Vilken sak letar ni efter mest?

Erkänn; det är inte bara jag som letar. Föremålen växlar, men letandet består. Det beror givetvis på de där tomtarna, som bor hemma hos en del, i synnerhet hos mig, som gömmer saker och lägger andra saker på och flyttar på dem hela tiden.

Jag letar efter mobilen, skorna, maten jag just varit och handlat, brevet jag ska lägga på, mina jeans, som jag hade igår etc etc. Men mest av allt letar jag i sommar efter Pennan.

Som jag har antytt, löser jag en del korsord och sudoku, företrädesvis om kvällarna, dvs. nätterna. Då vill jag ha en sån där penna, som skriver svart men som går att sudda bort. Ja, skriften alltså. Jag har nog köpt 5 stycken. Endast en finns kvar, och det är den jag letar efter hela tiden. Det är så väldigt mycket roligare om man ser vad man har skrivit nämligen. Ofta hittar jag faktiskt pennan, men då passar korsordet på att försvinna på vägen in till sovrummet. Då måste jag leta efter det, och när jag hittar det har pennan försvunnit, om ni förstår.

Jag löser korsord så länge jag orkar och när jag håller på att somna, löser jag lite till. Jag brukar få så goda idéer på lösningar just när jag håller på att somna. Härom kvällen steg ordet "tårtgas" upp i min somnande hjärna, och med en kraftansträngning tog jag mig tillbaka till vaket tillstånd för att kunna skriva in det i korsordet. Döm om min förvåning när jag inte kunde hitta var det skulle stå ...
Idag hände samma sak. Antagligen hade jag funderat på den där tårtgasen så mycket, för nu steg ordet "fyrgasredovisning" fram. Tyvärr fick jag inte in det heller.

Jag har förstått att alla inte löser sudoku som jag heller. Jag måste säga siffrorna högt för att höra om någon fattas. Beroende på någonting som jag inte vet vad det är, infinner sig olika dialekter. Ofta är det norska eller danska, ibland värmländska, något slags dalmål kan dyka upp eller den vanliga gamla kindbon, som är min barndoms tungomål. Jag vet inte hur man gör annars.
Hur löser ni sudoku? Och vad letar ni efter? Seså, bekänn.

Jag letar också efter min mormorsmors farfar i kyrkböckerna på nätet. Han har föga överraskande försvunnit, men jag tror inte det är mitt fel. Han har bevisligen gift sig två gånger och fått minst ett barn och har en fin titel, Coopvaërde Capitain, så man tycker att han också borde vara född  eller åtminstone död. Men han gäckar mig.

Nu ligger pennan så fint bredvid mig och jag ska kasta mig över den och forsla den in i min sovstuga innan den hinner komma på andra tankar.
Undrar var korsordstidningen är?


Dufwor i papilloter

I en blogg som jag läser förekommer det så många olika spår, så man blir alldeles yr. Kommentarerna haglar och det kan vara över 100, en viss månad dubbelt så många. Det är förstås Lotten. Ibland kommenterar jag, för jag tycker det är roligt, men mer sällan blir det någon respons på just min kommentar. Det är ju faktiskt inte så konstigt; vem orkar läsa 100 kommentarer, men min senaste kommentar är enligt min egen åsikt så intressant, så jag tar nu tillfället i akt och utvecklar den. Inte minst för henne, "Agneta", den enda som undrade ...

Denna sommaren går i kyrkböckernas tecken. Jag har äntligen kommit mig för att dyka ner och leta efter anfäderna så långt det går. Anmödrarna är dock ett säkrare kort, eftersom en anfader som sas vara läderarbetare från Tyskland visade sig vara en oäkting från Norrköping. Inget ont om dem, men det är svårt att forska när det står "fader okänd". Hittills har jag gjort ett par omtumlande upptäckter betr. dödsorsaker. En njursjukdom som tydligen utgår från Ringarum i Östergötland har slagit ut tre generationer. Jag är den fjärde och förhoppningsvis är arvsmassan nu utspädd med lite andra gener. De är antagligen säkert 100%- igt dödliga de också, förr eller senare.

Jag har också hittat de två saknade barnen i Amanda von Walkendorffs 18-hövdade barnaskara. De hade lyckats hålla sig undan tidigare forskning. (En av de aderton var min svärfar).

Då och då tar jag fram en gammal kokbok, som följt med i arvsmassan från en anmoder. Den heter "Den swenske kocken" och är utgiven 1840 och inköpt i "Tryckeriboden i Westervik" för 2 riksdaler och 24 skilling.
På insidan har någon, kanske min mormorsmormor skrivit upp något som var bra att komma ihåg.

