FruDecibel

Min favoritkatalog har kommit! Home Shop! Säg mig vad man inte kan finna där, som man inte behöver. Min favorit i år är denna:

heter ett TV-program, som jag inte tittar på annat än när jag inte orkar någonting annat. I kväll orkade jag inget annat. Ibland rinner livsandarna till när jag ser det, för att jag blir arg. En gång blev jag arg, när programmet sändes från Umeå. Det är inget fel på Umeå, men varför ska hela stockholmsgänget dra upp till Umeå för att göra TV?  Då mejlade jag till ledningen och påpekade att det antagligen fanns läskunniga personer i Umeå, som skulle kunna rekommendera böcker, vilket skulle bli både billigare och miljövänligare än att flyga upp stockholmare. Dessutom satt en och sjåpade sig och sa att hon var så flygrädd. Trams! Vet hut! Jag minns inte svaret ordagrant, men det var ungefär "men hur skulle det se ut om vi bara hade Umebor i programmet?" Jag svarade, att det skulle förmodligen se likadant ut, som när det är bara stockholmare i programmet. Då fick jag inget mer svar.
På torsdagar gör de också om en person. De ska få ett nytt utseende, vilket alla får. Men de får inte se något förrän allt är klart. Ibland är resultatet inte så lyckat, utan de såg bättre ut före förvandlingen, men alla blir såååå positivt  överraskade, när de till slut får se sig i spegeln.
Medan jag fortfarande jobbade på Komvux, hände det ibland att jag fick lust att skicka in hela kollegiet till "Gör om mig". Gissa hur populär jag hade blivit då!
Tyvärr är inte jag den som borde ha åsikter om hur andra ska se ut. Min egen självuppfattning pendlar mellan "det kunde vara värre" och "ta bort mig". Om gokvällarna skulle göra om mig, skulle de få ett hårt jobb. Jag är inte det minsta damig, så alla små chica omlottkoftor i ull och lackpumps skulle se ohyggligt löjligt ut på mig. Jag kan överhuvudtaget bara gå i gympadojor. Mitt hår lämpar sig som bekant för en finsk städerskefrisyr (det finns förresten en pianist med finskt efternamn som också har städerskefrisyr), inte precis något drömläge för frisören. Läpparna små äro verkligen små, och jag har lärt mig att man inte ska accentuera det som inte är snyggt. Så kom inte med något läppstift!
Man ska skriva och tala om vad man vill ha hjälp med. OK. Jag vill se ut som Audrey Hepburn.
Äsch.  Jag behöver inga kläder längre, så det kan ju kvitta. Enda gången jag behöver kläder är ju på konserter, men då är det oftast färgskalan bestämd. Så då kan jag ha mina gamla konsertkläder. Annars kan jag bo i mina jeans och mina tröjor.
Jag måste alltså vara drömobjektet för görommare.(Ironi) Vill varken ha kläder eller läppstift. Om jag mot all förmodan skulle bli omgjord av tv, få dyka upp på catwalken i rök och gå fram till spegeln, då drömmer jag om att uppföra mig illa. "Men herregud", har jag lust att skrika när spegeln vänds, "vad har ni gjort? Så här kan jag väl inte se ut! " Så skulle jag sparka av mig lackpumpsen, hoppa i gympadojorna och jeansen och hjula ut ur studion.

Nä, nu ljög jag allt. Jag har slutat att hjula.

