Från Mamma Mu till Dag Hammarskjöld
är steget inte så långt, åtminstone inte om man är en Åsnemamma.
Gårdagens bokteaterföreställning blev tämligen misslyckad. Barnen vrålade av skratt, som på pin kiv, som om de skrattade hånfullt, inte för att de tyckte det var kul. Jag fick genast känslan av att det skrattade ÅT oss. Lilla Farbrorn är först, och den lyckades de förstöra genom att genast föreslå att lilla farbrorn ska sätta upp lappar på träna för att få vänner. Det är ju poängen, och den avslöjade de direkt. Sedan var det dags för Mamma Mu att titta fram genom ridån. Jag har ju redan berättat att min komössa inte är speciellt koig, och barnen visste mycket riktigt inte vem jag var. Till slut räckte en flicka upp handen och sa pliktskyldigast: Mamma Mu. Kråkan var lika svårframklämd och sången kunde de inte och näsflöjten var blaha. Dessutom tappade Mamma Mu sin lugg. Resten gick också på kryckor plus att en fotograf från Borås tidning tog kort och störde hela tiden. Med Borås Tidning är det så, att de alltid skriver om allt annat än mig, jag menar i sånt som jag är med i. Det började redan 1954, när en recensent skrev utförligt om hela musikskolans uppvisning utom om mig. Jag var bäst så jag kom sist. Då hade recencenten gått. Och på den vägen är det. Fotografen tog massor med kort på de tre andra och jag fick stå bredvid. Kompositören räknas inte. Läs inte BT. Det är en moderatblaska.
Sedan hade de tydligen något slags möte och det urartade till rena rama lärarmobbningen. Så den goda avsikten, ett trevligt läs-inspirationstillfälle för barn, lärare och föräldrar blev totalkvaddat. Fy för föräldrar.
Professor Hans-Ola låg på orgeln och vräkte och faktiskt ! Han spelade likadant som jag när jag ska illustrera hunden som kommer och leker med lilla farbrorn.
Men den här kompositören räknas! Dessutom kan han dirigera, vilket inte alla dirigenter kan. Hans partitur var stort som en platt-tv. Vi sjöng a cappellasatser och en del till orkestern. Då fick vi mikrofonförstärkning, annars hade vi inte kunnat göra oss hörda. Domkyrkan var fullsatt. Många bekanta hade strömmat till och alla hade sett mig i Gynekologen i Askim.
Längst fram satt en dam i vitt med kedjor och tingeltangel och en brun, rund pälsmössa. Mitt under konserten tog hon fram en liten spegel och började släta till mössan, som man brukar göra med håret. Så fick hon syn på något på kinden som hon omsorgsfullt skrapade bort. Sen hällde hon Eau de Cologne på händerna.
Det går säkert att skriva en musikvetenskaplig uppsats om ett sådant konsertbeteende.
I morgon hörs detta i Uddevalla kyrka. Jag förstår inte hur ljudet ska få plats, eller vi. Kyrkan är ganska liten. Uddevalla kommer att spricka.
Jag lovade en bild på Skene-Mamma Mu. Men ni får ingen. Det är inget roligt med den. Jag vill inte vara Mamma Mu. Jag vill sjunga på riktigt.
Det är roligt.
Gårdagens bokteaterföreställning blev tämligen misslyckad. Barnen vrålade av skratt, som på pin kiv, som om de skrattade hånfullt, inte för att de tyckte det var kul. Jag fick genast känslan av att det skrattade ÅT oss. Lilla Farbrorn är först, och den lyckades de förstöra genom att genast föreslå att lilla farbrorn ska sätta upp lappar på träna för att få vänner. Det är ju poängen, och den avslöjade de direkt. Sedan var det dags för Mamma Mu att titta fram genom ridån. Jag har ju redan berättat att min komössa inte är speciellt koig, och barnen visste mycket riktigt inte vem jag var. Till slut räckte en flicka upp handen och sa pliktskyldigast: Mamma Mu. Kråkan var lika svårframklämd och sången kunde de inte och näsflöjten var blaha. Dessutom tappade Mamma Mu sin lugg. Resten gick också på kryckor plus att en fotograf från Borås tidning tog kort och störde hela tiden. Med Borås Tidning är det så, att de alltid skriver om allt annat än mig, jag menar i sånt som jag är med i. Det började redan 1954, när en recensent skrev utförligt om hela musikskolans uppvisning utom om mig. Jag var bäst så jag kom sist. Då hade recencenten gått. Och på den vägen är det. Fotografen tog massor med kort på de tre andra och jag fick stå bredvid. Kompositören räknas inte. Läs inte BT. Det är en moderatblaska.