För er som inte läser frakturstilen helt obehindrat:

Den swenske kocken,
eller
Handbok i den i Swerige nu brukliga
så wäl tarfliga, som i synnerhet finare
Matlagningen

femte

Utförliga föreskrifter för tillredning af Bakwerk, Sylter, Glacer, Bärwiner och Safter, finare warma och kalla Drycker, äfvensom Öl, Mjöd och vanliga Drickes-sorter; åtskilliga förvaringar genom Inläggning, Insaltning, Torkning, m.m.; beredning af Attikor, Sirap, Senap, o.s.w.

Andra omarbetade Upplagan

Upsala
Hos Bokhandlare W. Lundequist
1840

Versaler på alla substantiv och semikolon; det gillar jag. Över A i Attikor ser man ett litet litet e, men det kan jag inte återge.

Men nu till receptet.

Dufwor i papilloter

Dufworna klyvas längs ryggen och wältras i smör, hwarefter de upptagas och litet mjöl röres i smöret, som utspädes med buljong, hwartill lägges champignoner, lök och persilja. Denna sås hälles öfwer duvorna, hwilka sedan lägges mellan twenne fläskskifwor, omlindas med smordt papper och stekas på halster.

"Fläskskivor" ser väldigt roligt ut i frakturstil. Ja, kanske är detta en lösning, åtminstone för Venedig. Om duvorna försvunne, skulle staden inte sjunka så fort.

Jag har lust att wältra mig i något, kanske inte smör, men något annat än regn vore ju trevligt. Så fort det är något annat slags väder ränner jag ut och fotograferar sjön. Igår såg den ut så här:



Jag får väl wältra mig i det Förflutna ett Tag till.

Saliga äro de som sjunga. Lyssna är inte lika kul.

Ni kanske undrar, var jag är, vad jag håller på med. Ni kanske tror att jag bara ligger på soffan och löser korsord och sudoku och Word Feud och läser och masar mig upp ibland och dricker kaffe.
Dessvärre har ni nog rätt, fast det är ju ganska skönt, det måste jag erkänna.
Jag har i och för sig varit iväg en vecka i Strömstad på körinternat, men det går inget vidare att berätta om för utomstående.
Jag kan i alla fall inte förmedla den eufori som det är att vila i ett e-durackord. Eller fiss-dur. Eller det som är emellan. Att känna att rösten fungerar trots allt.
Att skratta om kvällarna med en massa ungdomar trots att det är dekader mellan oss. Få vara med om sin 45:e räkfrossa som räkintolerant. Det måste vara något slags räkord. (Jag brukar få lax.)

En kväll slank vi in i kyrkan för att lyssna på Rickard Wolff. Jag har aldrig tyckt någonting överhuvudtaget om honom, men nu vet jag vad jag tycker.

"Människor i solen har ibland en övertro på att andra ska se deras position i lika självklart ljus som de själva gör". (Den meningen har jag stulit, men den är bra ändå.)

Jag har en stark misstro mot skådespelare som tror att de ska sjunga bara för att de kan träffa några toner. Det räcker inte. Men någon med dåligt omdöme måste ha talat om för dem att de sjunger jättebra och att de ska ut och turnera. Göra egna låtar. Men nej, det räcker inte att sjunga sitt livs historia rakt upp och ned på ett par toner och med ett par gitarrackord. Det är faktiskt  inte så intressant att vara född på 50-talet, tänk, bara 13 år efter kriget, och att göra stor affär av det. Och att kokettera med sin ålder och låtsas vara förvånad över den. (Tänk på Gustaf V; han blev ju 92.)

Jag studsade dock i kyrkbänken, när han sjöng om sitt första möte med en vacker pojke. Han sjöng utförligt om nakenheten och skönheten i pojkens kropp och att han själv klädde av sig och stod i kalsongerna. Inte så att jag tyckte innehållet var chockerande, men det är inte så förskräckligt många år sedan, som Kammarkören inte fick lov att sjunga ett stycke just i Strömstads kyrka med text av Pär Lagerqvist, för han var inte tillräckligt gudfruktig. Han var väl en stor tvivlare t.o.m. För er som inte är bekanta med religionshistorien i Bohuslän rekommenderar jag att studera Schartauanismen och dess utbredning. På det sättet har det ljusnat i församlingen.
Men han kunde gott ha använt några fler toner. Ljudanläggningen var kass också, men det kompenserade han med en illröd kavaj.
Det är ändå intressant att vidga sina öronvyer.

Idag har jag också fått en inblick i Stockholms estetiska intelligensia. (Johanna Ekström: Om man håller sig i solen.)
Många ord var det, men oj, vad mycket man inte vet. Jag känner mig lätt efterbliven. Så där kunde man inte vara i Svenljunga, eller kunde man det? Var det bara jag som inte fattade? Nåja, hon är ju en annan generation.
Det var egentligen inte någon uppgörelse med föräldrarna, men jag kommer inte att läsa något av Per Wästberg i fortsättningen heller. Pilutta dig, Per Wästberg.





RSS 2.0