Madame Sûr
Ibland får jag spader och känner att nu måste jag ge mig ut trots att det inte är något kul. Dock har jag fått nog av Slottsskogens pingviner och Lidl på Linnégatan. Ja jag vet, det finns andra mål här i livet, men kruxet är att jag oftast bara har en sur tant att gå med, och det är mig själv. (Undantag på fredagarna och när UK kommer hit.)
De flesta normala personer har ju annat att göra, t.ex. jobb. Händige Herrn kan inte förstå vad det ska vara för mening att gå ut och gå om man inte ska någonstans. De flesta pensionärer är strängt upptagna med någonting, om inte annat, så förhindrar barnbarnen varje normal aktivitet. Min geocachingkompis har gått vidare i livet utan mig och lämnat mig vilse i pannkakan. Jag hittar inga mer skatter, annars hade jag tänkt att det skulle vara ett bra sätt att komma ut utan att behöva ha en hundracka.
Idag är det Valborgsmässoafton, en av de värsta dagarna. Förr var det ju så, att man MÅSTE ha roligt då, liksom på Midsommarafton. Så farligt är inte det längre, men någonstans sitter det i.
Och överallt läser man "Lufsa bort 11 kilo före midsommar" (nej, jag tror bestämt att det står "innan midsommar"), gör ditten gör datten, ät antioxidanter, ät lite av allting, unna dig något gott, blablablabla och doftljus och sidenpyjamas ni vet.
Jag bet huvudet av skam och tog spårvagnen in till stan. Resor utan mål typ. Jag gick av någonstans i mitten och tänkte: vad gör jag här?
-Du kan väl gå och titta på den där fina klockan igen.
-Ja, det kan jag väl göra. Hm...där ligger den ... 1795 kr.
-Men Herregud, du ska väl inte köpa en klocka för nästan 2000 kr? Är du galen?
-Ja, kanske, men jag skulle då gärna vilja ha en riktigt snygg klocka ...
-Men varför ska du ha det? Du har ju flera stycken och det är bara att byta batterier ...
-Men jag ser inte så bra på dem. Jag har tagit fel på tiden flera gånger för att jag inte ser så bra ...
-Men kan du verkligen slänga ut så mycket på en klocka? Ingen har ju klocka nu för tiden. Det är ju bara att titta på telefonen.
-Men jag glömmer ofta telefonen ...
-Jamen 2000 kr. Finns det ingenting du kan använda de pengarna bättre till?
-Jo, förmodligen ... bregott och purjolök. Suck.
-Nä, vet du vad, gör inga impulsköp nu.
-Nä, ok då. Jävla tant.
I skyltfönstren ser jag en liten rultig tant i för stora jeans. Usch, hon ser otrevlig ut. Henne skulle jag då inte vilja gå på stan med.
Och?
De flesta normala personer har ju annat att göra, t.ex. jobb. Händige Herrn kan inte förstå vad det ska vara för mening att gå ut och gå om man inte ska någonstans. De flesta pensionärer är strängt upptagna med någonting, om inte annat, så förhindrar barnbarnen varje normal aktivitet. Min geocachingkompis har gått vidare i livet utan mig och lämnat mig vilse i pannkakan. Jag hittar inga mer skatter, annars hade jag tänkt att det skulle vara ett bra sätt att komma ut utan att behöva ha en hundracka.
Idag är det Valborgsmässoafton, en av de värsta dagarna. Förr var det ju så, att man MÅSTE ha roligt då, liksom på Midsommarafton. Så farligt är inte det längre, men någonstans sitter det i.
Och överallt läser man "Lufsa bort 11 kilo före midsommar" (nej, jag tror bestämt att det står "innan midsommar"), gör ditten gör datten, ät antioxidanter, ät lite av allting, unna dig något gott, blablablabla och doftljus och sidenpyjamas ni vet.
Jag bet huvudet av skam och tog spårvagnen in till stan. Resor utan mål typ. Jag gick av någonstans i mitten och tänkte: vad gör jag här?
-Du kan väl gå och titta på den där fina klockan igen.
-Ja, det kan jag väl göra. Hm...där ligger den ... 1795 kr.
-Men Herregud, du ska väl inte köpa en klocka för nästan 2000 kr? Är du galen?
