Timing
Daegen innan jag ska träffa en medicinman och diskutera min ev. ohälsa, får jag en inbjudan till ett "Seminarium om döden"! Jag känner mig verkligen uppmärksammad. Kan det vara ett tecken?
Det kommer från Kulturvetenskapliga institutionen och eftersom de har flyttat ihop med musikvetenskapen, så får sådana som jag också en inbjudan.
Ibland blir det lite krystat, tycker jag. Själv tänker jag inte gå eftersom jag tycker det är alldeles nog av dödslar i verkligheten. I varje fall runt om mig. Men om det är någon som känner ett ohemult behov av denna sorts bildning så publicerar jag inbjudan. Varsågod. Alla är välkomna.
Dödslotteri? Undrar vad man vinner? Avrättning med valfri metod? Vinnaren måste själv skatta ....
åt förgängelsen?
Det kommer från Kulturvetenskapliga institutionen och eftersom de har flyttat ihop med musikvetenskapen, så får sådana som jag också en inbjudan.
Ibland blir det lite krystat, tycker jag. Själv tänker jag inte gå eftersom jag tycker det är alldeles nog av dödslar i verkligheten. I varje fall runt om mig. Men om det är någon som känner ett ohemult behov av denna sorts bildning så publicerar jag inbjudan. Varsågod. Alla är välkomna.
Dödslotteri? Undrar vad man vinner? Avrättning med valfri metod? Vinnaren måste själv skatta ....
åt förgängelsen?
Tar cellon på ryggen,
det är vad cellister gör. Här är bilden jag efterlyste, där hon verkligen tar cellon på ryggen på orden. Ö-Helena hittade den åt mig. Konstnären heter Man Ray.
Uppmuntrad av skickligheten hos mina läsare skulle jag vilja ha tips på litteratur där det förekommer en cello. Jag har bara hittat en dikt av Ernst Josephson, men jag har en känsla av att det finns något väldigt känt som jag bara inte kommer på. Sherlock Holmes spelade fiol....hrm. Jag kommer inte på något.
Som ni förstår, ska jag skriva en pytteuppsats på en liten pyttekurs, som jag går. Jag börjar alltid med framsidan, som jag gör långt ifrån alla regler och förordningar som universitetet håller sig med. Den blev ganska snygg tycker jag själv, så då kanske det spiller över lite på innehållet, om det nu inte skulle bli så kul. (Jag ska alltså inte ha denna bild av baksidan på framsidan. Det går ju inte.)
Väntar nu med spänning.
Som ni förstår, ska jag skriva en pytteuppsats på en liten pyttekurs, som jag går. Jag börjar alltid med framsidan, som jag gör långt ifrån alla regler och förordningar som universitetet håller sig med. Den blev ganska snygg tycker jag själv, så då kanske det spiller över lite på innehållet, om det nu inte skulle bli så kul. (Jag ska alltså inte ha denna bild av baksidan på framsidan. Det går ju inte.)
Väntar nu med spänning.
Fru Violoncell
Jag behöver hjälp av mina bildade bloggläsare: Det finns en bild på en ganska avklädd, sittande kvinna bakifrån och hennes rygg är gjord som locket på en violoncell. Konstnären är känd, bilden likaså men jag kommer inte alls ihåg vad den eller konstnären heter. Någon som vet vad jag menar?
Sent i november
I dagens Ab kan man läsa om 80-åriga Iris, som har en mil till busshållplatsen. Hon sålde sin bil och ansökte om färdtjänst. Men se nehej, Iris kan gå, så hon behöver ingen färdtjänst. Kommunen hänvisar till sina lagar och förordningar. Ja, vad ska man annars ha lagar och förordningar till, om det inte är för att göra livet surt för gamla damer? Hon får väl skylla sig själv som vill bo i glesbygden.
Annat är det med mig, som bor i en stor småstad. Jag bor så bra till, så jag kan välja mellan fyra spårvagnslinjer och tre-fyra bussar, nästan oberoende på vart jag vill åka. Då har jag också tillfälle att på upploppet till hållplatserna ibland missa alla fyra spårvagnarna samt två bussar. Det där med logistik är svårt att få till jämt. Det är som när många kyrkklockor bongar i olika hastighet med ojämna mellanrum. Plötsligt dongar alla till på en gång för att sedan glesa ut sig igen. Så är det när alla spårvagnarna kommer på en gång.
