

Det händer ju ibland att jag mejlar till folk lite högre upp på det sociala kapitalets stege. Jag har ju förut berättat om vad Go'kvällproducenten svarade när jag undrade om inte umeborna kunde läsa lika bra som stockholmarna.
En annan gång mejlade jag till en P2-pratare som sa: "Lyssna till sopranens höga C, vad fantastiskt det är" eller något sådant. Det var bara det att det inte var höga C, utan A. Inte så viktigt kanske, men ska man nu prata om vad tonerna heter, så ska man inte säga fel. Den gången svarade P2-prataren "Ja, jag vet inte vad som tog åt mig. Konstigt att ingen mer  hörde det." Helt OK. Man kan snurra till det.
Likt änglarna på julnatten, som trumpetade ut det glada budskapet, meddelade en annan P2-radiopratare, i ett för övrigt mycket njutbart program, följande:
"Jag har läst om en undersökning, där man konstaterade att man blir mer koncentrerad och får ökad intelligens om man lyssnar på Mozart."
Jag mejlade genast min avvikande uppfattning och fick ett svar som var späckat med hävisningar till undersökningar, som han hade läst och diskuterat med sina vänner vid universitetet i Umeå. Skulle inte det vara vetenskapligt?

Detta är på väg att bli en faktoid, ungefär som att vikingarna hade horn på sina hjälmar. I korthet gick undersökningen ut på att se om studenter kunde lista ut hur ett hopvikt papper som man klippt i  skulle se ut, om man vek upp det. Om de fick lyssna på Mozart i 20 minuter strax före, så blev de intelligentare och kunde därmed lättare lista ut ur  papperet skulle se ut, enligt undersökningen.
Denna gjordes i början på 90-talet och har fått mycket kritik under åren. Det hävdas att den inte är vetenskaplig, eftersom andra som har gjort samma undersökning inte har fått samma resultat. Ingen Mozarteffekt har uppstått.
Man kan fråga sig vem det är som vill att det ska finnas en Mozarteffekt och också av vilken anledning. (Det går ju att göra bra affärer på att sälja skivor till människor som vill bli intelligentare.)
Tyvärr gjordes ingen undersökning för att se om det fanns en Haydneffekt, en Beethoveneffekt eller en Schuberteffekt, men efteråt har det konstaterats att en viss kortvarig effekt troligen uppstår av vilken lämplig musik som helst, lugnande tal eller högläsning. Så vill ni bli ena riktiga baddare på att gissa hur ett hopknycklat sönderklippt papper ska se ut när man knycklar upp det, lyssna till någon lagom komplicerad klassisk musik.
Mozartkonfekten  är mer påtaglig och ger bevisad effekt runt armar och hals.

Men det här tycker jag är roligt.

LISZT EFFECT:
Child speaks rapidly and extravagantly, but never really says anything important.

BRUCKNER EFFECT:
Child speaks very slowly and repeats himself frequently. Gains reputation for profundity.

WAGNER EFFECT:
Child becomes a megalomaniac. May eventually marry his sister.

MAHLER EFFECT:
Child continually screams - at great length and volume - that he's dying.

SCHOENBERG EFFECT:
Child never repeats a word until he's used all the other words in his vocabulary. Sometimes talks backwards.



Mozarteffekt? Mössan i alla fall effektuerad av Åsnan.

...åt denna underbara karl.....

Den som läser Åsnan, förstår att jag nu tvingat henne att lära mig lägga in sånt här också. Det fick bli en favorit här också. Jag är ohyggligt svag för countertenorer, och Andreas Scholl är definitivt en som jag gärna skulle ta med mig till en öde ö.
Årsmötet för Andeas Scholl fan club kommer snart att äga rum och vi två som är med tycker att antalet medlemmar är fullt tillräckligt.






Vilken soppa

I det här huset har vi alltid kämpat om soppa eller inte soppa. Jag tycker att man kan äta soppa då och då om inte annat för att det kan bli ganska billigt. Händige Herrn tycker inte att soppa är riktig mat. Misstänker att det är ett svenskt herrtyckande som härstammar från den motsträviga landsbygden i Dalarna.
Min kokkonst är väl inte något jag vill stoltsera med, men jag kan faktiskt laga mat, oftast i alla fall, även om det händer att jag  glömmer någon ingrediens, persiljan eller saltet eller så. De första 20 åren var konversationen alltid den samma.

