FruDecibel

Snodd av Åsnan

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Försökte tala med en fransk konstapel på en polisstation i Paris. Han förstod inte ett smack och skrev helt fel, vilket visade sig bli till min fördel.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
 Ja, alla.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Haha, nej, men en del blev väl mormödrar för femtielfte gången.

4. Dog någon som stod dig riktigt nära?
 Vår 16-åriga katt, Semla Silverpäls.

5. Vilka länder besökte du?
Frankrike och Tyskland och Danmark.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Förutom mina barn, som jag saknar jämt, saknar jag folk att slänga käft med, att gå på bio med och pengar samt städhjälp.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
080808 (Alltid är ett relativt begrepp Så länge demensen inte är total, kommer jag att minnas.)

8. Vad var din största framgång 2008?
Hade jag någon? Tror inte det.

9. Största misstaget?
Svårt att gradera.....

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Tja, lite ryggskott annars minns jag inte.

11. Bästa köpet?
Mitt nya, lätta cellofodral.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Räntor

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina barn, när de är tillgängliga. Fast de är ju inga ting.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Inga.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrattat.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Har gjort lite för mycket ingenting.

18. Hur ska du tillbringa julen?
Den är redan tillbringad, i Dalarna.

19. Blev du kär under 2008?
Nej då.

20. Favorittidning?
"Vasaloppsåkaren". Nej, jag skojade.

21. Favoritprogram på TV?
Lynley, men han har ju svikit oss.

 22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ja.

23. Bästa boken du läste i år?
Glennkill

24. Största musikaliska upptäckten?
Sebastien Dubé

25. Något du önskade dig och fick?
En begriplig mp3-spelare fast jag har ju inte fått den än förstås.

26. Något du önskade dig men inte fick?
 Påsförstärkare...

27. Årets bästa film?
Har nog bara sett Maria Larssons eviga ögnblick, men den var VÄLDIGT överreklamerad!!!!! Ständigt denne Persbrant.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Minns inte. Minns att Åsnan var hem-hemma.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om Sverige inte hade varit så avlångt och om A-kassan hade varit lite större.

30. Vad fick dig att må bra?
Skratta är kul. 500 i Lund.

– ”Initiativrik, kreativ, empatisk, socialt medveten, ansvarstagande, humoristisk, tålmodig, finurlig, bra verbal uttrycksförmåga, allmänbildad, datakunnig och musikalisk”. Vad är det för trams?
– Det är min profil i mitt CV.
– Du skämtar. Har du hittat på det själv?
– Nej och nej, visst inte. Jag blev för ett antal år sedan övertalig och erbjuden att få en ”New career”, och i det erbjudandet ingick att lära sig skriva ett CV.
– Kunde du inte det?
– Jo, men det ansågs att jag behövde lära mig det eftersom jag endast hade undervisat i den konsten.
– Men hur kom du på så många övermaga ord?
– Det var inte jag. Vi fick till uppgift att be kolleger, vänner, familj och chefer att skriva ner de adjektiv som de bäst tyckte betecknade våra karaktärer.
– Aha. Vad kom chefen på för ord?
– Det vet du ju. Inget. Han var den ende, som inte kom på någonting.
– Men det var ju ganska många vackra ord ändå. Stämmer de verkligen? Jag tror att motsatserna också kunde passa in.

– Hrm. Det undandrar sig min bedömning. Fast en del stämmer nog, åtminstone ibland. Men måste vi verkligen prata om mig? Jag är ju inte så intressant.
– Nej, det förstås, men visst tycker du om att någon intresserar sig för dig?
– Det beror på. Vanligtvis tycker jag att de människor som intresserar sig för mig är oerhört trevliga, men just nu vet jag inte....

