FruDecibel

Som den minnesgode läsaren säkert kommer ihåg, så måste jag prata med mig själv i affären för att komma ihåg vad jag ska handla, vart jag är på väg. Men samtidigt vill jag ju inte låta omvärlden se att jag rör på munnen, för då kan jag ju verka dement, vilket jag absolut inte kan vara. På grund av att sonen tillfälligtvis har blivit mambo mellan X-jobb och jobb, så vill man ju gärna glädja honom med sådant som han tycker om (inom rimliga gränser förstås), och till det hör alltså Kalaspuffar. Men tänk er själva, om man går omkring på Hemköp och säger kalaspuffar, kalaspuffar, kalaspuffar ...Hur skulle det se ut? P och F är bokstäver som man absolut inte kan använda i affären. Nej, med stiff upper lip säger jag i stället kalastuttar, kalastuttar, kalastuttar. Jag är så lättroad, så jag nästan skrattar högt. Men hur skulle det se ut? Gå och skratta på Hemköp?

Nej, jag skyndar mig hem och bestämmer mig för att göra totatisnos.

Idag, dvs. det är redan igår, är det eller var det stora depparedagen. Jag visste inte det, så när jag vaknade i morse, hoppade hjärtat till lite av pur glädje, för det hade ju inte läst Aftonblaskan. Det hoppade till för att jag kom ihåg att jag har en son, som f.t. åter bor i jungfrukammaren. Jag tänkte på att snart (vid 10 tiden) kommer han att veckla ut sin långa lekamen och komma ut i köket och konversera. Det är roligt. Visserligen inskränker sig konversationen till "suck" och "stön" och andra humörbeskrivande ord.  Visserligen har hans tonårsvanor övergått i ungkarlsfasoner, men jag överser med det. Visserligen lägger han beslag på min dator, men jag har ju en till om jag skulle vilja göra något viktigt. Livet är för kort för att tjata om tallrikar som inte går till diskbänken själv, mjölk som står framme, kläder som inte har hittar till tvättkorgen. Jag plockar och diskar, väl medveten om att allt kanske är mitt fel. Jag har misslyckats med att inpränta vikten av att hålla efter sig själv. Jag är inte så himla bra på det heller, om sanningen ska fram.

Det där med uppfostran är en myt. Om inte barnet accepterar att bli uppfostrad, utan gör som det vill ändå, så har vi ju inget att sätta emot, sedan vi slutade att slåss. Det enda våld jag har tagit till är att jag fick lägga mig med benen över tvååringen för att han inte skulle slå ihjäl sig. Jag orkade inte hålla honom.
Det är längesedan och 192 cm gör man inte vad man vill med, snarare tvärtom.

Men jag skulle önska alla unga män att de tänkte på, att flickor sällan är intresserade av att röja efter killar. Jag tror inte det befrämjar någonting av det som unga pojkar tänker på. En f.d. ung man, numera 44 år, hade som sitt enda intresse att samla ölburkar. Vi ockade och ockade och sa att vem vill flytta ihop med en kille och dela sitt liv med tusentals ölburkar? Och vi fick rätt. Ingen varken pojke eller flicka har anmält sitt intresse.

Men det är trevligt med barn, och jag inser att detta är sista gången som han "bor" hemma, mellan X-jobb och det riktiga jobbet, som vi hoppas på nu.
Plötsligt kokar han kakao med Amaretto. Mmmmm, gott. Jag får diska. Plötsligt spelar han på käken. Jag kan absolut inte höra vilken bit det är, men det är roligt ändå.
Plötsligt kommer Åsnan och då är de två, som sitter här och babblar. Det är roligt.

Plötsligt är han inte med tåget och den gamla fasan griper mig igen. Det är min största noja, att barnen försvinner och ingen vet vad som har hänt. Jag drömmer det nästan nattligen. Förmodligen är det minnet av en död bror och alla artiklar veckotidningar som jag är uppväxt med, där barnen kom bort och mördades stup i kvarten. Och senare tid har ju inte heller saknat stoff.

Jag vill gärna sluta drömma sånt. Barnen lever och mår bra och har blivit stora och duktiga alldeles av sig själva, varför ska jag då hålla på med dessa hemska mardrömmar?

Men det finns mycket som är bra. T.ex. är det väldigt skönt att inte behöva skriva ett kåseri till en tidning och så har man en deadline. Innan den måste man komma på något roligt. Det kan ju inte vara så kul. Ofta är kåserierna och krönikorna man läser i en viss tidning här på västkusten inte särskilt roliga och man känner, hur skribenterna har krystat fram dem. Som när man skrev uppsats förr i världen. Och om jag skulle läsa det här i en tidning, skulle jag tycka att det var tramsigt och töntigt.