Det du Iris! Du kan bara missa en buss, om du nu skulle orka pulsa till hållplatsen...
Då får man istället stå stå i de designade busskurerna och titta på reklamen. Så här före jul börjar halvnakna snygga pojkar i dito kalsonger beblanda sig med oss väntande och på en annan affisch läste jag:
"Hur vill du ha din chokladhatt?
Hjärnan funderade ett tag på om den skulle vilja ha en chokladhatt och i vilket sammanhang och hur den i så fall skulle se ut. Skulle man kunna ha vit choklad? Kanske en chokladkeps med vit skärm? Eller skulle man dekorera med nonstop? Skulle den vara fodrad, för annars bleve man väl chokladig i håret och jag är ju blond? Kanske bäst med vit choklad då. Då upptäcker jag att det står "Hur vill du ha din chokladhaLt?"
Hjärnan slutar genast att tänka på hattar och kommer i stället att tänka på den halte gymnasieläraren i kemi, som givetvis fick heta "Sprithalten".
Och varför blogga om obefintliga chokladhattar, när det finns så mycket som är värre? Ja, kanske just därför.
Så Iris, sätt på dig snöskorna och börja pulsa. Du vill väl inte missa bussen?
Annat är det med mig, som bor i en stor småstad. Jag bor så bra till, så jag kan välja mellan fyra spårvagnslinjer och tre-fyra bussar, nästan oberoende på vart jag vill åka. Då har jag också tillfälle att på upploppet till hållplatserna ibland missa alla fyra spårvagnarna samt två bussar. Det där med logistik är svårt att få till jämt. Det är som när många kyrkklockor bongar i olika hastighet med ojämna mellanrum. Plötsligt dongar alla till på en gång för att sedan glesa ut sig igen. Så är det när alla spårvagnarna kommer på en gång.
Det du Iris! Du kan bara missa en buss, om du nu skulle orka pulsa till hållplatsen...
Då får man istället stå stå i de designade busskurerna och titta på reklamen. Så här före jul börjar halvnakna snygga pojkar i dito kalsonger beblanda sig med oss väntande och på en annan affisch läste jag:
"Hur vill du ha din chokladhatt?
Hjärnan funderade ett tag på om den skulle vilja ha en chokladhatt och i vilket sammanhang och hur den i så fall skulle se ut. Skulle man kunna ha vit choklad? Kanske en chokladkeps med vit skärm? Eller skulle man dekorera med nonstop? Skulle den vara fodrad, för annars bleve man väl chokladig i håret och jag är ju blond? Kanske bäst med vit choklad då. Då upptäcker jag att det står "Hur vill du ha din chokladhaLt?"
Hjärnan slutar genast att tänka på hattar och kommer i stället att tänka på den halte gymnasieläraren i kemi, som givetvis fick heta "Sprithalten".
Och varför blogga om obefintliga chokladhattar, när det finns så mycket som är värre? Ja, kanske just därför.
Så Iris, sätt på dig snöskorna och börja pulsa. Du vill väl inte missa bussen?
Mörkt och grått och vått
var vädret idag, åtminstone i denna sydvästra delen av landet. Då ringde telefonen och en omisskännlig Älvsbydialekt hördes i luren. Ja, dää från IOGT å vi vill tacka däj å huschtåtänavackradaå hää bra mä däj.
Denna vackra dag???? Jag fann mig dock genast och sa till IOGT-fröken:
- Men tycker du att det är vackert idag, då har du nog tagit dig ett järn.
-Hahaha, nä ja kom på att det är ju inte vackert i da, all snön är ju som borta, jag kom på dä som nu.
Jag blev på väldigt gott humör av att komma på en sådan humoristisk replik, så jag köpte ett par lotter. Man kan vinna en helikopter eller en husbil eller grytvantar o.dyl. Jag kommer att meddela läsekretsen vad det blir för vinst.
Undrar om hon vet att IOGT egentligen betyder Idioter Och Gamla Tanter?
Denna vackra dag???? Jag fann mig dock genast och sa till IOGT-fröken:
- Men tycker du att det är vackert idag, då har du nog tagit dig ett järn.
-Hahaha, nä ja kom på att det är ju inte vackert i da, all snön är ju som borta, jag kom på dä som nu.
Jag blev på väldigt gott humör av att komma på en sådan humoristisk replik, så jag köpte ett par lotter. Man kan vinna en helikopter eller en husbil eller grytvantar o.dyl. Jag kommer att meddela läsekretsen vad det blir för vinst.
