Kulturfyren
Det här är tydligen något som går. Lättdrabbad som jag är, måste jag svara.
1. Vilken bok läser du just nu?
Oj. Jag har flera stycken igång, har inte alla det? Jag läser bl.a. Majornas historia: Krig och oxar, sill och socker (kursbok visserligen) och Svart asfalt, grönt gräs av Slas. Vi har tydligen samma ursprung, Sjuhäradsbygden. Är det någon som vet var han hade sin stuga? Blåbärsmaskinen (av Slasson) väntar.
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
Jag skyndar mig att sätta på en av mina 8 nyköpta Berlinskivor. "Brahms Geistliche Werke" med Europeiska Kammarkören. Lustigt det där. Jag lyssnar egentligen inte alls så mycket på musik som de flesta tycks göra. Jag har inte det behovet, eftersom jag musicerar så mycket själv. Lyssnar jag, så lyssnar jag oftast med facköron.
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
Att jag ska vinna ett par miljoner. Det måste helt enkelt vara min tur snart. Annars är det väl att jag ska få en grön Fysiken-handduk om tre träningsgånger. Eller en konsert med Andreas Scholl i Köpenhamn i november...
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?
De som står på min länklista plus några till som jag inte orkat sätta dit. Åsnan är nog allra roligast förstås.
1. Vilken bok läser du just nu?
Oj. Jag har flera stycken igång, har inte alla det? Jag läser bl.a. Majornas historia: Krig och oxar, sill och socker (kursbok visserligen) och Svart asfalt, grönt gräs av Slas. Vi har tydligen samma ursprung, Sjuhäradsbygden. Är det någon som vet var han hade sin stuga? Blåbärsmaskinen (av Slasson) väntar.
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
Jag skyndar mig att sätta på en av mina 8 nyköpta Berlinskivor. "Brahms Geistliche Werke" med Europeiska Kammarkören. Lustigt det där. Jag lyssnar egentligen inte alls så mycket på musik som de flesta tycks göra. Jag har inte det behovet, eftersom jag musicerar så mycket själv. Lyssnar jag, så lyssnar jag oftast med facköron.
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
Att jag ska vinna ett par miljoner. Det måste helt enkelt vara min tur snart. Annars är det väl att jag ska få en grön Fysiken-handduk om tre träningsgånger. Eller en konsert med Andreas Scholl i Köpenhamn i november...
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?
De som står på min länklista plus några till som jag inte orkat sätta dit. Åsnan är nog allra roligast förstås.
Ich bin ein Berliner
Haha, kunde Kennedy, så kan väl jag. Däremot kan jag inte Berlin, men en Berlinermunk har jag ätit, fast den heter här Pfannkuche. Pannkaka heter något helt annat.
Jag har faktiskt rest en hel del i mina dagar, mer sällan dock på egen hand. Jämt är det Kammarkören som reser runt med mig, och då är det bara att följa med körskocken. Det eventuella lokalsinnet som kan ha funnits, är helt tillbakabildat hos mig. Idag (27/3) har jag emellertid varit lössläppt i Berlin på egen hand. Det gick ganska bra, trots att jag misslyckades med att åka spårvagn från öst till väst. Det berodde delvis på att gatan jag åkte på gick i nord-sydlig riktning och det visste jag inte till en början. Inte heller visste jag att det bara är i öst som man har spårvagnarna kvar. Så hur jag än hade försökt hade jag inte kommit till väst med spårvagn.
Men vad skulle jag där att göra? Här på östsidan är det ju väl så intressant. Andra världskriget minns jag faktiskt inte, trots att min son har trott att jag var född på 1500-talet, men mycket annat. Kalla kriget, Stalin, Ulbricht etc. Berlin är en massa historiska platser för mig utan relation till varandra, dvs. jag vet inte hur de ligger. Därför blir jag lika glatt överraskad varje gång jag kommer till något jag känner igen!
Jag minns när muren byggdes. Då var jag på språkkurs i England. Och när den föll förstås. Det var på Åsnans 11-årsdag. Det är faktiskt inte så lite historiens vingslag för mig att titta på resterna nu, dekorerade som de är. Här är "East Side Gallery":
Det sägs att väst har pumpat in oerhört mycket pengar till öst, så mycket så att Marshallhjälpen bara är en spottstyver i jämförelse.
Men allting blev inte bättre för östtyskarna när muren föll, som vi utanför kanske tog för givet. Med den nya friheten följde också andra friheter, t.ex. friheten att bli arbetslös, friheten att klottra, friheten att få en massa köpcentra här och där etc. Gamla bra varor ersattes med nya dyrare från väst.
Arkitekturen i öst är överraskande. Titta på det här huset. Vad skulle styrelsen i bostadsrättföreningen Karl XII säga om de boende gjorde så här med sitt hus? Smäll på fingrarna skulle det bli.
I Berlin är gatorna minsann bredare än i Luleå. Men det lär inte bero på samma sak (snön). Här ett exempel på Stalinarkitekturen, Frankfurter Tor.
Och här fina gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg:
(Aldrig får man vara riktigt glad: Mondschnee meddelar: Bilden på de vackra gatuskyltarna tog du inte i Kreuzberg, utan i Prenzlauer Berg, de flesta säga bara Prenzlberg. http://sv.wikipedia.org/wiki/Prenzlauer_Berg)
Mitt uppdrag i Berlin var att roa mig själv och för detta ändamål använde jag Mondschnee, som vallade mig runt såväl i Berlin som i Leipzig. I Leipzig blir det nästan storm av historiens vingslag, eftersom Johann Sebastian Bach levde och verkade där. Stackars Bach hade det snärjigt, för han var musiklärare för en massa osnutna gossar samtidigt som han skulle komponera ny musik till högmässan varje söndag, förutom att han tog sig tid att göra tjugo barn. Han skrev också en kantat som hette " Ich hab' so viel Bekümmernis... " Det var naturligtvis inte det viktigaste han gjorde, men resten av Bachhistorien lämnar jag därhän idag.
Den avgörande faktorn för att mitt berlinbesök inträffade just nu var att jag ville gå på Komische Oper. Där har jag nämligen en ung soprankamrat från Kammarkören, som har lagt Berlin för sina fötter. Först såg vi Figaros bröllop (Mozart ja) där hon var Barbarina och sedan Theseus av G.F. Händel, där hon spelade Clitzia. Jag tänker inte försöka att berätta handlingen i någondera, för den är minst sagt komplicerad och något osannolik.
Men på Komische Oper gör man inga vanliga operor. Det finns två andra operor i Berlin där man är högst seriös, så här skojar man till det. Mest spektakulär var barockoperan Theseus, där de medverkande klafsade omkring i lera och det regnade och alla fick en riktig lerdusch från ovan och diverse lustigheter avlöste varandra. Eftersom det var barockmusik, förekom naturligtvis ett par countertenorer, men det verkade som om de hade blivit en bristvara, för en mansroll spelades av en kvinna. Ytterst förvirrat.
Det blev mer som ett spex med verkligt högklassig musik och sångare. Det var faktiskt mycket roligt. Jag tror att Mozart skulle ha varit högst förtjust. Händel kanske något mer förvånad. Efter Figaro tog vi en öl med Barbarina i kantinen och fick lite inside information. T.ex. att på repetitionen av nästa opera (Armida) som har premiär snart hade det vimlat det av nakna människor på scenen i första akten.Själv har jag bara sett en naken och skär Sven Wollter på scen en gång. Regissörer har verkligen många skojiga idéer. Jag måste absolut läsa den recensionen.