Innan alla spyr på julsånger (undantaget musiklärare, som väl spyr året runt) vill jag bidraga med några alternativa varianter. Alltså

Jag ska eventuellt skriva en magisteruppsats i musikvetenskap. C-uppsatsen hette "Absolut gehör tills man dör" och handlade just om det, eftersom jag fått veta att det absoluta gehöret kan förändras när man blir äldre. Som en besvärjelse mot att drabbas skrev jag den, eftersom jag gärna vill ha mitt gehör kvar.
Nu har jag en ny idé, men hittills har jag inte fått något gehör för den, hahaha, åtminstone inte på musikvetenskapen. Den handlar om absolut gehör i andra ändan, alltså det faktum, att en stor del av världen anstränger sig kolossalt för att ge sina barn absolut gehör medelst alla möjliga medel, t.ex. dataspel.
I Japan och i USA är det fint att ha a.g., i Sverige är det fult och anses av många vara en belastning.
Jag tycker det är intressant med denna åsiktsdiskrepans mellan länder. Den finns också  mellan olika musikergrupper; sålunda tror jag att sångare har större nytta av det än t.ex. klarinettister, mellan musiker och amatörer och så finns det ju väldigt många som inte bryr sig det minsta om fenomenet, eftersom det berör så få, ungefär 1 på 10.000.
Men det som intresserar mig mest är alltså om barn kan lära sig a.g. med hjälp av övningar, om det blir fler som får det, vilket slags gehör de utvecklar (kan de urskilja en ton, tre toner, bara pianotoner etc). Går de i speciella skolor (ja, i Japan) eller är det föräldrarna som drar lasset, (hur orkar de), och vilka spel är mest populära och hur får man 5-åringar att tycka att det är jättekul att få kycklingar att gå över miljoner avenyer (se bild). Ett ännu större mysterium är hur vuxna tydligen spelar dessa barnspel också och skickar in frågor till forumet om kycklingarna på avenyn och grodorna som hoppar från olika blad med toner.
Hur svårt kan det vara? tänker jag och ger mig i kast med en demovariant av kycklingarna. Det gäller att urskilja tonen C. Man får höra en fras, som har tonen C, som mål. Sedan får man klicka på äggen och lyssna om c finns med i äggackordet. Finns det, så får man måla ägget med penseln. När man målat alla äggen klickar man på "GO" och då trippar Gullefjun över avenyn. Om man har missat något eller målat fel, stannar kycklingen på avenyn, och en hand visar "STOP".
Efter 31 avenyer upptäckte jag att man kan få en massa andra instrument, inte bara piano. Då blev det mycket svårare att urskilja, t.o.m. för mig. Man kan välja hastighet  (på kycklingarna eller ackordtonerna?) och inte bara tonen C naturligtvis.
På bilden kan ni se att en kyckling har slagit sig ner på gatan för att jag har gjort fel.

Lady Stalker försöker få mig att lista första gången jag gjorde olika saker. Man ska notera, att det kan vara den enda gången. Det var inte så lätt, som flera har påpekat, för det mesta som har hänt minns man ju inte. Eftersom jag inte alls minns när jag åt tacos första gången eller körde bil, så hittade jag på saker själv. Så kan det gå.

1. Första gången jag fick ett jobb var på Lillahedens plantskola i Hid. Granar i kilometerlånga rader skulle planteras eller skolas om eller befrias från ogräs, jag minns inte vilket. Jag ångrade mig redan när jag tittade ut ur bilen. Men lönen hägrade, då som nu. Lyckligtvis började det regna, så jag blev hemkörd av skogvaktaren. Jag fick ändå fem kronor. Det var han som flera åt tidigare lärde mig läsa på ett brunt kuvert från Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. ESS-KÅ-O- säger sko, GE säger ge, ESS säger skogs, VE-Å säger vå,  ÄRR säger vår , DE säger vård säger skogsvård etc. Han var född 1895 och lärde sig alltså läsa i början på förra seklet.

2. Första gången jag inte blev vald till Lucia. Det var i fjärde klass och valet stod mellan mig, som kunde sjunga och en, som var söt. Läraren valde till slut, efter rena idolupplägget, (vem ska vi ta....tadam, tadam....) hon som var söt. Jag blev aldrig vald till Lucia något annat sammanhang heller, vilket länge var en stor sorg för mig.

3. Första gången jag insåg att jag var klokare än min mor. Det var vid Hötorget i Borås. Tyvärr insåg jag inte samtidigt att ett visst mått av respekt och tolerans kunde varit klädsamt.

