Jag sitter och tittar
När man sitter och tittar ser man andra saker än när man står och tittar. Om man sitter på bryggan och dinglar med benen, ser man förutom änder och skäggdoppingar de just nyss nämnda benen. Länge, länge kämpade jag med att få snygga ben. Sedan jag var fem år, har jag vetat att jag inte hade sådana ben som man skulle ha. Jag kompenserade genom att titta på andra barns ben och allra mest älskade jag att titta i en bok om hagasessorna och deras söte lillebror. Jag njöt av de fina bilderna. Säga vad man vill om knugen, men söta ben hade han.
Nåja, alla barn är ju söta. T. o. m. jag var liten och gullig en gång. Se bara på den här bilden från 1947 tagen i Skänninge. Lite sur är jag tydligen, och man kan ju nästan ana vad det beror på. Bakgrunden är ett medeltida magasin och jag hoppas verkligen att det finns kvar och inte har blivit Lidl.
Nu har jag faktiskt gett upp det där med benen. Eller det var ju faktiskt ganska längesedan. Men visst är det sorgligt att man redan som barn måste bli medveten om att ens utseende inte duger? Och likadant är det fortfarande för flickor.
Inte var de snälla mot mig heller. Titta bara här när min bror tar stryptag på mig. Det var förresten han som upplyste mig om att mina ben var fula.
Annars tittar jag mest i kyrkböckerna, för jag försöker släktforska. Jag är inte så duktig än, men ibland får jag hjälp av en facebookvän, som visar sig vara en baddare på släktforskning. Ibland kan man få hjälp på en sida som heter "Anbytarforum", och det är ju rent fantastiskt vad de kan leta fram. Men som alla som är duktiga på något har de svårt att förstå vad det är jag inte förstår, och hänvisningarna gör det ibland ändå svårare för mig.
Det är rörande när man anar vad som kan ha hänt i anfädernas liv. Som sjömannen som kommer hem efter fem år på haven och upptäcker att hans fru har en tvåårig son. Det blir skilsmässa och han åker till Karlshamn och blir kapten, gifter om sig, får en son och omkommer sedan vådeliga i en storm på havet. Om den händelsen finns det kanske något att läsa på Lunds landsarkiv, som har hand om sjömanshusarkiven. Dit ska jag åka i slutet på augusti och forska.
Utan den sonen hade inte jag funnits. Det är en rasande tur att du lever etc. etc.
Då ska jag också kvista över till Köpenhamn och titta på, eller kanske mer lyssna på Andreas Scholl, min idoll.
Annars spelar jag mycket WF och Quizkampen. Tänk, att det kan vara så roligt. Och tänk att man måste försvara sitt spelande. Det tycks alltid finnas någon, som tycker att man hellre borde ägna sig åt något annat. Ofta det personen själv ägnar sig åt, som alltid förutsätts vara bättre. Gå ut i skogen och titta på fåglarna eller läsa en god bok eller plocka svamp.
Jag plockar inte svamp. Till och med kantareller kan klä ut sig och vara något annat, giftigt.
En god bok har jag läst, flera stycken t.o.m. Jag håller på att tröska igenom böcker skrivna av eller om mer eller mindre avsomnade Bernadotter. Nu känner jag omedelbart att jag måste försvara mig igen. Man kan läsa sådana böcker utan att vara agressiv rojalist. Man kan vara historiskt intresserad. En av dem hette "Käre prins, godnatt" skriven av Lennart Bernadotte. Men man skulle ju önska att hans fruar också skrivit sina memoarer.
"Även en ihålig nöt vill bli knäckt" heter Barbro Lindgrens senaste, där hon tar sig för att läsa gamla filosofer och blandar in dem i sitt öländska pensionärsliv. Det gör hon fint, för hon liknar mig i sitt tänkande ... eller det är kanske jag som liknar henne.
Schopenhauer, Kant, Sokrates ...min egen sympati hamnar nog trots allt hos ultrahedonisterna, i synnerhet när man har tillbringat så mycket tid i Riksarkivets dödsböcker. "Ät, drick och var glad, för rätt som det är, är du död." Barbro Lindgren menar att det är en förkristen variant av "Hej tomtegubbar".
Men det motsägs ju av den senaste kostflugan, den som kallas 5:2. Äta fem dagar, fasta två. Eller att äta bara en bråkdel av de kalorier vi brukar tro att vi behöver. Själv har jag nu i ett halvår prövat att utesluta pasta, potatis, ris, bröd och socker, med resultat att jag har fått min röst tillbaka, lättat några centimetrar och blivit gladare rent allmänt. Tyvärr har dieten ingen positiv inverkan på benens utseende, men man kan ju inte få allt.
Ibland känner jag mig dock sprittande och går till Lidl som Petra Mede. Alltså med långa steg, rak i ryggen och osannolikt vacker. I skyltfönstren ser jag en kutryggig gumma, och jag förstår inte vem det är.
"Jag förstod redan tidigt, att livet skulle bli en svår sak". Det var Nietzsche, som sa det. Utan alla andra jämförelser kunde jag ha sagt det själv. Nåja, allting är ju relativt och snart är det jul. Hej tomtegubbar!