I Theseus svor Clitzia vid ett tillfälle högt och ljudligt- på ren svenska med dragning åt Värmland! Då gapskrattade två personer i salongen. Det blev vårt solo.
Någon gång måste jag skriva en bok om toaletter jag mött. Den kanske kan heta "Från svarta hål till digitalpottor".
I Tyskland har jag mött de allra mest fantastiska skapelser. Man kommer in och får se en toalettstol som har en display på själva stolkonstruktionen. Där står det "Setzen Sie sich, bitte". Man gör så. När man reser sig ser man att det står "Spülen Sie sich, bitte"....Man gör så. Då börjar sittringen gå runt och orma sig och utstöta konstiga ljud och när den ormar sig fram igen, är den rentvättad och fin. Då står det "Das war nett von Ihnen" och "Vielen dank für Eure Beitrag" och "Auf wiedersehen". Kanske minns jag lite fel, men inte mycket.
Auf wiedersehen, Berlin.
Jag har faktiskt rest en hel del i mina dagar, mer sällan dock på egen hand. Jämt är det Kammarkören som reser runt med mig, och då är det bara att följa med körskocken. Det eventuella lokalsinnet som kan ha funnits, är helt tillbakabildat hos mig. Idag (27/3) har jag emellertid varit lössläppt i Berlin på egen hand. Det gick ganska bra, trots att jag misslyckades med att åka spårvagn från öst till väst. Det berodde delvis på att gatan jag åkte på gick i nord-sydlig riktning och det visste jag inte till en början. Inte heller visste jag att det bara är i öst som man har spårvagnarna kvar. Så hur jag än hade försökt hade jag inte kommit till väst med spårvagn.
Men vad skulle jag där att göra? Här på östsidan är det ju väl så intressant. Andra världskriget minns jag faktiskt inte, trots att min son har trott att jag var född på 1500-talet, men mycket annat. Kalla kriget, Stalin, Ulbricht etc. Berlin är en massa historiska platser för mig utan relation till varandra, dvs. jag vet inte hur de ligger. Därför blir jag lika glatt överraskad varje gång jag kommer till något jag känner igen!
Jag minns när muren byggdes. Då var jag på språkkurs i England. Och när den föll förstås. Det var på Åsnans 11-årsdag. Det är faktiskt inte så lite historiens vingslag för mig att titta på resterna nu, dekorerade som de är. Här är "East Side Gallery":
Det sägs att väst har pumpat in oerhört mycket pengar till öst, så mycket så att Marshallhjälpen bara är en spottstyver i jämförelse.
Men allting blev inte bättre för östtyskarna när muren föll, som vi utanför kanske tog för givet. Med den nya friheten följde också andra friheter, t.ex. friheten att bli arbetslös, friheten att klottra, friheten att få en massa köpcentra här och där etc. Gamla bra varor ersattes med nya dyrare från väst.
Arkitekturen i öst är överraskande. Titta på det här huset. Vad skulle styrelsen i bostadsrättföreningen Karl XII säga om de boende gjorde så här med sitt hus? Smäll på fingrarna skulle det bli.
I Berlin är gatorna minsann bredare än i Luleå. Men det lär inte bero på samma sak (snön). Här ett exempel på Stalinarkitekturen, Frankfurter Tor.
Och här fina gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg:
(Aldrig får man vara riktigt glad: Mondschnee meddelar: Bilden på de vackra gatuskyltarna tog du inte i Kreuzberg, utan i Prenzlauer Berg, de flesta säga bara Prenzlberg. http://sv.wikipedia.org/wiki/Prenzlauer_Berg)
Mitt uppdrag i Berlin var att roa mig själv och för detta ändamål använde jag Mondschnee, som vallade mig runt såväl i Berlin som i Leipzig. I Leipzig blir det nästan storm av historiens vingslag, eftersom Johann Sebastian Bach levde och verkade där. Stackars Bach hade det snärjigt, för han var musiklärare för en massa osnutna gossar samtidigt som han skulle komponera ny musik till högmässan varje söndag, förutom att han tog sig tid att göra tjugo barn. Han skrev också en kantat som hette " Ich hab' so viel Bekümmernis... " Det var naturligtvis inte det viktigaste han gjorde, men resten av Bachhistorien lämnar jag därhän idag.
Man gör sitt bästa för att se pampig ut.
I Leipzig regnade det, vilket gav mig en osökt anledning att köpa mig ett Bachparaply. Vi hade tänkt få höra Thomanerpojkarna, alltså Bachpojkarnas sentida efterföljare, men de var i Australien, så vi fick nöja oss med en helt vanlig kör. Den sjöng så att vi hade svårt att hålla oss vakna, alltså inga större överraskningar.
Eftersom Mendelssohn också har verkat i Leipzig, var vi ju tvungna att hälsa på i hans hus också. Det är naturligtvis totalt ovetande om succéinspelningen av Herbstlied på näsflöjter, så jag funderade lite smått på om museet skulle bli glatt över en CD.
Eftersom Mendelssohn också har verkat i Leipzig, var vi ju tvungna att hälsa på i hans hus också. Det är naturligtvis totalt ovetande om succéinspelningen av Herbstlied på näsflöjter, så jag funderade lite smått på om museet skulle bli glatt över en CD.
Här skrevs "Herbstlied"
Men på Komische Oper gör man inga vanliga operor. Det finns två andra operor i Berlin där man är högst seriös, så här skojar man till det. Mest spektakulär var barockoperan Theseus, där de medverkande klafsade omkring i lera och det regnade och alla fick en riktig lerdusch från ovan och diverse lustigheter avlöste varandra. Eftersom det var barockmusik, förekom naturligtvis ett par countertenorer, men det verkade som om de hade blivit en bristvara, för en mansroll spelades av en kvinna. Ytterst förvirrat.
Det blev mer som ett spex med verkligt högklassig musik och sångare. Det var faktiskt mycket roligt. Jag tror att Mozart skulle ha varit högst förtjust. Händel kanske något mer förvånad. Efter Figaro tog vi en öl med Barbarina i kantinen och fick lite inside information. T.ex. att på repetitionen av nästa opera (Armida) som har premiär snart hade det vimlat det av nakna människor på scenen i första akten.Själv har jag bara sett en naken och skär Sven Wollter på scen en gång. Regissörer har verkligen många skojiga idéer. Jag måste absolut läsa den recensionen.
I Theseus svor Clitzia vid ett tillfälle högt och ljudligt- på ren svenska med dragning åt Värmland! Då gapskrattade två personer i salongen. Det blev vårt solo.
Här en bild från Figaros bröllop. Den utspelades till stor del i denna lilla garderob.
Någon gång måste jag skriva en bok om toaletter jag mött. Den kanske kan heta "Från svarta hål till digitalpottor".
I Tyskland har jag mött de allra mest fantastiska skapelser. Man kommer in och får se en toalettstol som har en display på själva stolkonstruktionen. Där står det "Setzen Sie sich, bitte". Man gör så. När man reser sig ser man att det står "Spülen Sie sich, bitte"....Man gör så. Då börjar sittringen gå runt och orma sig och utstöta konstiga ljud och när den ormar sig fram igen, är den rentvättad och fin. Då står det "Das war nett von Ihnen" och "Vielen dank für Eure Beitrag" och "Auf wiedersehen". Kanske minns jag lite fel, men inte mycket.
Auf wiedersehen, Berlin.
Låt det aldrig ta slut
Jag lånar helt fräckt en boktitel. Det är klart, publiken skulle tröttna, men den finge gärna gå hem och dricka te, bara vi kunde få fortsätta spela i evighet. Fast det är klart, vi skulle tröttna så småningom också. Det är en enorm anspänning att ha konsert, antingen det är sjung eller spel. Men så roligt!