4. Första gången jag blev riktigt rädd var när pälsfabriken, som låg på andra sidan Ätran, brann upp. Jag var sju år och vaknade av att brandlarmet gick. Det var ett sånt där som satt på brandstationen och tjöt över hela byn. Ingen mer var kvar i sovrummet och jag trodde att det var krig och att alla hade sprungit iväg och struntat i mig.

5. Första gången jag upptäckte att jag hade absolut gehör, visste jag inte, att det var något, som hette något. Jag trodde att alla kunde höra vilken tonart kantorn spelade koralen i. Det var ju F-dur, det hördes ju hur tydligt som helst. Jag var kanske 9 år.

6. Första gången jag paddlade kanot på riktigt var med min blivande Händige Herr i Sillerboån i Ljusdal. Vi kämpade en hel dag uppströms, vattnet var iskallt, jag grät,  kor stod olämpligt placerade där vi måste kånka kanoten och när vi slagit upp tältet regande det i tre dagar. Vi gav upp och åkte nerströms. Det tog en kvart. Jag paddlar  ALDRIG mer. Inte Händige Herrn heller, i varje fall inte med mig.

7. Första gången jag fick barn. (Åsnan, du kan hoppa äver det här, du har hört det 7000 gånger förut.) Efter viss dramatik kom hon uppochner på fem kvart  och jag sket uppriktigt sagt i om det blev en apa eller en stövel. Det blev en Åsna och hur himlen kunde vara rosa hela natten den 9 november förstår jag inte, men det är väl sådant som minnet tillverkar i efterhand. Det är 30 år sedan men jag blir fortfarande fuktig i ögonen när jag ser bilder på nyfödingar.

Varsågod och ta över, om någon vill.

Ett quiz om mig....  är det någon som är duktig blir det pris.

Jag gjorde ett fel själv, så jag har gjort om det. Ni som har gjort det hade antagligen fler rätt.....

är benämningen på personer, som brukar sjunga på begravningar; ofta används orden i nedsättande betydelse. (Jag känner katafalktuppen i Västerås.) Inget ont om dem; de har hittat en försörjningsmöjlighet. Googlar man på bårlärka får man 38 träffar, katafalktupp ger inte någon träff.
Jag tycker om begravningar när man inte behöver vara närmast sörjande, bara lite, när man bara behöver sjunga. En sådan begravning var mina bårlärkekatafaltuppekamrater och jag på idag. För dagen hade vi fått ett nytt namn, Göteborgs kammarensemble, för vi var inte många.

 Bengt Andersson var en ganska känd konstnär och jazzmusiker. Efter att under de senaste veckorna ha gjort en Tatiutställning i Stenungsund, spelat in en skiva som snart kommer ut (han spelade munspel) och haft en lunchkonsert på jazzklubben Nefertiti i Göteborg satte han sig i bilen för att åka hem och dog. Kan man tänka sig en härligare död?

Jag funderar ibland på vad som skulle hända, om t.ex. jag föll död ner under en konsert, vilket skulle vara det bästa sättet för mig att förpassas till högre rymder. Skulle kören dra mig bakåt och sjunga färdigt först innan de gav mig hjärt-lungräddning eller ringde efter hjälp? Jag lär aldrig få veta, men jag har mina aningar. Jag skulle ramla så försynt så ingen skulle lägga märke till det.