Jag: "Var det gott?"
H.H: "Det går väl i."

Och det oavsett vad jag hade lagat.
Jag uttryckte blygsamt under årens lopp , att det vore roligt att få lite spontanberöm när man har ansträngt sig.
"Det går ju inte att vara spontan för du frågar ju alltid."

Nåja, så småningom har det krupit ut små halvkvädna visor, att "det här var ju inte så dumt" etc., och de sista tio åren har det hänt både nu och då. Men aldrig för en soppa.

Inte förrän idag. Jag var strängt upptagen med att ordna min ikonvägg, som det snart kommer en blogg om, men var tvungen att bryta för att slänga ihop något. Det blev tomatsoppa.

HH: "Det här var en ovanligt lyckad soppa!"

Nu funderar jag på om det är mina uppfostringsmetoder som har gett resultat eller om det är det faktum att HH i höstas var i Italien på tjänsteresa och för första gången kom i direktkontakt med den matkulturen.

Egentligen spelar det ingen roll. Här är receptet på den lyckade soppan:

1 burk krossade tomater
1 burk vatten
1 paket bacon
1 grönsaksbuljongtärning
några gamla småtomater som ligger och skramlar
lite citronsaft
lite flytande honung
1 skvätt vispgrädde
Baconet steker man förstås i småbitar, tomaterna skär man itu.

Serveras med lite Créme Fraische, men persilja behövs inte...

Ja, det var det hele. Det räcker till en som äter mycket och en som äter lite och så blir det en skvätt kvar.
En på det hela taget lyckad soppa!


Att göra soppa är en konst

Tjo vad det blev konstigt




Denna bild finns i en modekatalog, jag säger inte vilken, som dimper ned i brevlådan och vars skapare vill få oss att se ut som -jag finner inga ord. (Dr. Kotte skulle säkert kunna fylla i något lämpligt här.)  Den här trenden att ha sju skjortor och tre kjolar över långbyxor och kalsingar passar inte mig så bra. Dessutom har jag aldrig haft råd att köpa sju, inte ens två, skjortor på en gång, inte i den affären åtminstone.
Det fanns en tid när jag försökte ekipera mig lite chict i den här butiken, men den perioden fick ett abrupt slut när jag såg alla mina komvuxkolleger iklädda likadana färgstarka klädtrasor på en studiedag. Tillverkaren skriker ju formligen ut sitt varumärke, vilket naturligtvis är meningen. Den kören vill jag inte skrika med i längre.
Jag kan försäkra läsarna att de inte ska behöva se mig i ovanstående dress. De flesta av er kommer inte att behöva se mig överhuvudtaget. Jag kan inte heller spela på instrumentet som modellen håller i. Håller? Håller man ett dragspel (durspel?), även om det inte är ett modernt och tungt, med en hand? Ni ser väl att den andra armen hänger rakt ner och inte når fram till det andra handtaget. Spela går definitivt inte med en hand. Och varför står hon då och ickehåller ett slags dragspel i en trädgård? Tror folk att folk är så dumma så att folk köper det?  Svaret är förmodligen ja.

Jag brukar inte bry mig om hur mannekängerna står och går och hänger vare sig de är i Kina eller bakom lagårn. Men när de gör som på den här bilden hetsar jag upp mig lite.
Det finns en sak till som förundrar mig. Även om det är en fin färg, varför har hon en gul sjal bakom vänsterbenet? Är det den hon håller med vänsterhanden? Varför?
Fast det är klart. Dragspelet kanske vilar på en stol, som är bortphotoshoppad.
Kanske finns det någon dragspelare bland läsarna, som kan verifiera eller vederlägga min skarpsynta iaktagelse?