-Ja, kanske, men jag skulle då gärna vilja ha en riktigt snygg klocka ...
-Men varför ska du ha det? Du har ju flera stycken och det är bara att byta batterier ...
-Men jag ser inte så bra på dem. Jag har tagit fel på tiden flera gånger för att jag inte ser så bra ...
-Men kan du verkligen slänga ut så mycket på en klocka? Ingen har ju klocka nu för tiden. Det är ju bara att titta på telefonen.
-Men jag glömmer ofta telefonen ...
-Jamen 2000 kr. Finns det ingenting du kan använda de pengarna bättre till?
-Jo, förmodligen ... bregott och purjolök. Suck.
-Nä, vet du vad, gör inga impulsköp nu.
-Nä, ok då. Jävla tant.
I skyltfönstren ser jag en liten rultig tant i för stora jeans. Usch, hon ser otrevlig ut. Henne skulle jag då inte vilja gå på stan med.
Och?
Förunderligt och märkligt
Hela dagarna sitter jag här med två karlar, den ena konstigare än den andra. Sibelius och Breivik heter de. Sibelius är namnet på det notskrivningsprogram, som jag försöker lära mig, men det är stört omöjligt att få partituret att byta tonart på ett bestämt ställe och samtidigt ändra B-klarinetten till A-klarinett utan att hela stycket får fnatt och noterar sig i Hiss-dur. Det är en hemtenta och den skall vara klar på tisdag. Jag har till och med försökt få kursledaren att flytta hem till mig denna veckan innan hemuppgiften ska vara inlämnad, men konstigt nog har han inte svarat på det förslaget. Annars svarar han på alla dumma frågor, vilket tyvärr inte hjälper ett dugg.
Eftersom det inte går så bra, blir det att jag följer rättegången. Hela första och andra dagen satt jag och tyckte att det var märkligt att hans ögon ibland liknade min jämnåriga sysslings, fast hennes uppfattar man som lite blyga och intelligenta. Och jag tänkte, att en sådan sak kan man absolut inte säga till henne, för vem skulle bli glad av att höra att man har liknande drag som en sådan? Jag tänkte i alla fall mycket på henne och vad hon skrev till min födelsedag för en månad sedan, att livet inte var en dans på rosor just.
På kvällen ringde min mobil. Jag har installerat ett program som talar om vem det är som ringer även om det är någon jag inte känner. Undantaget telefonförsäljare förstås, men då vet man ju det. På mobilen stod min sysslingdotters namn. Hon har aldrig förut ringt till mig och jag förstod vad som hade hänt innan jag svarade. Ja, mamma är död, sa hon.
Visst är det märkligt.
Där försvann vår historia och släktbanden tunnas ut. Vart tar alla minnen vägen när någon dör? Tänk så många minnen som ingen kommer ihåg längre.
Vid min höga ålder märker man att det glesnar bland vännerna. Jag vill inte bli sist kvar, skriker jag inombords, stå som en ensam krokig tall i snålblåsten från äldrevården. Men jag vill ändå leva länge. Men alla ska vara kvar! Framför allt skall barnen vara kvar.
Eftersom det inte går så bra, blir det att jag följer rättegången. Hela första och andra dagen satt jag och tyckte att det var märkligt att hans ögon ibland liknade min jämnåriga sysslings, fast hennes uppfattar man som lite blyga och intelligenta. Och jag tänkte, att en sådan sak kan man absolut inte säga till henne, för vem skulle bli glad av att höra att man har liknande drag som en sådan? Jag tänkte i alla fall mycket på henne och vad hon skrev till min födelsedag för en månad sedan, att livet inte var en dans på rosor just.
På kvällen ringde min mobil. Jag har installerat ett program som talar om vem det är som ringer även om det är någon jag inte känner. Undantaget telefonförsäljare förstås, men då vet man ju det. På mobilen stod min sysslingdotters namn. Hon har aldrig förut ringt till mig och jag förstod vad som hade hänt innan jag svarade. Ja, mamma är död, sa hon.
Visst är det märkligt.
Där försvann vår historia och släktbanden tunnas ut. Vart tar alla minnen vägen när någon dör? Tänk så många minnen som ingen kommer ihåg längre.