 – Har du fått något jobb på det där CV:t?
– Njaä, det har jag ju inte. När arbetsgivaren kommer på hur gammal jag är, får de väldigt bråttom att anställa någon annan...Visst ska äldre människor jobba, bara inte här, tänker de väl.
– Du är alltså arbetslös. Du har blivit berövad en identitet och fått en ny med andra ord. Hur känns det?
– Ärligt talat, inget vidare. Även om det inte alls är mitt fel, känns det lite genant att vara en som inte har arbete. Att ha lappen ”arbetslös” i pannan får omvärlden att betrakta en på ett  visst sätt. Problemet med min nya identitet är väl att jag har svårt att få syn på den. Jag är en identitetskameleont. Jag ändrar mig hela tiden.
– Ja, ibland är det ju du, som är jag. Men det gör väl alla, ändrar sig alltså. Vad har allt detta med Montaigne att göra?
– Tja, han behövde ju skriva tre böcker för att få syn på sig själv och lyckades täcka in de flesta ämnen….jag bloggar visserligen, men jag har nog en bra bit kvar innan jag uppnår hans dignitet. Men i grunden tror jag, att det är samma behov som styr oss, att synas och bli bekräftade.

– Du försöker alltså bli en ny Montaigne? Haha! Men nu när du inte har något arbete längre, då kan du ju vara dig själv, du behöver ju inte anstränga dig för att vara trevlig längre, eller hur?
– Menar du att jag skulle jag skulle ha behövt anstränga mig för att vara trevlig? Och vad menar du med att vara sig själv? Nästa person som använder uttrycket ”vara sig själv” kommer jag att slå i huvudet.
 – Så trevligt av dig. Varför då?
 – Det finns så många ”själv”. Det är ett slarvigt använt ord. Hur ska man veta vilket ”själv” som är det rätta? Är jag mig själv när jag är förälder eller undervisar eller lyssnar eller pratar med vänner eller vecklar in mig i filosofiska resonemang eller sjunger eller spelar eller surar eller skrattar skadeglatt eller när jag grämer mig över en oförrätt?
– Det sista tror jag. Du är en långsint jävel.
– Jaså, det tycker du. Det ska jag komma ihåg.
– Men det där kallar jag olika roller. Dem kan man lätt kliva ut och in i, i synnerhet birollerna, som kan bli många. Identiteten går djupare och varar över längre tid, eller hur?
 – Jo, men om det nu finns något som är ens rätta identitet, är det då alltid så säkert att man vill veta vilken det är? Tänk om du egentligen är en potentiell nazist, fast den döljs under civilisationsfernissan? Om man kunde magnetröntga själen? Vilka hemska motiv skulle man finna då?
– Nu tar du väl i ändå.
– Jag är inte så säker på det. Om du hade läst din Bourdieu, så hade du vetat det här. Hör på nu: Genom att individen vistas i och deltar i olika sociala miljöer tillägnar hon sig olika sätt att agera och förhålla sig. Eftersom en människa under sitt liv kan leva i och möta många olika sociala miljöer, blir hennes sätt att agera och förhålla sig format av de skilda erfarenheter  hon fått i olika miljöer under sin levnadsbana. Vad individen då gör är att hon tillägnar sig ett habitus. Med detta habitus kan hon agera och förhålla sig naturligt i en eller flera av dessa olika sociala miljöer. Det centrala i hans teori om Habitus är att individen också medvetet kan påverka det med sin levnadsbana, liksom hon med sitt habitus också formar strukturen och samhället.
– Och?
– Jag menar bara, att du inte ska vara så säker på att du i alla lägen skulle ha varit en god och oförvitlig helyllemänniska. Det beror på vilket som råkat bli ditt habitus.
 – Så du menar, att om Hitler hade fått växa upp i det svenska folkhemmet, så hade han blivit en oförarglig teckningslärare i Ulricehamn?
– Man vet aldrig. Tanken svindlar.
– Vad hade Montaigne varit då med ett annat habitus?
– Det är ganska meningslöst att spekulera i sådana där kontrafaktiska tankegångar. Helt klart är väl att han inte hade kunnat sitta i ett torn och skriva tre böcker om sig själv om han hade levat idag, såvida han inte hade vunnit på Lotto.
– Det där lät cyniskt. Erkänn, du skulle gärna vilja sitta i ett torn och skriva du också.
– Ja, gärna. Skulle inte du?
– Jovisst. Om man hade något att skriva om. Och om maten kom inflygandes i tornrummet. Montaigne måste ha haft en bra markservice, liksom alla mer eller mindre stora män.
– Men han hade helt säkert funnits på Facebook och han hade antagligen bloggat flitigt.
– Se där! Precis som du! Du tror att du är en ny Montaigne. Är inte du lite för gammal för Facebook förresten?
– För gammal? Jag är bara för gammal för dagis och bollhavet på Ikea. Men med ungdomars grodperspektiv på livet är man ju passé vid trettiotre. Förresten har vi nog vissa likheter med Montaigne lite till mans och kvinns, trots skillnaden i habitus. Han beklagar sig hela tiden över sin egen svaghet, sina bristande kunskaper och sitt strejkande minne.
– Men han föraktade ju kunskaper? ”Onyttig lärdomsanhopning” kallade han det. Om du hade läst din Montaigne, så skulle du ha vetat: att han sa: ”Vilken mjuk och skön (och sund) kudde är inte okunnigheten och bristen på nyfikenhet att vila ett gott huvud på.”
– Nåja, han kanske glömde bort det. Förresten var han inte en, som envist höll fast vid samma åsikter hela livet. Han var ganska full av motsägelser. Hur går det förresten med identiteten om man tappar minnet?
– Jag vet vad du tänker på.

