FruDecibel

eller vad man ska säga om min Frankrikeresa. Göteborgs Kammarkör åkte alltså till franska ödemarken för att jobba med inhemska körledare. Nåja, det var väl körledaren som jobbade och vi gjorde som han sa. Det var roligt och jobbigt och vackert och starkt och tyst och lugnt, förutom göken som gol som en galning, i öster, som tur var. Bofinken Knût kvittrade en lite utökad drill jämfört med vad vi är vana vid att höra. Ödemarken hette St. Leger och där fanns helt omotiverat ett stort hus på en kulle där det var tätt mellan kulturutbuden. Vi var ett av dem.
Fyra av oss ville stanna i Paris efter dagarna i St. Leger och därför skulle vi flyga över Paris. När vi hade väntat 4 timmar i Düssedorf på planet till Paris, fick vi veta att det var trasigt och varsågod och gå och hämta bagaget och gå till informationen. Den sa, att vi måste åka tåg till Frankfurt och ta ett annat flyg därifrån.
Det visade sig inte bara vara tåg, det var tre tåg. När vi äntligen kom till Charles de Gaulleflygplatsen var det upp och ner och hit och dit och hitt och rulltrappor och trängsel till tusen, för det var även i Frankrike en förestående helgdag (1:a maj). Plötsligt märkte jag att plånboken var borta. Vi letade alla frenetiskt, men det var ingen ond dröm. Den var borta och med den naturligtvis min reskassa, körkort, kreditkort och allt annat. Jag försökte ringa spärrservice, men en retsam fransk röst talade om, att det inte gick. Jag ringde hem till Händige Herrn, som på sitt grundliga sätt ryckte ut och lyckades spärra rubbet, även telefonen och passet, som inte alls var borta. En spännande tid följde, om jag skulle vara tvungen att spärras in i Bastiljen för att jag saknade giltigt pass. Svenska ambassaden var inte till stor hjälp. De visste faktiskt ingenting. Det visade sig sedan att jag kunde åka på passet, men jag kan inte få något lån på 3 miljoner med hjälp av passet.
Det var en tråkig inledning på Frankrikeresan och alla upplevelser färgades naturligtvis av detta.
Bland det märkligaste var ändå övernattningen på ett kloster i Nevers, där man kunde beskåda helgonet S:a Bernadette. Hon dog 1879 och begravdes som vanligt. Tio år senare visade det sig att hon inte hade ruttnat (de tittade väl efter...) och 1925 hade hon fortfarande inte ruttnat, så då la de ut henne i en kista med glasrutor, och där ligger hon nu och ser fridfull ut. Man fick inte fotografera men jag såg inte den skylten förrän det var försent, men jag vågar inte lägga ut någon bild ...
I Paris var vi bl.a. på en konsert i Nôtre Dame med kör och orgel. Orgeln är GRAND och lät så också. Det var häftigt. Kören hade dessvärre une GRANDE sopran, som så många körer tycks ha. Hon sjöng starkast och med stort vibrato och täckte hela kören. Synd.
I Paris åkte jag naturligtvis upp i Eiffeltornet. Det står i turistboken att det hålls ihop av 2 500 000 nitar. Då kan man ju inte låta bli att undra, hur många nitar man behöver ta loss för att det ska rasa? Någon som vet? Jag tror de hade börjat lite längst upp, för det var inte riktigt stadigt där. Min främsta uppgift där var naturligtvis att spela näsflöjt och om möjligt toppa Åsnans näsflöjtskonsert Rom. Nu blev det väl lite mer informellt med Marseljäsen i Eiffeltornet, men här är i alla fall ett kort. Mina medresenärer förärades varsin näsflöjt som minne av Eiffeltornsbesöket. Den tvåstämmiga varianten som följde därpå finns dock inte förevigad, men det var vackert, det kan intresseklubben notera.