Undrar om hon vet att IOGT egentligen betyder Idioter Och Gamla Tanter?
Är jag dum, eller?
I senaste numret av VI citeras fysikprofessor Bodil Jönsson, som hävdar att de nya sociala medierna, Facebook och Twitter, verkar fördummande eftersom vi vänjer oss att tänka i termer av "Vad gör du nu?" och "Var är du?" Sysselsätter man sig med att svara på sådana frågor dagarna i ända finns det inte plats för mycket annat i huvudet, menar hon.
Vad menar hon? Aha, hon talar av egen erfarenhet! Eller?
Själv fick hon plats med hela tio tankar om tid i huvet för ett par år sedan innan Facebook fanns. Då kanske hon bara har plats för tre nu då, och det kan ju knappast räcka till någon bok, det förstår jag ju.
Uttalandet avslöjar snarare, att hon är en av de akterseglade, de som inte vill veta hur folk använder Facebook, Twitter och kanske bloggar. Själv vet jag just inget om Twitter, men jag skulle inte drömma om att fördöma dem som använder det.
Nyss träffade jag en ortoped, som verkade helt datafrånvänd, trots att han satt med en skärm framför sig. Han fördömde hela nätet inklusive bloggare i ett svep. För några veckor sedan frågade en professor mig, om man kan ha en epostadress, om man har mobilt bredband. Han vet inte heller hur man lyssnar på en medskickad fil. Det är alltså möjligt i dagens Sverige att vara professor utan att ha en susning om dylika ting.
En kristelig korist i en mig närstående kör vill inte ha någon epostadress, för "jag vill inte ansluta mig till den livsstilen", utan kräver telefoninformation, när resten av kören får epost.
Jag förstår faktiskt inte hur man på grundval av sin ickekunskap kan fördöma det ena eller det andra. De i sin tur förstår naturligtvis inte hur mycket man missar genom att inte använda datorn. Man kan ju inte ha något behov av det som man inte vet finns, och då kan det ju inte vara nödvändigt? Nej, just det. Visst, man kan vila i sin okunskap. Men man kan fördöma det i alla fall.
Heder åt dem, som trots ålder och ett otekniskt leverne ändå skaffar dator och börjar mejla. Ett tag undervisade jag pensionärer på ett i övrigt otrevligt bibliotek i Göteborg, och det var nog de mest tacksamma elever jag någonsin haft. Vilken lycka att kunna mejla till sina barnbarn!
Nej, Bodil Jönsson, jag tror inte man blir dummare av att Facebooka. Däremot är jag övertygad om att man blir dummare när man blir av med sitt arbete och sina kolleger och när ens barn flyttar hemifrån och man inte längre är exponerad för den automatiska uppdatering, som de omedvetet strör omkring sig. Man blir också dummare av bekymmer, som upptar ens tankar, och då kan det nog hända att man inte ens kan få ihop tio tankar om någonting annat än bekymret. Världen krymper, och då är det en lisa att kunna gå ut på nätet och upptäcka att världen fortsätter utanför.
Här invänder någon, som inte läser min blogg, att det är mycket bättre att umgås irl (in real life) med sina vänner. Denna någon förutsätter, att alla har vänner som vill och har tid att umgås med en och sitta runt köksbordet och pimla vin som på det glada 70-talet. Det kanske inte är så. Det är ju som om en benamputerad får läsa ett motionsreportage om nyttan av att promenera. Nu tog jag kanske i, men mitt budskap till framför allt Bodil Jönsson och till alla som inte läser min blogg är: tro inte att vi är dumbhufvud på grund av Facebook och datoranvändande. Är det så, beror det på helt andra saker.
Nu tror jag att jag ska kolla lite på Facebook.
Vad menar hon? Aha, hon talar av egen erfarenhet! Eller?
Själv fick hon plats med hela tio tankar om tid i huvet för ett par år sedan innan Facebook fanns. Då kanske hon bara har plats för tre nu då, och det kan ju knappast räcka till någon bok, det förstår jag ju.
Uttalandet avslöjar snarare, att hon är en av de akterseglade, de som inte vill veta hur folk använder Facebook, Twitter och kanske bloggar. Själv vet jag just inget om Twitter, men jag skulle inte drömma om att fördöma dem som använder det.