– Ja, jag tänker på den engelske musikern Clive Wearing, vars hela minne är utraderat. Han kommer bara håg de senaste sex sekunderna och så känner han igen sin fru. Hon fick ju lära känna en helt ny äkta make, så nog spelar våra minnen in i vår identitet. Det märkliga med honom är att han fortfarande kan spela och att om man ställer honom framför en kör och sätter noter på dirigentpulten, så börjar han dirigera och kören sjunger. Musiken finns kvar, men när han har slagit av kören, så undrar han, vad alla dessa människor gör där. Var sjätte sekund anar han att han har missat något, men han förstår inte vad.
– Man kan undra vad han tänker när han ser sig i spegeln.
– Ja, men tänk dig att du aldrig sett dig själv i en spegel. Att allt du vet om hur du ser ut och hur du uppfattas bygger på omgivningens omdömen och reaktioner. Så har ju villkoren tidigare i historien sett ut för den vanliga människan som inte hade råd med porträttmålare och skulptörer. En titt i en blank källa kunde möjligen ge en vink om hur man såg ut.
– Det är nästan omöjligt att tänka sig i dag, när allting centreras kring hur man ser ut. Någon kallade vårt tidevarv för ”showmantiken”. Det tycker jag är kongenialt.
– Och ändå är vi i högsta grad beroende av vad andra ser. Vi är som en massa spegelskärvor som genast registrerar omgivningens uppfattning. De andra ser kanske bara en enstaka skärva och ingen kan få ihop alla bitarna till något helt, allra minst vi själva. Inte undra på att man ibland undrar vem man är. Den där personen man ser i skyltfönstrets glas när man går förbi är ju en helt främmande figur.....
– ”Vem ärrr dooo vem ärrr jaaaag”...
– Tyst, du vet vad jag tycker om det kapitlet.
– Ja, där är vi rörande ense. Musiken är ju f.ö. en starkt identitetsskapande faktor, åtminstone för ungdomar. Man sorterar och karaktäriserar människor efter deras musiksmak. Det finns absolut ett samband mellan den musik vi tycker om och vilka vi är eller vill vara...förresten, vem vill du vara?
– Faktum är, att jag inte har något behov av att avgränsa mig. För ungdomar är det ofta viktigt att visa vem man är genom vilken musik man tycker om eller kanske inte tycker om. På 50-talet när det blev viktigt att hålla på Elvis eller Tommy, försökte jag gå emot strömmen och gick till mina kamrater och sa, att Lars Gullin var min idol. Jag hade läst om honom i Bildjournalen.
– Så otroligt korkat.
– Ja, ingen visste ju vem han var. Inte kunde jag ana, att jag skulle turnera med honom 15 år senare och sjunga hans musik resten av mitt aktiva musikliv.
– Så du är en jazzfreak?
 – Nej, verkligen inte, tvärtom. Om jag skulle säga vilken musik jag ”är”, så är det lustigt nog Montaignes samtida, Palestrina, Tallis, Gesualdo m.fl. I den musiken är man så nära himlen man kan komma utan att vara död.