Det var mycket musik, inte minst jazz. Kyrkan var en sån där gammal tråkig 1800-talskyrka, som det finns alltför gott om i Sverige, men den var full. Alla är andäktiga och tänker antagligen samma tanke: bara det inte är jag nästa gång. Jag tänker väldigt mycket på vad jag ska ha för musik. Undrar om de andra gör det också?  Om jag ska dö, vill jag ha  Matteuspassionen med Andreas Scholl, som altsolist. Den tar tre timmar ungefär, och den tycker jag att jag är värd. Om det mot förmodan inte skulle gå att ordna, har jag påbörjat en reservplan. I den finns hittills Passacaglia i d-moll av D. Buxtehude; Komm süsser Tot (Bach) i arr av Knut Nystedt; "Shall I compare thee with a summer's day", en Shakespearesonett tonsatt av Nils Lindberg, brorson till Gammal fäbodpsalm; Saraband ur Bachs c-mollsvit för cello med Yo-Yo Ma eller Franke-Blom. Ja, det räcker kanske en tjugo minuter, så sedan är det bara drygt två timmar kvar. Jag hoppas att jag ska hinna fundera ut resten.

Det jag egentligen tänkte tala om var, att det var Stefan Edman som höll griftetalet, och han är en lysande talare, om ni inte har hört honom.  Han höll alltså ett lysande griftetal, som inte rök av svavel och helvete, vilket inte hör till vanligheterna i de schartauanska kyrkorna i Bohuslän. Han har ofta synts i samband med våra konserter också, men jag känner honom ju inte, så han kan ju inte hålla ett sånt där lysande tal om mig. Och förresten, så vore det ju roligare att höra det medan man lever i så fall. Han gratulerade Gud till att ha fått en sådan rolig person till himlen.

Det finaste tyckte jag var, när konstnärens söner och vänner bar ut kistan och möttes av ett gäng blåsare, som spelade New Orleansblues. De vände sedan i kyrkgången och gick spelandes före ut. Så tar man farväl av en musiker!

Vid kaffet efteråt kom vi tuppar och lärkor att prata om Åsnan, som flera känner. Vi drog oss till minnes att hon bjöd två av körherrarna på sitt sexårskalas, antagligen bara för att hon tyckte de var roliga farbröder, som kanske hade skojat med henne när hon var med mamma i kören. En annan gång, eller möjligen samma gång, minnet sviktar, bjöd hon Ingvar Carlsson, som också fyller år den 9 november. Hon fick svar från statsministerkansliet, och han tackade artigt för inbjudan men avböjde. Nu är det snart dags igen, men jag tror inte att Reinfeldt blir bjuden.

 Även om Obama ligger steget före i fråga om medial uppmärksamhet, så ska jag ändå på allmän begäran reda ut det här med Napoleon. Jag ska ta det grundligt, för det är ju inte säkert att alla läsare har den svenska historien på sina fem fingrar.

I Frankrike fanns det en gång en flicka som hette Désirée Clary. Hon var ett tag förlovad med Napoleon. Sedan blev han lite stöddig och han var säkert dum mot Desirée, så det tog slut. I stället gifte hon sig med en stilig general, som till sin överraskning råkade bli kung i Sverige och fick namnet Karl XIV Johan.

Han dog 1844. Désirée avskydde Sverige men lyckades ändå överleva sin make i 16 år och dog 1860, 83 år gammal. 1858 föddes Gustav som skulle bli den femte, och han bars till dopet av änkedrottningen, Desideria.

1950 steg Gustav V i land någonstans vid slottet i Stockholm och där stod folket och jag och hurrade och hade sig. Jag var sex år och såg en lång, skranglig farbror i hög hatt som hälsade nådigt på undersåtarna. Mamma sa att det var kungen. Jag visste inte något om vare sig Napoleon eller borggårdstalet eller Haijbyaffären, bara att han, kungen, satt på en fin stol och hostade. På hösten samma år spelades det sorglig musik i radion, för då hade långa kungen dött.

Det roar mig att tänka så här och känna historiens lätta vingslag. Ett annat tillfälle när jag har kände ett litet flaxande var de gångerna jag konserterade ihop med en person, vars far varit gift med August Strindbergs tredje fru. Det var inte så svårt, eller hur?

Ullah har utmanat mig, och jag måste givetvis plocka upp den kastade handsken.

Utmaningen lyder som följer:
* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta sju saker om dig själv, alldagliga som knasiga.
* Utmana sju stycken bloggare i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.