Sedan hade de tydligen något slags möte och det urartade till rena rama lärarmobbningen. Så den goda avsikten, ett trevligt läs-inspirationstillfälle för barn, lärare och föräldrar blev totalkvaddat. Fy för föräldrar.
Sedan körde jag i sporrsträck till Göteborg för att hinna vara med lite på genrepet. Jag hann vara med en halvtimma och ikväll var det konsert. http://www.newsdesk.se/view/pressrelease/vaegmaerken-den-laengsta-resan-aer-resan-inaat-175696
Att sjunga tillsammans med en blåsensemble är SVÅRT. Gehöret blir som bortblåst, kan man säga. Ljudet blir fruktansvärt starkt och domkyrkan gör inte saken sämre eller bättre, beroende på hur man vill ha det.Professor Hans-Ola låg på orgeln och vräkte och faktiskt ! Han spelade likadant som jag när jag ska illustrera hunden som kommer och leker med lilla farbrorn.
Men den här kompositören räknas! Dessutom kan han dirigera, vilket inte alla dirigenter kan. Hans partitur var stort som en platt-tv. Vi sjöng a cappellasatser och en del till orkestern. Då fick vi mikrofonförstärkning, annars hade vi inte kunnat göra oss hörda. Domkyrkan var fullsatt. Många bekanta hade strömmat till och alla hade sett mig i Gynekologen i Askim.
Längst fram satt en dam i vitt med kedjor och tingeltangel och en brun, rund pälsmössa. Mitt under konserten tog hon fram en liten spegel och började släta till mössan, som man brukar göra med håret. Så fick hon syn på något på kinden som hon omsorgsfullt skrapade bort. Sen hällde hon Eau de Cologne på händerna.
Det går säkert att skriva en musikvetenskaplig uppsats om ett sådant konsertbeteende.
I morgon hörs detta i Uddevalla kyrka. Jag förstår inte hur ljudet ska få plats, eller vi. Kyrkan är ganska liten. Uddevalla kommer att spricka.
Jag lovade en bild på Skene-Mamma Mu. Men ni får ingen. Det är inget roligt med den. Jag vill inte vara Mamma Mu. Jag vill sjunga på riktigt.
Det är roligt.
Kan man vara säker på att man finns?
I alla fall förstår jag precis hur de här personerna känner sig. Men det är grymt roligt. http://www.spikedhumor.com/articles/129926/Brilliant_Prank_No_Reflection_in_the_Mirror.html?rh=33537
Hahaha! Annars har jag haft en innehållsrik dag. Efter det obligatoriska olurviga bensprattlet skulle jag försöka handla några trevliga konsertkläder. Det är då för väl att man har konserterna, för det är enda gången jag behöver vara fin och alltså har en legitim anledning att köpa något annat än en praktisk tröja eller ett par sockar med grisar på. Vi har nämligen inte några uniformer i vår kör. Vi har haft och sett nog av krystade körklädslar. När jag började i kören, hade den (flickorna) sytt sig Marimekkoklänningar i brunt och svart. Då jag skulle sy min, klippte jag fel. Jag såg inte att det var en bred vit kant i ena kanten, så framstyckena blev olika stora. Klänningen fick en skräddare sy färdig och sedan bytte jag med en annan sopran, som var lite smalare än jag, och hon fick stå liksom lite snett hela konserten. Då blev vi tvungna att sy nya uniformer, blå crimplenetunika och byxor (ni som inte vet vad crimplene är, var glada för det.) Dem turnerade vi med i Ungern och Österrike och svetten rann. Vi hann med en konsert i Stockholm också i den utklädseln. Resencenten skrev: "Kammarkören i sina Mao-inspirerade kuliuniformer...." Det var droppen. Vi insåg att vi nog inte skulle kunna charma stockholm med speciella körkläder. Vi började ha egna kläder. En gång hade jag min bröllopsklänning, också i Stockholm. Den var mörkblå med blommor på nertill (köpt på Anarkàli). Då skrev recensenten, att "Kammarkören såg ut som om de hade köpt sina kläder i en second-handbutik på Söder....". Jag blev djupt sårad.