Vid min höga ålder märker man att det glesnar bland vännerna. Jag vill inte bli sist kvar, skriker jag inombords, stå som en ensam krokig tall i snålblåsten från äldrevården. Men jag vill ändå leva länge. Men alla ska vara kvar! Framför allt skall barnen vara kvar.
Det glesnade fruktansvärt på Utöya. Idag har vi fått höra ofattbara saker, som B. berättar som om det gällde att ta med sig soporna ut. När han infångades direkt efter skjutandet, var han mycket bekymrad över ett skrubbsår som han hade fått på handen.
Jag har viss förståelse för domaren, som tyckte att han skulle ha dödsstraff. Men det är för lindrigt tycker jag. Nej, jag önskar att han som genom ett trollslag kommer till medvetande och inser vad han har gjort. Sedan ska han få leva med den insikten hela livet.
Något smärtsammare kan jag inte tänka mig.
De kan gott ta ifrån honom datorn i fängelset också.
Jag har viss förståelse för domaren, som tyckte att han skulle ha dödsstraff. Men det är för lindrigt tycker jag. Nej, jag önskar att han som genom ett trollslag kommer till medvetande och inser vad han har gjort. Sedan ska han få leva med den insikten hela livet.
Något smärtsammare kan jag inte tänka mig.
De kan gott ta ifrån honom datorn i fängelset också.
Det förvånade påskpyntet
På nedanstående bilder kan man se mitt förvånade påskpynt. Dels är det förvånat för att det plötsligt fick komma ut ur skåpet och tjäna som pynt och bli fotograferat och hamna på Facebook. Idag blev det ännu mer förvånat, när jag satte fram en trämojäng framför det. Titta bara på pimpelankans uppspärrade pimpelanksögon. Josef och herdarna och åsnorna och de vise männen och kamelerna kunde inte varit mer förvånade i julas.
Här är det dock påsk, och pyntet begrundar något värdsligare. På 80-talet läste jag Allt om mat, och i något nummer var det fina bilder på bröd, som hade liksom ett sigill på ytan. Det var gjort med en grekisk brödstämpel, fick jag lära mig. Eftersom det fanns en grekisk hemspråkslärare bland kollegerna, ombads han givetvis att köpa en brödstämpel åt mig, och det var flera som då ville vara lika märkvärdiga som jag. När höstterminen började kom han med en påse brödstämplar, som han delade ut bland sina kvinnliga kolleger.
Han berättade dock inte hur man gjorde. Mina försök slutade i fiasko. Stämpelmönstret jäste bort och jag kunde aldrig räkna ut hur jag borde ha gjort.
Mina globetrotterläsare vet naturligtvis detta, och nu sätter jag mig bara ner och väntar på att få veta hur jag långt om länge ska göra de tjusiga stämpelbröd, som jag skulle imponerat med på 80-talet.
Stämpeln är gjord av trä och den är vändbar, så man kan göra en stor eller en liten. Om man nu kan.
Här är det dock påsk, och pyntet begrundar något värdsligare. På 80-talet läste jag Allt om mat, och i något nummer var det fina bilder på bröd, som hade liksom ett sigill på ytan. Det var gjort med en grekisk brödstämpel, fick jag lära mig. Eftersom det fanns en grekisk hemspråkslärare bland kollegerna, ombads han givetvis att köpa en brödstämpel åt mig, och det var flera som då ville vara lika märkvärdiga som jag. När höstterminen började kom han med en påse brödstämplar, som han delade ut bland sina kvinnliga kolleger.
Han berättade dock inte hur man gjorde. Mina försök slutade i fiasko. Stämpelmönstret jäste bort och jag kunde aldrig räkna ut hur jag borde ha gjort.
Mina globetrotterläsare vet naturligtvis detta, och nu sätter jag mig bara ner och väntar på att få veta hur jag långt om länge ska göra de tjusiga stämpelbröd, som jag skulle imponerat med på 80-talet.
Stämpeln är gjord av trä och den är vändbar, så man kan göra en stor eller en liten. Om man nu kan.