– Vem var Montaignes idol?
– Inte var det då någon musiker i alla fall, snarare Homeros och de andra gamla grekerna. Men jag undrar om det inte var Montaigne själv, som var Montaignes idol. ”Världens lärdaste man” kallar han sig, men då begränsar han i och för sig ämnet till Montaigne.
– Han visade upp sig i all sin glans men skydde inte heller motsatsen, det kanske inte är så vanligt idag. Vi vill väl helst visa oss lite bättre än vi är, eller hur?
– Ja, sina mest morbida drag är det ju praktiskt att tona ner, i alla fall så länge man har en arbetsgivare.
– Det är ju det jag säger, nu behöver du inte anstränga dig för att vara trevlig längre.
– Ok då. Vi säger väl det. Du vill visst alltid ha rätt?
– Jamen, jag har ju nästan alltid rätt...
– Nåja. Jag har i alla fall lärt mig, i motsats till Montaigne, att man inte måste hålla på att skriva andra på näsan vad man har för dåliga egenskaper. Det kan de räkna ut själva i så fall. Montaigne däremot sysslar hela tiden med självförringande.
 
– Men varför bloggar du och alla människor nuförtiden?
– Alla är förstås en överdrift, men för första gången i mänsklighetens historia kan alla som vill uttrycka sig i skrift göra det också och dessutom få läsare. Att skriva för byrålådan i alla ära, men många läsare blir det inte där. Det är lite kul att veta att man har både kända och okända läsare, en i riksdagen, en i Italien, en i Luleå etc., och några kommenterar också, vilket är det allra roligaste. Och det är härligt att få förfasa sig över saker utan att bli motsagd eller avbruten.
– Bloggo ergo sum alltså. Men skriver folk inte mycket ”depressionsbloggar”?
– Jo, det förekommer en hel del bland ungdomar. Men jag tycker det är fantastiskt att de skriver, det är ju rena terapin för dem att älta sina olyckor under en tid. Se på Montaigne. Hur många olyckor har inte han drabbats av? Det är en njutning att sätta livet på pränt, eller hur?

– Varifrån kommer då alla dessa listor ifrån, som cirkulerar på communitysidor?
– Du menar något sådant här:

 Tittade du på tecknat när du var liten?
**Haha. Det fanns inte när jag var liten. Jag läste Nordisk Familjebok.
 Hur många syskon har du?
**Inget. Hade en bror i åtta år.
 Vilken film kan du alla replikerna till?
**Ingen tror jag. Tjuren Ferdinand kanske jag skulle kunna sufflera möjligen.
 Försöker du alltid lära dig nya saker?
**Ja, det måste man. Synapserna förtvinar annars.
 Har du någonsin varit på Jamaica?
**Nej. Men på Cuba tre gånger.
Är du blyg inför det motsatta könet?
**Ja, om de tar fram det och viftar, blir jag nog lite besvärad. Etc.

– Ja. Varför svarar man på sådana idiotiska frågor?
– Listor sprids med en otrolig hastighet mellan bloggarna. För det första är det är roligt och för det andra känns det lite grann som att någon intresserar sig för mitt liv. Och det är väldigt roligt.
– Vad har man Facebook mer till då?
– Det är en ”social utility” där man kan ha kontakt med sina vänner. Det görs t.ex. ideliga intressanta ”quiz” som man inte kan låta bli att svara på för att få reda på hurdan man är. Sålunda har jag fått reda på vilket instrument jag är (akustisk gitarr), vilken Bach-svit jag är (nr 2 i d-moll), hur dum jag är (stupid), vilken cellist jag är (Piatigorsky), vilken Disneyprinsessa jag är (Belle), vilken Nalle Puh-figur jag är (Ior), vilken färg mitt hjärta har (purple), vad doktor Phil säger om mig (Others see you as fresh, lively, charming, amusing, practical and always interesting; someone who's constantly in the center of attention, but sufficiently well-balanced not to let it go to their head. They also see you as kind, considerate, and understanding; someone who will always cheer them up and help them out.), och hur normal jag är (55 %).
– Intresseklubben noterar. I synnerhet det där med 55 %. Det skulle förresten vara kul att skriva i ett CV. I framtiden kommer alla att vara kändisar för 15 personer och identitetsbegreppet kommer att omvärderas. Är man den man är i verkligheten eller är man verkligare på nätet?
– Bra fråga. Men kom ihåg att man inte har roligare än man gör sig. Jag har läst, att en viss grad av självbedrägeri är nödvändigt för en god mental hälsa. De som är bäst på att bedöma hur andra uppfattar dem, de som alltså har en korrekt bild och inte bedrar sig själva, är i många fall kliniskt deprimerade. Och det är ju inte roligt.
– Men igen, hur får du till det med Montaigne och moderna ”communities”?
– Bara att han i vissa avseenden är modernare än vad man kan förvänta sig av en 500-åring. Han inser, att själva skrivandet påverkar associations- och tankeflödet. Han vill vara äkta men upptäcker snart att han ”styr ut sig” för läsaren. Detta menar man är en grundläggande och modern författarerfarenhet.
– Och du menar alltså att du har gjort samma erfarenhet?
– I all blygsamhet, ja.
– Jag för min del gillar hans dialektiska beredskap att kritiskt pröva den egna ståndpunkten och ställa den mot andra, som på en ”inre teater”.
– Just det! Man ska upptäcka sig själv genom att lära sig av erfarenheter - egna eller andras.
– Det är ju det du och jag håller på med här.
– Fast du är allt en riktig Messerschmidt.
– Besserwisser heter det. Det talar jag inte om i mitt CV.
– Bäst så. Men det skulle nog inte göra någon skillnad i ditt fall.
– Nej, jag vet. Tack för visat intresse i alla fall. Det var så roligt att få komma fram.
– Detsamma.