På Cuba var det minsann andra bullar. Där hade körerna typ charmeusenattlinnen med spets eller käcka flygvärdinneuniformer med små halsdukar. Men sjunga kunde de. Vi har emellertid aldrig mer haft någon speciell klädsel, förutom när vi showade med Magnus Uggla på Rondo. Då var det anbefallt körkåpor a la kyrkokör, som Ugglan höll oss med.
Nuförtiden brukar det bestämmas en basfärg och några avvikande tillbehörsfärger. Förra gången bestämdes jeansfärg, höstfärger, lila och kornblått. Det blev faktiskt snyggt. Nu till helgen ska vi sjunga i Göteborgs Domkyrka och i Uddevalla ett stort modernt verk för Göteborg Wind Orchestra (man ska heta engelskt nuförtiden) en solosopran (Annika Skoglund) en orgelsolist (Hans-Ola Eriksson) en tysk trumpetare, en pianist och Göteborgs Kammarkör (Gothenburg Chamber Choir). Texten är Dag Hammarskjölds "Vägmärken" (Markings) och musiken är av Örjan Fahlström. Och då ska vi ha svart och klara färger till. Och det var det jag egentligen skulle berätta, att jag har köpt blanka svarta byxor och en blå "fest-top". Om ni inte vill se mig på konserten kan ni titta på Kapp-Ahl.
Sedan träffade jag en gammal vän med tillhörande barnbarn, som först inte ville se åt mig, barnbarnet alltså, men så småningom fick jag erbjudande om att bli extramormor åt barnbarnet, eftersom riktiga mormor bor i Lund. Barnet gallskrek när mormor råkade bita i barnets bulle, och sådana fasoner kan naturligtvis inte jag tolerera, så vi får väl se hur det går med den saken. ...
Sedan beställde mormodern raskt fem uppsatser av mig att ha och ge bort i present till musikaliska vänner. Ett sånt utmärkt initiativ!
I kväll har vi då repeterat stycket (liksom vi ska göra alla de andra kvällarna i veckan) och det blev bara så skitbra. Och, Anna-Kerstin, jag är grym på att sjunga rätt!
Hahaha! Annars har jag haft en innehållsrik dag. Efter det obligatoriska olurviga bensprattlet skulle jag försöka handla några trevliga konsertkläder. Det är då för väl att man har konserterna, för det är enda gången jag behöver vara fin och alltså har en legitim anledning att köpa något annat än en praktisk tröja eller ett par sockar med grisar på. Vi har nämligen inte några uniformer i vår kör. Vi har haft och sett nog av krystade körklädslar. När jag började i kören, hade den (flickorna) sytt sig Marimekkoklänningar i brunt och svart. Då jag skulle sy min, klippte jag fel. Jag såg inte att det var en bred vit kant i ena kanten, så framstyckena blev olika stora. Klänningen fick en skräddare sy färdig och sedan bytte jag med en annan sopran, som var lite smalare än jag, och hon fick stå liksom lite snett hela konserten. Då blev vi tvungna att sy nya uniformer, blå crimplenetunika och byxor (ni som inte vet vad crimplene är, var glada för det.) Dem turnerade vi med i Ungern och Österrike och svetten rann. Vi hann med en konsert i Stockholm också i den utklädseln. Resencenten skrev: "Kammarkören i sina Mao-inspirerade kuliuniformer...." Det var droppen. Vi insåg att vi nog inte skulle kunna charma stockholm med speciella körkläder. Vi började ha egna kläder. En gång hade jag min bröllopsklänning, också i Stockholm. Den var mörkblå med blommor på nertill (köpt på Anarkàli). Då skrev recensenten, att "Kammarkören såg ut som om de hade köpt sina kläder i en second-handbutik på Söder....". Jag blev djupt sårad.