Sista repet strax före konserten, då känner i alla fall jag en svag lyckokänsla. Tänk att få sitta här bland alla dessa människor och bara spela. Allt sitter som en smäck...nåja, i alla fall här och där. Och konserten är fortfarande ogjord.
Tänk om livet kunde få vara så enkelt. De enda problem som dyker upp är just om det ska vara upp- eller nerstråk, en massa lömska pauser som man klafsar in i trots varnande glasögon i noterna. Man får skärpa sig. En gudabenådad solist (Lars-Erik Persson) spelar så att både publiken och vi får ståpäls. (Dvořáks cellokonsert i h-moll var det för den som ramlar in här av en slump.)
Cappella Summarum är egentligen en ganska unik orkester, i synnerhet som den tävlar med Sveriges Nationalorkester, som finns i den här stan. Nåja, vi har blygsamma anspråk, men vanligtvis vill publiken bara gå på det allra proffsigaste. Men kyrkan var i går ganska full. Det finns folk (proffs) som tycker att det är ett fenomen att folk träffas och spelar bara för att det är roligt, och det vecka efter vecka, år efter år. Frivilligt, utan att få pengar för det. Till ett sådant härt projekt med solist och dirigent fås det naturligtvis pengar från olika ställen.
Det är naturligtvis mycket svårt att omvandla musikaliska upplevelser till ord. Om det gick, så skulle det ju inte behövas någon musik. När det handlar om musik i litteraturen, kan man mycket lätt avgöra om författaren har några egna erfarenheter av musicerande. Det blir lätt väldigt töntigt. Ungefär som när skådespelare ska spela fiol i filmer och regissören tror att det inte syns, att skådespelaren aldrig har hållit i en fiol och att det inte inte är det minsta konstigt att det trots det ändå låter som en Isaac Stern.
Inte blir det mycket bättre om en musiker ska beskriva musikupplevelser. De kan ofta inte göra sig begripliga för andra än musiker.
Jag kan förstås ha fel och ser fram emot överbevisningen.
Men varför ska man skriva? Lyssna på Dvořáks cellokonsert i h moll i stället. Ni kan ju ta någon inspelning med någon annan orkester, det är ok. Yo Yo Ma eller Rostropovitch som solist är också ok.
Men den gemensamma musikaliska orgasmen, som uppstår när man själv är med och producerar något som är starkt och rent och vackert, uteblir när man bara lyssnar. Det hävdar jag bestämt. Någon som vågar ha en avvikande uppfattning?
Sista repet strax före konserten, då känner i alla fall jag en svag lyckokänsla. Tänk att få sitta här bland alla dessa människor och bara spela. Allt sitter som en smäck...nåja, i alla fall här och där. Och konserten är fortfarande ogjord.
Tänk om livet kunde få vara så enkelt. De enda problem som dyker upp är just om det ska vara upp- eller nerstråk, en massa lömska pauser som man klafsar in i trots varnande glasögon i noterna. Man får skärpa sig. En gudabenådad solist (Lars-Erik Persson) spelar så att både publiken och vi får ståpäls. (Dvořáks cellokonsert i h-moll var det för den som ramlar in här av en slump.)
Cappella Summarum är egentligen en ganska unik orkester, i synnerhet som den tävlar med Sveriges Nationalorkester, som finns i den här stan. Nåja, vi har blygsamma anspråk, men vanligtvis vill publiken bara gå på det allra proffsigaste. Men kyrkan var i går ganska full. Det finns folk (proffs) som tycker att det är ett fenomen att folk träffas och spelar bara för att det är roligt, och det vecka efter vecka, år efter år. Frivilligt, utan att få pengar för det. Till ett sådant härt projekt med solist och dirigent fås det naturligtvis pengar från olika ställen.
Det är naturligtvis mycket svårt att omvandla musikaliska upplevelser till ord. Om det gick, så skulle det ju inte behövas någon musik. När det handlar om musik i litteraturen, kan man mycket lätt avgöra om författaren har några egna erfarenheter av musicerande. Det blir lätt väldigt töntigt. Ungefär som när skådespelare ska spela fiol i filmer och regissören tror att det inte syns, att skådespelaren aldrig har hållit i en fiol och att det inte inte är det minsta konstigt att det trots det ändå låter som en Isaac Stern.
Inte blir det mycket bättre om en musiker ska beskriva musikupplevelser. De kan ofta inte göra sig begripliga för andra än musiker.
Jag kan förstås ha fel och ser fram emot överbevisningen.
Men varför ska man skriva? Lyssna på Dvořáks cellokonsert i h moll i stället. Ni kan ju ta någon inspelning med någon annan orkester, det är ok. Yo Yo Ma eller Rostropovitch som solist är också ok.
Men den gemensamma musikaliska orgasmen, som uppstår när man själv är med och producerar något som är starkt och rent och vackert, uteblir när man bara lyssnar. Det hävdar jag bestämt. Någon som vågar ha en avvikande uppfattning?
Citat från Ekot:
"I Manillas hamn väntar nu oroliga människor i hopp om att de sina ska ha räddat sig iland".
Vad ska det heta? "De deras"?
Jag fick frågan och jag bollar den vidare. Vad ska det heta och varför? De deras, deras sina, deras deras? Ser fram emot långrandiga utläggningar.
Vad ska det heta? "De deras"?
Jag fick frågan och jag bollar den vidare. Vad ska det heta och varför? De deras, deras sina, deras deras? Ser fram emot långrandiga utläggningar.
När man är....
...tålig, vis och vacker, får man en sån här. Genom mångårig träning på att fylla år, mer och mer, har jag nu uppått detta stadium:
Ovanstående bild visar ett halsband, som var en av flera presenter som förärades mig igår. Att fylla år har de senaste 25 åren varit tveeggat för mig. Att åren trillar på är ju inte mycket att göra åt. Och visst vill man bli firad, men man vill ju inte ställa till kalas, som om man skulle tro, att folk skulle ha lust att komma just till mig. Tänk om ingen kommer? Om man står där med sina snittar? (Jag har aldrig gjort snittar.)
När jag fyllde 40, trodde jag faktiskt inte att någon ville komma, men samma dag som jag fyllde ringde jag desperat till några spelkompisar och frågade om de ville komma och dricka kaffe. De kom.
När jag fyllde 50, vågade jag ställa till med ett kalas, för 50 är legalt att fylla. Då tackar troligen bara de nej, som får typ influensa . Kalaset blev väldigt roligt, men det var jobbigt för mig att tänka på allting. Jag har svårt att tänka på allting. Det blir alltid någonting som blir feltänkt. Då bestämde jag att jag aldrig mer skulle ordna något kalas för mig själv, men om någon ordnar ett, så kommer jag, har jag sagt sedan dess.
60 var väl inte så mycket att fira, för det är ju inte så långt från 50. Familjen drog till Köpenhamn med en välförsedd väninna (försedd med delikatesser och vin, förklätt till hallonsaft så inte konduktören skulle vilja blanda sig i) och sedan gjorde vi Köpenhamn. Vi fotograferade oss bl.a. på von Walkendorffstrade, som är uppkallad efter Händige Herrns anfader, som var kammarherre hos Kristian den gode (Kristian Tyrann på vanlig hederlig svenska).
Det fyllerit var ju inte så länge sedan. Men ändå var det dags igen att fylla år och trots senaste årens sorger och bedrövelser tyckte ju en väninna att jag inte hade något att fira. "Du är ju redan ledig". Jag kände nog att man visst kunde fira att man äntligen slipper krusa AF och A-kassan och annat dumt folk.
