FruDecibel

– ”Initiativrik, kreativ, empatisk, socialt medveten, ansvarstagande, humoristisk, tålmodig, finurlig, bra verbal uttrycksförmåga, allmänbildad, datakunnig och musikalisk”. Vad är det för trams?
– Det är min profil i mitt CV.
– Du skämtar. Har du hittat på det själv?
– Nej och nej, visst inte. Jag blev för ett antal år sedan övertalig och erbjuden att få en ”New career”, och i det erbjudandet ingick att lära sig skriva ett CV.
– Kunde du inte det?
– Jo, men det ansågs att jag behövde lära mig det eftersom jag endast hade undervisat i den konsten.
– Men hur kom du på så många övermaga ord?
– Det var inte jag. Vi fick till uppgift att be kolleger, vänner, familj och chefer att skriva ner de adjektiv som de bäst tyckte betecknade våra karaktärer.
– Aha. Vad kom chefen på för ord?
– Det vet du ju. Inget. Han var den ende, som inte kom på någonting.
– Men det var ju ganska många vackra ord ändå. Stämmer de verkligen? Jag tror att motsatserna också kunde passa in.

– Hrm. Det undandrar sig min bedömning. Fast en del stämmer nog, åtminstone ibland. Men måste vi verkligen prata om mig? Jag är ju inte så intressant.
– Nej, det förstås, men visst tycker du om att någon intresserar sig för dig?
– Det beror på. Vanligtvis tycker jag att de människor som intresserar sig för mig är oerhört trevliga, men just nu vet jag inte....

 – Har du fått något jobb på det där CV:t?
– Njaä, det har jag ju inte. När arbetsgivaren kommer på hur gammal jag är, får de väldigt bråttom att anställa någon annan...Visst ska äldre människor jobba, bara inte här, tänker de väl.
– Du är alltså arbetslös. Du har blivit berövad en identitet och fått en ny med andra ord. Hur känns det?
– Ärligt talat, inget vidare. Även om det inte alls är mitt fel, känns det lite genant att vara en som inte har arbete. Att ha lappen ”arbetslös” i pannan får omvärlden att betrakta en på ett  visst sätt. Problemet med min nya identitet är väl att jag har svårt att få syn på den. Jag är en identitetskameleont. Jag ändrar mig hela tiden.
– Ja, ibland är det ju du, som är jag. Men det gör väl alla, ändrar sig alltså. Vad har allt detta med Montaigne att göra?
– Tja, han behövde ju skriva tre böcker för att få syn på sig själv och lyckades täcka in de flesta ämnen….jag bloggar visserligen, men jag har nog en bra bit kvar innan jag uppnår hans dignitet. Men i grunden tror jag, att det är samma behov som styr oss, att synas och bli bekräftade.