På Cuba var det minsann andra bullar. Där hade körerna typ charmeusenattlinnen med spets eller käcka flygvärdinneuniformer med små halsdukar. Men sjunga kunde de. Vi har emellertid aldrig mer haft någon speciell klädsel, förutom när vi showade med Magnus Uggla på Rondo. Då var det anbefallt körkåpor a la kyrkokör, som Ugglan höll oss med.
Nuförtiden brukar det bestämmas en basfärg och några avvikande tillbehörsfärger. Förra gången bestämdes jeansfärg, höstfärger, lila och kornblått. Det blev faktiskt snyggt. Nu till helgen ska vi sjunga i Göteborgs Domkyrka och i Uddevalla ett stort modernt verk för Göteborg Wind Orchestra (man ska heta engelskt nuförtiden) en solosopran (Annika Skoglund) en orgelsolist (Hans-Ola Eriksson) en tysk trumpetare, en pianist och Göteborgs Kammarkör (Gothenburg Chamber Choir). Texten är Dag Hammarskjölds "Vägmärken" (Markings) och musiken är av Örjan Fahlström. Och då ska vi ha svart och klara färger till. Och det var det jag egentligen skulle berätta, att jag har köpt blanka svarta byxor och en blå "fest-top". Om ni inte vill se mig på konserten kan ni titta på Kapp-Ahl.
Sedan träffade jag en gammal vän med tillhörande barnbarn, som först inte ville se åt mig, barnbarnet alltså, men så småningom fick jag erbjudande om att bli extramormor åt barnbarnet, eftersom riktiga mormor bor i Lund. Barnet gallskrek när mormor råkade bita i barnets bulle, och sådana fasoner kan naturligtvis inte jag tolerera, så vi får väl se hur det går med den saken. ...
Sedan beställde mormodern raskt fem uppsatser av mig att ha och ge bort i present till musikaliska vänner. Ett sånt utmärkt initiativ!
I kväll har vi då repeterat stycket (liksom vi ska göra alla de andra kvällarna i veckan) och det blev bara så skitbra. Och, Anna-Kerstin, jag är grym på att sjunga rätt!
Riktiga grejer
Lånat från en kändisblogg. Jag tycker också det var roligt.
Åsnemamma som Mamma Mu
Ikväll var det premiär för nya Bokteatern och med den min första talroll sedan jag var eko i femte klass 1958. Min uppgift var att vara pausko mellan Lilla Farbrorn och Sagan om den lilla, lilla gumman, som spelades av G., min bästa vän som är skolbibliotekarie. Det nya med denna bokteatern är att G.s två vuxna döttrar också är inblandade den här gången. Meningen är som förut att vi ska locka barn till att vilja läsa om figurerna som vi låtsas vara.
I kväll var det föreställning för en 2:a klass och deras föräldrar på Skene bibliotek. Min uppgift är vanligtvis att vara musiken, och det är jag med hjälp av synthen och chimes.
Men efter lilla farbrorn (musiken har fransk anstrykning, tyckte att det passade lilla farbrorn...) var jag alltså tvungen att bli ko. G. hade gjort ett kohuvud av en vikingahjälm som ju felaktigt brukar vara utrustad med horn, fast i det här fallet var det ju bra. Den hade hon klätt med svart och vitt ko-tyg och tejpat fast svart garn framtill som lugg. Den var inte särskilt kolikt, vilket kunde anas i barnens något misstrogna ögon, när jag tittade fram i ridån. Vi var lite rädda att barnen skulle påpeka att Mamma Mu var brun, eftersom jag ju var en svart-vit ko. Jag var förberedd på att säga att jag hade gjort slingor i pälsen. De blev antagligen så förstummade, att de nästan inte sa någonting. Men med lite ledande frågor, kunde de medge att jag var mamma Mu och att min vän hette Kråkan. Kon var ovanlig på det viset, att hon plötsligt började spela näsflöjt. Dock imponerade det inte särskilt mycket på barnen. Vi sjöng naturligtvis Mamma Mus sång, och jag svarade i telefon: Hallå, Mamma Mu osv. Jag hade faktiskt en ko-telefon, en gammal Nokia med kofodral. Det tyckte jag var roligt.