Egentligen hade jag tänkt fråga mina läsare om vad de tror är främsta orsaken till att folk inte svarar på mejl eller brev?
En del vimsar till det, men de brukar svara sedan. Men en del verkar helt sonika skita i det, och då undrar jag hur man tänker när man kommer fram till det. Tyvärr är det väl inga skitare som läser detta och skulle de göra det blir det ju inget svar. Men ni andra kanske kan komma på något? Jag menar, när man frågar om några konkreta saker eller berättar något, som är intressant för båda. Jag förstår nämligen inte.

Kära alla två läsare!
Ni undrar väl hur jag har det häruppe i stugan. Jo tack, jag ligger mycket i soffan och läser mina dåliga böcker eller löser de dåliga korsorden. Idag fick jag visserligen använda ordet "dalkjusa", och det var nog första gången sedan rättskrivningen i folkskolan. Å andra sidan hade de stavat fel till affisch. Affish, ush ...Det var i Aftonbladets korsordsbilaga. Där finns det inte heller något forum för konversation. Det har de inte tid och råd till.

Min soffa är mycket bra. Man sover jätteskönt i den på eftermiddagen och dessemellan också förresten; det är nära till brasan när man måste hoppa upp och lägga i mera ved och det är fin sikt. Visserligen är det lite kallt, men två filtar brukar hålla draget borta.
Det är förresten konstigt. När temperaturen sjunker ute, så känns det naturligtvis inne också. Kylan liksom slår in runt om ens lekamen, som inte är särskilt snålt tilltagen. Men när temperaturen stiger utomhus, då blir det också kallt, för då går kylan i väggarna inåt. Kan någon förklara det?


Det här ser jag när jag ligger i soffan:

Krukorna är från Prins Eugens Waldemarsudde. Min mor var väldigt förtjust i dem och jag har flera storlekar, utom den låga, vida, ifall någon vill överraska mig någon gång. Hyacinten har slagit ut idag; det är så dags. Får väl följa med hem. Hästarna är från Ikea och de står där jämt, liksom julklockan där uppe. Jag dammar av dem lite på sommaren bara. Koppen är från Rörstrand och är fådd av släktingen med den goda smaken och den (koppen) har just innehållit min varma choklad. Den står inte där jämt, men ibland glömmer jag förstås att diska den.

Mitt i fönstret hänger en extra glasruta. Den är fådd av systrarna Sjöberg på min 25-årsdag. Det var då jag gjorde en kolatårta som fick serveras med hammare och kniv. Den är köpt i Haga för ganska länge sedan som ni förstår. Det var då man rev allt vackert i Haga och antikvitetsaffärerna hade gott om gamla saker. Den som brukar gå på Bishops Arms vid Järntorget i Göteborg, kan se likadana glasrutor som sitter ingjutna i deras fönster. Jag tycker den är fin, särskilt när Saurons öga lyser utanför.

Så här ser det ut när Sauron är i farten:

 

Själv visste jag inte vad Saurons öga var, för jag är lite obildad, men jag googlade och nu vet jag. En timma efter att kortet tagits, fick Sauron starr, väldigt utbredd sådan. Men det tog jag inte kort på.

I bland får man ett ryck och lämnar soffan och brasan en stund. Då tar man en promenad till soptunnan och är det fint väder, fortsätter man till tomtarna och kollar att allt är som det ska.

 

Men hallå?

 

Fimbulnoktürn' hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin',
snoj lajt' in blanko sür la pin',
dito sür baldakino.
Nizz' ist nur piggelino.

(Ludoviko Hagwaldo)

 

Jag tycker väl att det ser ut som Nizz ist nicht piggelino.

Nej, in igen. Detta är ju ett inredningsinlägg. När jag byter viloplats och ska sova på riktigt, ser jag det här:

 

Det är jag ganska nöjd med, i synnerhet taket, som Åsnan har målat. I hörnet står mina nya handsmidda gardinstänger som ska upp vilket år som helst.

Vi ses!

Nej, det var inte den jag läste inatt. Men jag drömde att jag tappade en rund Lisebergskanin (Kronjuvelerna) nedför en jättehög terass när jag var på språkresa i England och försökte få på mig en tröja för vi skulle på utflykt (Enid Blyton) och hur i all världen skulle jag få hem tre jättetavlor som jag köpt och varför var värdinnan arg på mig. Nej, drömmar är inte så konstiga ibland, om man kommer ihåg vad man sett på TV och läst.

Jag har läst två svenska deckare på ett par dagar och även om jag läste till kl 5 i natt, så var det inte för att den var så bra, utan för att jag inte kunde somna och gjorde jag det någon liten kort stund så vaknade jag genast och hade drömt så där konstigt som man gör.

