En usel födelsedag
Hittade den här strippen (heter det så?) i dagens GP. Han har naturligtvis inga som helst likheter med mig. Jag fyllde ju t.ex. inte alls sjuttio, nej då, långt därifrån. Inte heller har jag någon fru som gör delikata snittar, tvärtom, en Händig Herr, som gör både snittar och vild kyckling och handlar och diskar och en Åsna som gör tårtkonstverk och en utvandrad son som kommer hem och äter upp alltihopa bara han har fått igång bilen. (Fast det var några dagar efteråt).
Men visst är det så, tycker inte alla det? Samtidigt som man gärna vill bli ihågkommen, så vill man inte gärna att det ska uppmärksammas hur gammal man har blivit. Att bli gammal är skamligt, hur man än vänder på det. Själv fattar man ingenting, eftersom alla känner sig som fem eller 25 eller möjligen 46 inuti.
Mannen på bilden skulle kunna ha ryggskott, för det var vad jag fick på min födelsedag. Jag åkte som vanligt till min möbelomklädningskurs i Kungsbacka och böjde mig en aning framåt för att riktigt studera hur möbelfröken gjorde och pang! så small det i höger sida. Sedan fick jag sitta still och bara smygsy, vilket gick med en ganska stor ansträngning. Jag fick ringa till min kompis i Kungsbacka och be henne hämta mig. Hon är akupressör och hon kom ner i kurskällaren och tryckte mig under näsan. Där sitter en punkt för smärta i ryggen. Senare fick jag senapsfrön i örat på smärtpunkterna där, som hon hittade. Sedan körde hon mig hem till Göteborg. Jag var mycket tacksam.
(Dagen efter hade jag heller inte ont på högersidan, men på vänstersidan, där jag i och för sig brukar ha mer eller mindre ont.)
Nåväl följande dag gick jag i alla fall till min kiropraktor. Jag var sned som en vinkelhake (lätt överdrift). Han böjde mig åt ena hållet och det ska jag fortsätta med för att få in disken, som vill pipa ut åt vänster. Diskbråck kan man inte få när man är så här gammal, sa han, så det var ju uppmuntrande. Sen ska jag inte tro att jag är bra när jag blir smärtfri, utan i två månader ska jag hålla på att tänja åt vänster. Cello bör jag inte spela.
Han sa däremot ingenting om en speciell rörelse när man böjer sig åt höger, som man måste utföra flera gånger om dagen. Hur gör man, när man är högerhänt och vänster hand inte når ända fram??
(Ursäkta det ofrivilliga skämtet). Det finns ju gränser för vad man kan ha en Händig Herr till.
Hur som helst, så ihågkommen som jag blev i år har jag nog aldrig förr blivit. På Facebook är det ju väldigt lätt att gratulera och det gjorde över 90 st. Man blir glad trots att det bara är ett klick. Någon skrev ju saker så att man rodnade faktiskt. Några kort i brevlådan är ju ändå mer glädjande, för då har folk tänkt flera gånger, kort, frimärke, brevlåda.
Några uteblivna hälsningar oroar förstås. Man kan ju inte heller ringa upp och fråga. Det kan ju vara så att det har hänt något. I den här åldern börjar det hända saker, om inte förr. Det kan också vara något annat, och det är inte mycket att göra åt.
Nu måste jag upp och tänja.
Tårtkonstnären har varit i farten igen.
Snög och Barnens brevlåda
10 Mars 1819: Onsdag. Snögade jemt och lofvade mig att ännu en gång på detta slädföre komma till Hufvudstaden, till någon bekant – ty Vänner finnas så sällsynta som Diamanter på allmänna Landsvägen.
(Min Facebookkompis Märta Helena Reenstiernas inlägg igår på Fejjan). Hon var klok Märta Helena, dels att hon skulle ta släde till Hufvudstaden, dels att hon hade lagt märke till att det är ont om diamanter på landsvägen. Märta Helena skrev dagbok mellan 1793 och 1839 och delar av hennes dagböcker finns utgivna.
