Idag röd...
..i morgon död, eller snarare: igår var allting skojigt, idag var det mindre skojigt. Så det var igår jag skulle sagt så och det gjorde jag kanske också.
Igår var det internationella Pi-dagen (3/14) och just den dagen råkar jag vara född, så därför kan det bli lite skojigt. Familjen skulle försöka uppvakta så tidigt så att jag inte hade hunnit vakna, så de kom redan kvart över sex. Men tji fick de; födelsedagsbarnet hade redan varit vaken sedan kvart över fyra. Två sudoku och ett halvt korsord hann jag med innan de kom. Sedan fick jag god tårta och lammbullar med fetaost, i den ordningen, fast med lite paus emellan. Det var den hitresta godhjärtade Åsnan som stod för detta. Ett litet kalas uppstod också på eftermiddagen. På kvällen var det körrepetition som vanligt. Till och med kören (utom en) sjöng och hurrade, vilket värmde det rynkiga hjärtat.
Facebookvännerna överträffade sig själva med grattisrop och annat. Det kom till och med blomstergrattiskort från en person på Facebook, som jag aldrig någonsin skulle misstänka för att sno ihop ett sådant till just mig, varför jag misstänker att det var ett spam.
Dagen efter var det dags att få titanskruvar i käften. Tur i oturen var ju att jag både fick ha premiär och fylla år innan det var dags att få ont i ansiktet och bli blågul i detsamma. Men så händer det där med Japan, och man inser proportionerna på lidande. Så det kanske inte gör så ont. Det kanske inte blir så blått. Det kanske inte blir så dyrt (jo).
Tandkirurgen var mycket trevlig i alla fall. Jag hade beväpnat mig med min egen Mp3-spelare, för jag ville inte riskera att behöva lyssna på Pachelbels kanon eller något annat dunka-dunka. Jag tänkte alltså lyssna på hela Bachs Matteuspassion med Herreweghe och Andreas Scholl för den som är intresserad. Enligt min mening är det den bästa inspelningen som finns. Det visade sig passa mycket bra. "Das ist mein Blut", ekar Jesus med stråkgloria i mitt öra alltmedan jag känner hur det rinner ner på halsen. Blod eller vatten vet jag inte, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Buss und Reu, sjöng Andreas Scholl. Ja, det blir höga böter för titanskruvar. Min ånger är stor, men vad hjälper det. Erbarme Dich, bad han så bevekande. Ja, det är nog den vackraste i hela passionen, men ingen erbarmar sig över mig, känns det som, fast det är väl just det de gör. "Oh, Schmerz" gastar evangelisten. Han tolkar mitt inre bäst.
Sedan ledde Åsnan mig hem och nu sitter jag här med mina skruvar och kan bara hoppas att det ska sluta lyckligt. Fattig blir jag i alla händelser.
Men det finns ju det som är värre.
Igår var det internationella Pi-dagen (3/14) och just den dagen råkar jag vara född, så därför kan det bli lite skojigt. Familjen skulle försöka uppvakta så tidigt så att jag inte hade hunnit vakna, så de kom redan kvart över sex. Men tji fick de; födelsedagsbarnet hade redan varit vaken sedan kvart över fyra. Två sudoku och ett halvt korsord hann jag med innan de kom. Sedan fick jag god tårta och lammbullar med fetaost, i den ordningen, fast med lite paus emellan. Det var den hitresta godhjärtade Åsnan som stod för detta. Ett litet kalas uppstod också på eftermiddagen. På kvällen var det körrepetition som vanligt. Till och med kören (utom en) sjöng och hurrade, vilket värmde det rynkiga hjärtat.
Facebookvännerna överträffade sig själva med grattisrop och annat. Det kom till och med blomstergrattiskort från en person på Facebook, som jag aldrig någonsin skulle misstänka för att sno ihop ett sådant till just mig, varför jag misstänker att det var ett spam.
Dagen efter var det dags att få titanskruvar i käften. Tur i oturen var ju att jag både fick ha premiär och fylla år innan det var dags att få ont i ansiktet och bli blågul i detsamma. Men så händer det där med Japan, och man inser proportionerna på lidande. Så det kanske inte gör så ont. Det kanske inte blir så blått. Det kanske inte blir så dyrt (jo).
Tandkirurgen var mycket trevlig i alla fall. Jag hade beväpnat mig med min egen Mp3-spelare, för jag ville inte riskera att behöva lyssna på Pachelbels kanon eller något annat dunka-dunka. Jag tänkte alltså lyssna på hela Bachs Matteuspassion med Herreweghe och Andreas Scholl för den som är intresserad. Enligt min mening är det den bästa inspelningen som finns. Det visade sig passa mycket bra. "Das ist mein Blut", ekar Jesus med stråkgloria i mitt öra alltmedan jag känner hur det rinner ner på halsen. Blod eller vatten vet jag inte, men jag kan tänka mig hur det ser ut. Buss und Reu, sjöng Andreas Scholl. Ja, det blir höga böter för titanskruvar. Min ånger är stor, men vad hjälper det. Erbarme Dich, bad han så bevekande. Ja, det är nog den vackraste i hela passionen, men ingen erbarmar sig över mig, känns det som, fast det är väl just det de gör. "Oh, Schmerz" gastar evangelisten. Han tolkar mitt inre bäst.
Sedan ledde Åsnan mig hem och nu sitter jag här med mina skruvar och kan bara hoppas att det ska sluta lyckligt. Fattig blir jag i alla händelser.
Men det finns ju det som är värre.
Blommor från Frau Liebestraum
Kommentarer
Postat av: cruella
Huvva.
Postat av: Ö-helena
Instämmer med föregående kommentatris.
Trackback