Ett väder
Ett Herrans väder eller ett Herrans oväder eller ett oherrans väder var det (Skall oherrans i så fall vara med stor bokstav?) när jag kom till Stockholm. Jag kunde gott ha iklätt mig den gamla vinterpälsen, men en stockholmare avrådde från den och tyckte jag skulle ta något lättare plus varm tröja och vantar. Hade tröjan varit fotsid och vantarna heltäckande hade det varit bra, men dessvärre var min tröja lite kort i rocken, liksom jackan ...
.Nu överdriver jag faktiskt lite, för tack vare det dålig vädret var vi ju tvungna att gå in och dricka varmchoklad med vispgrädde och Marshmallows här och ett glas vin där etc. Och det kunde man ju stå ut med.
Ändamålet med min stockholmsresa var bara av det nöjsamma slaget. En körväninna och jag skulle gå på en repetition i Berwaldhallen när radioorkestern och radiokören och Eric Ericssons kammarkör repade Mahlers 2:a symfoni. Ett gratisnöje, vars rolighet kanske är svår att förstå för den som inte utövar den typen av musik själv. Det var i alla fall mycket underhållande för oss. Man får lov att sitta på andra raden när man är på rep. Däremot tror jag inte man får fotografera.
Jag var väldigt frestad att spotta i tuban. Det hade knappast märkts, för alla blåsare sitter ju i en pöl av vatten, eftersom de måste vicka ur vattnet med jämna mellanrum. Men tänk om jag hade missat och träffat skulten ...
Sista delen av repet deltog körerna. Plötsligt lösgjorde sig en bas (den snyggaste) ur körmassan och kom och kramade om mig och lämnade en biljett till konserten på lördagen.
Det hör ju inte till vanligheterna att vilt främmande karlar utser mig till kramobjekt, så det var givetvis ingen vilt främmande karl. Det var en gammal vän från Kammarkören som bl.a. tillfälligtvis hade avancerat till Radiokören. Han hade sett på Facebook att jag var i Berwaldhallen, eller på, som det står, och tittade upp och fick se mig. Biljetten fick jag dock ge till min väninna, som blev väldigt glad, eftersom jag måste åka hem. Ja, det var kanske inte det hon var glad för, hoppas jag, men den enes död eller vad man ska säga.
Det var 100 man i orkestern, men jag tror nog att lite mer än hälften var kvinns. Titta bara på kontrabasstämman här.
Åtta kontrabasar varav fyra flickor varav jag nästan känner en.
Valthornen hade mycket skojigt för sig. Rätt vad det var blåste alla hornen i vädret (och de var många!), alltså de höll upp klockstyckena mot taket. Då står det "mit aufgehobenen Schalltricher" och "mit aufwärts gerichteten Schalltrichter" i noterna, och det är visst julafton för hornister.
Katarina Karnéus och Miah Persson var solister och Daniel Harding dirigent för den som undrar.
Vi var också inne här:
Inga bibliotekarier så långt ögat når.
På fredagskvällen gick vi på en konsert med Voces Nordicae. Det är en kolossalt duktig och rolig scenisk kör. Man vet aldrig vad som ska hända. Det visste inte kören heller, något som jag är ganska van vid, så jag var inte speciellt orolig. Improvisationer växlade om med noterad musik och publiken fick också vara med. Eftersom jag känner en av flickorna (röda jackan) så råkade det bli så att de sjöng en stund om mig ... bara mitt namn, men då kändes det som om man var någon... en stund. I sista låten dansade den kvinnliga dirigenten balett medan hon dirigerade. Undrar just vem som gör om det?
En annan som var på den konserten var Ingemar von Heijne och jag hade ju druckit ett glas vin, så jag gick fram innan konserten började och sa goddag, det var jag som skrev uppsatsen om absolut gehör. Det kom han ju ihåg, och sedan pratade vi lite om det med en tredje som hade (har) det också. Riktigt upplyftande. Kanske skulle skriva en bok i alla fall ...
Vi (väninnan och jag) åkte också runt lite i trakten och tittade på ett och annat. På Boo kyrkogård såg vi denna ovanliga gravsten. Vad kul ...eller vänta nu ....det är ju fruktansvärt sorgligt ... hjälp, jag vet inte vad jag ska tycka. Hur reagerar min ärade läsekrets?
.Nu överdriver jag faktiskt lite, för tack vare det dålig vädret var vi ju tvungna att gå in och dricka varmchoklad med vispgrädde och Marshmallows här och ett glas vin där etc. Och det kunde man ju stå ut med.
