FruDecibel

Denna rubrik steg upp i mitt inre, när jag idag bevistade en mycket sorglig begravning. Det sorgliga var i och för sig inte pianoklinket utan att en ung människa går bort innan hon ens kommit till mitt i livet och att de ganska unga barnen och den inte helt unge fadren står kvar.
Hon hade haft gott om tid att planera sin begravning, och det hade hon gjort också. Skårs kyrka i Göteborg var proppfull med musiker, eftersom den döda var flöjtist. Jag gissar att alla satt och funderade vems tur det är nästa gång och kanske vilken musik man skulle vilja ha.  Det gjorde jag i alla fall, och plötsligt visste jag ett par saker.

Det var naturligtvis inget fel på pianospelet i sig, men jag tycker inte det passar med piano i kyrkan, och det har jag aldrig tyckt! Orgel ska det vara. Så lås pianolocket när det är min tur.

Eftersom man inte vet om man får god tid på sig att planera eller om det blir snabba ryck när det är så dags, så ska jag nu ge några riktlinjer för dem som fortfarande är i livet när jag inte är det. Det är inte så jag att har planerat något frånfälle; tvärtom hoppas jag överleva 50 år till.

Begravningen måste alltså bli i kyrkan, eftersom det är ont om kyrkorglar på andra ställen. Begravning på konserthuset, njaä, det blir nog inte så stämningsfullt.

Eftersom jag har gått ur kyrkan, kanske det kan stöta på problem. Men det är nödvändigt med levande orgelmusik. Det går inte att starta sin himmelsfärd med något substitut. Inga Cd-skivor, tack. Jag vill heller inte ha en organist som trampar i klaveret, utan en som är i sina bästa år och mycket duktig och som inte blir nervös även om det skulle vara en eller annan musiker i församlingen.

Buxtehudes d-mollpassacaglia är ett måste och som avslutning, när alla längtar hem eller till kyrkkaffet (eller kyrkvinet kanske) ska det vara något riktigt långt och pampigt av Johann Sebastian, t.ex. G-dur preludiet och fugan. Det är inte helt lätt, så organisten måste som sagt vara välövad.

Sen kunde man ju tänka sig körmusik, men det är mer svårplanerat. Kanske den kören som jag har tillhört i drygt halva mitt liv har gått hädan också vid det laget; det vet man aldrig. Jag får nog ligga lite lågt där.

Men slutkören i Matteuspassionen är annars mycket lämplig. "Wir setzen uns mit Tränen nieder". Skulle det bli svårt att praktiskt gemomföra, skulle jag kunna nöja mig med "Erbarme dich" med Andreas Scholl. Det är väl dock inte särskilt sannolikt att han skulle erbarme sich über mich, särskilt om jag inte kan applådera.

Nåja, det finns ju lite annat att välja på. Det är helt ok med den här. Op. 76 av Jean Sibelius i arr för cello och gitarr.

Den minnesgode vet vid det här laget, att så fort jag har varit på en begravning, så måste jag blogga om min egen. Se här, t.ex.

Det var förresten min gamle orgellärare, som spelade idag. Han minns inte vad jag heter, så han brukar kalla mig Passacaglia i d-moll, för den förknippar han med mig.

...som en pensionär, men det är så vackert i Slottsskogen med alla vitsippor, skrev en framstående ung sångerska i sin status på Facebook i våras. Detta föranledde mig att fråga hur pensionärer lät.

- De bara tjatar om blommor och gnäller om sina sjukdomar, skrev hon då.

Det förvånade mig lite att en sådan begåvad människa hade en sådan begränsad uppfattning om pensionärer, men hon kanske bara umgås med folk som har mindre barn och talar om viktigare saker, som blöjor och sovvanor och sömnbrist och trots och skrik och dåliga skolor och vattenkoppor och vaccin mot livmodercancer för flickor.