– Du försöker alltså bli en ny Montaigne? Haha! Men nu när du inte har något arbete längre, då kan du ju vara dig själv, du behöver ju inte anstränga dig för att vara trevlig längre, eller hur?
– Menar du att jag skulle jag skulle ha behövt anstränga mig för att vara trevlig? Och vad menar du med att vara sig själv? Nästa person som använder uttrycket ”vara sig själv” kommer jag att slå i huvudet.
 – Så trevligt av dig. Varför då?
 – Det finns så många ”själv”. Det är ett slarvigt använt ord. Hur ska man veta vilket ”själv” som är det rätta? Är jag mig själv när jag är förälder eller undervisar eller lyssnar eller pratar med vänner eller vecklar in mig i filosofiska resonemang eller sjunger eller spelar eller surar eller skrattar skadeglatt eller när jag grämer mig över en oförrätt?
– Det sista tror jag. Du är en långsint jävel.
– Jaså, det tycker du. Det ska jag komma ihåg.
– Men det där kallar jag olika roller. Dem kan man lätt kliva ut och in i, i synnerhet birollerna, som kan bli många. Identiteten går djupare och varar över längre tid, eller hur?
 – Jo, men om det nu finns något som är ens rätta identitet, är det då alltid så säkert att man vill veta vilken det är? Tänk om du egentligen är en potentiell nazist, fast den döljs under civilisationsfernissan? Om man kunde magnetröntga själen? Vilka hemska motiv skulle man finna då?
– Nu tar du väl i ändå.
– Jag är inte så säker på det. Om du hade läst din Bourdieu, så hade du vetat det här. Hör på nu: Genom att individen vistas i och deltar i olika sociala miljöer tillägnar hon sig olika sätt att agera och förhålla sig. Eftersom en människa under sitt liv kan leva i och möta många olika sociala miljöer, blir hennes sätt att agera och förhålla sig format av de skilda erfarenheter  hon fått i olika miljöer under sin levnadsbana. Vad individen då gör är att hon tillägnar sig ett habitus. Med detta habitus kan hon agera och förhålla sig naturligt i en eller flera av dessa olika sociala miljöer. Det centrala i hans teori om Habitus är att individen också medvetet kan påverka det med sin levnadsbana, liksom hon med sitt habitus också formar strukturen och samhället.
– Och?
– Jag menar bara, att du inte ska vara så säker på att du i alla lägen skulle ha varit en god och oförvitlig helyllemänniska. Det beror på vilket som råkat bli ditt habitus.
 – Så du menar, att om Hitler hade fått växa upp i det svenska folkhemmet, så hade han blivit en oförarglig teckningslärare i Ulricehamn?
– Man vet aldrig. Tanken svindlar.
– Vad hade Montaigne varit då med ett annat habitus?
– Det är ganska meningslöst att spekulera i sådana där kontrafaktiska tankegångar. Helt klart är väl att han inte hade kunnat sitta i ett torn och skriva tre böcker om sig själv om han hade levat idag, såvida han inte hade vunnit på Lotto.
– Det där lät cyniskt. Erkänn, du skulle gärna vilja sitta i ett torn och skriva du också.
– Ja, gärna. Skulle inte du?
– Jovisst. Om man hade något att skriva om. Och om maten kom inflygandes i tornrummet. Montaigne måste ha haft en bra markservice, liksom alla mer eller mindre stora män.
– Men han hade helt säkert funnits på Facebook och han hade antagligen bloggat flitigt.
– Se där! Precis som du! Du tror att du är en ny Montaigne. Är inte du lite för gammal för Facebook förresten?
– För gammal? Jag är bara för gammal för dagis och bollhavet på Ikea. Men med ungdomars grodperspektiv på livet är man ju passé vid trettiotre. Förresten har vi nog vissa likheter med Montaigne lite till mans och kvinns, trots skillnaden i habitus. Han beklagar sig hela tiden över sin egen svaghet, sina bristande kunskaper och sitt strejkande minne.
– Men han föraktade ju kunskaper? ”Onyttig lärdomsanhopning” kallade han det. Om du hade läst din Montaigne, så skulle du ha vetat: att han sa: ”Vilken mjuk och skön (och sund) kudde är inte okunnigheten och bristen på nyfikenhet att vila ett gott huvud på.”
– Nåja, han kanske glömde bort det. Förresten var han inte en, som envist höll fast vid samma åsikter hela livet. Han var ganska full av motsägelser. Hur går det förresten med identiteten om man tappar minnet?
– Jag vet vad du tänker på.