Nyss träffade jag en ortoped, som verkade helt datafrånvänd, trots att han satt med en skärm framför sig. Han fördömde hela nätet inklusive bloggare i ett svep. För några veckor sedan frågade en professor mig, om man kan ha en epostadress, om man har mobilt bredband. Han vet inte heller hur man lyssnar på en medskickad fil. Det är alltså möjligt i dagens Sverige att vara professor utan att ha en susning om dylika ting.
En kristelig korist i en mig närstående kör vill inte ha någon epostadress, för "jag vill inte ansluta mig till den livsstilen", utan kräver telefoninformation, när resten av kören får epost.
Jag förstår faktiskt inte hur man på grundval av sin ickekunskap kan fördöma det ena eller det andra. De i sin tur förstår naturligtvis inte hur mycket man missar genom att inte använda datorn. Man kan ju inte ha något behov av det som man inte vet finns, och då kan det ju inte vara nödvändigt? Nej, just det. Visst, man kan vila i sin okunskap. Men man kan fördöma det i alla fall.
Heder åt dem, som trots ålder och ett otekniskt leverne ändå skaffar dator och börjar mejla. Ett tag undervisade jag pensionärer på ett i övrigt otrevligt bibliotek i Göteborg, och det var nog de mest tacksamma elever jag någonsin haft. Vilken lycka att kunna mejla till sina barnbarn!
Nej, Bodil Jönsson, jag tror inte man blir dummare av att Facebooka. Däremot är jag övertygad om att man blir dummare när man blir av med sitt arbete och sina kolleger och när ens barn flyttar hemifrån och man inte längre är exponerad för den automatiska uppdatering, som de omedvetet strör omkring sig. Man blir också dummare av bekymmer, som upptar ens tankar, och då kan det nog hända att man inte ens kan få ihop tio tankar om någonting annat än bekymret. Världen krymper, och då är det en lisa att kunna gå ut på nätet och upptäcka att världen fortsätter utanför.
Här invänder någon, som inte läser min blogg, att det är mycket bättre att umgås irl (in real life) med sina vänner. Denna någon förutsätter, att alla har vänner som vill och har tid att umgås med en och sitta runt köksbordet och pimla vin som på det glada 70-talet. Det kanske inte är så. Det är ju som om en benamputerad får läsa ett motionsreportage om nyttan av att promenera. Nu tog jag kanske i, men mitt budskap till framför allt Bodil Jönsson och till alla som inte läser min blogg är: tro inte att vi är dumbhufvud på grund av Facebook och datoranvändande. Är det så, beror det på helt andra saker.
Nu tror jag att jag ska kolla lite på Facebook.
Ett ketchupdygn
Väldigt länge händer ingenting; sedan händer jättemånga saker på en gång. Nu ska jag berätta om dem. Igår spelade Ale Möller och hans afrikanska spelmän i Vara konserthus. Det var en födelsedagspresent, ja, inte från Ale förstås, men det var bestämt sedan länge att det var Ale Möller, som skulle få den stora äran.
Som vanligt när det är något riktigt bra, t.ex. musik, man vill berätta om, så finns det inga ord. Det kan lätt bli som när Viktoria intervjuas. Otroligt, fantastiskt och fantastiskt. Och det vore ju konstigt om det funnes, för då skulle ju musiken inte behövas. En massa vackra män och en vacker kvinna spelade och sjöng på de mest osannolika instrument och fyra ännu vackrare dansare dansade som sjutton. Jag hade gärna övertagit deras extremt vackra kläder; nåja, kanske fick de tvättas lite, för det gick ganska hett till på scenen. Å, vad det är underbart med musikaliska människor! Det spelar egentligen ingen roll vilken sorts musik som spelas när musikerna är bra. Den som ännu inte har hört Ale i någon av alla hans konstellationer har något fint kvar.
Kolla mannens i mitten instrument. Det är en harpa. Tyvärr syns det inte hur vacker den var. Själva han var också oerhört vacker. Han pratade norska. Ale är han med hatten näst längst ut till vänster.
En av sångdansarna, från Senegal, talade så vackert om sin mor, som hade dött, och uppmanade alla att ta väl vara på sina föräldrar medan de fanns. Detta framkallade en tår i ögat hos mången tant, ty det var mången tant i publiken, som vanligt. Själv beslöt jag mig för att adoptera honom. Han är dock ännu ej tillfrågad.