1. Jag tappar ofta mina vantar.
2. Jag tycker om får.
3.Jag har hjulat i konseljsalen på slottet.
4.Jag har sett en person live, som bars till dopet av en person, som varit förlovad med Napoleon.
5. Jag har skrivit en kioskvältarC-uppsats.
6. Jag är nog den, som har sjungit fel flest gånger i Sveriges Radio.
7.Jag har blivit inervjuad av Tage Danielsson.

Åsnan har redan utmanat nästan alla mina bloggbekanta, så jag har nog inte 7 stycken kvar. Jag utmanar härmed  Otsi, Mondschnee och Carl Bildt.. Hahaha, nej jag känner verkligen inte Carl Bildt. Men hans blogg skulle säkerligen behöva piffas upp.

På Sveriges Radios hemsida, avdelning "Önska", uppmanas man att skicka in sina dörröppnare till den klassiska musiken. Har man tur, spelar de musiken man berättar om. Jag behöver emellertid inte höra den, för jag vet hur den låter, varenda ton. En del bidrag publiceras på SR:s hemsida.
Ingen är så lättövertalad som jag när det gäller ett sådant intressant ämne....Här är mitt bidrag och bloggläsarna får dessutom en bild på det omtalade.

 I slutet av 40-talet köpte min far en radiogrammofon. Innan dess hade jag nog bara hört mamma spela piano (Appassionatan t.ex. och den blev man ju inte särskilt glad över). Jag hade säkert också varit med i kyrkan och hört min far dundra på som den värste Jussi, som han trodde att han var. Jag bara skämdes och ville bli osynlig. Men med radiogrammofonen kom 78-varvsskivorna.

Min far köpte Grieg och Bach och Dvořák, men eftersom han var en omtänksam far, köpte han också skivor åt mig. En dag när jag var fem eller sex år kom han hem med en skiva med Regensburger Domspatzen, som sjöng Schlafe mein Prinzchen och Mariae Wiegenlied. Mamma berättade, att det var små pojkar som sjöng, vilket jag tyckte var oerhört exotiskt. Inga pojkar i Svenljunga sjöng på det där viset. Hon berättade om Wiener Sängerknaben, som for runt i världen och sjöng och hade sjömanskostymer på sig. Jag visste inte vad sjömanskostymer var. De enda pojkar som hade något slags enhetlig klädsel som jag kände till, var ett par ljusstakar av trä som vi tog fram till jul, föreställande två pojkar i något slags landskapsdräkt, gula byxor och röd toppluva. Så föreställde jag mig alltså Regensburger Domspatzen.

Jag blev oerhört förälskad i Schlafe mein Prinzchen. Jag spelade den varje dag, gång på gång på gång. Till slut trodde min far att det var fel på grammofonen och blev arg och kom och stängde av. Speciellt förtjust var jag i solisten som oooade mellan fraserna. Jag ville vara med, jag ville också sjunga, jag ville också vara en gosskorist i någon slags kostym! Jag njöt obeskrivligt av de klara, rena och höga rösterna.

Någon pojke blev jag aldrig, men jag det visade sig att jag åtminstone var hög sopran. Jag började sjunga kör så fort man fick och sedan har jag aldrig slutat. De 40 senaste åren har jag sjungit i Göteborgs Kammarkör. Fortfarande ryser jag av välbehag när jag hör duktiga gossopraner och jag ryser också av sopraner med jättevibrato, men av en helt annan orsak...

Jag är övertygad om att det var Regensburger Domspatzen, som öppnade dörren och styrde mig in på körbanan. Numera kan man höra kören på You Tube, men det är ju inte samma sak och inte samma pojkar... Gossarna som jag diggade torde vara i 70-årsåldern nu. Ni behöver inte spela den, för den har ju banaliserats av många sedan det begav sig, och jag vet hur den låter....men för en fem-sexåring var den inte banal. Det var himmelriket som öppnade sig.