Ändamålet med min stockholmsresa var bara av det nöjsamma slaget. En körväninna och jag skulle gå på en repetition i Berwaldhallen när radioorkestern och radiokören och Eric Ericssons kammarkör repade Mahlers 2:a symfoni. Ett gratisnöje, vars rolighet kanske är svår att förstå för den som inte utövar den typen av musik själv. Det var i alla fall mycket underhållande för oss. Man får lov att sitta på andra raden när man är på rep. Däremot tror jag inte man får fotografera.
Jag var väldigt frestad att spotta i tuban. Det hade knappast märkts, för alla blåsare sitter ju i en pöl av vatten, eftersom de måste vicka ur vattnet med jämna mellanrum. Men tänk om jag hade missat och träffat skulten ...
Sista delen av repet deltog körerna. Plötsligt lösgjorde sig en bas (den snyggaste) ur körmassan och kom och kramade om mig och lämnade en biljett till konserten på lördagen.
Det hör ju inte till vanligheterna att vilt främmande karlar utser mig till kramobjekt, så det var givetvis ingen vilt främmande karl. Det var en gammal vän från Kammarkören som bl.a. tillfälligtvis hade avancerat till Radiokören. Han hade sett på Facebook att jag var i Berwaldhallen, eller på, som det står, och tittade upp och fick se mig. Biljetten fick jag dock ge till min väninna, som blev väldigt glad, eftersom jag måste åka hem. Ja, det var kanske inte det hon var glad för, hoppas jag, men den enes död eller vad man ska säga.
Det var 100 man i orkestern, men jag tror nog att lite mer än hälften var kvinns. Titta bara på kontrabasstämman här.
Åtta kontrabasar varav fyra flickor varav jag nästan känner en.
Valthornen hade mycket skojigt för sig. Rätt vad det var blåste alla hornen i vädret (och de var många!), alltså de höll upp klockstyckena mot taket. Då står det "mit aufgehobenen Schalltricher" och "mit aufwärts gerichteten Schalltrichter" i noterna, och det är visst julafton för hornister.
Katarina Karnéus och Miah Persson var solister och Daniel Harding dirigent för den som undrar.
Vi var också inne här:
För säkerhets skull frågade jag därinne om man fick fotografera. En bibliotekarie pep: INTE PERSONALEN!
Jag skulle aldrig kommit på tanken att fotografera någon bibliotekarie, men det sa jag inte. Jag knäppte runt lite, för det är ju faktiskt runt och väldigt vackert. En rund bibliotekarie hade kanske inte varit lika vacker.
Inga bibliotekarier så långt ögat når.
På fredagskvällen gick vi på en konsert med Voces Nordicae. Det är en kolossalt duktig och rolig scenisk kör. Man vet aldrig vad som ska hända. Det visste inte kören heller, något som jag är ganska van vid, så jag var inte speciellt orolig. Improvisationer växlade om med noterad musik och publiken fick också vara med. Eftersom jag känner en av flickorna (röda jackan) så råkade det bli så att de sjöng en stund om mig ... bara mitt namn, men då kändes det som om man var någon... en stund. I sista låten dansade den kvinnliga dirigenten balett medan hon dirigerade. Undrar just vem som gör om det?
En annan som var på den konserten var Ingemar von Heijne och jag hade ju druckit ett glas vin, så jag gick fram innan konserten började och sa goddag, det var jag som skrev uppsatsen om absolut gehör. Det kom han ju ihåg, och sedan pratade vi lite om det med en tredje som hade (har) det också. Riktigt upplyftande. Kanske skulle skriva en bok i alla fall ...
Här står jag i min lätta vårjacka och konverserar ett tungt namn inom musiksverige.
Vi (väninnan och jag) åkte också runt lite i trakten och tittade på ett och annat. På Boo kyrkogård såg vi denna ovanliga gravsten. Vad kul ...eller vänta nu ....det är ju fruktansvärt sorgligt ... hjälp, jag vet inte vad jag ska tycka. Hur reagerar min ärade läsekrets?
En blandning av sött och salt ...eller glatt och hemskt ... eller smaklöst och kärleksfullt ...
???