Många jular blev det och en del, kanske många, återstår, vad vet jag, vad vet jag. Eller kanske den bara slutar upp att firas. Inte av affärerna förstås, men kanske av oss andra. Hur som helst, julen förändras i takt med att man själv och ens eventuella familj förändras. Länge, länge försökte jag hålla kvar den otroliga eufori man upplevde som barn med berg av julklappar. Det är sådant som utlöser den bekanta julaftonsdepressionen.

Sedan försökte man göra jul så att ens egna barn skulle tycka att det var fullkomligt underbart, hela tiden med Bullerby-Lisas beskrivning av barndomshemmets julaftonsmorgonkök för ögonen. Jag misslyckades kapitalt, i synnerhet med rentvättade trasmattor. Någon Fanny och Alexander-jul var inte att tänka på eftersom ingen sammanhållande person i släkten längre fanns. Men så ska en jul vara, det har jag alltid tyckt. Något slags upplevelse fick väl barnen ändå, och barn är ju oftast väldigt lojala med sina mer eller mindre lyckade föräldrar. De har ju just inget att jämföra med i början.

Nu är barnen stora och börjar tycka att julen är oviktig. Ändå händer det att alla två samlas till jul. Då är det livat. Då kan det se ut så här:



I år kom inte julgranen in, och Betlehems krubba från Leksand blev kvar i lådan. Tomten kom inte, för han hade ryggskott och dåligt med pengar och dåligt med tid. Men det gör ju inte så mycket. Jag köpte ju en ny julsak, inte Jesus, men en ny jul- eller påsk- sådan, om man så vill, i Köpenhamn, när jag var en god adventskonsument. Jag tycker det är praktiskt med årstidsobundna julsaker.

Kampen för rikedom går vidare. Min alltså. Som jag har antytt, syr jag vackra fioltäcken till små och större fioler. Här är en bild på det senast färdigställda, för en helfiol. Det är alltså tänkt att ligga som ett skydd på fiolen i fiollådan, för den som undrar.