I dagens GP berättar Magnus Härenstam att "det är rätt komiskt att åldras". Detta ska han showa om på Liseberg i vinter. I stället för att bara prata om det negativa ska han försöka "titta med humor på åldrandet".
Jag kan bara önska honom lycka till och hoppas att han inte får fler blodproppar.

Han gör precis rätt. Han fortsätter med det han kan, vara rolig, och han får till och med betalt för det. Då är det kanske lättare att se det komiska i att bli gammal.

Apropå att bli gammal. I helgen träffade jag mina kamrater från Skara Folkskoleseminarium. Vi gick alla ut som småskollärare 1966, och det är ju ett tag sedan. Vi har alltid en runda där vi berättar vad som har hänt sedan vi träffades sist.

Ingen saknade direkt sitt jobb, ingen hade uppmanat sina barn att bli lärare, men alla hade mycket annat för sig och nästan alla hade barnbarn och ingen hade varit riktigt frisk heller. Vi berättade alltså om våra sjukdomar för varandra. Det är nog enda gången som man kan göra det, i ett såpass slutet sällskap. Annars kniper man käft för att inte bli beskylld för att vara en gnällig pensionär.

Jag glömde berätta om mina sjukdomar.  Eller kanske jag inte glömde. Jag tycker det är svårt att beklaga sig offentligt. Dessutom har jag hört "intresseklubben antecknar" såpass mycket, så jag inser att andra inte inser, att jag är det intressantaste som finns.

Men nu har jag kommit på en sjukdom som kanske inte finns, men det skulle förklara en del. Kan någon tala om ifall det finns "diafragmaödem"? Ni vet när diafragman blir större än bysten? Inte för att jag är i den klassen än, men tendenserna finns ...

Det är väldigt roligt att träffa sina gamla kamrater. Men jag vet inte om det är så komiskt precis. Man blir nostalgisk och stämd till eftertanke, som det så vacker heter.
Undrar om Göran Persson någonsin funderar över vad kommunaliseringen gjorde med skolan när han sitter och pöser på sin traktor? Annars kan han fråga pensionerade lågstadielärare. De kunde hålla sig för skratt efter den reformen.

Nu får man gilla läget eller åtminstone acceptera det. Det kommer alltid nya, roliga saker. Magnus Härenstam i vinter kanske?

Man kan kanske gissa på att publiken kommer att bestå av jämnåriga och inte så många unga framstående sångerskor.

Rubriken står för mig för något annat än det alla tror. Visst, när man hör första lärkan eller första blåsippan tittar fram under vissna löv. Jaja.

Men när man blir riktigt besviken eller ledsen, så blir man det, och stämningsläget sjunker till botten. När det väl har kommit dit, så känner man igen sig. Här har jag ju varit så många gånger förut; hej på er. Det känns välbekant och hemtrevligt. Jo, så här är livet, hur kunde jag för ett ögonblick glömma det och tro att det skulle vara min tur nu? NU? Fem i tolv, när det mesta redan har hänt?
Nu skäms man för att man ens tillät sig hoppas på något annat. Det var ju så uppenbart att denna chans att statera på operan skulle gå min Spitznase vorbei. Hur kunde jag hålla på att hovera mig i tre timmar som om jag skulle vara lika bra som någon annan? Jag visste det, jag visste det. Hybris är bara förnamnet.

Jag fick ju inte ens bli Lucia för 100 år sedan...

Tack så djävla mycket, som en teatergubbe på Facebook brukar säga.

Nog ordat om det. Det är väl bara att bryta ihop och gå vidare.
Men någon opera tänker jag INTE gå på, det lovar jag. Jag vill verkligen inte titta på några nakna karlar. Förresten var Sven Wollter naken redan på 70-talet på Stadsteatern och det var han (nästan) nu också i Påklädaren.
Som om det skulle vara något.

Jag har i alla fall idag fått 1650 kr från Folkteatern för 19 repetitioner och 20 föreställningar! Det ni!