Efter nattligt prat, övernattning i Skara i Domkyrkans skugga, fast det syns ju för all del inte på natten, fick skultornas gamla stamfik, Nockes konditori stå för frukosten. Kaffet var visserligen som diskvatten, men det rättades till. Sedan Swebus till Göteborg, hem för en snabbdusch för att inte stinka hos ortopeden, som skulle hemsökas.
Den 25 juni vaknade jag med en smärtsam axel, och eftersom det inte gått över trots idog träning och infllammationshämmande, var det läge för ett expertutlåtande. Och denne expert lät minsann om både det ena och det andra. Jag fick berätta vad jag trodde det berodde på. Och då fick jag klämma fram att jag skulle vara lika duktig som ungtupparna på stranden i somras när jag gjorde samma yogaövning som en av dem, och att det kanske var det....
Det var det.
För det första talade ortopeden om för mig, att man inte kan träna fram en ny kropp i 65-årsåldern. "Vad synd", sa jag och försökte vara rolig. Det föll dock på hälleberget. Jag frågade om det vore idé att fortsätta träna i rehabhörnan på Fysiken. Nej, se det var ingen idé.
-Tror du att du genom bättre blodcirkulation skulle bli av med smärtan?
Sen talade han om att folk (han menade bl.a. mig) inte har den ringaste aning om hur kroppen är konstruerad. Jag försökte hävda motsatsen, men inte så ihärdigt. Jag tycker nog att jag har rätt så bra koll på var saker och ting sitter i kroppen. Redan som 6-åring läste jag Nordisk Familjebok om sjukdomar. (Jag tyckte att jag var lite tjock, så jag trodde att jag hade elefantsjuka). Jag försökte igen, att man nuförtiden kan läsa på ganska bra på nätet. Nej, se det var verkligen inte tillförlitligt. Där kan man ju publicera vilket dravel som helst och sälja vad som helst för mirakelkurer. Usch nej. Och alla ungdomar som sitter framför datorn och inte vet någonting. Och alla BLOGGARE som det dräller av. Och så kom det:
Jag är ALDRIG inne på datorn, jag går ut i skogen i stället.
Då sa jag:
-Jag bloggar.
Jag sa inte: Hur kan du veta att det är så mycket dravel på nätet när du aldrig är inne utan ute?
Under tiden hade han också tjoffat in en cortisonspruta i axeln, och nu ska jag bli bra.
Trots att han tycks vara en down-to-date-ortoped, verkar han kunna sina axlar och knän. Det räcker för mig. Han är trevlig och tar sig tid, vilket inte hör till vanligheterna.
Sedan rask språngmarsch till Fysiken för att rapportera till sjukgymnasten. Där friserade jag utlåtandet lite och sa att det var inte alls farligt att fortsätta att träna. Jag tränar nämligen på frikortet, och det vill jag fortsätta att göra så länge det går.
Sedan ett litet nedslag hos tandläkaren, som får klistra fast halva tänder som hoppar ut i ström. Fort hem för att ge sig iväg till Dialekt- och Folkminnes- och Ortnamnsarkivet, där dagens historieförläsning hölls.
Nu kommer det ingen mer Ketchup förrän till helgen, då det är skivinspelning igen. Gratis konsertinspelning (Göteborgs Kammarkör + Eva Rune) lördag och söndag kl 19 i Annedalskyrkan i Göteborg. Kom gärna. Vi behöver publik.
Som vanligt när det är något riktigt bra, t.ex. musik, man vill berätta om, så finns det inga ord. Det kan lätt bli som när Viktoria intervjuas. Otroligt, fantastiskt och fantastiskt. Och det vore ju konstigt om det funnes, för då skulle ju musiken inte behövas. En massa vackra män och en vacker kvinna spelade och sjöng på de mest osannolika instrument och fyra ännu vackrare dansare dansade som sjutton. Jag hade gärna övertagit deras extremt vackra kläder; nåja, kanske fick de tvättas lite, för det gick ganska hett till på scenen. Å, vad det är underbart med musikaliska människor! Det spelar egentligen ingen roll vilken sorts musik som spelas när musikerna är bra. Den som ännu inte har hört Ale i någon av alla hans konstellationer har något fint kvar.
Kolla mannens i mitten instrument. Det är en harpa. Tyvärr syns det inte hur vacker den var. Själva han var också oerhört vacker. Han pratade norska. Ale är han med hatten näst längst ut till vänster.
