När jag hjälpte Amor
Och det hände sig någon gång i mitten på nittiotalet, att en flicka från Angola, Paula, ville skriva ett kärleksbrev till en svensk pojke, som hon hade träffat. Hon bad mig om hjälp, eftersom jag var hennes lärare. Tillsammans totade vi ihop ett brev, som inte verkade för töntigt i mina ögon, men som ändå fick fram det hon ville säga.
Brevet fick avsedd effekt, de blev ett par, gifte sig, hon utbildade sig till undersköterska samtidigt som hon jobbade och fick barn. Strongt, menar jag. Ibland har jag träffat henne och hon är så glad för sitt liv i Sverige. Idag såg jag dem alla tre på spårvagnen. Barnet är väl ca 7 år nu, mannen såg helt normal ut, (alltså han var inte typ 75 år som thailändskornas män ofta är) och de verkade faktiskt lyckliga; i alla fall inget synliga problem.
Det var också hon, som gjorde en låt, sjöng in den på band, gav det till mig varpå jag skrev ned den och gjorde harmonier och övade så in i bänken för att den skulle framföras på avslutningen. När det var dags för konserten, kunde hela min familj den, men solisten själv hade glömt hur den gick, så alla undrade om jag spelade fel eller? Det var kanske då det stod "Dålig på piano" i skoltidningen. Ja, det var invandrare som gjorde den, men redaktören var svensk och var det någon som var dålig, så inte var det då jag.
I alla fall, så känns det väldigt roligt att se resultatet av ens språkliga bistånd en gång i tiden. Jag ler i mjugg som Gud Moder på sitt moln. Kom inte och klaga på SFI-undervisningen förr i världen, Jan Björklund.
För tillfället läser jag "Cigaretten efteråt" av Horace Engdahl. Det är inte så att jag har gått och längtat efter att läsa den, men han verkade ju rätt så trevlig i "Babel", vilket jag skamligt nog måste säga överraskade mig. När jag är på biblioteket orkar jag sällan leta upp någon bok, som intresserar mig, eftersom de står i hyllorna och man måste läsa titlarna på snedden. Då blir jag yr i huvudet. En del titlar går åt andra hållet dessutom. Det är för jobbigt. Därför kollar jag in 7-dagarshyllan. Där står de med framsidan mot mig, och där tar jag någon, ofta en aktuell bok faktiskt.
Ojojoj, vad han är bildad. Lite avundsjuk är jag nog på hans och frugans frukostdiskussioner. Kan bara ana med vilken intellektuell skärpa de förs. Mitt frukostbord hör oftast bara mig prata för mig själv. Skulle någon mer råka befinna sig här samtidigt, hörs mest bara grymtanden och prassel med tidningen.
Hur som helst, Horace måste ha läst en av mina universitetsarbeten, för han utmnämner Montaigne till den förste bloggaren. Det, Horace lille, hade jag redan gjort! Som bevis på detta, publicerar jag framsidan.
Nu vill jag ha lite hjälp av mina tre läsare. Jag har köpt en st. Malmstenfåtölj, som jag ska klä om på en ny kurs. Den är mycket skön att sova i framför TV:n, speciellt Rapport. Kursen börjar i januari och jag har inte köpt något tyg än. Jag vill gärna höra vad mina läsare skulle välja för tyg. Fåtöljen heter Stora Fjäderbrickan (varför vet jag inte) och den kostade 600 kr, vilket jag tycker är ganska humant. Nuvarande tyget är bajsbrunt och strävt och vasst, och så ska den inte se ut i fortsättningen. Men ska det vara mönstrat, enfärgat, knappar i olika färger, ska det vara svenskt tenn-stuk eller något klassiskt tråkigt? (Ledande fråga, jag vet).
Seså, fram med edra inredningsintelligenser. Gärna med länkar till tyg.
Rassla på med kommentarer nu! Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret, säger vår gamle vän Ovidius. Och ni vill väl inte att jag ska tramsa omkring i mörkret och slå mig, eller hur?
Brevet fick avsedd effekt, de blev ett par, gifte sig, hon utbildade sig till undersköterska samtidigt som hon jobbade och fick barn. Strongt, menar jag. Ibland har jag träffat henne och hon är så glad för sitt liv i Sverige. Idag såg jag dem alla tre på spårvagnen. Barnet är väl ca 7 år nu, mannen såg helt normal ut, (alltså han var inte typ 75 år som thailändskornas män ofta är) och de verkade faktiskt lyckliga; i alla fall inget synliga problem.
Det var också hon, som gjorde en låt, sjöng in den på band, gav det till mig varpå jag skrev ned den och gjorde harmonier och övade så in i bänken för att den skulle framföras på avslutningen. När det var dags för konserten, kunde hela min familj den, men solisten själv hade glömt hur den gick, så alla undrade om jag spelade fel eller? Det var kanske då det stod "Dålig på piano" i skoltidningen. Ja, det var invandrare som gjorde den, men redaktören var svensk och var det någon som var dålig, så inte var det då jag.
I alla fall, så känns det väldigt roligt att se resultatet av ens språkliga bistånd en gång i tiden. Jag ler i mjugg som Gud Moder på sitt moln. Kom inte och klaga på SFI-undervisningen förr i världen, Jan Björklund.