”Denna dagbok, öfver de händelser som uti min lilla Sphère vid Årstad förekomma, tillika med väderlekens omskiften, för hvarje dag, Sysslor, främmande, resor, visiter, hälsa och opassligheter etc:”, skrev hon själv nyårsdagen 1799. Av opassligheterna kan nämnas att hon födde 8 barn varav endast en son blev vuxen. Han drunknade tragiskt 1812, året efter att Märta Helena hade blivit änka.
Sedan drev hon gården ensam (nåja, det fanns ju tjänstefolk) tills hon dog och skrev dagbok fast hon nästan var blind.
Med detta vill jag bara tala om, att jag också ska åka till Hufvudstaden i slutet av denna månaden, till en av mina diamanter. Jag hoppas att slädföret är dåligt eftersom jag tänker trotsa ödet och ta tåget. Bli evakuerad med släde kunde visserligen vara en upplevelse och alldeles säkert något att blogga om, men förmodligen lite för kallt i min smak. Jag tar väl med mig extra kalsonger, filt, vattenflaska, 10 smörgåsar och en rulle toapapper.
Diamanten och jag ska roa oss med att gå på repetition i Berwaldhallen.
Som den minnesgode läsaren vet, så har jag hållit på att fundera på att skriva ytterligare en uppsats om absolut gehör. Troligen blir det ingen uppsats, för den musikvetenskapliga ankdammen lockade inte till flera bad, kanske man kan säga. Kanske blir det något annat.
I alla fall hände sig det, att en pianist i Göteborg, vi kan kalla honom Harald X, berättade att han hade minsann haft en kompis i Stockholm, pianisten Richard Y, som hade absolut gehör och han tyckte det var sååååå besvärligt.
Åhå, sa jag, och misstänkte genast något lurt. Jag tror nämligen att det är så här, att många av dem som inte har absolut gehör känner någon som har det eller har hört talas om någon som har det, som har sagt att det är sååååååå besvärligt och "det skulle jag då inte vilja ha", blir deras självuppfyllande slutsats.
Lustigt nog kände jag till den här pianisten Richard Y. När jag var barn, fanns det ett program som hette Barnens brevlåda som Farbror Sven hade i minst 40 år.
Barn i en något äldre brevlåda
Det var förresten min dröm att få vara med i den, men på den tiden visste inte folk utanför Stockholm att det skulle kunna vara möjligt. Nåväl, en gång när jag egentligen var lite för gammal för Brevlådan, hörde jag en liten pojke som var 6 år, som spelade "Snurretoppen" av Carl Nielsen.
-Richard Y, lägg det namnet på minnet, sa farbror Sven.
Och det gjorde jag. När nu Harald X nämnde Richard Y, så tog jag bladet ur skrivaren och skrev ett brev till honom och frågade om han verkligen tyckte det var så besvärligt med a.g, och berättade samtidigt historien om Farbror Sven.
Några dagar senare fick jag ett telefonsamtal från Richard Y, och han berättade att han inte alls tyckte det var besvärligt utan väldigt praktiskt. Han hade inte heller förstått att jag kom ihåg hans bedrift i radion, utan han trodde att jag fått tag på någon inspelning. Han skrattade mycket åt att jag kom ihåg detta.
Men jag var ju grymt avundsjuk, för han spelade ju mycket bättre än jag, som var dubbelt så gammal. Därför la jag namnet på minnet, och kanske också för att någon gång i framtiden få berätta, att jag hörde minsann dig i Barnens brevlåda ...
Sens moral: Tro aldrig på någon som säger att det är besvärligt att ha absolut gehör. Vi säger det bara för att inte verka stöddiga och för att ni inte ska vara avundsjuka. Det enda som finns att berätta är ju när man har råkat ut för ostämda pianon t.ex. eller ska transponera a vista på konsert, och livet består ju till mycket liten del av sådant.
Hittills har jag inte träffat på någon, som skulle vilja vara utan sitt absoluta gehör. Känner ni någon, så tipsa mig.
Jag hade rätt!!!