En av sångdansarna, från Senegal, talade så vackert om sin mor, som hade dött, och uppmanade alla att ta väl vara på sina föräldrar medan de fanns. Detta framkallade en tår i ögat hos mången tant, ty det var mången tant i publiken, som vanligt. Själv beslöt jag mig för att adoptera honom. Han är dock ännu ej tillfrågad.
Efter nattligt prat, övernattning i Skara i Domkyrkans skugga, fast det syns ju för all del inte på natten, fick skultornas gamla stamfik, Nockes konditori stå för frukosten. Kaffet var visserligen som diskvatten, men det rättades till. Sedan Swebus till Göteborg, hem för en snabbdusch för att inte stinka hos ortopeden, som skulle hemsökas.
Den 25 juni vaknade jag med en smärtsam axel, och eftersom det inte gått över trots idog träning och infllammationshämmande, var det läge för ett expertutlåtande. Och denne expert lät minsann om både det ena och det andra. Jag fick berätta vad jag trodde det berodde på. Och då fick jag klämma fram att jag skulle vara lika duktig som ungtupparna på stranden i somras när jag gjorde samma yogaövning som en av dem, och att det kanske var det....
Det var det.
För det första talade ortopeden om för mig, att man inte kan träna fram en ny kropp i 65-årsåldern. "Vad synd", sa jag och försökte vara rolig. Det föll dock på hälleberget. Jag frågade om det vore idé att fortsätta träna i rehabhörnan på Fysiken. Nej, se det var ingen idé.
-Tror du att du genom bättre blodcirkulation skulle bli av med smärtan?
Sen talade han om att folk (han menade bl.a. mig) inte har den ringaste aning om hur kroppen är konstruerad. Jag försökte hävda motsatsen, men inte så ihärdigt. Jag tycker nog att jag har rätt så bra koll på var saker och ting sitter i kroppen. Redan som 6-åring läste jag Nordisk Familjebok om sjukdomar. (Jag tyckte att jag var lite tjock, så jag trodde att jag hade elefantsjuka). Jag försökte igen, att man nuförtiden kan läsa på ganska bra på nätet. Nej, se det var verkligen inte tillförlitligt. Där kan man ju publicera vilket dravel som helst och sälja vad som helst för mirakelkurer. Usch nej. Och alla ungdomar som sitter framför datorn och inte vet någonting. Och alla BLOGGARE som det dräller av. Och så kom det:
Jag är ALDRIG inne på datorn, jag går ut i skogen i stället.
Då sa jag:
-Jag bloggar.
Jag sa inte: Hur kan du veta att det är så mycket dravel på nätet när du aldrig är inne utan ute?
Under tiden hade han också tjoffat in en cortisonspruta i axeln, och nu ska jag bli bra.
Trots att han tycks vara en down-to-date-ortoped, verkar han kunna sina axlar och knän. Det räcker för mig. Han är trevlig och tar sig tid, vilket inte hör till vanligheterna.
Sedan rask språngmarsch till Fysiken för att rapportera till sjukgymnasten. Där friserade jag utlåtandet lite och sa att det var inte alls farligt att fortsätta att träna. Jag tränar nämligen på frikortet, och det vill jag fortsätta att göra så länge det går.
Sedan ett litet nedslag hos tandläkaren, som får klistra fast halva tänder som hoppar ut i ström. Fort hem för att ge sig iväg till Dialekt- och Folkminnes- och Ortnamnsarkivet, där dagens historieförläsning hölls.
Nu kommer det ingen mer Ketchup förrän till helgen, då det är skivinspelning igen. Gratis konsertinspelning (Göteborgs Kammarkör + Eva Rune) lördag och söndag kl 19 i Annedalskyrkan i Göteborg. Kom gärna. Vi behöver publik.
Idag
fyller Ingvar Carlsson 75 år. När han hade 44-årskalas, föddes en viss Åsna, som vi kan kalla Åsa. Det var ett vackert namn, tyckte föräldrarna, och det passade precis, för vackrare spädbarn hade verkligen aldrig skådats.
Någon gång, när Åsnan skulle fylla 8 år (?), skrev hon ett brev till Ingvar Carlsson och bjöd honom på sitt kalas. Det var ju så passesamt att de fyllde på samma dag. Regeringsmaskineriet fungerade perfekt, och det kom ett svar från regeringskansliet där Statsministern tackade, men han hade tyvärr inte tillfälle att komma. Vilken forskare som helst kan säkert hitta breven i arkiven.