Sedan passerade sagofigurerna i god fart, Lilla My, Pelle Svanslös, Pippi Långstrump, som gick runt med mikrofon i bästa Allsång-på-Skansen-stil, elaka häxan i Hans och Greta, och Harry Potter och Ture Sventon. Ture Sventon erbjuder Harry Potter skjuts på sin flygande matta, eftersom Harrys Nimbus är sönder. Båda sätter sig på den orientaliska mattan och skall flyga.
Misstänksam pojkröst ur publiken:
"Det vill jag se!"
Och mycket riktigt, det gick inte. Då kommer Aladdins anden i flaskan (med hjälp av rökmaskin och typhon sound....) och efter lite snack slutar allt med att alla sagorna finns på Skene bibliotek.
Det blev hemskt roligt och det skrattades mycket. Jag tycker förstås, att Mamma Mu är föreställningens svagaste punkt, men det ville de andra inte gå med på. Men de är väl snälla.
Det roligaste var att alla trodde att mikrofonen var riktig. Barnen ville gärna sjunga i den och föräldrarna vek undan. Hahaha.
Nästa torsdag har vi en föreställning till, och då hoppas jag kunna bidra med ett foto på Mamma Mu. Tillsvidare får ni nöja er med originalet.
I kväll var det föreställning för en 2:a klass och deras föräldrar på Skene bibliotek. Min uppgift är vanligtvis att vara musiken, och det är jag med hjälp av synthen och chimes.
Men efter lilla farbrorn (musiken har fransk anstrykning, tyckte att det passade lilla farbrorn...) var jag alltså tvungen att bli ko. G. hade gjort ett kohuvud av en vikingahjälm som ju felaktigt brukar vara utrustad med horn, fast i det här fallet var det ju bra. Den hade hon klätt med svart och vitt ko-tyg och tejpat fast svart garn framtill som lugg. Den var inte särskilt kolikt, vilket kunde anas i barnens något misstrogna ögon, när jag tittade fram i ridån. Vi var lite rädda att barnen skulle påpeka att Mamma Mu var brun, eftersom jag ju var en svart-vit ko. Jag var förberedd på att säga att jag hade gjort slingor i pälsen. De blev antagligen så förstummade, att de nästan inte sa någonting. Men med lite ledande frågor, kunde de medge att jag var mamma Mu och att min vän hette Kråkan. Kon var ovanlig på det viset, att hon plötsligt började spela näsflöjt. Dock imponerade det inte särskilt mycket på barnen. Vi sjöng naturligtvis Mamma Mus sång, och jag svarade i telefon: Hallå, Mamma Mu osv. Jag hade faktiskt en ko-telefon, en gammal Nokia med kofodral. Det tyckte jag var roligt.
Sedan passerade sagofigurerna i god fart, Lilla My, Pelle Svanslös, Pippi Långstrump, som gick runt med mikrofon i bästa Allsång-på-Skansen-stil, elaka häxan i Hans och Greta, och Harry Potter och Ture Sventon. Ture Sventon erbjuder Harry Potter skjuts på sin flygande matta, eftersom Harrys Nimbus är sönder. Båda sätter sig på den orientaliska mattan och skall flyga.
Misstänksam pojkröst ur publiken:
"Det vill jag se!"
Och mycket riktigt, det gick inte. Då kommer Aladdins anden i flaskan (med hjälp av rökmaskin och typhon sound....) och efter lite snack slutar allt med att alla sagorna finns på Skene bibliotek.
Det blev hemskt roligt och det skrattades mycket. Jag tycker förstås, att Mamma Mu är föreställningens svagaste punkt, men det ville de andra inte gå med på. Men de är väl snälla.
Det roligaste var att alla trodde att mikrofonen var riktig. Barnen ville gärna sjunga i den och föräldrarna vek undan. Hahaha.
Nästa torsdag har vi en föreställning till, och då hoppas jag kunna bidra med ett foto på Mamma Mu. Tillsvidare får ni nöja er med originalet.