Vävkonstuppkomst

När jag var liten, var jag dum. Jag var dum ganska länge. Möjligen var jag lite lurig redan då, men det är egentligen inget försvar. Min omgivning var mer eller mindre misogyn (kvinnohatande) och schartauansk. Därför visste jag redan från mycket späda år, att pojkar var bättre än flickor. Jag minns att jag sa en gång när vi hade gäster, att jag helst skulle vilja bli dirigent, men det gick ju inte eftersom brösten skulle sitta ivägen. Ingen sa emot mig, vilket jag naturligtvis tolkade som att det var rätt uppfattat.
Senare när jag gick i realskolan, ungefär motsvarande 8: an nu, försökte jag ivrigt övertyga fysikläraren, att det var fullkomligt onödigt att ha en fysiktenta, i alla fall för oss flickor, för vi skulle ju ändå bara steka köttbullar i framtiden. Det är möjligt att jag verkligen trodde det, för jag kunde faktiskt inte tänka mig att jag skulle duga till någonting. Jag var ju flicka. Men det kan också hända, att jag hittade på vad som helst för att slippa. Nåväl, fysiktentan gick nog ganska bra och köttbullar har det inte blivit så många sedan. Dem gör Händige Herrn.

Eftersom Göteborgs stad inte heller tyckte att jag dög till någonting, har jag nu i ett par år ägnat mig åt att studera, inte fysik, men annat skojigt. Nu har jag kommit till "Genus i historien", en avancerad kurs, som det heter nuförtiden, som jag måste göra om jag ska kunna skriva den skojiga uppsatsen om kycklingarna sedan. Ambitiös som jag är, har jag redan börjat läsa i en av kursböckerna.
Och trots att man vet eller anar vad som sagts om kvinnor under århundradenas lopp, blir man UPPRÖRD när man får så mycket serverat på samma fat.
Jag måste bara återge några godbitar, som ni dessvärre antagligen kommer att känna igen.

"När vi också måste tillstå att kvinnan är en andligen
och kroppsligen underutvecklad man, så är faktum,
 att hon är mycket mindre benägen till förbrytelser än han,
och att hon är ojämförligt mer älskvärd,
 vilket tusenfalt ersätter hennes brist på intellektuell begåvning."
Cesare Lombroso 1894

Varför kvinnan avbildas som en sfinx av männen, ha flera orsaker.
Hon är ofattlig, emedan hennes själ är rudimentär;
hon tänker med magen, levern och livmodern.
Hennes omdömen äro dikterade av intressen och passioner,
av hunger och könsdrift;
 hon gör slutledningar efter väderleken och månskiftena.
August Strindberg i Blå Boken

Vad det gäller den individuella naturen är kvinnan dålig och ofullgången
ty den aktiva kraften i den manliga säden
strävar efter skapandet av en perfekt likhet i det maskulina könet,
medan skapandet av kvinnan kommer ur en defekt i den aktiva kraften
 eller från någon materiell indisposition,
eller från någon yttre påverkan,
som den sydliga vinden, när den är fuktig.

Tomas av Aquino



I boken jag läser, skriver Yvonne Hirdman så här.

"I en uppsats från 1931 tillåter sig Freud emellertid en chevaleresk fundering över kvinnors möjliga bidrag till civilisationen trots allt. När hon till sin skam upptäcker sitt "sår", det hjälplöst kastrerade könet, fylls hon av en sådan blygsel, att hon börjar fläta samman sitt pubeshår. Därmed, föreslår han, uppstod vävkonsten."

Det var helt nytt för mig.

Vad jag inte begriper, är hur man kan tro på någonting, som dessa herrar har sagt i andra sammanhang? Freud läses ju fortfarande för att inte tala om Luther och guden Strindberg hyllar vi dagligen. Och fortfarande finns det en och annan misogyn, som tycker sig ha rätt att bestämma över kvinnors liv och leverne.
Möjligen är jag fortfarande dum. Jag förstår inte.

Och kanske är det den sydliga, fuktiga vindens fel, att jag inte blev dirigent.






Dalai lama i Nöbbelöv

För en tid sedan fick den uppmärksamme läsaren veta, att jag vunnit en återkomst till Hipp hipp-gänget i Lund. Här stod det, för den som var mindre uppmärksam.
Det var ingen föreställning idag utan ett samtal mellan publiken och Anders Jansson och Johan Wester. Ändå tilldelades vi i publiken återigen varsin historisk person. Jag blev den här:



Isadora Duncan. Jag försökte tänka mig in i mitt kulturella kapital som världsberömd dansös, men det gick dåligt. Hon var grym mot herrelösa katter och det har jag svårt att tänka mig att vara. Inte heller brukar jag åka sportbil med mina schalar viftandes efter så att de fastnar i hjulet och jag bryter nacken. För säkerhets skull har jag slarvat bort båda mina schalar, så det ska inte kunna hända.