Men hur? Jag visste ju att någon knappast skulle ha tid att komma ändå; så är det, och det är ingenting att säga om det. En skulle vara i Italien och en skulle just få ett barnbarn och en bodde för långt borta och hade en nypopererad man, och det vet vi ju hur det är med sådana. Men visst skulle det vara roligt om någon kom? Jag chansade på två nyfunna musikvänner, och de verkade inte tycka att det skulle bli så otrevligt, så de tackade ja.
På morgonen kom förstås delar av familjen in och sjöng, som man ju gör. Jag var dock beväpnad med kamera och lyckades överraska det tvåtaliga uppvaktningståget. Haha.
Sedan försvann familjen och jag blev ensam. När de kom tillbaka, stängde de ut sig i köket och hängde upp en grön filt (Viola Gråsten) i dörröppningen. Jag skulle inte få se någonting. Sedan stökades det i köket hela dagen. Ibland var alla ute och jag var ensam. Jag började tycka att det var en tråkig födelsedag, även om jag förstod att vi åtminstone skulle få mat sedan, när mina två gäster kom. Alldeles ensam när man fyller år....Lyckligtvis hade jag datorn och Facebook och där kom många hälsningar, bl.a. den här från Gustaf Katt, som visserligen räknade fel på ett par år, men vad får man inte tillåta sig för meterns skull:
Kl. 5 skulle mina två gäster komma. Det ringde på dörren och jag öppnade. Utanför stod väninnan som egentligen var i Italien. "Å, vad jag har ljugit", ropade hon och skrattade rått och hjärtligt! Det ringde på dörren igen. Där stod väninnan som skulle få ett barnbarn. Det ringde på dörren igen och förutom mina gäster som jag visste om, kom också väninnan med nyopererad make fast utan honom och så småningom kom ytterligare två vänner från förr.
Jag tappade hakorna gång på gång på gång. Den är nu en halv meter längre än förut. Förvirrelsen var total och jag insåg till sist, att här hade det planerats bakom min rygg!!! Och jag som hade sagt att det inte skulle komma några andra till mina egna två gäster! Åsnan är den inte minst skyldiga, men medbrottslingarna var säkert inte nödbedda.
Jag behövde inte lägga två strån i kors och fick ändå ett fantastiskt kalas. Händige Herrn och Åsnan och hennes lillebror hade ansträngt sig till max och lagat urgod mat och fransk chokladtårta och mycket vin var det och alla gästerna var på strålande humör och väldigt nöjda med att ha fått lura mig!!!!
Jag fick som jag ville: någon ordnade ett kalas för mig som jag fick komma på!!!!
Det börjar bli riktigt kul att fylla år....och idag försöker jag trots en viss trötthet känna mig tålig, vis och vacker...
Ovanstående bild visar ett halsband, som var en av flera presenter som förärades mig igår. Att fylla år har de senaste 25 åren varit tveeggat för mig. Att åren trillar på är ju inte mycket att göra åt. Och visst vill man bli firad, men man vill ju inte ställa till kalas, som om man skulle tro, att folk skulle ha lust att komma just till mig. Tänk om ingen kommer? Om man står där med sina snittar? (Jag har aldrig gjort snittar.)
När jag fyllde 40, trodde jag faktiskt inte att någon ville komma, men samma dag som jag fyllde ringde jag desperat till några spelkompisar och frågade om de ville komma och dricka kaffe. De kom.
När jag fyllde 50, vågade jag ställa till med ett kalas, för 50 är legalt att fylla. Då tackar troligen bara de nej, som får typ influensa . Kalaset blev väldigt roligt, men det var jobbigt för mig att tänka på allting. Jag har svårt att tänka på allting. Det blir alltid någonting som blir feltänkt. Då bestämde jag att jag aldrig mer skulle ordna något kalas för mig själv, men om någon ordnar ett, så kommer jag, har jag sagt sedan dess.
60 var väl inte så mycket att fira, för det är ju inte så långt från 50. Familjen drog till Köpenhamn med en välförsedd väninna (försedd med delikatesser och vin, förklätt till hallonsaft så inte konduktören skulle vilja blanda sig i) och sedan gjorde vi Köpenhamn. Vi fotograferade oss bl.a. på von Walkendorffstrade, som är uppkallad efter Händige Herrns anfader, som var kammarherre hos Kristian den gode (Kristian Tyrann på vanlig hederlig svenska).
Det fyllerit var ju inte så länge sedan. Men ändå var det dags igen att fylla år och trots senaste årens sorger och bedrövelser tyckte ju en väninna att jag inte hade något att fira. "Du är ju redan ledig". Jag kände nog att man visst kunde fira att man äntligen slipper krusa AF och A-kassan och annat dumt folk.
Men hur? Jag visste ju att någon knappast skulle ha tid att komma ändå; så är det, och det är ingenting att säga om det. En skulle vara i Italien och en skulle just få ett barnbarn och en bodde för långt borta och hade en nypopererad man, och det vet vi ju hur det är med sådana. Men visst skulle det vara roligt om någon kom? Jag chansade på två nyfunna musikvänner, och de verkade inte tycka att det skulle bli så otrevligt, så de tackade ja.
På morgonen kom förstås delar av familjen in och sjöng, som man ju gör. Jag var dock beväpnad med kamera och lyckades överraska det tvåtaliga uppvaktningståget. Haha.
Sedan försvann familjen och jag blev ensam. När de kom tillbaka, stängde de ut sig i köket och hängde upp en grön filt (Viola Gråsten) i dörröppningen. Jag skulle inte få se någonting. Sedan stökades det i köket hela dagen. Ibland var alla ute och jag var ensam. Jag började tycka att det var en tråkig födelsedag, även om jag förstod att vi åtminstone skulle få mat sedan, när mina två gäster kom. Alldeles ensam när man fyller år....Lyckligtvis hade jag datorn och Facebook och där kom många hälsningar, bl.a. den här från Gustaf Katt, som visserligen räknade fel på ett par år, men vad får man inte tillåta sig för meterns skull:
När jag blir 60, gammal och grå,
hur ska det gå då??
Tänk om inte jag kan minnas allt som hänt,
när mitt liv ska sättas på pränt!
Alzheimer käkar cellerna opp,
fler för var minut!
60-årskrisen!! Hur ska det bli sen???
Snart är livet slut!
hur ska det gå då??
Tänk om inte jag kan minnas allt som hänt,
när mitt liv ska sättas på pränt!
Alzheimer käkar cellerna opp,
fler för var minut!
60-årskrisen!! Hur ska det bli sen???
Snart är livet slut!
Kl. 5 skulle mina två gäster komma. Det ringde på dörren och jag öppnade. Utanför stod väninnan som egentligen var i Italien. "Å, vad jag har ljugit", ropade hon och skrattade rått och hjärtligt! Det ringde på dörren igen. Där stod väninnan som skulle få ett barnbarn. Det ringde på dörren igen och förutom mina gäster som jag visste om, kom också väninnan med nyopererad make fast utan honom och så småningom kom ytterligare två vänner från förr.
Jag tappade hakorna gång på gång på gång. Den är nu en halv meter längre än förut. Förvirrelsen var total och jag insåg till sist, att här hade det planerats bakom min rygg!!! Och jag som hade sagt att det inte skulle komma några andra till mina egna två gäster! Åsnan är den inte minst skyldiga, men medbrottslingarna var säkert inte nödbedda.
Jag behövde inte lägga två strån i kors och fick ändå ett fantastiskt kalas. Händige Herrn och Åsnan och hennes lillebror hade ansträngt sig till max och lagat urgod mat och fransk chokladtårta och mycket vin var det och alla gästerna var på strålande humör och väldigt nöjda med att ha fått lura mig!!!!