Det var dumt av honom, för Åsnekalasen kunde vara mycket lustiga ibland.
Om någon vill ha kalas ihop med Reinfeldt, så är det den 4 augusti. Ingen i vår familj ställer upp då...
.
Någon gång, när Åsnan skulle fylla 8 år (?), skrev hon ett brev till Ingvar Carlsson och bjöd honom på sitt kalas. Det var ju så passesamt att de fyllde på samma dag. Regeringsmaskineriet fungerade perfekt, och det kom ett svar från regeringskansliet där Statsministern tackade, men han hade tyvärr inte tillfälle att komma. Vilken forskare som helst kan säkert hitta breven i arkiven.
Det var dumt av honom, för Åsnekalasen kunde vara mycket lustiga ibland.
Om någon vill ha kalas ihop med Reinfeldt, så är det den 4 augusti. Ingen i vår familj ställer upp då...
.
Samfyllebarn
Den gubben gick inte
På morgonen den 6:e november låg dimman tät över Lützen, stod det i min historiebok i folkskolan. Jag lärde mig det där utantill för jag tyckte det var så spännande. Så här 277 år senare är vädret ingen höjdare heller. I Göteborg ösregnade det och i Lützen var det nog inte mycket bättre i år heller.
Men man kan ju alltid muntra upp sig med Gustav Adolf-bakelser i denna staden. Jag försökte bjuda ut mig på Facebook och frågade om någon ville äta upp Gustav Adolf med mig idag. Lustigt nog var det bara folk i Orsa och Stockholm, som visade något intresse. Nåja, en del har ju fortfarande arbeten att sköta, och det är ju ett hinder, men hinder är till för att övervinnas och hur är det med alla som bara ser hinder som utmaningar i jobbsökarbreven?
Egentligen är det en konstig sed, att så fort någon fyller år eller ska firas på annat sätt, så ska man äta fett och socker och emulgeringsmedel. I dessa LCHF-tider är det kanske inte något som lockar. Nästa år ska jag formulera om min utbjudning och fråga om någon vill komma och äta upp Gustav Adolfs bacon med mig. Ja, han var ju fet.
Och inte heller är det väl något att fira, för han var rätt så dum den där Gustav.
Så skulle jag strunta i det, när nu ingen ville göra mig sällskap? Det blir ju lite patetiskt att gå och köpa sig en egen liten bakelse och gå hem till sitt eget lilla köksbord och äta upp sin egen lilla bakelse i sitt eget lilla sällskap, eller hur?
Jag köpte en Napoleon-Gustav och två böcker. Här ska frossas och örjas.
Inte tror jag att det hjälper mot alla mindre roliga saker, som har drabbat mig den senaste tiden, men jag kan i alla fall blogga om det och sätta in en bild på den fete kungen.
Den feta frosserskan får ni ingen bild på.
Men man kan ju alltid muntra upp sig med Gustav Adolf-bakelser i denna staden. Jag försökte bjuda ut mig på Facebook och frågade om någon ville äta upp Gustav Adolf med mig idag. Lustigt nog var det bara folk i Orsa och Stockholm, som visade något intresse. Nåja, en del har ju fortfarande arbeten att sköta, och det är ju ett hinder, men hinder är till för att övervinnas och hur är det med alla som bara ser hinder som utmaningar i jobbsökarbreven?
Egentligen är det en konstig sed, att så fort någon fyller år eller ska firas på annat sätt, så ska man äta fett och socker och emulgeringsmedel. I dessa LCHF-tider är det kanske inte något som lockar. Nästa år ska jag formulera om min utbjudning och fråga om någon vill komma och äta upp Gustav Adolfs bacon med mig. Ja, han var ju fet.
Och inte heller är det väl något att fira, för han var rätt så dum den där Gustav.
Så skulle jag strunta i det, när nu ingen ville göra mig sällskap? Det blir ju lite patetiskt att gå och köpa sig en egen liten bakelse och gå hem till sitt eget lilla köksbord och äta upp sin egen lilla bakelse i sitt eget lilla sällskap, eller hur?
Jag köpte en Napoleon-Gustav och två böcker. Här ska frossas och örjas.
Inte tror jag att det hjälper mot alla mindre roliga saker, som har drabbat mig den senaste tiden, men jag kan i alla fall blogga om det och sätta in en bild på den fete kungen.
Den feta frosserskan får ni ingen bild på.
