FruDecibel

Sedan många år har vi gett katten i granen. En gran kan ju vara gles, spretig, sned, barrlös, ful och tråkig ...etc.

 

När jag var liten hade vi världens vackraste gran i mitt hem  Svenljunga. Den var alltid tät och jämn (utom en gång). Min mor köpte något som hette "Glattes Engelhaar" på Brobergs bokhandel. Det var långa, smala, släta glitterremsor som man fäste så högt upp som möjligt i granen, och så bredde man ut det "som ett vattenfall" brukade min mor säga. Hon sparade alltid det gamla glittret, som ju gulnade under året, ifall det skulle vara krig året därpå. Vi kunde ju inte vara utan glitter. Sedan hade vi förstås ljus och många kulor i olika färger, ganska små. Glitter på tvären i snygga girlanger. Bara mamma och jag visste hur man klädde en fin gran. Nåja, vi var ju ensamma i familjen sedan 1965, så det var inte någon som la sig i. Min far brukade tidigare hugga en gran i skogen. Han var god vän med nästan alla bönder i trakten, så det var inga problem. En gång hade han dock misslyckats totalt med granvalet. Jag grät, så han fick åka och skaffa en ny.

 

När jag blev stor, letade jag efter "Glattes Engelhaar" i affärerna, men det fanns tydligen inte längre. Jag letar fortfarande. Kanske finns det på någon julmarknad i Tyskland? Jag är beredd att åka dit för att leta.

 

När barnen var små, blev inte granen som jag ville ha den. Det kom allt möjligt krafs i den, som de hade tillverkat på dagis etc. Jag försökte hålla god min, fast ibland gjorde jag nog inte det. Då kanske jag smög upp på natten och rättade till det värsta.

Ett problem blev det när vi började fira jul i Dalarna. Kommer man till Dalarna den 22 december och ska försöka få tag på en gran, är det inte säkert att det går. Man säljer inte granar så ofta på de små platser som vi befann oss på. Man har egen skog eller också snor man en. En gång var jag tvungen att köpa två Bingolotter för att få en gran, som försäljaren i Smedjebacken råkade ha över hemma på sin altan. Det är enda gången som jag har spelat Bingo f.ö. Jag vann inget.

Det var efter det vi köpte plastgran. Den har gjort sitt nu och är också pensionerad.

Nej, julen är inte som förr. Men hittar jag "Glattes Engelhaar", då blir det gran igen.

 

Ja, just det. Det finns en blogg som heter Minnesvärt. Idén med den är följande:

 

 

Om nu någon misstänker att ni möjligen eventuellt, även om det är föga troligt, har en liten lucka i allmänbildningen, trots att ni inte är födda på senare tid, så kan jag rekommendera denna blogg.

Själv rodnar jag upp över öronen för att jag aldrig hade hört talas om Modesty Blaise när jag först hörde talas om henne. Och jag minns dåvarande ordföranden i min eminenta kör, som trodde att Göran Tunström var vaktmästare i kyrkan där vi just skulle ha vår första konsert tillsammans med honom. Mina barn vet inte vem farbror Sven var eller Lasse Lucidor. Nåja, farbror Sven kanske inte var någon kulturpersonlighet, men han hör ju i alla fall till radiohistorien trots att jag aldrig fick sjunga hos honom.

Naturligtvis kan inte alla generationer ha samma referensramar, men det är ju väldigt kul att titta in i andras, tycker jag.

Hur som helst, den 4 januari är det jag som skriver ett inlägg, och vill ni se vem jag skriver om, så får ni faktiskt titta in där, för jag tänker inte tala om det här!

 

 

Det är inte så mycket bevänt med bloggandet nu för tiden. De flesta som jag brukade läsa har mer eller mindre lagt av. Jag också. Jag undrar varför? Endast den oförtröttliga Lotten.se strävar på, nu i december med sin julkalender. Omöjligt att förstå, som det heter i en julvisa.

 

För min del är det väl så att jag börjar inse, efter alla desa år, att mina skriverier inte tillför världen så värst mycket. Nej, förresten, det har jag nog vetat förut också.  Men ibland behöver man skriva av sig om någon har varit dum eller så, och då är det skönt. Jo, man skriver nog mest för sin egen skull. Men om man inte har något  som vill ut? Något verbalt alltså. Kanske man kan skriva ändå, som jag gör nu. Inspirerad av två noveller av Alice Munro, som min bokcirkel skulle läst tills igår, när cirkeln bröts och inte ens blev en litet segment, inser jag att man kan skriva om ingenting just och ändå få nobelpriset. Alice Munro är som ett glas vatten, som en beläst person i min närhet säger.

 

Vid den här tiden i livet är det skönast om ingenting händer. För om det händer något, så är det oftast av mindre trevlig art, någons sjukdom eller död etc. Eller också upprörs man (föräldrar i pressen, inte jag)  över att barnen inte får vara pepparkaksgubbar och tomtar i Luciatåget. På min tid, alltså 1954, när jag inte fick vara Lucia, vill jag minnas att de som inte kunde sjunga fick vara tomtar och stå i vrårna. Lucia kunde faktiskt inte heller sjunga, men hon behövde inte stå i någon vrå, för hon var ju söt.

Det var inte bättre förr.

 

 

 

Tidigare i höst inträffade dock Göteborgs kammarkörs 50-årsjubileum, vilket kunde ha omskrivits lite mer, åtminstone i pressen. Men GP, som tidningen heter i Göteborg, skriver inte så gärna om musik, som inte är av det populära slaget. Det finns helt enkelt ingen kompetent människa på tidningen, som vet att det existerar andra kulturyttringar än Håkan Hellström & Co. (Inget ont om honom, han är ok.)

Hur som helst, nu är det över och faktum är att det känns ganska skönt. Jag har jobbat som en blå utan att det egentligen har märkts, men jag kan väl få basunera ut det här, förlåt. Just därför blev själva jubileumskonserten och festen en liten besvikelse för mig. Alla dessa människor som återvände, det var ju "här har jag mitt liv", och så hann jag ju knappt prata med dem. Så var det slut. Poff, hokus pokus borta.

 

Ibland blir vissa saker väldigt tydliga för en. T.ex. detta att jag ofta hamnar i skuggan av någon annan. (Det skriver jag bara för att osökt kunna publicera en bild.) Det beror naturligtvis i första hand på min egen blygsamma och tystlåtna framtoning, men i många år har jag t.ex. spelat i celloskugga. Det betyder att en annan person spelar starkt och egensinnigt utan hänsyn till resten av stämman. Egna stråk, egen frasering, egen intonation, ja, man kan bli galen. Jag är galen nu. Och hur ofta har man inte sagt något roligt, vilken ingen noterar, men i nästa sekund säger någon annan samma sak och de närvarande viker sig av skratt. Detta kanske är en vanlig erfarenhet? Jag vet ju inte, för jag har ju bara stått där i skuggan och skurit tänder. Ja, jag vet vad ni tänker. Ok, jag är på väg ut ur skuggan, men det tar väl något decennium till.

 

Hur som helst, på 50-årsfesten efteråt ingick jag i ett musikquiz och min uppgift var att spela näsflöjt. Jag spelade Nordqvists "Till havs" med dundrande pianokomp av den skicklige pianisten Harald Svensson, och Jussi Björling kunde gått och lagt sig, om han inte redan hade gjort det. Det blev faktiskt succé.