Jag fick som jag ville: någon ordnade ett kalas för mig som jag fick komma på!!!!
Det börjar bli riktigt kul att fylla år....och idag försöker jag trots en viss trötthet känna mig tålig, vis och vacker...
Ikonerna
Trycket är stort från omvärlden och frågorna haglar över mig. När är ikonväggen färdig? Hur går det med ikonväggen? Blir det ingen ikonblogg snart? OK. Nu är den färdig.
Nu ska jag ta in helheten och se om något ska bort eller till. Redan ser jag ett par ramar som faller ur ramen. Där kommer det nog att bli en justering.
Men tills vidare får det vara så här. Det ligger mycken möda bakom och entusiasmen har böljat från upp till ner. Men med hjälp av lite åsnesparkar och glada tillrop, så ska jag nu presentera the vägg.
Alla korten syns inte så bra, men den vackra damen är min mormor, som jag aldrig har träffat. Hon var modist och hade egen affär i Valdemarsvik. De 7 ungarna i soffan är Händige Herrn (Åsnepappan) och hans syskon. H.H. ser ut som Elvis, för det var på den tiden. Ovanför hänger ett mindre kort på de sju syskonen när de var lite större, ungefär 500 kg större.
Tre bröllopskort från olika tider, 1912; mina morföräldrar. Tio år senare var de döda båda två. 1936 gifte sig mina föräldrar. Båda brudklänningarna har jag kvar (men jag gifte mig som bekant i en klänning från Anarkali). Det tredje brudparet (1944) är Händige Herrns föräldrar och bruden fick inte ha vit klänning för sin mor eftersom hon var på smällen med H.H.
Ett skivfodral från 1966: Händige Herrns första skiva med "Ådalskanonerna". Väldigt propra pojkar, platsar inte alls i "Katastrofala omslag". Små åsnor och små åsnors lillebror. Lillebror, nu 192 cm, är pojken i den blåa tröjan. Jag skriver sällan om honom, för jag tror inte han vill bli omskriven så mycket. Men han är en trevlig son.
En mycket liten Fru Decibel sitter i knät på sin store storebror som var död 8 år senare.
På det vänstra kortet i brun ram syns min far, hans syster och mina farföräldrar. Min farmor hette Anna Maria Tålig. De är finklädda, som man ju brukade vara när man skulle fotograferas. Min farfar är den enda i den generationen som jag har träffat. Mannen i uniform är också min far i lantmätaruniform. Det hade man på den tiden, kanske för att sätta sig i respekt hos dalabönderna, som lär ha varit särskilt envisa och sturiga.
Ja, det syns kanske inte så bra, men jag tror inte heller att det är så vansinnigt intressant för någon annan än de närmaste. Kanske blir det någon närbild i framtiden. Men nu är i alla fall ikonväggen relativt färdig.
Och jag har just börjat fylla år.
Nu ska jag ta in helheten och se om något ska bort eller till. Redan ser jag ett par ramar som faller ur ramen. Där kommer det nog att bli en justering.
Men tills vidare får det vara så här. Det ligger mycken möda bakom och entusiasmen har böljat från upp till ner. Men med hjälp av lite åsnesparkar och glada tillrop, så ska jag nu presentera the vägg.
Alla korten syns inte så bra, men den vackra damen är min mormor, som jag aldrig har träffat. Hon var modist och hade egen affär i Valdemarsvik. De 7 ungarna i soffan är Händige Herrn (Åsnepappan) och hans syskon. H.H. ser ut som Elvis, för det var på den tiden. Ovanför hänger ett mindre kort på de sju syskonen när de var lite större, ungefär 500 kg större.
Tre bröllopskort från olika tider, 1912; mina morföräldrar. Tio år senare var de döda båda två. 1936 gifte sig mina föräldrar. Båda brudklänningarna har jag kvar (men jag gifte mig som bekant i en klänning från Anarkali). Det tredje brudparet (1944) är Händige Herrns föräldrar och bruden fick inte ha vit klänning för sin mor eftersom hon var på smällen med H.H.
Ett skivfodral från 1966: Händige Herrns första skiva med "Ådalskanonerna". Väldigt propra pojkar, platsar inte alls i "Katastrofala omslag". Små åsnor och små åsnors lillebror. Lillebror, nu 192 cm, är pojken i den blåa tröjan. Jag skriver sällan om honom, för jag tror inte han vill bli omskriven så mycket. Men han är en trevlig son.
En mycket liten Fru Decibel sitter i knät på sin store storebror som var död 8 år senare.
På det vänstra kortet i brun ram syns min far, hans syster och mina farföräldrar. Min farmor hette Anna Maria Tålig. De är finklädda, som man ju brukade vara när man skulle fotograferas. Min farfar är den enda i den generationen som jag har träffat. Mannen i uniform är också min far i lantmätaruniform. Det hade man på den tiden, kanske för att sätta sig i respekt hos dalabönderna, som lär ha varit särskilt envisa och sturiga.
Ja, det syns kanske inte så bra, men jag tror inte heller att det är så vansinnigt intressant för någon annan än de närmaste. Kanske blir det någon närbild i framtiden. Men nu är i alla fall ikonväggen relativt färdig.
Och jag har just börjat fylla år.
Män som betraktar kvinnor
Peter Englund, som är en av mina favoriter, skriver om spel i sin senaste blogg. Han inleder den med följande passus:
"Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand."
Bloggen handlar sedan som sagt inte alls om denna kvinna utan det var bara ett litterärt grepp för att osökt komma in på det han ville berätta.
Men jag hängde upp mig på hans kvinnobeskrivning. Vad menar han med att beskriva henne på det viset? Han betraktar henne från sin manlighets höjder, hon är är gammal och fattig och han är tämligen ung och rik, och han tillåter sig att beskriva hennes miserabla uppenbarelse utifrån det.
"Lockat på det där viset som var modernt för 30 år sedan"? Jag undrar jag hur Peter Englund har det med sin frisyriska historiesyn. Jag antar, att han vill ha fram att hon inte är någon "Mappie" och att hon har stelnat i det som har varit. Men för 30 år sedan var det väl typ afrokrull, som var modernt? Jag kan naturligtvis ha fel, men just afrokrull är väl inte så vanligt bland kvinnor i 60-årsåldern. Och varför tror han att kvinnan är runt 60? Vi kan naturligtvis ha olika referensramar, men jag känner då ingen 60-åring som motsvarar den bild beskrivningen ger mig. Då tänker jag på 80-åringar. (Och de tänker antagligen på 100-åringar.)
Jag köper en trisslott ibland.
Samma känsla fick jag en gång när Tomas von Brömssen läste en dikt av Tadeusz Rozewicz på en av våra (Göteborgs Kammarkörs) konserter. Eftersom jag är väldigt förtjust i von Brömssen också, tyckte jag först att åå, så fint läst och så fint skrivet....
Så här är den:
"Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand."
Bloggen handlar sedan som sagt inte alls om denna kvinna utan det var bara ett litterärt grepp för att osökt komma in på det han ville berätta.
Men jag hängde upp mig på hans kvinnobeskrivning. Vad menar han med att beskriva henne på det viset? Han betraktar henne från sin manlighets höjder, hon är är gammal och fattig och han är tämligen ung och rik, och han tillåter sig att beskriva hennes miserabla uppenbarelse utifrån det.