Nå, det var mindre viktigt. Dock fanns det en liten talong på våra historiska utnämningar där vi fick skriva dels en fråga, dels varifrån vi kom och lämna till Anders och Johan, om vad som helst, om Hipp hipp, Itzak, Tiffany, Morgan Pålsson etc. Eller helt vanliga frågor. Det är nästan omöjligt att komma ihåg dem, och återgivna förlorar de mycket, men jag kan försäkra att vi tjöt av skratt, i synnerhet vissa.

Behöver ni någon hjälp? Jesus från Lomma.
Har Tiffany någon syster? Heliga Birgitta från Eslöv.
Kommer Kajan och Tiffany att få ihop det? Karl XII från Domsten
Varför har Itzak ett svenskt efternamn (Schenström) när han har invandrat från Ungern? Adolf Hitler från Hjärup.
Vilket parti röstar Kajan på? Tycho Brahe i Sjöbo.
Vem vinner På spåret? Fidel Castro från Hurva. Etc.

Så höll de på i över en timme. Sedan lottade de ut en resa till humorfestivalen i Edinburgh men den vann inte Isadora Duncan från Göteborg, inte heller hennes sällskap Duke Ellington från Halmstad.

Sedan fick de som ville ha autografer ställa sig i kö. Jag ville ju egentligen bara ha bilder till min blogg, men jag fick ju låtsas att jag också ville ha autografer. Man fick också anmäla sig till deras statistregister, och det kunde Isadora inte motstå. Hon har ju staterat i både Fantomen på operan, Julkalendern, De drabbade, Anderssons älskarinna, Fotbollsgubbar och Gynekologen från Askim, så hon är ju rutinerad. Herrarna Hipp påstod att de redan hade tittat på statistbilderna som tagits och av dem att döma skulle nästa projekt bli en skräckfilm.
Men det tror jag inte på. Det var nog bara som de sa för att vara roliga.


Här väntar jag lite tufft på min tur.



Det där kortet blir bra.



Och titta här, vilken öm blick Johan Wester ger mig. Jag tolkar den som:
 "Du ska absolut vara med i nästa projekt. Vi skräddarsyr det efter dig".
Någon annan tolkning?
Fotograf var Duke Ellington från Halmstad.

Äntligen?

Om kvällarna chattar jag då och då med en medelålders person av manskön. Senast blev jag av honom anklagad för att bara blogga om storstadsproblem, ointressanta för en man stadigt förankrad upp till knäna i den västgötska myllan. Jag förnekade givetvis denna härskartekniska förminskning av mitt bloggande, samtidigt som jag försökte fundera ut vad som skiljer storstadsproblem ifrån andra mänskliga problem....rekryteringen till  kriminella gäng förstås. Men det ämnet har jag verkligen inte ägnat mig så mycket åt. Det visade sig sedan att han inte uppfattat att det var mitt bloggande vi diskuterade. Till yttermera visso visade det sig att han inte alls läser min blogg, utan han hade bara råkat komma åt genvägen.

"Till min man om han kunde läsa" hette ett inlägg på bokmässan för några år sedan, av Ulrika Knutsson. Det handlade om att män inte läser böcker längre. Jag tror att det är samma sak med bloggar. Det är kvinnor som skriver, kvinnor som läser, kvinnor som kommenterar med några få (lysande förstås) undantag varav Peter Englund är ett.  Själv läser jag fem kvinnliga bloggare och två manliga. Vilka läser mig? En kvalificerad gissning är att det är 99 % kvinnor och 1  man. Om någon man tycker att jag har fel, så meddela mig.
Jag har bloggat i 9 år, fast först var det uteslutande på Lunarstorm. Där kan man se hur många och vilka som har läst ens bloggar. Jag ser, att mina farhågor besannas.
Det är också intressant att se vilka bloggrubriker som lockat flest läsare under åren. Några exempel:

Gallspyning 21 ggr
Läkare utan hyfs 21
Intervju med mig själv 21
Min relation till Ingmar Bergman 20
Den smala och magra eviga tonåringen, 24
Skitungar 26
Inte för sent 32
Jag har talat i radio. 28
Mässemassa 27
Carolas tänder 33
Prostituerad datapedagog 32
Den pinsamma storleken 39
Porrsida 35
Porrnovell 36

Det är också intressant att se vilka av dessa som lockat allra flest. Ändå handlade de inte ett dugg om det man förväntade sig, och nu minns jag inte ens hur jag tänkte. Många måste emellertid ha blivit besvikna.