För tillfället läser jag "Cigaretten efteråt" av Horace Engdahl. Det är inte så att jag har gått och längtat efter att läsa den, men han verkade ju rätt så trevlig i "Babel", vilket jag skamligt nog måste säga överraskade mig. När jag är på biblioteket orkar jag sällan leta upp någon bok, som intresserar mig, eftersom de står i hyllorna och man måste läsa titlarna på snedden. Då blir jag yr i huvudet. En del titlar går åt andra hållet dessutom. Det är för jobbigt. Därför kollar jag in 7-dagarshyllan. Där står de med framsidan mot mig, och där tar jag någon, ofta en aktuell bok faktiskt.
Ojojoj, vad han är bildad. Lite avundsjuk är jag nog på hans och frugans frukostdiskussioner. Kan bara ana med vilken intellektuell skärpa de förs. Mitt frukostbord hör oftast bara mig prata för mig själv. Skulle någon mer råka befinna sig här samtidigt, hörs mest bara grymtanden och prassel med tidningen.
Hur som helst, Horace måste ha läst en av mina universitetsarbeten, för han utmnämner Montaigne till den förste bloggaren. Det, Horace lille, hade jag redan gjort! Som bevis på detta, publicerar jag framsidan.
Nåja, bevis och bevis. Men jag tror att jag publicerade hela arbetet här på bloggen också. Här var det visst!
Nu vill jag ha lite hjälp av mina tre läsare. Jag har köpt en st. Malmstenfåtölj, som jag ska klä om på en ny kurs. Den är mycket skön att sova i framför TV:n, speciellt Rapport. Kursen börjar i januari och jag har inte köpt något tyg än. Jag vill gärna höra vad mina läsare skulle välja för tyg. Fåtöljen heter Stora Fjäderbrickan (varför vet jag inte) och den kostade 600 kr, vilket jag tycker är ganska humant. Nuvarande tyget är bajsbrunt och strävt och vasst, och så ska den inte se ut i fortsättningen. Men ska det vara mönstrat, enfärgat, knappar i olika färger, ska det vara svenskt tenn-stuk eller något klassiskt tråkigt? (Ledande fråga, jag vet).
Seså, fram med edra inredningsintelligenser. Gärna med länkar till tyg.
Rassla på med kommentarer nu! Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret, säger vår gamle vän Ovidius. Och ni vill väl inte att jag ska tramsa omkring i mörkret och slå mig, eller hur?
Örlogsflaggor i granen
Jo, det brukar vi ha, när vi är på det andra stället. De är drygt 100 år och hängde i granen i Tumleberg, där min pappa och hans syster bodde som barn. Alltså, örlogsflaggor är en överdrift. Men kanske att man trodde att det var så de hette på västgötaslätten 1918. Så här ser de ut, fast på golvet:
Så, det var bara ett svepskäl för att få lägga in juluppsatsen igen. Den skrevs av min 12-åriga faster Alice 1918. Så här kommer förra årets inlägg:
(Alices mamma hette Anna Maria Tålig som barn, hennes moster var Tumlebergs ros, som man kan läsa om på ett annat ställe i min blogg.)
Julfirandet i mitt hem 1918
Alice Larsson klass III
Förberedelserna till julfirandet i mitt hem räknar jag från den dag vi slaktade grisen, för då blev det julskinka, svinhuvud, korv och sylta. Intet av den sorten, tycker jag, skall saknas på ett svenskt julbord. Det är ju mycket arbete, innan det blir både korv å sylta. Men så smakar det också bättre, när man lagar det hemma.
Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.
Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte. Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.
Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.
Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.
Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.
Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förförliga spanska sjukan gått och flera har dött. Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul. Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå. Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.
Så, det var bara ett svepskäl för att få lägga in juluppsatsen igen. Den skrevs av min 12-åriga faster Alice 1918. Så här kommer förra årets inlägg:
(Alices mamma hette Anna Maria Tålig som barn, hennes moster var Tumlebergs ros, som man kan läsa om på ett annat ställe i min blogg.)
Julfirandet i mitt hem 1918
Alice Larsson klass III
Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.
Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte. Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.
Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.
Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.
Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.
Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förförliga spanska sjukan gått och flera har dött. Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul. Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå. Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.
Scholltoll
På något annat sätt kan inte mitt sinnestillstånd beskrivas. Efter lördagens föreställning på Metropolitan med Andreas Scholl i "Rodelinda" av Händel, är jag helt golvad av skönhet. Musikens alltså. Ja, han är ju rätt snygg också förstås. Jag kan inte minnas att jag har påverkats så starkt av musik på väldigt länge. Upplevelsen blev inte sämre av att det var på biograf med excellent ljud och närbilder på människorna. Eftersom jag har varit på Met på riktigt, vet jag att det här sättet var mycket, mycket bättre.
Rodelinda är en barockopera och barock innebär ett helt annat sätt att sjunga för operaångarna. USA är väl inte direkt det mest banbrytanade landet i historisk autentisk uppförandepraxis. Metorkestern använder sig t.ex. inte av barockstämning eller barockinstrument. Men till deras försvar måste man säga att orkestern lät oerhört bra ändå. En del gamla instrument fanns med, t.ex. teorb (giraffluta) och cembali. Men Scholl. Vilken röst. Vilken lycka när han sjunger. Så oerhört vackert, scenografi, allting. En besökare har gjort något som är helt förbjudet, spelat in hans entréaria, "Dove sei" från sin plats i salen. Bilden hoppar runt och ibland är nästan ingenting med, men till slut får han till det och även om ni inte förstår italienska, så är det inte svårt att förstå Scholl. Han är också toll, tror jag..
Självaste Rodelinda spelades av Renée Fleming, och hon är ju inte så dålig hon heller ... men Andreas Scholl! Åh. Vackrare kan det knappast bli. Och vilken snygg rock han har!