"Lockat på det där viset som var modernt för 30 år sedan"? Jag undrar jag hur Peter Englund har det med sin frisyriska historiesyn. Jag antar, att han vill ha fram att hon inte är någon "Mappie" och att hon har stelnat i det som har varit. Men för 30 år sedan var det väl typ afrokrull, som var modernt? Jag kan naturligtvis ha fel, men just afrokrull är väl inte så vanligt bland kvinnor i 60-årsåldern. Och varför tror han att kvinnan är runt 60? Vi kan naturligtvis ha olika referensramar, men jag känner då ingen 60-åring som motsvarar den bild beskrivningen ger mig. Då tänker jag på 80-åringar. (Och de tänker antagligen på 100-åringar.)
Jag köper en trisslott ibland.
Samma känsla fick jag en gång när Tomas von Brömssen läste en dikt av Tadeusz Rozewicz på en av våra (Göteborgs Kammarkörs) konserter. Eftersom jag är väldigt förtjust i von Brömssen också, tyckte jag först att åå, så fint läst och så fint skrivet....
Så här är den:
Berättelsen om de gamla kvinnorna
Jag älskar gamla kvinnor,
fula kvinnor,
arga kvinnor
de är jordens salt
de äcklas inte av mänskligt avfall
de känner frånsidan av medaljen
av kärleken
av tron
de kommer och går
diktatorerna uppför sina narrspel
har händerna fläckade av mänskliga varelsers blod
de gamla kvinnorna står upp i gryningen
köper kött, frukt, bröd städar, lagar mat
står på gatan med händerna i kors
tiger
gamla kvinnor är odödliga
Hamlet kastar sig hit och dit i nätet
Faust spelar en lumpen och löjlig roll
Raskolnikov hugger till med yxan
de gamla kvinnorna är oförstörbara
de ler överseende
gud dör
de gamla kvinnorna står upp som vanligt varje dag i gryningen
köper bröd
vin
fisk
civilisationen dör
de gamla kvinnorna står upp i gryningen
öppnar fönstren
bär ut slaskhinken
människan dör
de gamla kvinnorna tvättar liket
begraver de döda
planterar blommor på gravarna
jag älskar gamla kvinnor fula kvinnor
arga kvinnor
de tror på det eviga livet
de är jordens salt
trädets bark
de är djurens ödmjuka ögon
feghet och hjältemod storhet och ringhet
ser de i deras rätta dimensioner
anpassade till vardagens krav
deras söner upptäcker Amerika
stupar vid Thermopylae
dör på kors - erövrar kosmos
de gamla kvinnorna går ut i gryningen på stan
köper mjölk
bröd
kött
lagar soppa
öppnar fönstren
bara dumbommar skrattar åt gamla kvinnor
fula kvinnor
arga kvinnor
... när de dör flyter ur ögat en tår
och förenar sig vid munnen med en ung flickas leende
Jag älskar gamla kvinnor,
fula kvinnor,
arga kvinnor
de är jordens salt
de äcklas inte av mänskligt avfall
de känner frånsidan av medaljen
av kärleken
av tron
de kommer och går
diktatorerna uppför sina narrspel
har händerna fläckade av mänskliga varelsers blod
de gamla kvinnorna står upp i gryningen
köper kött, frukt, bröd städar, lagar mat
står på gatan med händerna i kors
tiger
gamla kvinnor är odödliga
Hamlet kastar sig hit och dit i nätet
Faust spelar en lumpen och löjlig roll
Raskolnikov hugger till med yxan
de gamla kvinnorna är oförstörbara
de ler överseende
gud dör
de gamla kvinnorna står upp som vanligt varje dag i gryningen
köper bröd
vin
fisk
civilisationen dör
de gamla kvinnorna står upp i gryningen
öppnar fönstren
bär ut slaskhinken
människan dör
de gamla kvinnorna tvättar liket
begraver de döda
planterar blommor på gravarna
jag älskar gamla kvinnor fula kvinnor
arga kvinnor
de tror på det eviga livet
de är jordens salt
trädets bark
de är djurens ödmjuka ögon
feghet och hjältemod storhet och ringhet
ser de i deras rätta dimensioner
anpassade till vardagens krav
deras söner upptäcker Amerika
stupar vid Thermopylae
dör på kors - erövrar kosmos
de gamla kvinnorna går ut i gryningen på stan
köper mjölk
bröd
kött
lagar soppa
öppnar fönstren
bara dumbommar skrattar åt gamla kvinnor
fula kvinnor
arga kvinnor
... när de dör flyter ur ögat en tår
och förenar sig vid munnen med en ung flickas leende
Så småningom trängde sig en annan känsla på. Jag har lite svårt att sätta ord på den, men jag kanske kan få hjälp.
En man betraktar kvinnor. Han benämner dem gamla , fula, arga. Han säger att han älskar sådana. I egenskap av man tillåter han sig att benämna dem, att klassificera dem, kalla dem fula, att lämna ut dem, att låta dem vara en klädsam fond åt sig själv. Mannens privilegium?
Själv går han ner på krogen och dricker vin och frotterar sig med de unga flickorna.
Nej, det där hittade jag bara på.
Är det någon som förstår vad jag menar? Hjälp mig med formuleringarna då. Eller har jag fel?
En man betraktar kvinnor. Han benämner dem gamla , fula, arga. Han säger att han älskar sådana. I egenskap av man tillåter han sig att benämna dem, att klassificera dem, kalla dem fula, att lämna ut dem, att låta dem vara en klädsam fond åt sig själv. Mannens privilegium?
Själv går han ner på krogen och dricker vin och frotterar sig med de unga flickorna.
Nej, det där hittade jag bara på.
Är det någon som förstår vad jag menar? Hjälp mig med formuleringarna då. Eller har jag fel?
Ful?
Jag känner mig som
Frans Helmersson. I alla fall med lite god vilja. Frans Helmersson är en världsberöms cellist, och redan där är likheten nästan slut. Det som är kvar är bl.a. att vi har haft samma cellolärare här i Göteborg, Guido Vecchi, numera saligen avsomnad.
Jag minns honom mest från 60-talet när han spelade i Matteuspassionen i Skövde. Då hade han exeptionellt mycket alldeles vitt hår, som han slängde med på ett konstnärligt vis. Jag har också ganska ljust hår, och jag tror att när jag spelar Stravinskij, så slänger jag också med mitt hår på ett konstnärligt vis. Det går liksom inte att låta bli. Stravinskij är rolig. Vi ska spela Five Norwegian Moods och det låter som en blandning mellan norsk folkmusik och Music Hall-musik.
Här en bild på Frans:
Huvudnumret på konserten den 22 mars är ju som jag har berättat förut, Dvořáks cellokonsert i h-moll (ja, jag är med i föreningen "Vi som vägrar att kalla tonen h för b!").
Och nu är det inte mer än rätt att jag publicerar bilden på vår eminente solist, Lars-Erik Persson. Det verkar som om han spelar i Hovkapellet f. t. Annars är han från våra trakter och har brukat spela på Operan i Göteborg.
Denna cellokonsert är mycket känd och alla cellister har nog fuskat sig igenom åtminstone några av de kända takterna i början. Och visst önskar vi alla att vi hade den tekniken och begåvningen som en solist måste ha. Det är nu inte allom givet, men vi har funderat lite lätt på en kupp nästa repetition. Första satsen börjar med en lång orkesterinledning. Rätt vad det är bryter solisten in med det kända, dramatiska temat. Då tänkte vi, att alla cellisterna ska falla honom i spelet och spela temat unisont, lika dramatiskt och uttrycksfullt som solisten själv. Och jag kan slänga med håret som extra bonus. Kanske hinner vi två takter innan dirigenten kommer att slå av. Men tänk om han inte slår av....det blir ganska snart väldigt svårt...