Sällan bloggar jag om storstadsproblem. Jag tycker man har nog med sina egna och dem, som andra människor ställer till med. Roliga saker som relativt sällan händer på västgötaslätten kan vara att t.ex berätta att  idag mötte jag fru Mankell på gatan. Jag blir alltid lite avundsjuk på henne för alla intressanta samtal hon måste ha med sin man. Han kan bevisligen både läsa och skriva. Ett lysande undantag till.
Förresten gick vi i samma skola för 100 år sedan, undantaget och jag.



Nu försöker vi få Peter Englund att blogga från Akademin. Vad kan de ha för problem där? Någon som alltid kommer försent? Någon som inte säger hej? Någon som har A-kassa och är bitter för det? Någon som inte tycker om ärtsoppa? Låt oss ÄNTLIGEN få en blogg inifrån!!!!


Jag minns alla mina...

...tandläkare, (11 st) och hur de brukade ta i mig,  slita i min mun, bända och skrapa, spänna metallband och dra, råttsvansfila och bedöva, borra och blåsa, spruta och luta sig med all sin tyngd mot min underläpp, invikt över en hörntand, rotfyllt och krona och klave, lutat sig mot huvudstödet där några av mina hårstrån hänger ut och hur  ont det gör!!!!
Jag har säkert upplevt det mesta i tandläkarplågeväg utom implantat, fast det var nära en gång. Hundratusen kronor har jag säkert i min mun. Det skulle kunna bli en smärtornas bok fullt i klass med Bodil Malmstens litanior.

Man kan nog påstå att jag har haft otur med mina tandläkare. Värst av alla har de kvinnliga varit, konstigt nog. Vi kvinnor är ju så bra annars.Från den senaste flydde jag i panik sedan hon brutalt meddelat mig att hon skulle rusta upp min mun för 40 000 kr. Då kom jag till den senaste i raden. Han är rätt så lomhörd och glömsk. Han glömde skicka in en förhandsprövning och när han äntligen fick in den så gick den inte igenom för att arbetet redan var gjort. Nu har han i och för sig glömt att ta betalt för det också, och jag tänker inte påminna honom.

Idag var jag kallad. Jag tror faktiskt att tandläkare kallar folk i den takten de behöver pengar till den nya båten eller en ny liten golfbil. Han började orera om en ny krona, men då spände jag ögonen i honom och sa högt och tydligt:
-Jag har egentligen inte alls råd att komma hit, så här ska göras så lite som möjligt.
-Oj då, sa han. Men han hade hittat ett litet hål.
-Vad skulle det kosta, röt jag.
Han började räkna i huvudet...mummel mummel....
-Med studentrabatt, röt jag vidare, för han är nämligen en av de få som ger 25 % rabatt åt studenter, och det är som ni förstår en starkt bidragande orsak till att mina universitetspoäng ökar hela tiden.
Tills slut hade han hummat färdigt och sa 375 kr.
-Ok då, sa jag. Sedan började han fråga vad jag läste och om jag fick studielån (!) eller studiebidrag(!) och om jag hade betalat mina studielån och det måste man ju göra när man var 50, så det hade jag. Det hade inte han. Han hade 50 000 kvar. Han hade tydligen fått uppskov, för han hade deklarerat underskott!!! Han är nästan lika gammal som jag och har inte tjänat så mycket så att han har kunnat betala sina studielån!!!! Stackars tandläkare!!!!

Sedan hittade han två små hål till, som det var lika bra att laga. Jag kunde i det läget inte säga så mycket. Det slutade på 975 kr för tre hål, undersökning, tandvårdscheck och studentrabatt. Tack vare mig kan han snart betala sitt studielån.

Nunk ist gajus...

Nunk ist gajus julius væck, væck, væck!
Exit stuffas julo-hæck, hæck hæck!
Sed al næxtan jul-come-bæck
vaaran kompis ist aveck
perke le prognosis!




