FruDecibel

Å, den som hade känt dig redan från Student 64! Det skulle ha varit roligt, för mig i alla fall.

Jag har nämligen nyss läst "Bitar av mig själv", och det kunde lika gärna ha varit bitar av mitt själv. Förmodligen är vi en hel del i den generationen, som känner igen oss.  Det är fantastiskt roligt att se sina egna tankar formulerade så fyndigt. Man känner sig liksom lite upphöjd ...

Jag grät också över mitt studentbetyg, men inte för att jag inte visste vad jag skulle göra av mina A:n, för det hade jag inga alls. Vi som var från landet skulle ändå inte ha så höga betyg just för att vi var från landet. Hej, Jante.

Jag grät över att jag fick sänkt betyg i musik sista terminen, och det bara på grund av att musikläraren hade varit på torken terminen innan, så han inte visste vad som hade hänt på betygsfronten och han var för full för att orka kolla i betygsliggaren. Jag harmades också över att en pojke, som läste högt och bra ur Allmän musiklära, fick "a". Han blev sedermera professor i kulturgeografi men det var jag, som kom att ägna mig åt musik.
Planerna på att bli dirigent skrinlade jag emellertid redan som ganska litet barn. Jag förklarade för alla, så att de skulle förstå att jag förstod, att jag ju inte skulle kunna bli dirigent, eftersom brösten skulle komma att sitta ivägen.

Du växte upp i Missionsförbundet, jag inom Statskyrkan, i en liten utlöpare av Schartauanismen i södra Västergötland. Det fanns åtminstone en missionsförbundare också i köpingen, men honom betraktade vi med skepsis och medlidande. När han gick förbi vårt hus på sin söndagspromenad sprang vi till fönstret och sa:
-Titta där går han som är frikyrklig! 
Klädhandlaren lär ha varit kommunist. Jag är inte helt säker på det eller om det var "elakt" förtal, men han fick i alla fall vara rövaren till vänster när kyrkokören sjöng Schütz "Jesu sju ord på korset".

De högkyrkliga farbröderna skakade också på sina huvuden och log besserwissertviktigt åt allt som luktade katolicism.
Ganska snart krånglade jag mig ur allt vad religion heter, förutom att jag ofta sjunger i kyrkor. Det finns ju inte så många rum som det låter så bra i som i de gamla stenkyrkorna.

År 1968 träffade jag både min första missionsförbundare och min första kommunist på riktigt. Jag vet inte hur många gånger sedan dess jag har tänkt, att missionsförbundaren, som är min körledare, fortfarande måste leva i den tron att det är det som är det normala, att vara uppvuxen i missionsförbundet, precis som du trodde när du var barn. Han har ofta refererat till (för mig) helt okända namn, som om de vore i klass med Nelson Mandela och Alfred Nobel och han säger också Jésus med akut accent.
Det är väl svårt det där med perspektivet.

Min första kommunist var dessutom den förste mannen, som betraktade mig som om jag vore klok. Det var på hemvägen från min första körrepetition med kören som jag alltsedan dess har förblivit trogen. Jag har inget minne av att någon manlig bekant dessförinnan liksom hade räknat med mig och min åsikt, och jag blev alldeles ställd. Jag räknade verkligen inte med att jag skulle tas på allvar. Hjälp! Det blev besvärligt för mig; jag hade ju lärt mig att inte bara missionsförbundare utan även kommunister skulle betraktas med skepsis. Och här satt nu en intelligent man och var kommunist! Jag var tvungen att raskt överge hemmets tankevärld.

När jag kom till kapitlet "Mors dag" i din bok nästan ropade jag:
-Jaja, så är det! Precis så är det! Vi är väl tusentals eller miljontals som vet att det är så, men ändå ska man liksom inte låtsas om det.  Och nu måste jag citera dig:

Innan jag fick barn var jag huvudpersonen i mitt liv. När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll.
Men när barnen blivit vuxna och gått sin väg?

Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?

Jag halar och halar utan att lyckas särskilt bra. Man är ju faktiskt inte så särskilt intressant trots att man försöker hålla allting i gång och låtsas att man har en massa viktiga saker för sig.
Visst går det, men det går inte att förneka  att det är en stor sorg att man inte längre får klappa sitt barn på huvudet, att barnet tycker det är äckligt när man råkar snudda vid det med någon mjuk kroppsdel, "... all kärlek som hamnar bredvid och bara spills ut...".

Vart ska överloppskärleken ta vägen?
-Skaffa katt, säger barnen.

Jag instämmer i att om all den energi som föräldrar ägnar åt att bekymra sig för sin avkomma och allt kärleksspill kunde samlas upp och omvandlas till elektricitet, skulle den gladligen kunna ersätta kärnkraften. Så stark är den.
Och då skulle man ju komma till nytta igen ...

Om du hade frågat mig vilken tid som har varit den bästa i mitt liv skulle jag nog ha svarat så som du trodde att din mamma skulle ha svarat. Men för några år sedan intervjuade jag en 90-årig kvinna och ställde samma fråga till henne:
-Vilken tid har varit den bästa i ditt liv?
-Det är nu, svarade hon.

Kanske hade hon lyssnat på Jan Malmsjö, eller också tyckte hon faktiskt det, åtminstone i jämförelse med vad livet hade bjudit på dessförinnan. Hon hade varit med om det absolut värsta man kan uppleva som förälder.

Jaja, vi får väl härda ut och ha det så kul vi kan så länge det varar. Du skriver böcker, som jag ska läsa, och jag sjunger och spelar och bloggar så länge det går, så får vi se vad vi tycker om tjugo år. Kanske vi får en överseende klapp på huvudet av våra medelålders barn.

Undrar vad vi tycker om det?

Hälsningar
Anne Marie, student 64.