Båda två är skrivna av kvinnor som har samma vackra förnamn. Den ena har Sveriges fulaste efternamn, den andras efternamn kommer mig att tänka på komministern hemma i Svenljunga som alltid la till en vokal.
-Herrene vare mede edere. Amene.
Jag tycker inte så mycket om när man märker att " nu ska jag skriva miljö" och så kommer det en massa uppräkningar om mjäll på kragen och regnblänk på gatan. Är det sådant man lär sig på skrivarkurser?

När jag var liten märkte jag absolut ingenting sånt. Som jag älskade Enid Blytons böcker! Vilka underbara jular när man fick ligga i soffan och äta knäck och läsa mysterieböckerna och Fem-böckerna för att inte tala om Tvillingarna på S:t Claire. Aldrig föll det mig in att Enid Blyton inte var den vänliga person som hon borde vara för att skriva så härliga böcker för barn.
Filmen om henne gav en helt annan bild av författarinnan. Se den inte, om ni vill ha kvar illusionen. Dock är hon ett fenomen. Trots gammalmodigheterna i böckerna säljer hon fortfarande 8 miljoner böcker varje år.

Ur Wikipedia:
Böckerna är mycket präglade av sin tid, särskilt titlarna från 1950-talet, och har kritiserats för att återspegla negativa stereotyper om kön, ras och klass. Detta har postumt blivit så besvärande att det oftast censureras i moderna översättningar och även engelskspråkiga nyutgivningar. I Fem stoppar spöktåget (Five go off to camp) används exempelvis uttrycket "svart som en nigger med sot". Annat som betraktats som tveksamt ur ett nutida etiskt perspektiv är referenserna till slavar och kroppsbestraffning. Blytons synsätt kritiserades redan under hennes livstid. En förläggare avvisade en berättelse från henne år 1960, bland annat med motiveringen "Det finns en svag men oattraktivt anstrykning av gammaldags främlingsfientlighet i författarens inställning till tjuvar, de är 'utländska'... och det verkar anses vara tillräckligt för att förklara deras kriminalitet. "

Tänk, vad man inte visste och inte märkte. Men härligt var det.

Nytt år igen. Hur många år finns det? frågade jag filosofiskt på Facebook. Ingen svarade i och för sig tjugotusentolv, en nolla mer eller mindre kan ju hända den bäste, men 42 var det en som föreslog, liksom att det nu var drakens år.

Tänk om det nya året vägrade att komma, tänkte jag. Tänk om det satte sig på tvären och tjurade vid tröskeln.
- Jag kommer inte om inte alla slutar att vara dumma.

Puh, vad jobbigt. Då skulle man behöva diskutera vad som menas med dum och och vems sanning som ska gälla. Och det gamla året skulle man inte få ut. Han (?) skulle sjunka ihop strax innanför tröskeln och ligga där och lukta gubbe och gamla sorger och bekymmer. Blä!

Och tänk om det inte blir något väder!

Jag minns förresten när den 5-årige sonen ringde till "Svar idag" (ett frågeprogram, som sändes i radion i många år fram till 90-talet ungefär) och flämtade fram frågan:
- Hur skulle det bli om inte månen fanns?

Han fick ett jättefint svar av Peter Nilsson, författaren och astronomen. Väldigt mycket skulle vara annorlunda, inte bara tideräkningen. Det var väl inte ens troligt att människan skulle ha utvecklats till det som vi blev. Om jag hittar kassettbandet med inspelningen skall jag återge hela svaret.

Jag ger inga nyårslöften, men jag kan instämma i en annan väns, en som skulle äta mer mango i år. Det ska jag också göra. Och granatäpple åtminstone en gång. Jag lovade mangovännen förresten att jag inte ska råna några banker i år.
Nej, jag ska försöka hålla mig vid liv, försöka att inte få ont någonstans, fortsätta att träna två eller helst tre gånger i veckan, lösa åtminstone några lätta sudoku rätt, försöka att inte slå mina barn, försöka förstå varför människor gör som de gör och inte ta det personligt, öva cello lite mer, klä om en fåtölj, gå en notskrivningskurs i Sibelius på Musikhögskolan (den som jag ansågs vara obehörig till av Antagningsverket. Efter 7 sorger och 8 bedrövelser tyckte det till sist att jag var behörig.) och plantera 12 smaragdtujor.
Eller också blir det något helt annat. Osvuret är bäst.
Jag tror inte det blir bättre och bättre dag för dag; jag är fullkomligt nöjd om det håller sig som det är.

Men det skulle inte vara så dumt om jag kunde få en förklaring till hur en julklappspåse kan gå upp i rök mellan Örebro och Söderbärke. Den är inte kvarglömd, den finns ingenstans och kan heller knappast ha ramlat ut på parkeringsplatsen utanför Lidl i Fagersta utan att två personer skulle ha sett det, eller hur?
Dessutom var det två påsar gardinringar i. Gardinringar är väl inte särskilt stöldbegärliga. De var till råga på allt ganska fula.
Färre mysterier av detta slag önskar jag mig. Inga alls faktiskt.