– Ja, jag tänker på den engelske musikern Clive Wearing, vars hela minne är utraderat. Han kommer bara håg de senaste sex sekunderna och så känner han igen sin fru. Hon fick ju lära känna en helt ny äkta make, så nog spelar våra minnen in i vår identitet. Det märkliga med honom är att han fortfarande kan spela och att om man ställer honom framför en kör och sätter noter på dirigentpulten, så börjar han dirigera och kören sjunger. Musiken finns kvar, men när han har slagit av kören, så undrar han, vad alla dessa människor gör där. Var sjätte sekund anar han att han har missat något, men han förstår inte vad.
– Man kan undra vad han tänker när han ser sig i spegeln.
– Ja, men tänk dig att du aldrig sett dig själv i en spegel. Att allt du vet om hur du ser ut och hur du uppfattas bygger på omgivningens omdömen och reaktioner. Så har ju villkoren tidigare i historien sett ut för den vanliga människan som inte hade råd med porträttmålare och skulptörer. En titt i en blank källa kunde möjligen ge en vink om hur man såg ut.
– Det är nästan omöjligt att tänka sig i dag, när allting centreras kring hur man ser ut. Någon kallade vårt tidevarv för ”showmantiken”. Det tycker jag är kongenialt.
– Och ändå är vi i högsta grad beroende av vad andra ser. Vi är som en massa spegelskärvor som genast registrerar omgivningens uppfattning. De andra ser kanske bara en enstaka skärva och ingen kan få ihop alla bitarna till något helt, allra minst vi själva. Inte undra på att man ibland undrar vem man är. Den där personen man ser i skyltfönstrets glas när man går förbi är ju en helt främmande figur.....
– ”Vem ärrr dooo vem ärrr jaaaag”...
– Tyst, du vet vad jag tycker om det kapitlet.
– Ja, där är vi rörande ense. Musiken är ju f.ö. en starkt identitetsskapande faktor, åtminstone för ungdomar. Man sorterar och karaktäriserar människor efter deras musiksmak. Det finns absolut ett samband mellan den musik vi tycker om och vilka vi är eller vill vara...förresten, vem vill du vara?
– Faktum är, att jag inte har något behov av att avgränsa mig. För ungdomar är det ofta viktigt att visa vem man är genom vilken musik man tycker om eller kanske inte tycker om. På 50-talet när det blev viktigt att hålla på Elvis eller Tommy, försökte jag gå emot strömmen och gick till mina kamrater och sa, att Lars Gullin var min idol. Jag hade läst om honom i Bildjournalen.
– Så otroligt korkat.
– Ja, ingen visste ju vem han var. Inte kunde jag ana, att jag skulle turnera med honom 15 år senare och sjunga hans musik resten av mitt aktiva musikliv.
– Så du är en jazzfreak?
 – Nej, verkligen inte, tvärtom. Om jag skulle säga vilken musik jag ”är”, så är det lustigt nog Montaignes samtida, Palestrina, Tallis, Gesualdo m.fl. I den musiken är man så nära himlen man kan komma utan att vara död.

– Vem var Montaignes idol?
– Inte var det då någon musiker i alla fall, snarare Homeros och de andra gamla grekerna. Men jag undrar om det inte var Montaigne själv, som var Montaignes idol. ”Världens lärdaste man” kallar han sig, men då begränsar han i och för sig ämnet till Montaigne.
– Han visade upp sig i all sin glans men skydde inte heller motsatsen, det kanske inte är så vanligt idag. Vi vill väl helst visa oss lite bättre än vi är, eller hur?
– Ja, sina mest morbida drag är det ju praktiskt att tona ner, i alla fall så länge man har en arbetsgivare.
– Det är ju det jag säger, nu behöver du inte anstränga dig för att vara trevlig längre.
– Ok då. Vi säger väl det. Du vill visst alltid ha rätt?
– Jamen, jag har ju nästan alltid rätt...
– Nåja. Jag har i alla fall lärt mig, i motsats till Montaigne, att man inte måste hålla på att skriva andra på näsan vad man har för dåliga egenskaper. Det kan de räkna ut själva i så fall. Montaigne däremot sysslar hela tiden med självförringande.
 
– Men varför bloggar du och alla människor nuförtiden?
– Alla är förstås en överdrift, men för första gången i mänsklighetens historia kan alla som vill uttrycka sig i skrift göra det också och dessutom få läsare. Att skriva för byrålådan i alla ära, men många läsare blir det inte där. Det är lite kul att veta att man har både kända och okända läsare, en i riksdagen, en i Italien, en i Luleå etc., och några kommenterar också, vilket är det allra roligaste. Och det är härligt att få förfasa sig över saker utan att bli motsagd eller avbruten.
– Bloggo ergo sum alltså. Men skriver folk inte mycket ”depressionsbloggar”?
– Jo, det förekommer en hel del bland ungdomar. Men jag tycker det är fantastiskt att de skriver, det är ju rena terapin för dem att älta sina olyckor under en tid. Se på Montaigne. Hur många olyckor har inte han drabbats av? Det är en njutning att sätta livet på pränt, eller hur?