Gokväll
Ibland flyger fan i mig, och jag slungar iväg ett förgörande mejl till makthavare eller mediefolk. Det hände häromveckan, när jag retade upp mig på panelen i Gokväll. Det är ett program för seniorer, som jag inte tittar på så ofta, men det händer. Panelen pratar om böcker och film på fredagar. Programmet sänds växelvis från Umeå och Norrköping. Men panelen, den är från Stockholm! Tre stockholmare flyger alltså upp till Umeå för att berä'tta vilka böcker de har läst eller filmer de har sett. Dessutom händer det att någon ojar sig för att någon har flygskräck, men har varit så duktig och flugit ändå. Jag tyckte att det gick för långt och slängde iväg följande mejl:
Hej!
Jag tycker att det är lite stötande att ni flyger upp bokpratare till Umeå i dessa klimathotade tider. Vad jag kan förstå finns det gott om läskunniga personer i Umeå, som kunde fräscha upp programmet med sin närvaro. Var inte det själva vitsen med att ha programmet på olika ställen? Jag tycker att TV borde föregå med gott exempel och använda lokala råvaror, som inte har transporterats över halva Sverige. Hälsningar
Detta var den 22 september. Idag, den 11 oktober, kom svaret:
Hej! Tack för ditt brev. Visst har du rätt i det du säger, men det är också så att Go´kvälls uppdrag är att spegla HELA Sverige. Därför kan vi inte ha enbart Umeåbor i alla våra inslag.
Vänliga hälsningar Gokvällredaktionen
Ahaaaaaaaaaaaaa! Det var så det förhöll sig!
Hugsvalad av denna visdom, skickade jag följande svar:
Hahahaha, det var en riktigt dålig förklaring!!!! Sedan när är Stockholm synonymt med "hela Sverige"? Hahaha igen. Naturligtvis kan ni inte ha Umeåbor i alla inslag. Hur skulle det se ut? Det skulle ju bli lika tokigt som om ni hade stockholmare i alla inslag.
Jag tror inte att jag får något mer svar. Men visst får vi vatten på vår kvarn, vi som har tyckt oss märka vad stockholmare anser vara Sverige.
På torsdagar gör de om folk. Ofta ser de värre ut efteråt. En gång tänkte jag skicka in "Gör om mina kolleger på Komvux! De ser förfärligt tråkiga ut". Men man ska som bekant inte kasta sten när man själv sitter i glashus. Jag blev arbetslös ändå.
Hej!
Jag tycker att det är lite stötande att ni flyger upp bokpratare till Umeå i dessa klimathotade tider. Vad jag kan förstå finns det gott om läskunniga personer i Umeå, som kunde fräscha upp programmet med sin närvaro. Var inte det själva vitsen med att ha programmet på olika ställen? Jag tycker att TV borde föregå med gott exempel och använda lokala råvaror, som inte har transporterats över halva Sverige. Hälsningar
Detta var den 22 september. Idag, den 11 oktober, kom svaret:
Hej! Tack för ditt brev. Visst har du rätt i det du säger, men det är också så att Go´kvälls uppdrag är att spegla HELA Sverige. Därför kan vi inte ha enbart Umeåbor i alla våra inslag.
Vänliga hälsningar Gokvällredaktionen
Ahaaaaaaaaaaaaa! Det var så det förhöll sig!
Hugsvalad av denna visdom, skickade jag följande svar:
Hahahaha, det var en riktigt dålig förklaring!!!! Sedan när är Stockholm synonymt med "hela Sverige"? Hahaha igen. Naturligtvis kan ni inte ha Umeåbor i alla inslag. Hur skulle det se ut? Det skulle ju bli lika tokigt som om ni hade stockholmare i alla inslag.
Jag tror inte att jag får något mer svar. Men visst får vi vatten på vår kvarn, vi som har tyckt oss märka vad stockholmare anser vara Sverige.
På torsdagar gör de om folk. Ofta ser de värre ut efteråt. En gång tänkte jag skicka in "Gör om mina kolleger på Komvux! De ser förfärligt tråkiga ut". Men man ska som bekant inte kasta sten när man själv sitter i glashus. Jag blev arbetslös ändå.