Hipp hipp 500 igen

För ett tag sedan var jag i Lund och tittade på Hipp-hipp gänget, Johan Westers och Anders Janssons show, "500". (Johan Wester är han som tävlar i På Spåret nu, och tycks kunna det mesta, förutom att han är rolig.) Det kunde man förresten läsa om här 
Före showen fick man en liten penna, som man skulle skriva olika saker med. På pennan stod det ett nummer, ungefär 96-55-95. Det visade sig vara, förutom Marilyn Monroes mått också ett lösenord till en hemsida med en tävling i anslutning till showen.  Igår fick jag ett mejl:

Grattis...du gick vidare! Du och en vän är hjärtligt välkomna till Lunds stadsteater nu på söndag 18/1 då vi, som utlovat, har en Q&A - en fråga-oss-vad-du-vill-övning om 500, HippHipp! eller vad som helst. Vi tänkte oss lite Jeopardy-upplägg på det hela - ni ställer frågorna och vi ger svaren. Mycket avslappnat och anspråkslöst. Dessutom ska vi berätta lite mer om vårt Edinburgh Comedy Festival-äventyr och lotta ut två resor till detta evenemang till någon lycklig i publiken. Därefter blir det möjlighet till fotografering och autografskrivning om ni är sugna på det. Eller så kan ni fika lite, köpa nåt i vår "shop" eller rent av anmäla er till vårt statistregister och kanske får chans att komma med i någon av våra kommande produktioner. Dörrarna öppnas vid 13.30 och vid 16.00 är det slut. Själva frågestunden börjar vid 14-tiden. Har du några frågor så hör av dig till info@anagramproduktion.se Hjärtligt välkomna Anders & Johan

Klart jag åker! Visst vore det fint med ett foto av mig och herrarna Hipp här på bloggen? Jag har förstås inte samma mått som Marilyn Monroe.

Och vinnaren är.....

INGEN! Men den stora förloraren är tydligen jag, som bestämde mig för den svarta! Jag förstår att alla är besvikna på mig och en del vill visst inte kännas vid mig längre. Så jag får be att få tacka för denna tiden; det var kul så länge det varade.
Om det är någon som mot förmodan vill fortsätta att känna mig trots mitt felaktiga val , så vore det roligt. Hör av er i så fall!



(Eller ska jag byta?)

Fru Decibel får en julklapp

Säga vad man vill, men vill man ha något tekniskt, som finns på Rusta, Överskottsbolaget, Clas Olsson, Expert, Jula, Inet eller Webhallen, så får man det av Händige Herrn. I år tyckte han att jag behövde en MP3-spelare som jag begrep mig på, vilket jag är den första att hålla med om. Han visste t.o.m. vilken jag skulle ha, en SanDisc 8 gb Fuze . Den tycktes finnas i en mängd färger. Men den fanns tyvärr inte i butiken, så något paket blev det ju inte på julafton. Det gjorde emellertid ingenting, för det där kan jag ju fixa själv. Idag har jag alltså travat iväg till en affär och beställt en. Det visade sig då att den med 8 GB bara fanns i två färger, svart och silver. Jag hade tänkt mig en annan. Men jag måste raskt tänka om och bestämma mig för en av dem.
-Oj, så svårt det blev nu då, sa jag.
-Är den till en tjej eller en kille, sa den unga flickexpediten.
Efter en sekunds tystnad sa jag:
-Den är till mig....
-Oj då, sa hon, ja då hade jag tagit den svarta.
Jag som verkligen inte visste varken ut eller in, eftersom jag egentligen tyckte att silver var snyggast, men det är klart att svart ser ju snofsigt ut....jag sa, för att vinna lite tid kanske:...............................Aftonbladet eller Expressen......
Hon tittade helt oförstående på mig och då gick det upp för mig att Gösta Ekman inte hör till hennes bekanta.
Hon betraktade mig som om jag var Kjerstin Dellert och plötsligt sa "Jönssonligan" när det var  tal om något helt annat.

Ack ja. Vad ska man prata om när man inte längre har en endaste gemensam referensram med ungdomar?

Nu får ni gissa vilken färg jag tog.

Vinnaroutfit






Här är jag i en annan outfit, vinsttröjan i Lottens julkalenderblogg.! Tack, Lotten! Jag är oerhört mallig, vilket kanske syns på mitt maliciösa leende...