Om det blir roligt eller ej vet man inte förrän efteråt...
Det borde bli roligt. Men jag kan berätta om en av mina första konserter i Göteborgs Kammarkör i slutet av 60-talet. På den tiden sjöng vi rikitga låtar, och i Jönköping skulle vi bl.a. sjunga "Kung Liljekonvalje av Dungen". Det är ett stillsamt romatiskt stycke ur den svenska klassiska körrepertoaren som börjar på ett lågt g. Men vi hade bestämt att vi i stället skulle sjunga "Brusala", som börjar med ett kraftigt A7-9-11 ackord med överstigande kvint (jag minns inte exakt), för vanligt folk: ett bamseackord.
Dirigenten Eriksson blev fullkomligt överrumplad, slog av och sa: "Det var synd".
Så började vi om, och sedan har vi aldrig mer gjort så.
Men lite roligt var det allt.
Kanske dirigenter inte har någon humor?
Jag minns honom mest från 60-talet när han spelade i Matteuspassionen i Skövde. Då hade han exeptionellt mycket alldeles vitt hår, som han slängde med på ett konstnärligt vis. Jag har också ganska ljust hår, och jag tror att när jag spelar Stravinskij, så slänger jag också med mitt hår på ett konstnärligt vis. Det går liksom inte att låta bli. Stravinskij är rolig. Vi ska spela Five Norwegian Moods och det låter som en blandning mellan norsk folkmusik och Music Hall-musik.
Här en bild på Frans:
Huvudnumret på konserten den 22 mars är ju som jag har berättat förut, Dvořáks cellokonsert i h-moll (ja, jag är med i föreningen "Vi som vägrar att kalla tonen h för b!").
Och nu är det inte mer än rätt att jag publicerar bilden på vår eminente solist, Lars-Erik Persson. Det verkar som om han spelar i Hovkapellet f. t. Annars är han från våra trakter och har brukat spela på Operan i Göteborg.
Denna cellokonsert är mycket känd och alla cellister har nog fuskat sig igenom åtminstone några av de kända takterna i början. Och visst önskar vi alla att vi hade den tekniken och begåvningen som en solist måste ha. Det är nu inte allom givet, men vi har funderat lite lätt på en kupp nästa repetition. Första satsen börjar med en lång orkesterinledning. Rätt vad det är bryter solisten in med det kända, dramatiska temat. Då tänkte vi, att alla cellisterna ska falla honom i spelet och spela temat unisont, lika dramatiskt och uttrycksfullt som solisten själv. Och jag kan slänga med håret som extra bonus. Kanske hinner vi två takter innan dirigenten kommer att slå av. Men tänk om han inte slår av....det blir ganska snart väldigt svårt...
Om det blir roligt eller ej vet man inte förrän efteråt...
Det borde bli roligt. Men jag kan berätta om en av mina första konserter i Göteborgs Kammarkör i slutet av 60-talet. På den tiden sjöng vi rikitga låtar, och i Jönköping skulle vi bl.a. sjunga "Kung Liljekonvalje av Dungen". Det är ett stillsamt romatiskt stycke ur den svenska klassiska körrepertoaren som börjar på ett lågt g. Men vi hade bestämt att vi i stället skulle sjunga "Brusala", som börjar med ett kraftigt A7-9-11 ackord med överstigande kvint (jag minns inte exakt), för vanligt folk: ett bamseackord.
Dirigenten Eriksson blev fullkomligt överrumplad, slog av och sa: "Det var synd".
Så började vi om, och sedan har vi aldrig mer gjort så.
Men lite roligt var det allt.
Kanske dirigenter inte har någon humor?
En fin affisch har vi också
Det är bar' å kom.
För långväga läsare kan jag tala om att Johannebergsgskyrkan ligger i Göteborg. Observera att det är fritt inträde....
Men sortin kan kosta....
Svaret
"Två pojke kuk 18 "betydde helt enkelt att kvinnan skulle vara borta från skolan den 18:e därför att hennes tvillingpojkar skulle omskäras.
"Sjuk" var alltså inte rätt, hon menade precis det hon sa. Annars hande hon sagt "schook." Svordomar och könsord är ju vad alla tycks lära sig först, men vi SFI-lärare har inte någon studieplan för just detta, det ordnar sig ändå. Intresset är förstås stort.
Jag förstod inte varför mina unga turkiska flickelever plötsligt låg på golvet och tjöt av skratt när vi talade om "ansiktet". Så småningom kunde de berätta att "sik" var det ena och "an" det andra, och satte man ihop det, så blev det ju det ena i det andra......och så tjöt de igen.
Ingen var helt rätt, men Lena var närmast. Ingen näsflöjt denna gång och ingen annnan atrapp heller kommer på posten.
"Sjuk" var alltså inte rätt, hon menade precis det hon sa. Annars hande hon sagt "schook." Svordomar och könsord är ju vad alla tycks lära sig först, men vi SFI-lärare har inte någon studieplan för just detta, det ordnar sig ändå. Intresset är förstås stort.
Jag förstod inte varför mina unga turkiska flickelever plötsligt låg på golvet och tjöt av skratt när vi talade om "ansiktet". Så småningom kunde de berätta att "sik" var det ena och "an" det andra, och satte man ihop det, så blev det ju det ena i det andra......och så tjöt de igen.
Ingen var helt rätt, men Lena var närmast. Ingen näsflöjt denna gång och ingen annnan atrapp heller kommer på posten.
Min egna burkini
Till alla som håller på att lära sig svenska, vill jag förydliga mig. Egentligen borde man säga "Min egen burkini", för om man säger min egna burkini, så betyder det att den är lite egen. Nu är den nämligen lite egen, så därför blir det egna. Klart som korvspad, eller hur?
På Facebook står det idag "Anne har börjat sitt nya liv" (ja de fattar inte att man kan ha dubbelnamn). Det nya livet består i att jag får åka gratis på spårvagnarna, att jag har köpt ett tremånaders träningskort på Fysiken och att jag inte har någon köksfläkt.
Köksfläktandet hoppar vi över, men vattengympa skulle bli roligt. Den försiggår i en liten varmvattensbassäng på Chalmersområdet. Jag hittade inte min vanliga baddräkt, men slängde ner en annan, som jag visserligen hade pensionerat, men vadå. Den kunde väl göra tjänst. Glad ihågen åkte jag gratis buss till pölen..I omklädningsrummet råkade det finnas en spegel och då insåg jag plötsligt varför jag hade pensionerat baddräkten. Kameltå var bara förnamnet. Dessutom var den djupt urringad där nere. Heter det nerringad då? Jag mindes plötsligt den hjälpsamma flickan i en baddräktsaffär i Avesta som sa "den här modellen är klädsam för äldre" i somras. Då gick jag. Hur rätt hade hon inte, inser jag nu. Jag känner en viss förståelse för flickorna som vill bada i burkini. Kanske man skulle införskaffa en sådan?
Nåja, större delen av tiden får man ju vara under ytan med det nerringade.
Jag hoppas och flaxar och studsar efter bästa förmåga och trots att jag inte är direkt fet mer än på några ställen kanske, så känner jag hur det skvimpar både här och där. Jag kommer att tänka på Cecilia Bartoli, som sjöng i TV häromkvällen. Där skvimpade det riktigt ordentligt så att man nästan blev nervös. Kanske hon också skulle pröva burkini? Musiken kanske skulle komma mer till sin rätt...
På vägen hem kommer jag att tänka på att jag ju faktiskt har ett slags burkini, en miniburkini kanske. Denna kreation bar jag redan sommaren 1978 och den gjorde stor lycka då. Kanske är det dags att ta fram den igen.Frågan är om de andra tanterna i bassängen kommer att reta mig och slå sina permanentade grå huvuden ihop och tissla och tassla?