Nåja, kat är väl inte helt nytt när jag tänker efter, men jag brukar stava det qat. När jag tänker efter ändå mer, minns jag ett fruktansvärt ögonblick i tredje klass i folkskolan. Vi skulle ge exempel på ord som fick kort vokal när man la till en likadan konsonant. Som mat-matt. Jag viftade ivrigt och sa "kat-katt". "Nej", sa vikarien, som vi hade då, "det ordet finns inte".
Tårarna brände bakom ögonlocken och jag blev fruktansvärt arg. Dumma, förbenade, korkade vikariefröken! Jag visste ju att det fanns! Jag hade sett det i Kalle Anka. (Alla människor utom Åsnan och jag säger Kallianka förresten). Längst ner på en vänstersida i den serien som handlar om när knattarna skolkar från skolan och Kalle kommer på dem hela tiden, så lägger knattarna benen på ryggen för att undkomma Kalle, och då säger de "Det var då kat ...". Naturligtvis betydde det fan eller motsvarande, fast det skrev man ju inte i Kalle Anka, som hade ett förnämligt språk. Jag kunde också tänka mig att man kunde säga "katigt" etc.
Inte förrän många år efteråt upptäckte jag de där små prickarna efter kat.
Nog tror jag att det fanns qat redan 1954, men det var väl för mycket begärt att en vikarierande folkskolelärarinna i Svenljunga skulle veta att det också kunde stavas kat.
Förresten ifall ni har undrat: Tjatte har röd mössa, Knatte har blå och Fnatte grön (gul i vissa serier.) Så det så.
Livshistoria
Hur som helst, innan vi slutade, bestämde vi att vi skulle ha en bok som cirkulerade mellan oss där vi skulle skriva ner hur livet artade sig för oss.
Det gick bra första året. Andra varvet tog lite längre tid och stoppade här och där. Brudkorten, vita klänningar och slöja, var legio och barnen började trilla in och livet var under uppbyggnad. Tredje varvet blev aldrig något tredje varv. Boken blev liggandes hos en skulta.
Vi hade ändå relativt regelbundna träffar och då var boken med. Vid senaste träffen beslutade vi, att boken hade åkt färdigt och jag fick ta hand om den. Mitt senaste inlägg skrev jag 1976, och tio år senare skrevs det sista inlägget. Det blev ju därför ganska mycket som jag aldrig fick berätta. Jag hade en svag idé om att man skulle kunna skanna in alltihopa och lägga ut på en blogg. Tyvärr är de flesta av mina årskamrater ganska ovana datoranvändare. Ja, det finns t.o.m. fyra st. som inte har dator alls. Och även om många har epost, så betyder inte det att man kollar den varje dag.
Men nu har jag genomfört min idé. Alla brev, alla foton, allt är inskannat och finns nu på en blogg. Det var ju tur, att inte boken gick ett varv per år. Då hade det blivit 24x45 dokument, dessutom skriver många 4 sidor och klistrar in flera foton. Det hade blivit 4000 dokument, och det hade jag inte orkat. Nu blev det bara ca 300.
Jag undrar förstås, om någon kommer att höra av sig. Det är meningen att man ska kunna uppdatera sitt liv också. Nu sitter vi ju med facit och har en del att berätta. De långa tystnaderna i bokens historia talar ju sitt tydliga språk, och jag vet att det inte har varit ett dansande på rosor hela tiden för alla. Men just det där är ganska svårt att skriva om för många. Man vill ju gärna vara lyckad och rik och ha lyckade barn och en snäll rik man och ha uträttat stordåd i sitt jobb och vid sidan av det. Om man skulle vara änka och sjuk och fattig och ha kriminella barn, så är man kanske inte så benägen att berätta det.
Just när jag skrev detta, hörde den första av sig. Skönt. Då fungerar det i alla fall.
Även om någon skulle vara intresserad, så är det en intern blogg. Utomstående får inte läsa. Däremot kan ni få läsa mina minnen från 60-talet, som ligger på Skara museums hemsida. http://60-tal.nu/minnen/i-huvudet-pa-en-skulta/
Det är längesedan och ändå så nyss ...
