FruDecibel

Jag tog lite ledigt från min hemtenta och tittade på "Stjärnorna på slottet". Ni som såg det vet, att stjärnorna skulle spela stråkkvartett, att Jonas Gardell blev arg och gick sin väg, att de spelade upp en konsert och att det lät förfärligt.

 Nu tycker jag en massa saker precis som alla andra, som säkert ska rösta i Aftonbladet i dag. Att Gardell var tjurig och dum, att det blev lite synd om Scheja, att pedagogen var närgången och tjatig och att Scheja inte skulle fått massage medan de andra slet. Men vad jag inte förstår är varför de var tvungna att spela ett stycke i en omöjlig tonart???? Det var vackert och det passade att spela plopp, plopp till, javisst. Men om herr pianisten hade transponerat det till förslagsvis D eller A, så skulle de stackars stjärnorna kunnat spela på lösa strängar, och det hade låtit kalas(åtminstone ibland). Aldrig hört om Suzuki, fiolfröken? Nu skulle de försöka hitta tonerna med vänsterhanden, och det hörde vi tydligt hur det gick. Varför transponerade han inte? Det är ingen konst att transponera ett stycke som man har spelat så många gånger, inte om man är proffs. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna namnet på en, som kan.

Annars vill jag dra en lans för rätten (Schejas och alla andras) att inte behöva prata stup i kvarten. Gör man inte det, pratar mycket, blir man betraktad som lite konstig, lite snobbig och "man vet inte vad han tänker", och man förutsätter givetvis att man/han tänker elaka saker. I skolan fick man höra "du ska vara lite mer som..." och så namnet på en pratglad starkröstad kamrat. Var dig själv, haha.
När jag vaknar, ska jag ta itu med min hemtenta igen. Jag ska vara mycket seriös och inte alls skoja till Västergötlands industrialisering. Dä sa ente bli nô rolit, dä kan ja lôva. Eller....osvuret är bäst.