Hm, jag vet inte. Några glada tillrop eller motsatsen kanske skulle göra det lättare att bestämma sig.
På Facebook står det idag "Anne har börjat sitt nya liv" (ja de fattar inte att man kan ha dubbelnamn). Det nya livet består i att jag får åka gratis på spårvagnarna, att jag har köpt ett tremånaders träningskort på Fysiken och att jag inte har någon köksfläkt.
Köksfläktandet hoppar vi över, men vattengympa skulle bli roligt. Den försiggår i en liten varmvattensbassäng på Chalmersområdet. Jag hittade inte min vanliga baddräkt, men slängde ner en annan, som jag visserligen hade pensionerat, men vadå. Den kunde väl göra tjänst. Glad ihågen åkte jag gratis buss till pölen..I omklädningsrummet råkade det finnas en spegel och då insåg jag plötsligt varför jag hade pensionerat baddräkten. Kameltå var bara förnamnet. Dessutom var den djupt urringad där nere. Heter det nerringad då? Jag mindes plötsligt den hjälpsamma flickan i en baddräktsaffär i Avesta som sa "den här modellen är klädsam för äldre" i somras. Då gick jag. Hur rätt hade hon inte, inser jag nu. Jag känner en viss förståelse för flickorna som vill bada i burkini. Kanske man skulle införskaffa en sådan?
Nåja, större delen av tiden får man ju vara under ytan med det nerringade.
Jag hoppas och flaxar och studsar efter bästa förmåga och trots att jag inte är direkt fet mer än på några ställen kanske, så känner jag hur det skvimpar både här och där. Jag kommer att tänka på Cecilia Bartoli, som sjöng i TV häromkvällen. Där skvimpade det riktigt ordentligt så att man nästan blev nervös. Kanske hon också skulle pröva burkini? Musiken kanske skulle komma mer till sin rätt...
På vägen hem kommer jag att tänka på att jag ju faktiskt har ett slags burkini, en miniburkini kanske. Denna kreation bar jag redan sommaren 1978 och den gjorde stor lycka då. Kanske är det dags att ta fram den igen.Frågan är om de andra tanterna i bassängen kommer att reta mig och slå sina permanentade grå huvuden ihop och tissla och tassla?
Hm, jag vet inte. Några glada tillrop eller motsatsen kanske skulle göra det lättare att bestämma sig.
Tidig egen miniburkini
Mät din snorre
Fick tips om denna artikel. Den beskriver mycket bra hur allting är och ger en bild av mitt yrkesliv, hur det är att vara invandrarlärare samt hur det kan bli när man är invandrare...
Sent ska vi glömma invandrarkvinnan, som kom till skolan och meddelade att hon skulle vara borta för att:
"Två pojke kuk arton".
Vi löste gåtan. Någon som törs gissa vad hon menade?
Sent ska vi glömma invandrarkvinnan, som kom till skolan och meddelade att hon skulle vara borta för att:
"Två pojke kuk arton".
Vi löste gåtan. Någon som törs gissa vad hon menade?
Magiskt sjungande
Konserten i Säffle gick riktigt bra och vi fick faktiskt en kopp kaffe. Vi behövde aldrig sjunga stora mollterser, det skötte den fantastiska solisten Eva Rune om, en kanonbra professionell folksångerska. Min latinska text gick som en nästan rinnande vatten, men det fanns en del annat som jag hade glömt bort. Så ibland får man franska på lite vad man tror. Det går ganska bra faktiskt.
5 åttondelar av sopranstämman var mer eller mindre sjuka, så vi var alltså bara tre. Det blev en stämma till oss var, eftersom sopranstämman ofta är tredelad. I vanliga fall tycker jag det är underbart att sjunga utan ryggsäcken som en större stämma kan innebära , men nu var det lite otäckt på grund av utantillandet. (Mitt favorittillfälle var en gång när vi skulle sjunga Bachs "Singet dem Herrn", en dubbelkörig motett och vi bara var två sopraner. En i varje kör! Å, det var härligt.)
Det gick emellertid bra ikväll och vi fick extra applåder för att vi var så tappra och för att det lät snyggt. Det kändes skönt. Jag brukar inte få beröm så ofta att jag tycker det är tjatigt. Senast var det den 31 juli 2004.
Kanske det står någon recension i Säffles Allehanda eller vad den kan heta. Tyvärr fick publikexperten förhinder, så det finns ingen som kan bekräfta mina uppgifter. Ni får tro mig på mitt ord. Det var fint! Faktiskt lite magiskt.
Den här kören har den egenheten att den gärna står utspridd runt hela kyrkan under delar av konserten. Det innebär att man kommer väldigt nära publiken och meningen är att den ska känna sig omslingrad av musiken. Damen som råkade sitta framför oss tre sopraner satte händerna för öronen när vi satte igång. Ändå kulade vi inte. Sedan flyttade hon sig längst bak, men blev genast förföljd av en flygelhornsspelande dirigent. Jag förstår henne. Sopraner i högform kan få den starkaste att fly, för att inte tala om vad ett flygelhorn kan låta.
Troligen ska den här konserten göras fler gånger, så ni som inte råkade befinna er i Säffle igår, har fortfarande chans.
På hemvägen i bussen tittade vi på ett tv-program i som spelades in 1972 med kören och Lars Gullin . Av den kören är det bara jag som fortfarande är kvar. Andra gick vidare till Operan och Metropolitan. Men jag står kvar, år ut och år in.
Det är själva sjungandet som håller mig levande.
5 åttondelar av sopranstämman var mer eller mindre sjuka, så vi var alltså bara tre. Det blev en stämma till oss var, eftersom sopranstämman ofta är tredelad. I vanliga fall tycker jag det är underbart att sjunga utan ryggsäcken som en större stämma kan innebära , men nu var det lite otäckt på grund av utantillandet. (Mitt favorittillfälle var en gång när vi skulle sjunga Bachs "Singet dem Herrn", en dubbelkörig motett och vi bara var två sopraner. En i varje kör! Å, det var härligt.)
Det gick emellertid bra ikväll och vi fick extra applåder för att vi var så tappra och för att det lät snyggt. Det kändes skönt. Jag brukar inte få beröm så ofta att jag tycker det är tjatigt. Senast var det den 31 juli 2004.
Kanske det står någon recension i Säffles Allehanda eller vad den kan heta. Tyvärr fick publikexperten förhinder, så det finns ingen som kan bekräfta mina uppgifter. Ni får tro mig på mitt ord. Det var fint! Faktiskt lite magiskt.
Den här kören har den egenheten att den gärna står utspridd runt hela kyrkan under delar av konserten. Det innebär att man kommer väldigt nära publiken och meningen är att den ska känna sig omslingrad av musiken. Damen som råkade sitta framför oss tre sopraner satte händerna för öronen när vi satte igång. Ändå kulade vi inte. Sedan flyttade hon sig längst bak, men blev genast förföljd av en flygelhornsspelande dirigent. Jag förstår henne. Sopraner i högform kan få den starkaste att fly, för att inte tala om vad ett flygelhorn kan låta.
Troligen ska den här konserten göras fler gånger, så ni som inte råkade befinna er i Säffle igår, har fortfarande chans.
På hemvägen i bussen tittade vi på ett tv-program i som spelades in 1972 med kören och Lars Gullin . Av den kören är det bara jag som fortfarande är kvar. Andra gick vidare till Operan och Metropolitan. Men jag står kvar, år ut och år in.
Det är själva sjungandet som håller mig levande.