är trevligt.

Jag hörde talas om att de sökte statister till en opera av Sjostakovitj, Lady Macbeth från Mzensk, och de skulle vara upp till 55 år och representera ett genomsnitt av folk. Jag låtsades inte förstå den kronologiska åldersgränsen utan slängde iväg en ansökan, pepprade den med mitt CV och akademiska meriter och statisterfarenheter och hoppades att antagningsgubbarna inte skulle kunna räkna ut hur gammal jag är egentligen.

Det kunde de inte heller, för jag blev kallad till auditionen. Kanske var vi inte så många i yngre-äldreklassen. Jag vet inte.


Operan betalar sina statister, till skillnad från Folkteatern, och bl.a. därför vill jag ju så innerligt gärna statera där. Men naturligtvis också för att få vistas i de musikaliska environgerna, där jag ju känner mig hemma.  Männen skulle få högre lön eftersom det är nakenscener i operan. Sjunga är det inte tal om, men jag kan inte lova att jag inte omärkligt kommer att "sjunga med i melodin", om jag skulle komma med.

(Om någon har glömt bort det, så var det den regin vi fick av Lars Norén när Rex Tremendumsatsen i Mozarts Requiem, spelades i slutminuterna på Orestien. "Sjung med i melodin!")

Det blev en audition som hette duga. I tre timmar fick vi hovera oss framför en kamera och improvisera upp små scener och stora känslor. Ett rejält gympapass. Vi var 18 st. i den gruppen och jag blev grymt imponerad av en del småflickor. De var ju fullfjädrade skådespelare, tyckte jag. När jag senare googlade på ett namn, visade det sig att just hon går på Operahögskolan. Undra på att hon kunde föra sig.

Sista uppgiften var att spela upp alla känslor från uttråkning- frustration, ilska, vrede, hat och så skulle det sluta i "murder". Vi fick göra det i grupp. Jag hade svårt att komma ihåg all de där stegen, så jag missade säkert en del känsloyttringar, men jag kom i alla fall fram till "murder" och då sköt jag den projektansvarige. Pang, sa jag, mycket effektfullt. Just det kommer att kännas skönt, när jag får besked att jag inte får vara med.

Vi var två äldre damer, och jag tyckte nog att jag i alla fall inte var sämre än den andra.
Ännu har vi inte fått något besked, men ett par trevliga sms, att "Ron" håller på med uttagningen. Ja, han har några att välja på. Efter oss kom det en tjejgrupp till och så kom det två killgrupper.
Märkligt tycker jag, att man gör en sådan stor apparat av statistantagning. Kolla igenom 80 presumptiva statistkroppar för att ta ut 7 st. Möjligen 7 killar också, om det kom så många som vill visa sig nakna på operans scen.

Det är ju inte allt för svårt att räkna ut, att den här chansen kommer att gå min näsa förbi.  Å andra sidan är det trevligt att gå och vänta på mirakel. Man ska ju ta ut glädjen i förskott, för då blir man glad åtminstone en gång.
Mitt enda hopp är ju att de skulle ha olika åldrar. I så fall är det första gången som den ligger utanför fatet, (alltså inte ligger mig i fatet).
En sak har jag sett att yngre skådespelare inte kan, av naturliga orsaker förstås. De kan inte gå som gamla personer på scenen. De kan sminkas upp (eller ner?) till 99 år, men när de rör sig avslöjas de.  Där skulle jag kunna göra en insats ... jag kan nog gå som en 85-åring, åtminstone på morgnarna.

Nåja, när jag får mitt negativa besked, har jag nog fått min nya kamera som jag har beställt. Då kan jag fördjupa mig i dess inre i stället och kursen i digital bildbehandling, som jag deltar i.
Och jag tänker verkligen inte gå och se någon opera av Sjostakovitj heller. Nej, vad är väl en opera av Sjostakovitj ...