– Varifrån kommer då alla dessa listor ifrån, som cirkulerar på communitysidor?
– Du menar något sådant här:

 Tittade du på tecknat när du var liten?
**Haha. Det fanns inte när jag var liten. Jag läste Nordisk Familjebok.
 Hur många syskon har du?
**Inget. Hade en bror i åtta år.
 Vilken film kan du alla replikerna till?
**Ingen tror jag. Tjuren Ferdinand kanske jag skulle kunna sufflera möjligen.
 Försöker du alltid lära dig nya saker?
**Ja, det måste man. Synapserna förtvinar annars.
 Har du någonsin varit på Jamaica?
**Nej. Men på Cuba tre gånger.
Är du blyg inför det motsatta könet?
**Ja, om de tar fram det och viftar, blir jag nog lite besvärad. Etc.

– Ja. Varför svarar man på sådana idiotiska frågor?
– Listor sprids med en otrolig hastighet mellan bloggarna. För det första är det är roligt och för det andra känns det lite grann som att någon intresserar sig för mitt liv. Och det är väldigt roligt.
– Vad har man Facebook mer till då?
– Det är en ”social utility” där man kan ha kontakt med sina vänner. Det görs t.ex. ideliga intressanta ”quiz” som man inte kan låta bli att svara på för att få reda på hurdan man är. Sålunda har jag fått reda på vilket instrument jag är (akustisk gitarr), vilken Bach-svit jag är (nr 2 i d-moll), hur dum jag är (stupid), vilken cellist jag är (Piatigorsky), vilken Disneyprinsessa jag är (Belle), vilken Nalle Puh-figur jag är (Ior), vilken färg mitt hjärta har (purple), vad doktor Phil säger om mig (Others see you as fresh, lively, charming, amusing, practical and always interesting; someone who's constantly in the center of attention, but sufficiently well-balanced not to let it go to their head. They also see you as kind, considerate, and understanding; someone who will always cheer them up and help them out.), och hur normal jag är (55 %).
– Intresseklubben noterar. I synnerhet det där med 55 %. Det skulle förresten vara kul att skriva i ett CV. I framtiden kommer alla att vara kändisar för 15 personer och identitetsbegreppet kommer att omvärderas. Är man den man är i verkligheten eller är man verkligare på nätet?
– Bra fråga. Men kom ihåg att man inte har roligare än man gör sig. Jag har läst, att en viss grad av självbedrägeri är nödvändigt för en god mental hälsa. De som är bäst på att bedöma hur andra uppfattar dem, de som alltså har en korrekt bild och inte bedrar sig själva, är i många fall kliniskt deprimerade. Och det är ju inte roligt.
– Men igen, hur får du till det med Montaigne och moderna ”communities”?
– Bara att han i vissa avseenden är modernare än vad man kan förvänta sig av en 500-åring. Han inser, att själva skrivandet påverkar associations- och tankeflödet. Han vill vara äkta men upptäcker snart att han ”styr ut sig” för läsaren. Detta menar man är en grundläggande och modern författarerfarenhet.
– Och du menar alltså att du har gjort samma erfarenhet?
– I all blygsamhet, ja.
– Jag för min del gillar hans dialektiska beredskap att kritiskt pröva den egna ståndpunkten och ställa den mot andra, som på en ”inre teater”.
– Just det! Man ska upptäcka sig själv genom att lära sig av erfarenheter - egna eller andras.
– Det är ju det du och jag håller på med här.
– Fast du är allt en riktig Messerschmidt.
– Besserwisser heter det. Det talar jag inte om i mitt CV.
– Bäst så. Men det skulle nog inte göra någon skillnad i ditt fall.
– Nej, jag vet. Tack för visat intresse i alla fall. Det var så roligt att få komma fram.
– Detsamma.