Inneoutfit

Nu vill jag åka hem. Det är kallt ute och kallt inne, kallt i hjärta...etc etc. Alltså, när det är 20 minusgrader ute, så hjälper det inte riktigt att elda inne. Det piper in från fönstret, det slår in kyla under köksbordet på mina ben och det känns inte bra. Det är hemskt vackert ute, titta bara:




Och det är fint inne också. Titta bara:




Och här sitter jag i min inneoutfit.







Längst ner vid golvet har jag gråa fårskinnstofflor utanpå två par yllestrumpor från Naturkompaniet respektive butiken Saffran, (från 70-talet). Ett par gråa pojkyllekalsonger döljs av ett par mammahängslebyxor i röd velour från 1978.  På överdelen har jag en röd tröja med vita prickar från Marimekko, som dölj av en beige mohairtröja, färdigstickad av Gugge (hej Gugge!) på 70-talet. Utanpå den har jag en vacker fårskinnsväst, inköpt i Makedonien 1984.Så här ser den ut på nära håll:



 Allt detta toppar jag med en toppluva i vitt ylle från Färöarna, inköpt 1992. Dessutom sveper jag chict en yllefilt med får om ryggen när det drar från köksdörren.
Lasse Åberg sa i sitt vinterprogram, att det var tur att kvinnor har ett så dåligt utvecklat estetiskt sinne när det gäller mäns pojktorftiga klädsel, för annars skulle människosläktet dö ut....hrm.
Som ni ser, går mina händer som lärkvingar vid datorn när jag skriver på min hemtenta.
Där ljög jag allt. Jag hittar på allt möjligt annat, för uppriktigt sagt, det går inte så bra med den där hemtentan. Fotografera och blogga går bättre...

Lediga seder vid hovet

Jag tog lite ledigt från min hemtenta och tittade på "Stjärnorna på slottet". Ni som såg det vet, att stjärnorna skulle spela stråkkvartett, att Jonas Gardell blev arg och gick sin väg, att de spelade upp en konsert och att det lät förfärligt.

 Nu tycker jag en massa saker precis som alla andra, som säkert ska rösta i Aftonbladet i dag. Att Gardell var tjurig och dum, att det blev lite synd om Scheja, att pedagogen var närgången och tjatig och att Scheja inte skulle fått massage medan de andra slet. Men vad jag inte förstår är varför de var tvungna att spela ett stycke i en omöjlig tonart???? Det var vackert och det passade att spela plopp, plopp till, javisst. Men om herr pianisten hade transponerat det till förslagsvis D eller A, så skulle de stackars stjärnorna kunnat spela på lösa strängar, och det hade låtit kalas(åtminstone ibland). Aldrig hört om Suzuki, fiolfröken? Nu skulle de försöka hitta tonerna med vänsterhanden, och det hörde vi tydligt hur det gick. Varför transponerade han inte? Det är ingen konst att transponera ett stycke som man har spelat så många gånger, inte om man är proffs. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna namnet på en, som kan.

Annars vill jag dra en lans för rätten (Schejas och alla andras) att inte behöva prata stup i kvarten. Gör man inte det, pratar mycket, blir man betraktad som lite konstig, lite snobbig och "man vet inte vad han tänker", och man förutsätter givetvis att man/han tänker elaka saker. I skolan fick man höra "du ska vara lite mer som..." och så namnet på en pratglad starkröstad kamrat. Var dig själv, haha.
När jag vaknar, ska jag ta itu med min hemtenta igen. Jag ska vara mycket seriös och inte alls skoja till Västergötlands industrialisering. Dä sa ente bli nô rolit, dä kan ja lôva. Eller....osvuret är bäst.