Denna fråga ställdes av en TV-reporter till Raoul Olli, när denne  vann Vasaloppet för en del år sedan. Jag kommer också att ställa den frågan i slutet av detta inlägg.
Jag har varit på Förnedringsförmedlingen igen. Med tanke på att jag har ryggskott så var detta en prestation, vill jag tala om. Det är så, att efter 300 dagar får man inte längre sin Förnedringskassa, utan man måste bli inskriven i något som heter Jobb-och aktivitetsgarantin.
Jag fick höra på en beskäftig dam, som talade som om vi vore resursmässigt underprivilegierade begåvningsmässigt sett. Hon stödde sig på Power Point med många ord på. Sedan fick vi en lapp som vi skulle fylla i och sedan komma tillbaka på eftermiddagen med lappen. Jag vägrade, med hänvisning till att jag hade ryggskott. Kunde jag inte bara lämna lappen? Nej, det gick inte, men om jag väntade en halvtimma, så kunde jag få lämna den.
Jag satte mig ned och fick fylla i varför jag inte fick behålla mitt senaste jobb (inkompetens hos skolledningen) och vilket jobb jag skulle vilja ha om jag fick önska (författare) och om jag verkligen hade kompetens för det jobbet (ja) och vad jag skulle behöva för stöd för att för att få jobb (föryngringsmaskin).
Efter att i ett  år inte ha sökt så värst många jobb eftersom man inte får några, ska jag nu hitta på något själv att vara aktiv i. T.ex. gå på besök till gamla och sjuka i Frölunda. Jag måste säga att jag är måttligt förtjust i tanken på att ränna in hos gamla sjuka människor som jag inte känner. Dessutom tror jag att det är ömsesidigt. Denna aktivitet, vad det nu kan bli ska jag hålla på med från den 14 januari till den 29 februari. Då går jag i p-e-n-s-i-o-n!!!!!!!! Det är ju inte speciellt kul, men med tanke på omständigheterna som föregått min utmarsch från de arbetandes skara, så ska det bli oändligt skönt att slippa alla inkompetenta handläggare.
Nåväl, det kan ju inte räcka med att fylla i en lapp. Man måste ju komma på återbesök också. Och då ska jag ha hittat på vad jag ska vara aktiv med. Kan någon hjälpa mig med någonting, som AF kan tycka är en godkänd aktivitet?

Det är idiotiskt.  Varför krångla med mig i 6 veckor? Lägg ner ansträngningarna på ungdomarna i stället.
Handläggaren tittade i sin almanacka och sa, att jag kunde komma tillbaka den 30 december. Då brast min stoiska attityd, för det skulle betyda att jag måste ta tåget ner från Dalarna och upp igen samma dag, över tusen kronor, om jag inte ville fira nyår ensam i Göteborg. Det kan man ju göra om man är lagd åt eremithållet. Handläggaren mjuknade vid detta tåreflöde och jag slapp komma under jullovet. Men egentligen har man inte rätt att ha semester när man är arbetslös, det vet ni väl?
På en nyligen timad födelsedagsfest, sa en dam i 70-årsåldern (med anledning av när man firar födelsedagar) att  "du har ju egentligen inget att fira (jag ska fylla 65) för du är ju redan ledig."

.Jag tycker tvärtom. Med anledning av att jag har jobbat 27 år i Göteborgs stad, (10 år i andra kommuner) och inte fått ens ett hej då  eller tack när de gjorde mig arbetslös och sedan blivit behandlad på sedvanligt kränkande vis  av AF och A-kassa, så tycker jag visst att det är något att fira, att äntligen slippa det.
Frågan är bara: "How am I going to fire?" Så här kanske:

Ganska ofta tycker jag tvärtom. Nu har jag läst Åke Edwardssons  "den sista vintern". Jag ser att den lovordas på baksidan. Men jag gillar inte böcker som utspelas i Göteborg. Jag vill inte veta att  Winter bor på Vasaplatsen och att det ligger en fotoateljé på Kastellgatan, för han finns inte och det gör det inte.(Jo, nu finns det faktiskt en, men inte då.) För mig blir det alltför prosaiskt och ospännande. Tacka vet jag när saker händer i Maardam. Då får hjärnan rycka in och konstruera bilder.
Dessutom tyckte jag att den här boken var seg.  Man kunde lätt få för sig att han får betalt per ord.

Jag kan inte svära på att det inte är han som sitter och vräker sig på Bokmässan med för korta strumpor, så att de vita, håriga smalbenen syns. Det är också stämningsoskapande.

Någon sa, att den innehöll ett mord, som utspelades i vårt garage på Nordenskiöldsgatan. Det var därför jag lånade den. Där kunde jag antagligen ha känt igen mig, för jag har själv varit i handgemäng med överförfriskad gubbe där, varvid efterringd tonårsson skyndade till undsättning med kökskniven under rocken. Men inget lik dök upp där. Jag lyckades dock bli rädd för min egen skugga i garaget i går kväll.
Men nu undrar jag: i vilken bok mördas det i Nordenskiöldsgatans garage? Någon i Lottens kommentatorsbås borde väl kunna hjälpa mig.

Ok. En till då. Och som bonus får ni Staffansvisan översatt till franska. Man vet aldrig när den kan komma till användning. Senast sjöngs den för tio år sedan när franskfröken i kören fyllde 50. Jag hade i alla fall roligt när jag översatte, och jag VET, att franskfröknar hittar fel. De är bra på att hitta fel. Jag är speciellt förtjust i  "vi tackom nu så gärna"-stället

Först Retroaktivan yul på transpiranto.