Nyårsbön

Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen. Det nya året kunde kanske ha startat bättre, men å andra sidan måste det ju bli bättre rätt snart, när det startar med en katastrofunge. Då tänker jag inte på att kaffefiltret vek sig så att kaffet blev blask eller att brasan inte ville ta sig trots mina tappra försök, och att jag därvid erhöll de vanliga glåporden från Händige Herrn, som gör allting så mycket bättre (tror han, och jag låter honom tro det...). Nej, det var när min laptop plötsligt slocknade och inte ville låta sig tubbas till vidare bedrifter, som jag kände att året kunde börjat bättre. Givetvis hände det precis när jag tänkte ta fram Word och börja snickra på första hemtentefrågan, en uppgift som jag hittills sorgfälligt lyckats undvika. Min första känsla var konstigt nog lättnad. Nu hade jag en legal anledning att inte bli klar i tid. Vadå? Skriva för hand? Nej, men det är ju så mycket runtersikring, som man måste kolla. Så snart kände jag prestationsångesten komma igen. Å, om bara datorn ville starta igen, så skulle jag snabbt sätta igång och avverka åtminstone första frågan.  Och det är vad jag gör just nu, som ni märker, eftersom datorn efter en natts vila med batteriet på luftning, gick igång igen. Jag har en egen dataman på Kinnekulle, som ställer upp med goda råd per telefon vid behov. Skulle det behövas plockar han isär min dator och lagar den, alternativt bygger om den till en brödrost.
Därför skyndar jag mig nu att skriva på min hemtenta, som ni märker. Hej, vad det går.

Det är inte bara skalder som blir nostalgiska och skriver nyårsdikter etc. när ett nytt år kommer farandes. Vi bloggare är inte dåliga heller. Nyårskonserten från Wien väcker minnen hos många. Jag tror jag har sett den varje år sedan 1961, då vi skaffade Tv (till kung Baudouins bröllop). Länge var det min högsta dröm att få åka på nyårskonserten i Wien. Det behövs inte längre; då får man ju inte se de fantastiska dansarna, som ljudlöst skuttar omkring i slottsgemaken. Tittar man på balett i verkliga livet (irl) så dunsar de ju så väldigt oestetiskt och mänskligt, så att den konstnärliga upplevelsen naggas i fransen.

Numera brukar jag räkna kvinnorna i Wienerfilharmonikerna. Det har aldrig varit särskilt svårt, och den här gången kom jag till två. En kvinna satt på första pult i förstafiol-stämman. (Man sitter i duktighetsordning i en orkester.) Det betyder att hon måste vara ungefär tio gånger skickligare än den bäste mannen för att överhuvudtaget bli påtänkt för den platsen, alltså allting är precis som vanligt, i synnerhet där. Ännu vanligare var det förr i tiden hos Berliner Filharmonikerna, på den tiden Herbert von Karajan dirigerade där. Han vägrade dirigera om de anställde en kvinnlig oboist (?), så orkestern fick välja. En kvinnlig musiker eller honom. De tog honom, men samarbetet sprack så småningom.
Nu är det Simon Ruttle som dirigerar dem. Daniel Barenboim, dirigerar Staatsoperaorkestern Unter den Linden i Berlin, liksom Wienerfilharmonikerna på nyårsdagen igår. Det var roligt att återse honom. Konstigt nog hade han blivit gråhårig. Han var under en tid gift med den legendariska cellisten Jaqueline du Pré, som en gång spelade endast iklädd en genomskinlig plastpåse. Hon gick ett förfärligt öde till mötes, för hon fick aggressiv MS och fick sluta spela och dog  1987.  Hon var stor och lång och kraftig och Barenboim är liten och kort i rocken. Jag minns att min cellolärare undrade hur de hade det  i sängen. Tsss, vadå säng. Själv gjorde han det på köksbordet, BERÄTTADE han för mig på en cellolektion. Och det finns ju pallar.

När datorn strejkar får man hitta på andra saker, t.ex. titta ut genom fönstret varje morgon och tycka att å, vad vackert det är idag. Idag var det så här vackert:




Det första årsskiftet jag minns är 49-50. Inte för att det hände något särskilt. Jag låg på ryamattan framför radiogrammofonen och lyssnade på Sveriges domkykoklockor. Jag tyckte det var så spännande att 4 skulle bli 5 då. Sedan följde många år när  man önskade att något skulle hända så att man blev alltigenom LYCKLIG, någon prins på en vit häst, typ. Nu önskar man att ingenting ska hända mer, för det är bara tråkiga saker som är kvar nu. Låt allting vara ungefär som det är, fast Sverige kunde bli lite mindre avlångt och A-kassan kunde vara lite större och laptopen kunde låta bli att haverera och gärna bli lite snabbare.  Och så vill jag ha VG på min hemtenta. Amen.


RSS 2.0