Sedan några verser av Staffansvisan på franska. Man får lägga till några extra toner här och där för att få med alla stavelser. Men det klarar ni säkert.



Å så en julbild från Götet. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort den.

Jag utlovade en fortsättning på julvisorna på transpiranto, om någon tyckte de var roliga. Det var någon som tyckte det, så varsågod.  Lucia står ju för dörren nu, ofta med en eller annan motvillig Staffan i hasorna, och då kan det väl passa med denna.
Transpiranto talas alltså möjligen  i Grönköping. För den som är obekant med staden och dess veckoblad rekommenderas denna länk. Veckobladet finns också delvis på nätet.

Eventyr blir det alltid när jag ger mig ut i världen ensam. Jag ville åka till Lund och titta på 500, och då gjorde jag det. Har ni glömt vad det är så är det det här: http://www.femhundra.nu/showen.html Publiken fick vara med i högsta grad, bl. a genom att tilldelas olika historiska roller redan vid intåget i teaterlokalen. Jag blev Christoffer Polhem, vilket var en överraskande roll. Min väninna i Lund, som förresten kände till kändisen Lotten, blev Jenny Nyström. Showen är givetvis obeskrivlig, så det gör jag inte. Men jag gillar intelligenta män och roligare än så kan man inte ha en torsdagskväll i Lund, det är då ett som är säkert.
På fredagen åkte jag på eget bevåg till Köpenhamn ensam, eftersom värdfolket hör till den delen av mänskligheten som har jobb. Jag klarade av både Ö-tåget och Pågatåget eller vad det nu var. I Köpenhamn hade jag inga större ambitioner. Jag tänkte bara gå på Strøget, konsumera kaffe och en pølse.
På Kongens Nytorv roade sig de skojiga danskarna med att åka skridskor, runt. runt Christian V, som åsåg de tappra försöken med en mås på hjälmen.



Jule-ismanden delade ut julegaver till smådanskarna på isen. En tonårsflicka kavade runt med prinsesskrona på huvudet sjungandes "Huvud, axlar, knä och tå"  fast på danska förstås. En herre påminde om Peter Høeg, men herr Høeg skulle nog förstås varit mer uttrycksfull på isen, eftersom han är dansare. Men det påminde mig om att jag väl kan gissa på Peter Høeg någon gång i Lottens kalender. Jag har faktiskt dansat med Peter Høeg. Eller, det var ju inte riktigt sant. Han dansade och var Narkis, en kvinna var Eko, och kören var en kufisk koreografisk kör som gjorde klumpiga och ekivoka rörelser i bakgrunden för att understryka handlingen, samtidigt som den sjöng ohyggligt svår modern musik utantill. Det var en prestation, som man inte vill göra om.
Nåja, sedan blev det spännande. Jag skulle åka Metro tillbaka till utgångspunkten. Sagt och gjort. När jag kom upp ur underjorden såg Strøget likadant ut som nyss, och jag gick några steg igen. Men plötsligt insåg jag att det var ett annat Strøg! Jag hade hamnat i ett parallellt universum i Köpenhamn! Det är inte ovanligt att gatorna skojar med mig när jag är ute på vift. Kungsgatan i Stockholm har vänt på sig en gång och Kulturhuset finns ibland inte där man tror. Nåja, ett universum mer eller mindre spelar ju ingen roll.
Jag motstod de flesta frestelser , bl.a. denna.

Mor var inte så intresserad av att få en pung, inte ens för 19.60 kr.

Dagen därpå åkte vi till ett ställe som heter Jakriborg. http://www.axelnelson.com/lund/staffanstorp/jakriborg.htm
En medeltida stad på skånska slätten, alla fina arkitekters hatobjekt. Jag sällar mig till de ofina arkitekterna och tyckte att det var en fantastiskt vacker liten förstad. Grattis alla som bor där!

Jag har fått en julklapp.En helt oförmodad julklapp från mondschnee (jag vet inte om jag får länka). Jag fick välja vilken jag ville ha och jag valde denna:

Lotten bad mig blogga om när jag gifte mig i träskor, såna här: