Här går jag som om ingenting har hänt

tänkte jag idag, när jag gick i Nordstan för att köpa en födelsedagspresent till Händige Herrn. Det jag tänkte på var Henning Mankells död. Inte för att vi var bekanta på något sätt, men man har ju läst en del och han har berättat om sin cancer i pressen.
Men så är det ju hela tiden. Någon dör, men de flesta fortsätter  precis som förut. Det konstiga är ju att när något drabbar en själv blir det helt obegripligt att folk bara fortsätter som förut, som om ingenting hänt.
 Eller när man själv dör. Fast det märker man lyckligtvis inte. Om det ginge, skulle jag antagligen sätta mig upp och ropa, hallå, JAG är ju död! Visa lite respekt! Glöm inte mig redan vid begravningskaffet! Spring inte som yra höns i Nordstan och leta presenter.
 
Henning Mankell var privilegierad; det visste han. Han hade miljoner på banken och ordets gåva. Rätt intelligent tyckte jag han var också. Och omtänksam och god.
En gång läste jag, att han hade suttit och pratat i två timmar med sin läkare om sin sjukdom. Nu har jag ingen praktisk erfarenhet av att vara cancerdrabbad själv (än) men hur vanligt är det att man får tala i två timmar med sin läkare?
Det brukar ju vara som i "Man ska ha husvagn":
 
5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster!
5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster
5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll

fast  patienter i stället. Två timmar med sin läkare, det kallar jag privilegium. Men han var naturligtvis intressant att prata med. Inget kallprat eller banaliteter eller snyftande där inte. Läkaren sa säkert inte ta en morot och en promenad eller  det är bättre att gå ut i skog och mark än att hänga på Internet. (Egen erfarenhet.)
 
Men barnen, hur mycket pratade han med sina barn? Om dem? Kanske kommer det flera böcker av Mankellar; vi får se.
 
1962 gick Henning Mankell och jag i samma skola, Högre Allmänna Läroverket i Borås. Han var en liten pojke i L1 och jag var en stor (fet) flicka i A II.
En gång träffade jag Henning Mankell på Bokmässan. Jag ville att han skulle förstå att det var något speciellt med mig bland alla tusentals besökare. Så när han signerade sin bok, frågade jag:
 
-Har inte du gått i Borås?
 -Jo, sa Henning Mankell och gav mig boken.
 
 
 
 
 

En faslig massa halva ark papper

Den svarta portföljen har stått längst in i i källarförrådet. Tack vare en fuktskada, ja verkligen tack vare, i ett av våra rum, började en flyttkarusell från förråd till förråd till förråd, och portföljen kom plötsligt  fram i ljuset. I den hade jag slängt ner alla brev, som fanns i min mors sekretärlåda när mitt barndomshem skulle tömmas 1988. Jag visste att den fanns där, men det var lite som kom i vägen under åren, inte bara grejer, så den hade bara stått där.
Nu har jag börjat läsa. Där finns 100-tals brev, brev från min far till hans far, till min mamma, till hans syster, enstaka brev och  lappar från min mamma till min pappa, från 30-talet till 50-talet.
Pappas syster Alice var svårt sjuk och låg på Lidköpings lasarett. För att muntra upp henne skrevs det många brev och jag märker hur han anstränger sig att fylla brevet med trevligt småprat om livet i Örebro och sedan Bengtsfors. Samtidigt försöker han balansera innehållet så att det inte ska göra henne ledsen och avundsjuk.
 
Alice dog 1943, innan jag föddes. Jag är uppväxt med vetskap om att hon dog i bröstcancer, varför jag snällt har rapporterat det till mammografdamerna, som brukar fråga efter släktingar, som haft bröstcancer.
Hennes sjukjournaler visar emellertid att det var tarmcancer. Jag undrar givetvis varför detta skulle döljas. Var det skamligare med tarmcancer?
I våras på min kompositionskurs skrev jag ett stycke, som jag kallade för "Für Alice", som en hommage till henne.
 
 
Första sidan, sonatform, gmoll för cembalo
 
Tack vare att Alice var sjuk och farfar ensam får jag veta, hur mina föräldrar hade det innan jag föddes. Sådant som de aldrig hade kommit ihåg att berätta annars. Det är fantastiskt att hitta en sådan brevskatt! Pappa var en brevskrivare av rang med en driven handstil, vilket gör det svårt att läsa ibland. Speciellt roligt är det ju givetvis att läsa om sig själv. Jag tycks ha varit ett roligt barn (det är förresten de flesta), men tack vare att brev skulle skrivas så kom ens roliga påhitt på pränt. Om dockan Lena har jag berättat på Facebook, att jag döpte om henne till "Barnets sanna väl al-Lena". Psalmboken var mycket riktigt min käraste bok och jag sjöng ständigt ut den med både egna texter och melodier.
Pappa slutade i stort sett skriva brev 1949 när min farfar dog. Då var jag en stor flicka på nästan 5 år och jag minns begravningen, som jag fick vara med på.
Att breven finns kvar, beror naturligtvis på att mottagarna samlade på den så att det bara var att hämta dem. Däremot finns väldigt få kvar från min farfar och inga alls från Alice.
 
Alltså finns det inga brev kvar från 1952, när min bror dog. Det hade varit intressant men förmodligen smärtsamt.
 
Smärtamt blir det då och då i min mammas brev. Hon var mycket förtjust i sin släkt, men förtjusningen var inte ömsesidig. Hon lämnades utanför när det var släktträffar.  Hennes sparade brev är från 60-och 70-talen när livet inte lekte längre. Hon blev änka 1965 och hade då bara mig kvar. Naturligtvis ville hon att jag skulle komma hem jämt, men det ville ju inte jag, som väntade på att livet skulle börja och jag skulle träffa den rätte och leva det som jag trodde var livet.
Det som inte är så roligt är att läsa alla brev och kort som jag skrev själv. Jag försöker ge en bild av vad jag höll på med, men vilka krystade formuleringar jag hade! Så här i efterhand tycker jag att de måste ha tett sig  helt obegripliga för en gammal mamma, men förmodligen hade jag pratat mycket med henne i telefon, så att allt inte behövde förklaras. Mycket handlar om Göteborgs kammarkör som jag kom med i 1968. Det ansåg jag vara högsta lyckan på jorden, men jag mötte ingen större förståelse för det.
 
Riktigt lycklig var jag antagligen 1972 på körinternatet i Skärhamn. Då hade vi besök av Eric Ericsson och även Ingvar Lidholm och  Sven-Eric Bäck. Då skrev jag på kortet till mamma: "Nu vet Eric Ericsson att jag kan sjunga tvåstämmigt med mig själv och att jag säger en rolig sak om året, för det har Gunnar Eriksson (vår körledare) berättat för honom." (Nuförtiden tror jag han är beredd att skriva ner antalet roliga saker jag säger.)
 
I min barndom och ungdom skrev jag förskräckligt många brev också. Jag hade 19 brevvänner i hela världen och har alltid skrivit och skrivit till brevvännernas förtvivlan. Lyckligtvis är det ingen som har sparat mina brev, men det är klart att någon forskare kunde haft glädje av att läsa om hur en tonåring hade det i Svenljunga på 60-talet.
Kanske kunde jag ha haft glädje av att komma ihåg det också ...
Nuförtiden blir det inga svarta portföljer med brev. Bara inkorgar, som kraschar ibland. Det är ett aber för forskningen.
 
 
En bråkdel av brevskatten
 
 

Att fejja eller inte fejja

- Jag går inte in på Facebook VARJE dag.
- Jag är inte aktiv på Facebook, jag bara tittar.
- Jag förstår inte hur du kan hänga så mycket på Facebook; det är ju bara en massa bilder på vad folk äter till frukost.
- Jag vägrar Facebook. Jag har så många andra intressen, så jag behöver inte Facebook.
- Skaffa dig ett liv.
- Man kan ju lika gärna mejla.
 
 Så där låter det ganska ofta när jag träffar bekanta på stan. Alltid sagt med en insinuerande ton av att jag är förtappad och depraverad, som är så mycket på Facebook. Att jag inte har något liv. Att jag inte gör något vettigt med substans i, som de.
 
Jag tycker nog att jag har ett liv. Jag tycks vara en ADHD-pensionär. Jag skulle behöva ett liv till, för jag har inte hunnit med allt jag har velat och vill göra. I så fall kan det gärna kombineras med lite mer pengar.
 
Hur kan man döma ut något som man inte har en aning om? Jo, det går väldigt bra för många. Alla (inte jag väl?) har en släng av veta bäst-sjukan. "JAG" har tolkningsföreträde och det är det som gäller. Inte så att "JAG" tycker si och så, utan så är det, punkt slut.
 
Jag kan förstå, att personer i min ålder, som inte är datavana, som inte har ett stort kontaktnät av datavana personer har svårt att se någon mening i sociala medier; att personer med ointressanta "vänner" inte heller förstår vitsen. Det är bara att beklaga. Tänk så mycket roligare livet på hemmet (om det kommer att finnas några kvar) skulle vara, om alla gamla kunde kommunicera med barnbarnen och vara med på t.ex. Facebook. Jag vet, för jag har undervisat äldre (än jag) personer i datorkunskap. Om inte annat så är livet på Hemnet ganska roande ibland.
 
För mig har världen blivit större genom Fejjan. Tänk att ha åtminstone en liten kontakt med (förutom barnen) en massa gamla och nya vänner, musiker, kommentera, slänga käft, bli uppdaterad, lära sig saker, hjälpa till med saker, skratta åt roligheter (jätteroligt ju!), njuta av kattklipp (när man inte kan ha en egen katt), njuta av alla fantastiska bilder som folk lägger upp och naturligtvis lägga upp sina egna fantastiska bilder. Att se vad som är på gång åtminstone i min lilla del av världen.
 
Jag slipper dock gärna predikningar om hur dåligt det skulle bli utan kärnkraft och allting som är bästaste och finaste och jag älskar dig och tusen dåligt tagna bilder på barn. Sådant sållar jag bort.
 
Lika illa är det numera att gå och titta på sin mobilskärm. Det är fult. Man ska ta del i "the real life". Man ska träffa sina vänner öga mot öga.
Det förutsätts att man har vänner, som bor i närheten, som det bara är att ringa och säga
-Ska vi träffas och  fika? Det är fint, det är bra. Men att spela 23 Word Feud-matcher (som jag oftast har i gång) det är vansinnigt.
- Är du klok?
-Jag träffar hellre mina vänner IRL, heter det då.
 
 Ja, jag fikar gärna med mina vänner. Kruxet är att de flesta inte bor i grannskapet längre. En del har till och med lämnat jorden. Som bekant blir det glesare och glesare med vännerna när man blir äldre. Och de som är yngre har ju annat för sig. Jobb, t.ex. Jag har 1 som är en stadig fikerska, 1 som man kan fika med en gång varje termin (tänker fortfarande i terminer),1dotter, som kan fika när hon har tid, och ytterligare en till-och-frånfikare. Sedan finns det en yttre krets, som alltså bor på kortare eller längre avstånd.
Det är inte detsamma, som när man var i den produktiva åldern.
Det är naturligt, men jag vill inte läsa om hur viktigt det är att träffa sina vänner stup i kvarten stup i kvarten. De kanske inte alls är intresserade av att träffa mig; vad vet jag? Jag är inte så säker på att jag är
 
 
 
 Nej fy, vem vill fika med en sådan Messerschmidt?
 
 
Däremot håller jag med om att små barn bör uppmärksammas mer än mobilskärmen. De går nämligen inte i repris.
Jag önskar alla ett roligt Facebook-liv, som jag har. Tack alla mina vänner för det.
 
Så här såg Facebook ut 2008.
 
 
 

Jag skall förvåna mig

 Detta är uppdraget i min kompositions- och arrangeringskurs till nästa gång.
Jag tycker i och för sig  att jag förvånar mig hela tiden. Och jag tycks ständigt förvåna även min omgivning. En viss mig närstående Händig Herr blir alltid lika förvånad över saker jag gör eller inte gör. Ska du aldrig lära dig, säger han alltid  med den djupaste förvåning kombinerat med en illa dold irritation. Ändå säger han lika ofta "Vem är förvånad" när jag åter har misslyckats med någonting.
 
Nej, vissa saker går inte att lära sig, trots att jag verkligen anstränger mig. Jag kan inte lära mig att ställa skorna i t.ex. skohyllan. De enstaka gånger jag gör det, kan jag inte hitta dem där, för belysningen är undermålig just i skohylletrakten.
Jag kan inte hitta mina glasögon alltsomoftast. Den egenheten delar jag dock med många. Jag har försett mig med 4-5 par för att jag alltid ska hitta något, men de tycks alla hitta säkra ställen att gömma sig på. Jag blir alltid lika förvånad när jag hittar något jag letar efter. Regeln är att det jag letar efter inte ska finnas där jag tror förrän 5:e gången jag letar, ja, ni känner säkert igen det.
 
Men allra mest förvånar jag mig över att jag aldrig lär mig att förutse människor. Plötsligt vänder allting och man förstår inte längre någonting. Har jag varit dum? Ja, uppenbarligen. Men hur? Jag får inget veta. Jag får klampa omkring i ovissheten och försöka överleva ändå.
 "Försök hellre och va sund och skaffa dig en hund",  (ur mitt poesialbum) tänker jag på. Ja, det verkar vara en idé. Men jag är ju inte så förtjust i hundar. Det skulle förvåna mig om jag skaffade hund.
 
Många i min omgivning har förvånats sig över att jag vid min ålder anmäler mig till än den ena kursen efter den andra. Vinkurser (Vad ska du ha alla poäng till?)
(Ja, vad fan tror du? Ska jag ligga i soffan och spela Wordfeud i stället? Det gör jag så det räcker ändå. Vilka sysslesättningar är godkända då när man är en sån som jag?)
Och nu en 7,5 poängs kompositions- och arrangeringskurs på Ingesund, vilken jagar upp mig halv fem på morgonen för en tågresa på 3½ timma varannan vecka, vilket innebär byte i metropolen Kil. Efter två timmar på tu man hand med en duktig lärare, blir jag körd tillbaka till stationen och en lika lång resa hem.
 
Min kompositionslärare har skrivit en dikt, som jag trodde var Alf Henrikssons, för den var i den stilen.Den var rolig. Men nej, det var hans verk. Det är den jag ska tonsätta nu och det är nu jag ska förvåna mig.
 
Detta är dock faktiskt lättare sagt än gjort. Uppväxt och fostrad i koralträsket, har jag svårt att få till andra klanger. Ackorden sitter liksom i händerna och de undviker automatiskt tersfördubblingar och parallella kvinter. Inte heller har jag någon praktisk erfarenhet av mer än att sjunga kör och spela cello i en orkester, om än ganska många år. Det är ju lite begränsande. I notskrivningsprogrammet Sibelius kan man dock botanisera och lyssna till nya klanger. Jag är lite förtjust i harpa, glasharmonika och klockspel. Men att bestämma sig? Och i vilken ända ska jag börja? Jag drar i alla ändar på en gång.
 
Eller ska jag skriva en körkomposition? Nej, det lockar mig faktiskt inte. Ingen kör skulle ändå sjunga den, allraminst den jag sjunger i. Dessutom har jag ju redan skrivit ett fint stycke, som kören tyvärr aldrig får tillfälle att sjunga.
Så eftersom nyskriven musik oftast är predestinerad för den digitala byrålådan, kan man ju ta i och välja några sällsynta instrument. Kanske Wagner-tuba och engelskt horn och champagnekorkpistol? Säkert skulle det förvåna någon, åtminstone mig.
 Idag har jag köpt ett stickmönster till en poncho, för jag håller på att frysa ryggslutet av mig både nu och då. Eftersom det var längesedan jag stickade, jag ser lite dåligt, jag måste komponera något förvånande, leta efter skorna och glasögonen, jag förstår inte underförstådda stickmönster, så skulle det förvåna mig om den blir färdig någon gång.
Följ den spännande fortsättningen!
 
 
När jag var så här gammal, ville jag bli dirigent.
Men jag förstod av mig själv att det inte skulle gå, för brösten skulle sitta i vägen.
När jag sa det till de vuxna, var det ingen som sa emot mig.
 
 
 Här hängde mina Dame Edna läsglasögon. Vem är förvånad över att de inte syntes?
 
 
 
 

Det blev så tydligt

Jag bestämde mig för att gå på Seniormässan i Göteborg,  som äger rum just nu. Egentligen var det väl inte så lockande, men enligt pressen skulle det finnas ett företag som ordnade tandvårdresor till Budapest. Det ville jag gärna undersöka. Jag har olyckligtvis lite för få tänder kvar på ena sidan, och jag håller inte med regeringarna om att pensionärer inte behöver ha några tänder längre bak än fjärde tanden. Försäkringskassan ger inga bidrag för titanskruvar längre bak. Det finns ju barnmatsburkar.
Jag ville också titta på den stora fotoutställningen med temat "Livet som  pensionär". Jag hade skickat in ett foto.
Den stora utställningen bestod av 6 foton; dock inte mitt.
 
 
Så kul har jag.
 
 
Ok,  det är smällar man får ta. Var var nu Budapeststället? Där skulle finnas en svensk tandläkare,  vilket ju skulle vara utmärkt,  eftersom min ungerska är begränsad, särskilt med munnen full av skruvar och muttrar.  Då kan man ju inte ens muttra på svenska.
Det fanns inte. Bara en massa resebolag, köpa hus i Spanien och Turkiet,  Fonus  ifall man tänkte dö, stödstrumpor, Närhälsa  och Folkpartiet. 
Det blev så tydligt. Det går att tjäna pengar på gamla. Man kallar det bara guldkant, så går vi på det. Och så är ju hela livet egentligen. 
Jag gick därifrån. Köpte inte ens några  stödstrumpor. 
Kände mig som en barnunge när jag skuttade ut bland rollatorerna. 
Det var väl inte min grej, helt enkelt.

Plötsligt var det afton

Det var inte riktigt sant det där om poesin, som jag skrev om i förra inlägget. En gång, 1962, greps jag av en dikt. Den är på spanska och heter "Anoche, cuando dormìa", av Antonio Machado. Den handlar om en dröm, och jag hade haft en liknande upplevelse, så den grep mig. Jag grep då genast efter gitarren, som då var ganska nyfådd (Levin, stålsträngad, 400 kr) och skulle tonsätta dikten. Det gick inte. Jag kunde bara tre ackord och det fanns ingen möjlighet att skildra det myller av känslor som dikten orsakade med tre ackord. Jag la ner gitarren.
 
30 år senare, efter ett liv med musikutbildning och oupphörligt musicerande, tog jag fram dikten igen, och si, då kom den ut. Det blev ett körstycke i ciss moll och det blev ganska vackert. Jag skrev det till min kör, som faktiskt sjöng den en gång i Torshavn på Färöarna, dock med en dirigent ur kören, för den ordinarie vågade inte ta sig an det. Detta renderade mig 373 kr från Islands TV, trots att det aldrig sjöngs på Island.
Jag påpekade aldrig detta för Islands TV.
 
Sedan har det legat i byrålådan och så kommer det att förbli. För se körer nuförtiden har så mycket annat att göra, speciellt om dirigenten själv komponerar och arrangerar. Då är benägenheten att ta sig an andras verk begränsad, såvida det inte är någon god väns verk. Och jag är dålig på att marknadsföra mig. Jag har slutat att försöka. Det är bara att förlika sig med tanken  att man kanske blir både rik och berömd efter döden.
 
En annan rad som ofta dyker upp, för den appellerar till alla som har lämnat den omedelbara ungdomen är Salvatore Quasimodos rad  "Och plötsligt var det afton". Den blir bara allt tydligare allt eftersom åren går.  Säkert har någon gett sig på att tonsätta den också. Min åsikt är annars (utom i mitt eget fall alltså) att poesi sällan blir bättre med musik till. Ta bara alla som har gett sig på Tranströmers dikter. Jag har inte hört en enda som förhöjer intrycket av hans poesi. Tvärtom, hans dikter blir uttjatade och till slut tycker man att de är banala till och med.
 
Plötsligt är det inte bara afton nuförtiden. Det är plötsligt hela tiden. Ett år är ju som bekant bara en bråkdel av den totala livslängden när man är lite till åren kommen. Annat var det när man var 5. Då var ett år en evighet.
 
Plötsligt är det måndag. Har jag körnoterna i ordning? Nej, de halkar ur sina plastmappar hela tiden. Har jag dragit ut de senaste varianterna på senaste körarret? Nej, på med skrivaren.
Plötsligt är det tisdag. Har jag tvättat jympakläderna sedan förra veckan? Nej, de ligger kvar i väskan. OK, de luktar inte, de får hänga med en gång till. När jag står där och stretchar ryggen, framåtlutad och daskar fingrarna i golvet (det kan jag!), kommer jag att tänka på kvinnan, som fastnade i ett staket hängandes upp och ner. Gör man det så dör man, som Leif GW uttryckte det kort och koncist. Av alla hemska dödar som finns, måste detta ha varit en av de värsta, tänker jag och reser mig sakta upp så att blodet hinner med.
Har jag läst färdigt kapitlen som ska läsas till bokcirkeln? Ja, men jag har ju glömt allt. Måste läsa en gång till. Plötsligt blir jag sömnig i stället. Kökssoffan. Men det går bra ändå. Alla har läst något. 
 
Plötsligt är det onsdag. Pling, en påminnelse på telefonen. Javisst ja, Göteborg Baroque i kväll. Hade glömt. Tack telefonen. Plötsligt är det torsdag; det är nu.
 
Än så länge är det torsdagsförmiddag. Men man vet aldrig; plötsligt är det afton.
 
 
 
 Afton i Växjö.
 
 
 
 
 
 
 
 

Poesi?

Jag läser inte poesi. Det är givetvis en brist, men jag är nog inte tillräckligt allvarlig. Jag skriver gärna själv, men då är det givetvis roligt. Gärna på hexameter eller någon annan diktform, som jag givetvis måste googla fram för att få till rätt antal stavelser och rätt rimflätning. Min far läste poesi och jag tyckte det var ganska patetiskt. Han skrev också och höll en gång vårtalet till Svenljungaborna på hexameter. Tveksamt om någon märkte det ... Nej, poesi griper inte mig. Jag tycker oftast att det är töntigt, i synnerhet fri vers om hjärta och smärta och kärlek överhuvudtaget.
 Under studietiden forsade det fram poesi ur våra pennor, som vi sedan stencilerade ut på blåkopior för framförande vid div. spex. Publiken var hänförd och talar om det än idag ...
Men 1952 fick jag ett poesialbum i namnsdagspresent av min far. Jag tror att jag skämdes lite, för det var ingen annan i klassen som hade poesialbum då. Jag var bara 7 år och visste väl inte hur jag skulle göra med den.
Pappa och mamma skrev; sedan dröjer det ett helt år innan nästa skriver. Det tyder på att det då var flera som hade börjat med  poesialbum, och då vågade jag.
 
 
 
 
 
Pappa skrev så här:
Säkert har han diktat själv. Hur han hade tänkt sig att jag skulle lyckas vara ung hela livet, det vet jag inte. Men själv dyrkade han ungdomen.
 
Mamma skrev så här:
 
Bo Bergmans kända dikt hade hon säkert hittat i pappas bokhylla. Men den stämde säkert med vad hon ville säga. Hon tog inte med slutet: "Men ingen får veta ett knyst". Nej, hemligheten var ju redan 7 år gammal, så det var ju ingen idé.
Lärarna måste ha haft ett helvete med alla flickornas poesiböcker. Undrar om det grasserar fortfarande?
 
Min småskolelärarinna, (det hette så då) skrev en fin dikt av Topelius, som jag dessvärre inte alls har lyckats efterleva. Jag hör och ser alla (många i alla fall) fel och det finns en hel del som jag aldrig förlåter. 
Min folkskolemagister tog en strof ut "Råd till min kära dotter om jag hade någon". Det passade bra; han hade bara pojkar. Han lever än förresten och skriver lika vackert fortfarande.
Vår första engelsklärarinna tog en strof av Anders Österling, som var precis så där högttravande och patetisk, som jag tycker att poesi är. Jag begrep den inte då och begriper knappt nu. Men kaninerna var fina. Jag tror att det var därför jag bad henne. Jag visste att hon ritade fint.
 
 
                                                            
 
 
Sedan följde alla de gamla vanliga stroferna om minne och pinne och hjärta och ärta. Ibland ser man, att det är mammorna som har skrivit; ibland ser man att någon verkligen har försökt, men mamma eller något syskon har fått ta över. Och ibland har kamraten verkligen fått till det, fast kanske bara skrivit under själv. Anders Ö har säkert diktat själv.
 
 
Anna-Mias mamma, som var konstnär, fick rita i min bok, men tydligen inte Anna-Mia själv.
 
Thomas dikt tyckte mamma och pappa var skojig, men mig lurade han inte. Jag visste ganska tidigt att det inte var jag, som var pojkarnas favorit.
 
 
Här en sann poet på 50-talet och en senare kamrat från seminarietiden i Skara. För den som förstorar upp och läser kan jag meddela, att T2 var ett regemente i Skövde, där alla som hade plattfot och hemorrojder hamnade. Åtminstone sa vi så, vi som gick på seminariet i Skara och blev bjudna på bal av T2.
 
 
 
 
Här är då minnepinneversen. Gittan sprang fortast i hela klassen och pojkarna kallade henne för "flygande dasslocket" på pojkars snälla vis.
 
 
 
Gittan bor i Frölunda, men jag har inte vågat söka upp henne. Tänk om hennes minnepinne har gått av.
Jag kommer nämligen ihåg allas födelsedatum, och då är det lätt att spåra dem.
 
Nästa dikt har jag alltid tyckt var något extra! Man ser hur hon har kämpat, men jag tror att det var hennes syster som fick ta över. Jag visste inte om det var en egen dikt, men nu har jag hittat den i en ordspråkssamling. Dock tror jag fortfarande att hon har hittat på slutet själv, för det fanns inte med.
 
 
 
 Men jag skaffade mig aldrig någon hund.
Inte heller har jag väl varit så sund.
Men i ungdomen var jag ganska rund.
 Nu är det slut på denna andaktsstund.
 
 
 
 
 
 
Här har vi några av skalderna i första klass 1951. Klicka på oss.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Man kan undra

 Jo, det är mycket man inte förstår. Till exempel undrar man ibland, om någon läser mina inlägg överhuvudtaget. Kommentarerna är numera sällsynta, vilket naturligtvis har en förklaring. Det är ingenting att kommentera, typ, jaha, än sen då?  "Orka", som en mig närstående Pollyanna skulle säga. Folk är trötta på bloggandet. Jo, jag vet att en del alltid läser men aldrig kommenterar. Så kan man ju göra, men det är tråkigt för den som bloggar. Jag känner mig som i en stor bubbla där jag simmar omkring utan att stöta ihop med någon eller något.
Nyss fick jag faktiskt en kommentar, som gudskelov inte syntes. Jag erbjöds att köpa bl.a. valium receptfritt. Man kan undra.
Facebook är naturligtvis också en del av förklaringen. Folk tar ut sig där på att kommentera. Det är lättare och roligare också faktiskt. Så bloggandet kanske har kommit till vägs ände?
 
Men innan jag lägger mig på hyllan, skulle jag vilja fråga om en sak. Eftersom jag inte vet om det finns någon som läser detta, som jag kanske inte vet om, som sitter på svaret, så undrar jag följande:
Den minnesgode läsaren har kanske sett att jag då och då strör gamla släktfoton omkring mig och jag har antytt att det finns en dramatisk historia dold  bland dessa foton. Länge har jag klurat på om det skulle gå att göra något mer av det. Dvs, det skulle det. Det skulle gå att göra en film, en tv-film kanske, en stillbildsdokumentär, vad vet jag. Det är en fantastisk historia i en mycket filmisk miljö. Men hur går man till väga? Vem ska man försöka intressera? Jag förstår såpass, att vi (ja, vi är två släktingar, lika engagerade båda två) kanske inte är lämpade att skriva ett manus med dialog så där rakt på. Hur hittar man en person, som kan skriva ett trovärdigt manus? (Inte Birro, tack). Ändå är det vår historia och den får inte tas ifrån oss.
Nu väntar jag mig många svar och idéer. Om inte, får jag väl ställa frågan på Facebook.
 
Vinkurserna är avklarade. Kursen "Vinets sociala och ekonomiska historia" blev jag först 57:e reserv på, sedan 16:e. Gissningsvis är den utom räckhåll. I stället sökte jag "Komposition och arrangering, 7,5 poäng" i Arvika, Ingesund. Jag blev först struken för att jag saknade grundläggande behörighet. Visst tvivlar man ibland på sig själv, att man kan någonting överhuvudtaget, men nu blev jag ändå lite förvånad. Det är andra gången antagningsnämnden misstror mina musikaliska färdigheter. Jag undrar om antagningsnämnden inte skulle ta och skaffa sig lite kompetens. Nå, det klarades upp efter ett samtal. Ett knapptryck, och jag blev antagen. De hade inte sett mitt för-ladokliga betyg från Musikhögskolan.
Ännu har jag inte hört någonting från skolan. Men om ingen olycka händer, är det meningen att jag ska åka upp ca 5 gånger under en termin och bli undervisad. Att åka till Arvika från Göteborg är en konst. Om man inte ska behöva åka hem redan innan man kommit fram, måste man åka Swebus som avgår 6.10. men bara två dagar i veckan. Det ska väl gå bra. Jag är ju ändå uppe. Sedan är man hemma kl 8 på kvällen.
 
Varför gör jag nu detta? Jo, jag tycker det är roligt att sitta och pilla i ett notprogram. Och ja, man ska väl ha något kul att pyssla med medan man lever färdigt. Jag arrar en del för min stråkensemble och jag har skrivit en del teatermusik. Jag har faktiskt skrivit körmusik också, vilket ju kan tyckas naturligt när man är en sådan frenetisk korist som jag. Tyvärr tycker körledaren inte att den behöver uppföras och ingen har heller erbjudit sig att ge ut den.  Skandal, om du frågar mig, som GW brukar säga.
 
En vinkurs återstår, "Mat och vin", som börjar i höst. Den kan också bli knepig att komma in på. Man ska vara 110 år och ha 500 akademiska poäng, sa vinmagistern. Ungdomar utan poäng göre sig alltså inte besvär. Det är inte mitt fel att det är så, och eftersom jag nästan uppfyller kriterierna, så söker jag. Det var 600 sökande förra omgången. Först tänkte jag att det inte var någonting för mig, eftersom jag är så föga intresserad av matlagning. Sedan tänkte jag en gång till och då förstod jag att det är en kurs för just sådana som jag/mig (stryk vad som ej önskas), som inte kan lägga ens två sparrisar i kors på en spegel av mangosås.
 
Bifogar till sist en gång till bilden på hur det kan gå om inte haspen är på. Dvs. nog var haspen på, men det var dessutom ett litet hål på innerpåsen, som inte observerades.  Golvet blev skadat och Systembolaget ersatte med 1500 kr plus ny vinbox. Kan vara bra att känna till. Bra är också att köpa flaskor i stället för boxar ...men jag bestämmer inte allt här hemma. Men jag jobbar på det.
 
 
 

Jesus Charlie

När jag var liten, läste jag "Det bästa". Det var på 50-talet, och när alla julklappsböcker och låneböckerna från skolbiblioteket högst upp under taket i skolan var genomplöjda, så fick man ta till "Det bästa", som dock inte kunde jämföras med Fem-böckerna, "Tvillingarna på St. Claire", "Mysterieböckerna","Pappa Långben", "En världsomsegling under havet" och Britt-Marie lättar sitt hjärta" .
 Hur som helst; jag läste nästan allt i "Det bästa" t.ex.
  • Utvidga ditt Ordförråd - tjugo ord med upp till fyra alternativa betydelser
  • I vår Herres Hage - läsarna berättar om egna, dråpliga upplevelser
  • Ett Gott Skratt - roliga, påhittade historier
  • Medicinskt Nytt - medicinska nyheter presenteras
  • Värt att Veta - läsarfrågor om allt mellan himmel och jord får svar
  • Arbetslivat - läsarna skickar in självupplevda lustigheter från arbetslivet
  • Tänkvärda Tankar - kluriga citat, ordspråk och funderingar
  • Utmaningen - pyssel och klurigheter med lösningar
  • Månadens Bok - en förkortad lite längre berättelse, novell eller roman
Minst gärna läste jag "Månadens bok", som jag tyckte var en styggelse. Nu efteråt vet jag att i början var det tänkt för amerikanska soldater, som behövde lite underhållning och bildning i lättläst format. Jag vet inte vem som gav ut "Det bästa", men jag gissar att militären och Gud hade ett finger med i korrekturläsningen.
Där läste jag första gången om vätebomben. Hur den skulle utplåna allt liv och skona alla hus. Jag läste också en artikel om maktbalansen i världen. Detta var under kalla krigets dagar. Det stod, att den verkliga kampen om makten skulle inte stå mellan Sovjet och USA, utan mellan muslimer och kristna.
Nu undrar jag förstås om det var en självuppfyllande profetia, eller om de håller på att få rätt?
 
Jag har förstås följt den förfärliga franska tragedin, som alla andra. Yrkesskadad som jag är, undrar jag  vilken grad av bildning terroristerna hade. Man säger ju att mot dumhet kämpar t.o.m gudarna förgäves; varken Gud eller Allah kan således göra något åt de dumma. Jag tänker på den turkiske mannen, vars hustru gick i vår skola. Hon befanns ha utomkved och det var fara för hennes liv. Mannen ville inte tillåta henne att läggas in på sjukhuset. Han var rädd att de skulle avlägsna barnet (vilket man ju måste), för det kunde ju vara en son. Jag tror det blev polishämtning, men sedan vet jag inte hur det gick.
 
Men tänk om de är högt utbildade? Vi lär väl få veta tids nog. Alla har mycket att säga och alla är Charlie. Jag känner mig som en svensk rädd tant med en mycket liten hjärna, som försöker vara lite Charlie då och då.
 
"Vi måste stå upp för det fria ordet!" Pyttsan, säger jag, och tänker på alla inlägg, som inte kommer in i Göteborgs-Posten. Förmodligen är det likadant i andra tidningar. Vem censurerar? Inte ens "Fria ord" är fritt. Bara om det passar.
 
I Wikipedia, där gemene man kan skriva egna artiklar, vet jag att det går till så här:
Det finns en artikel som handlar om ett specifikt ämne. Den är totalt felaktig, men så fort någon försöker komplettera med andra länkar till annan forskning, är någon där och ändrar tillbaka. Svenska folket ska bara få den sanning som någon anser sig besitta. Om man söker på samma ämne fast i tyska Wikipedia, får man helt andra och mer nyanserade fakta.
Och hur lätt är det inte att tro att Wikipedia har rätt och att det är en symbol för det fria ordet?
 
När jag var liten och fick gå på Liseberg en gång om året, hände det sig, att det satt en karikatyrtecknare och målade porträtt av dem som ville. Jag tyckte det skulle bli jätteroligt att få ett porträtt av sig själv, så jag satte mig ner framför honom och han började rita. När bilden var klar, förstod jag  vad en karikatyr var. Han hade ju sett mina utmärkande drag och överdrivit dem. Jag blev djupt olycklig och blev än mer medveten om bristerna i mitt utseende.
Men Muhammed är inget barn och inte lever han heller. Om jag varit Palme, skulle jag också blivit ledsen över karikatyrteckningarna. Jag tror han blev det. Men inte sköt han ihjäl någon.
 
Mina skumma snabbläsande ögon läste Jesus Charlie. Trodde först det var något i stil med "Jösses Amanda".
 
Dramatiken i vårt hem inskränker sig gudskelov till smärre händelser, som dock framkallar både svordomar och blöta strumpor. Det är visserligen högst opassande att publicera denna bild här just idag, men så här kan det gå om det går hål på innerpåsen i en Bib och man inte märker det.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nu var det 1918

"Alice på hotellet" (Järnvägshotellet i Tumleberg) var 12 år när hon skrev sin första hemuppsats. Här är den, något rättad av läraren och transkriberad till skrift som kan läsas av oss idag, men titta vilken vacker handstil 12-åringen hade!
 
 
Alice
 
 
                                                                                      Hugo
 
 
 
 

Julfirandet i mitt hem 1918

Alice Larsson klass III

 

F

örberedelserna till julfirandet i mitt hem räknar jag från den dag vi slaktade grisen, för då blev det julskinka, svinhuvud, korv och sylta. Intet av den sorten, tycker jag, skall saknas på ett svenskt julbord. Det är ju mycket arbete, innan det blir både korv å sylta. men så smakar det också bättre, när man lagar det hemma. Korven är bra skojigt att göra, bara mamma väl hade gjort fjälstren i ordning. Därtill betrodde hon ingen annan. Jag kunde inte så mycket hjälpa till med slaktet, jag malde kött och banka kotlätter, som skulle konserveras. Så fick jag konservaparaten på mitt ansvar, så att den höll sina jämna grader och sina vissa minuter. Det var mycket noga.

Efter slaktet kom tvätten å strykning. Då hade vi mycket folk som hjälpte oss, så vid tvätten behövdes jag inte.

Så började baket. Det var nog mer bekymmersamt i år än vanligt. Vi ville alla ha fint bröd till jul, men vi hade så lite fint mjöl, det var det värsta. Det lilla som fanns, det gick åt till skorpor och småbröd. Men mamma, som aldrig är rådvill, hittade emellertid på och bakade en sorts groft formbröd, som var så gott, och så en sorts havrekakor. Till och med vörtbröd saknade vi inte. Så började Hugo och jag krusa små pappersformar, och så övertalade vi mamma lite vackert att baka lite knäck, som vi fick slå i våra formar, och det smakade namnam.

Så måste jag tala om någonting som jag tyckte var förtjusande roligt. Vi fingo löfte att följa med moster till Vara och köpa julklapper. Hugo och jag hade gömt ihop pengar, som vi skulle köpa till julklappar. Det var en bekymmersam dag, vi ville köpa så mycket, men pengarna ville inte räcka till. Så skulle vi inte ha sällskap med varandra för vi inte skulle få veta vad vi köpte, men ibland råka vi in i en och samma butik allehop, och det var så försmädligt. På bokhandeln kunde Hugo ändå stå och köpa mig ett spel, som jag inte såg fastän jag stod mitt för näsan på honom. Ja, det var lustigt! När vi sedan kommo hem, fingo vi ett fasligt arbete med att slå in varsina paket så fint som möjligt och så försökte vi skriva vers på dem, men det gick dåligt, det ville inte rimma.

Äntligen randades den stora dopparedagen, Julafton. Mamma och moster hade så bråttom och var uppe tidigt för att få allt i ordning i köket. Så doppade vi i grytan och åt middag i köket, både spisgästerna och vi alla. Pappa, Hugo och jag hade bråttom med att kläda julgranen. Efter kaffet ropades julklapparna upp, och det blev överraskningar på överraskningar och tack till höger och vänster.

Så åto vi kväll. Då samlades vi alla i matsalen och därefter spela pappa några julpsalmer och så sutto vi uppe och tittade på våra julklappar och hade roligt. Den julklappen jag tyckte bäst om var nog ett par skidor, som jag var ute och provade tidigt juldagen och satte många rovor.

Här har varit mycket sjukligt i jul. Runtomkring har den förfärliga spanska sjukan gått och flera har dött.

Fem julgranskalas har jag varit på å haft roligt på allesamman. Så har jag varit i kyrkan några gånger, det är allt vad vi har varit ute på i jul.

Nu tycker jag att det blir roligt att börja skolan igen, och jag längtar efter måndagsmorgon, då vi få gå. Bara det inte blir uselt väder utan vi kunna gå.

Detta är min första uppsats, så den kanske inte är så bra, men jag hoppas den blir bättre en annan gång.

 

 

 

           
     
     
 
 
   
 

Nunk kilowatt

Jag var ganska liten när jag förstod att julen aldrig skulle bli som förr. Och på den vägen är det.
 
Folk blir intervjuade i TV om vad som är det viktigaste för dem i jul, utan vilket det inte blir jul. Nu är de väl så, att julen kommer antingen man vill eller inte, precis som det där med att livet går vidare fastän alla dör nån gång. En tyckte förresten, att julskinkan var viktigare än familjen.
Men det är klart att har man en massa barn och barnbarn, så är det bara att ställa upp, förstår jag. Men hur man än beter sig med julen, ignorerar den eller FannyochAlexanderfirar, så kan den inte passera utan att någon blir ledsen eller arg eller besviken eller jätteglad eller dör. Ja, om man dör precis före jul, så har man ju verkligen förstört julen.
Om man så beslutar sig för att fira ensam ute i en stuga på landet med en flaska starköl för att man vill, så snörper det i hjärtat på omgivningen, som  tycker lite synd om h*n. Ja, julen ställer till, hur den än gör.
 
Men det är ett himla tjôt om den där julen. Och det är ett himla tjôt om allt möjligt annat, inte utan anledning förstås. Men vad hjälper det? Vi skriver insändare om Västlänken i Göteborg som blir en miljökatastrof och om SD i hela Sverige och vi förargar oss och förfasar oss. Vi säger ut med rasismen och skriver spaltmetrar. De flesta jag känner tycker likadant, i alla fall om SD. Men vad hjälper det? Vi är många, men vad vi än skriver på Facebook och delar, så lär det inte hjälpa någon över från SD.
 
Jag har faktiskt en syssling, som är medlem i SD. Jag trodde faktiskt inte mina ögon när jag upptäckte det. Visserligen har jag inte haft någonting med honom att göra på de senaste 57 åren, men i alla fall. Han var en söt och knubbig liten gosse en gång. Ingenting kan troligen rubba honom; ingenting kan rubba SD, inte ens att en av ledarnas mamma är polska och kriminell. Hur han nu får ihop det med ideologin, det begriper inte jag.
 
Själv är jag född i Dalsland, har bott i Skåne, Blekinge (!) och Västergötland. Jag kan väl inte vara riktigt svensk.
 Jag har också levt i tron att jag var en åttondels tysk, eftersom min mors morfar sades komma från Tyskland. Min eftersökande i kyrkböckerna visade emellertid, att sagde morfader var en oäkting från Norrköping. Han dog innan min mor föddes, annars hade hon nog undrat hur han kunde prata så bra norrköpingska. Tur för mig; jag kanske slipper deporteras till Tyskland.
 
En viss sångare har lovat att förbjuda en av sina sånger om SD får 20 %. Om han hade lovat att sluta framträda själv, så hade jag ...nej, det hade jag inte. Jag bara skojade.
 
Men jag tror det blir så. Jag tror att SD gör ett jordskredsval. Igen. Jag tror dessutom att Västlänken kommer att byggas, även om hela Göteborg med Liseberg i spetsen rasar ner i leran. Jag tror inte det hjälper ett smack att vi skriver och delar och delar och skriver. Men man kan ju å andra sidan inte bara sitta bredvid och se på.
 
Under julen kommer jag att örja mig i musik om jesusbarnet och frid på jorden och halleluja och Jauchzet, frohlocket. Och så låtsas jag att det är som förr, en stund.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nej, Bodil Jönsson

så är det inte. Det kanske är så, om man är en pensionerad professor, bor i en fin villa utanför Lund, har en lång och framgångsrik karriär bakom sig, kan formulera sig, fortfarande kan jobba lite som man har lust, har tid och råd att skriva böcker som man får åka och prata om på bokmässor, har råd att köpa ekologisk mat, har råd att skaffa nya tänder om de gamla ramlar ut, har gulliga barnbarn och råd att leva ett behagligt och intressant liv trots att man är "gammal".
Det som retar upp mig, låt vara att den i mina öron dryga skånska dialekten hjälper till, det är när du docerar och säger "Vi har det så bra i Sverige". "Vi Bodil" och några till kanske, men kan det vara så, att du i ditt ombonade, goda liv, där allting har gått som på räls, inte har haft tillfälle att möta sådana som inte kan hålla med?
Så kan det ju inte vara heller, för du har ju jobbat med rehabiliteringsteknik, och då måste du ju ha träffat personer som inte är så lyckligt lottade som du. Så hur kan det vara så, att man gör sig till tolk för gamla personer och säger att vi har det så bra? Är det så, att en god ekonomi gör att man förlorar förmågan att sätta sig in i hur det är att inte ha en god ekonomi? Att man då får tid och råd att tänka på annat än hur man ska få månaden att gå jämt ut med lönen? (Ja, generellt uttalade).
Det handlar kanske inte bara om att vi inte längre behöver gå tre kilometer till sjön med tvätten innan vi själva går i sjön för att vi inte står ut.
Jag menar bara, att man kanske ska vara lite försiktigare med att göra generella uttalanden om man tillhör gräddan i Sverige och bor i Skånereservatet.
 I somras upptäckte jag dig i publiken vid en konsert som jag deltog i. Det var en församling med framstående personer i Sverige. Du log hult och såg ut som om du hade det bra. Om en vecka ser jag dig kanske igen. Du kommer inte att se mig, för jag är bara en av många. Och jag kommer inte att närma mig dig för att tala om för dig vad jag tycker om generella uttalanden.
Du är bara att gratulera till att ha ett sådant trevligt och behagligt liv tillsammans med dina gelikar.
Jag har det också bättre än många andra, och Gud må förlåta mig om jag prackar på dem min egen lycka.
 
Så här tänkte jag efter att ha sett "Sommarpratarna". Då tänkte jag också att jag är väldigt förtjust i Per Fritzell, som dock hade en blygsam framtoning i programmet. Per Fritzell är inte bara "Man ska ha husvagn". Ingenting slår humoristisk musikalisk intelligens. Tycker jag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En sång för längesen

I dagens GP föll mina ögon på en dödsannons, och den väckte musikaliska minnen. En musikrecensent har avlidit,103 år gammal. Att han var så gammal betyder att de flesta som var aktiva under hans år också är borta och spelar någon annanstans. Han var känd som en synnerligen bitsk och elak och syrlig recensent, nästan i klass med Petterson-Berger på sin tid. (Hans formuleringar borde någon skriva en avhandling om.)
Att jag minns honom väl beror på att jag av honom fått min kanske enda recension någosin .
Det var nämligen så att jag var ung en gång för längesen och hade nyss kommit in på musikhögskolan i Göteborg. På den tiden fick man lektioner i både sång, piano och ett stråkinstrument flera gånger i veckan, om man tänkte sig bli musiklärare. Nuförtiden tror jag de får två lektioner per termin eller något sådant.
Min sånglärare hade stora ambitioner med sitt andra jobb; han var organist i Vasakyrkan. Där brukade han sätta upp Juloratoriet varje år med de mest kända oratoriesolisterna i trakten på den tiden, Märta Schéle, Birgit Finnilä, Rolf Leandersson och Kåge Jehrlander (fast jag vill minnas att det  var Christer Solén). Ni som har varit med ett tag i musiksvängen, vet att det inte var småpotatis.
Nu är det så, att sopransolisten har inget ordentligt att göra förrän långt in i verket förutom åtta takter änglatoner i första delen. Som ni vet, brukar änglar sjunga i ett mycket högt läge; de är ju överjordiska. Men Märta Schéle ville inte sjunga de takterna. Hon är en sopran av den gamla sorten med stor röst och mycket vibrato.  Det var för högt och för kort. Då gick frågan till mig. Jag jublade! Äntligen skulle jag få visa framfötterna och mitt namn skulle stå på programmet! Min karriär skulle börja!
När dagen för framförandet kom, stod mitt namn inte på programmet. Om det är något som har förföljt mig genom livet, så är det detta, att mitt namn inte har kommit med på programmet eller nämnts vid någon konsert. Till och med i Sveriges radio har det hänt att alla andra räknas upp utom jag. Om det har kommit med, har jag fått fel namn, Anna-Greta eller något Så tyvärr, forskarna som ska studera min karriär kommer att betvivla att jag någonsin har funnits.
Men jag tänkte, att recensenten måste ju undra vem det är som sjunger, så han kommer naturligtvis fram och frågar.
Jag bifogar hela recensionen här och rekommenderar verkligen läsning av hela.
Han kom väldigt sent och fick sitta längst bak i en full kyrka och såg ingenting. Så här skriver han om det som var min insats:
"Var den förra (Märta Schéle) ängeln, måste hon ha bantat sin röst himmelskt, men allt är möjligt i den akustiken."
Jag vet inte vad Märta Schéle tyckte om den recensionen, men jag tog fasta på himmelskt i alla fall. Man får vara glad för det lilla.
Nu är jag säkert den enda som minns just denna recension.
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 

Ich hatte viel Bekümmernis

...tänkte Bach och så skrev han en kantat om det. Plötsligt tycker jag att jag har det också, fast det naturligtvis bara handlar om värdsliga saker, som Gud inte kan hjälpa till med. Fast han kunde gott ge mig en ledtråd, var mitt röda fina Bachparaply är, inköpt i Leipzigs Bach-shop. Paraplyer är som gjorda för att glömmas, och trots att jag har varit maniskt noggrann med just det, så är det nu borta, och jag har absolut ingen aning om var jag kan ha glömt det. Tyvärr finns de inte längre att köpa. Jag har redan mejlat Frau Heike und gefragt.
 Ingen kan jag skylla på heller. Det är annars ganska praktiskt.  Men jag är en väldigt vältränad syndabock.
 
Mitt andra irritationsmoment är min skrivare, som konstrar. Ibland går den snällt. Visserligen skriver den då utan färg (nej, tonrarna är inte slut), men ibland skriker den och ibland blinkar det rött och det står Tranfer Belt Error och det kommer igenting. Det är en ganska ny skrivare, (nej, minns inte var jag har gjort av kvitto och garanti) och det grämer mig att det är billigare att köpa en ny än att laga. Jag blir också förgrymmad, när folk ifrågasätter om jag verkligen behöver en skrivare med skanner.
Tänk för att jag  gör det.
 
Bara för att jag inte har köpt någon ny skrivare än, måste jag sitta och skriva av foton av  Powerpointkopior från vinföreläsningarna, som magistern inte lägger ut på GUL. Det kan inte vänta, ty jag är en inert student. (Jag har i alla fall lärt mig ett nytt ord.) Det tar tid.
 
Det allra jobbigaste är ändå fuktskadan, som vi har fått i ett rum. Det har varit översvämning i stupröret och då rann vattnet där det kunde, dvs. på våra väggar. Det trängde in och tapeten buktade. Tapetlagren (7) är nu bortslitna i hörnet och en fläkt har gått i dag- och nattligen i 14 dagar, men det är fukt kvar. Någon luftavfuktare tycks vi inte få; det skulle ju varit mer effektivt, men då får vi betala själva. Föreningen tycks inte tycka det är en förenings ansvar. Det går heller inte på försäkringen när vattnet kommer utifrån.
Som den uppmärksamme tittaren ser, är det två hus och ett stuprör. Grannhuset tyckte helt enkelt att det var billigt och bekvämt att koppla ihop sig med vårt stuprör. Lite bôs i vattkoppen och några skyfall och översvämningen är ett faktum. Vem som är ansvarig går naturligtvis inte att utreda.
 
Hemma hos oss.
När det är torrt, måste ALLT rivas ned, putsen knackas bort (varför?) och tapetseras och taket som har spruckit måste lagas och vi ska bo också.
 
Som om inte detta räckte till, så har mitt cellofodral gått sönder. Det råkade puttas omkull med cellon i. Cellon klarade sig nog den här gången, men kolfiberfodralet, som jag trodde var okrossbart, fick ett hål och en spricka. Med cellofodral och mig är det nu en gång så, att de måste vara superlätta, om jag ska orka bära omkring ett sånt där, och jag måste ha det på ryggen som en ryggsäck, annars blir det snedbelastning på ryggen, och ryggen blir inte glad åt det. Hålet sitter precis där fästet för bärremmen är, så det håller inte att bära på ryggen nu.
 
 
Har jag försäkring? Ja. Har jag kvitto? Nej, bara kontoutdrag. Är skaderegleraren på jobbet? Nej, hon har nog semester. Så jag vet inget. Får jag något på försäkringen? Vet ej. Om inte, betyder det ytterligare en utgift på 10 000. Jag kan ju naturligtvis sluta spela cello också.  I vissa fall (Atterberg, Roussel) skulle det nog vara att föredra, men jag tror inte att  jag vill slänga in stackelskyddet än.
 
 
Snart ska jag åka till Bilbao på vinstudieresa. Det är i alla fall roligt, förutom att det blir väldigt dyrt. Och inte minst detta är orsaken till att jag i år inte bor på Bokmässan 4 dagar från morgon till kväll. Som student får man gå på alla seminarier och allting för 750 kr, och det är ju billigt med tanke på att ett seminarium kostar tusentals kronor. Ni kan ju räkna ut varför jag läser och läser på universitetet vartenda år. Det är inte för att få se Jan Guillou ...Nåja. Det är massor av folk som inte går på bokmässor, och de tycks överleva.
Men mitt paraply skulle jag vilja ha tillbaka.
 
 
 
 
 
 
 

Det går så där

Nej, springer gör jag inte av en del orsaker. Men motionera bör man ju.  Själv har jag periodvis lite svårt med motivationen. Att göra det för att jag ska må bra och inte få tarmcancer eller osteoporos eller infarkt etc.etc. det slår inte igenom i min hjärna. Ofta kan jag få mig till motion ändå, för det är ju skönt efteråt i alla fall. Men jag behöver starkare incitament för att det ska bli något.
 
I ungdomens dar sprang man som en galning för att bli vacker för att något föremål för ens ömma låga skulle uppmärksamma att det brann. Det gick ju så där, kan jag tala om. Gudskelov.
Bantat har jag gjort sedan jag var 14. Inte hela tiden förstås, men jag minns Svensk Damtidnings bantningsbilaga 1959 med alla kaloriangivelser och en välformad flicka i ljusblå gymnastikdräkt framför en spegel på framsidan. Det gick så där kan jag tala om.
 
På 60-talet kom det några slags kex som man skulle erätta en måltid med. Då gick jag på gymnasiet i Borås;  var inackorderad hos en tant, och det gick så där kan jag tala om. Jag åt både hennes mat och det där kexet.
 
En gång var jag med i viktväktarna och det gick så bra så att en väktare ringde och sa att jag inte fick vara med längre, för jag hade gått ner för mycket. Det var en lycka att äntligen vara ack som ett fjun så lätt. Men säg den lycka som varar beständigt.
För att göra en lång historia kort, så har jag hittat fram till något slags jämvikt som passar till min längd genom att utesluta bröd, pasta, potatis, socker (förstås) och vitt mjöl så mycket som möjligt.
Så att bli smalare är inte längre något incitament för att vara motiverad för motion. Jag är en lagom tjock dam med mina bästa år bakom mig.
 
Friskis och svettis har jag hållit på med av och till sedan 1985. Ganska mycket av faktiskt. Jag vill ju inte gärna få ondare än jag redan har överallt, och jag har en viss förmåga att få ont i fötter och axlar. Nuvarande aktivitet består av seniordans en gång i veckan, och det är verkligen ingen dans på rosor, om någon trodde det. Synapserna går varma och svetten rinner både här och där.
 
Men det räcker ju inte enligt alla förståsigpåare. Jag måste nog uppsöka Friskisgymmet också. Där är min ömma punkt, för det är så tråkigt.
 
Idag har jag börjat höstens vandringar uppå Skansenkronanberget och ner igen med mina tunga stavar. Det är inte så enkelt som det kan tyckas. Först ska man hitta några kläder och det är inte det lättaste i det här huset. För tillfället har jag mina kläder i ett avstängt rum där det står en värmefläkt och torkar muren efter en vattenskada. Dessutom går garderobsdörrarna inte att öppna på grund av ett snickarlager. Nåväl, när jag hade hittat ett par byxor upptäckte jag, att det inte fanns någon ficka för mobilen. Det måste ju finnas, eftersom jag har stavar i händerna. Hittade nya byxor men upptäckte att de var väldigt mycket för stora och skulle de verkligen sitta uppe med en mobil i fickan? Jag prövade, och ja, kanske, om ingen rycker.
Detta kan jag förmå mig till genom att ha tänkt ut att jag ska ta ett foto från samma ställe varje gång och göra ett hösten kommmer-album. Jag är en frenetisk fotograf. Då får jag också vila mig en stund på en lämpligt utplacerad soffa. Jag satte igång Run keeper och S Health och tänkte att något skall väl fungera. Det gick så där kan jag tala om. Inget av fotona jag tog sparades. Kameran fungerar tydligen inte när man har  sådana där motionsprogram i gång. Måste tydligen gå i morgon också ...
 
Jag har i alla fall gått 0,67 km och förbrukat 38 kalorier!
 
 Eftersom kameran inte fungerade idag, kommer här ett foto från förra hösten. Här brukar jag stanna och titta uppåt och konsterar att världen tycks bestå.
 
 
 
 

Den fjortonde sommaren

 Sommaren ebbar ut liksom bloggandet. Det känns som "ett rapande i intet" för att citera författaren Urban Torhamn, som jag aldrig hade hört talas om.
Kanske är det precis det det är. Inte många hör mina rapningar. Det blogginlägg som ständigt får nya läsare och kommentatorer är  "Miljonlotteriet är en bluff". De flesta håller med, en del påpekar argt att de faktiskt har vunnit 4 miljoner. En del kommentarer publiceras inte; jag vet inte varför, då blir de i alla fall arga för det. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Lotter köper jag inte heller.
Sommaren 2014 går till historien som skogsbrandens och kalasens sommar. Vi var aldrig direkt hotade, men om Norberg hade fått evakueras, så hade det varit en enkel sak för elden att svinga sig i trädtopparna och hota vår by. Jag hade gjort i ordning lite saker som jag ville ha med för jag ville inte bli överraskad. Norberg klarade sig med ett nödrop. Vi var insvepta i tät rök och ibland såg man knappt grannens hus.
 
 
 
 
Kalas är man tvungen att ha ibland, och denna sommar var det dags för oss. Det är roligt, men jobbigt. Fast visst är det roligt att folk vill komma överhuvudtaget. Tänk om det var tvärtom.
 
Något takfönster får jag inte, för Händige Herrn tycker att han är för gammal för att klättra på taket och såga.Det tycker jag nog faktiskt också. I stället ska det bli ett spröjsat fönster med spegelglas i att ha på väggen över det riktiga fönstret för att öka ljuset i storstugan. Det har jag börjat att ta bort färgen och kittet på, men värmen och röken gjorde att jag kom av mig. Men det är ingen brådska. Det kan bli nästa år, om man råkar leva fortfarande. Annars spelar det ju ännu mindre roll.
 
Som kulturtant har jag också ställt upp, t.o.m. i Gp:s bildtävling. Tyckte att det kunde passa med en tantbild bland alla hoppande badare och solnedgångar och hundar som äter glass. I dag, måndag, skall det avgöras vilka som vinner. Det är inte allt för svårt att gissa vem det inte blir. Men här är bilden.
 
 
 
 
Bilden är något arrangerad, men sant är att vi båda två hade läst boken om Emma Zorn innan vi åkte upp till Zorngården för att se allting i verkligheten.
Några böcker har jag hunit med, fast ännu fler Wordfeudmatcher och Quizkamper. Tyvärr också några tusen Shoot Bubble, bana 113.
Den roligaste var nog "Grejen med verb" av Sara Lövenstam. Den tråkigaste "Morfar skrev inga memoarer" av Gustav Fridolin. Han är en bra person men ingen författare.
En som jag måste titta i igen är "Göra kärlek" av Mats Söderlund. Så många bra formuleringar! Man får verkligen syn på sig själv. Om männen, som den egentligen är skriven för, får syn på sig själva, är en annan sak.
 
När jag får syn på månen, blir jag smått galen. Jag är en ganska dålig fotograf men försöker envist att bli bättre, och så fort månen dyker upp, skall jag ut och fotografera. precis som många andra, som rycker fram kameran så fort månen visar sig. Utan stativ, utan att se riktigt bra för det är ju så mörkt, chansar jag på inställningar, och ibland blir det riktigt snyggt.
 
 
 
Den här bilden heter "Det ryker på månen", för den är tagen just när det rök som värst. Det påminner mig om bibliotekarien på Högsbo bibliotek, som blev helt ställd när en låntagare frågade efter "Det blåser på månen" . . -Vad är det? sa hon.
Det tycker jag fortfarande är konstigt.
Dessutom var hon inte snäll.

Hur svårt kan det vara?

-Hur svårt kan det vara! utropade jag på senaste bokcirkeln, väl vetandes, att det möjligen kunde vara det. Svårt alltså.

Vi läser Alice Munros noveller, en samling som heter ”Nära hem”.

Från början var jag inte helt förtjust; jag tyckte inte att de handlade om någonting. Men med tiden, när vi hade pratat om novellerna i cirkeln, ökade min förståelse och jag började upptäcka saker tack vare mina läsvana cirkelkamrater. Men inte var väl novellerna ändå så märkvärdiga …

-Jag tror att vi allihopa kan åstadkomma en novell av det här slaget, klämde jag ur mig.

 Jag vet vilka pärlor somliga i min cirkel kan åstadkomma, och jag tror faktiskt att resten också  skulle kunna åstadkomma en novell, om den bara sutte ner och toge tid på sig.  

Til min förvåning föll mitt förslag i god jord. Alla började tänka sig själva som inte bara läsare utan också skrivare.

Visst har jag skrivit en massa blogginlägg i många år, men en novell …då måste man ju ha en bärande idé. Hm. Har jag någon idé?

Jag vet inte. Är det någon som har en idé åt mig? Det är i alla fall roligt att tänka på.

Alice Munro kräver lite tillvänjning. Efter hand börjar man förstå, att det faktiskt kunde räcka till ett Nobelpris.

Men det ska bli minst lika spännande att läsa våra noveller ….

 

 

 

 

 


Tiden är ingenting

Så konstigt att det var 50 år sedan jag tog studenten. Ofattbart. Vad är tid? Tiden är ingenting.
 
Politikern och jag kom samtidigt med våra olika bussar och tåg. Vi gjorde sällskap till träffpunkten och på en kilometer hade jag fått hela hans liv rekapitulerat. Mitt var inget att tala om.
 
Så roligt det var att återse folket. Inte så konstigt att det tog några sekunder innan tioöringen damp ner.
(Ja, på vår tid fanns det tioöringar. Och det var sådana man stoppade i telefonautomaterna.) Visst hade några fått några kilon extra och några hade smalnat av, hårfärgerna var sällan desamma som förr och en del killar hade en blå nyans i ansiktet, en del hade en frisk golfbränna på skulten; man såg spår av svunnen skönhet, men visst var vi desamma. Vi som i tre år delat ljuvt och lett, hukat undan Rosanders spottande svador, kopierat laborationer så att Sprithalten skulle bli nöjd, pustat under Tjofilas hårdhänta regemente och tröstat oss med smågodis och kokosbollar.
 
 Vi var många som tog studenten 1964, 168 stycken. Jag gick på Allmänna linjen språkliga grenen. Det fanns också en social gren på den linjen. Dessutom fanns Latinlinjen, hel och halvklassisk gren, Reallinjen, 3- och 4-årig, biologisk och matematisk gren.
På studentexamen var det  munta med censorer, som skulle fria eller fälla. En kamrat klarade inte muntan utan fick faktiskt gå ut bakvägen. Det sas att hans mamma hade hyrt en massa porslin för festen. Grymt var det på den tiden.
93 stycken hade nåtts av jubileumsinbjudan och tackat ja. Tjugo hade laga förfall eftersom de hade haft oturen att dö.
 
 
 Igenkännandets glädje! Javisst, det är ju du! Ibland var man dock tvungen att ha ett kompletterande namn från gymnasietiden innan synapserna kopplade upp sig. Så många öden, så mycket liv som har passerat, och vi hinner bara glänta på livets dörr en kväll i maj.
 
Största överraskningen var återseendet av en kollega från Komvux. Vi gapskrattade när vi förstod att vi hade arbetat på samma arbetsplats i många år utan att ha en aning om att vi var studentkamrater från Borås. Vi gick alltså på olika linjer.
 
I min egen klass kände jag igen allihop. I de andra klasserna var det si och så, men de som vi  läste spanska och tyska med och som gick på latinlinjen,  kunde man efter viss ansträngning minnas, när man hörde namnet. Men för vissa var det lite klent med hågkomsten.
 
-Å, du hade kort, alldeles vitt hår, minns jag, sa jag.
-Hade jag det?
 
-Hej, våra pappor var lantmätare och vi har hälsat på hemma hos varandra.
-Jaså, vad heter du då?
 
-Hej, du var min bordskavaljer på studentbalen.
Var jag det?
 
-Vad hette du?
-Anne Marie Larsson hette jag på den tiden.
-Jaså, dig minns jag inte.
 
(Jag påminde inte den damen om att jag satt i intagningsnämnden på Skara seminarium när hon sökte in. Det var oerhört pinsamt för oss båda eftersom hon var en studentkamrat som skulle göra ett muntligt prov. kände hon igen mig. Hon kom inte in.)
 
-Hej, jag åkte med dig i din bil varje fredag morgon från Svenljunga.
-Jaså, det minns jag inte.
 
Men det var en del, som mindes mig faktiskt, men jag tror nog att jag mindes flera. Jag lyssnade och iakttog, då som nu.
 
En av våra lärare fanns kvar, läraren i filosofi och religion. Han var 83 år och såg ut ungefär som om han också kunde gått i vår klass. När vi förhörde oss om några av de andra lärarna fanns kvar, förklarade han att han hade begravt dem allihopa.
Jag påminde honom om ett av hans citat, som vi tog till oss. Ett sant påstående vill jag minnas att det var.
"Gröna hästar med sex ben har svansen fram." Detta citat hade jag på väggen i många år.
 
-Man säger så mycket dumt, sa 83-åringen.
 
Vi talade om vår teckningslärare, Ragnar Horner. Konstigt nog var det flera som inte mindes honom. Han fick en son 1962 när vi kämpade med linearritning, men det berättade han inte för oss. Han var mycket strikt. Sonen fick i alla fall namnet Nils och sköts i Afghanistan den 11 mars 2014.
 
Vi har haft 5 jubileer. På det första (10-års) var det väldigt mycket skryt om jobb och bostad och resor och barn och hur lyckad man var. (Lite jobbigt när man inte var så lyckad.) Samma på det andra. Sedan bytte skrytet fokus och på 30- och 40-årsjubileet var det mest barnens jobb och barnbarn, som om barnbarnen var ett mått på hur lyckad man var. (Lite jobbigt när man inte hade några barnbarn.)
 
Nu hade de flesta taggat ner, tilltufsade av livet, av skilsmässor, av barn som dött, av olika krämpor, alkohol, utbrändhet, artros, hjärtat, ögon och annat och med en medvetenhet om att vi befinner oss på upploppet och att alla kanske inte hinner fram. Till vad? Till 60-årsjubileet kanske.
Var det ett förebud att ambulansen fick komma och hämta två personer?
 
En liten aning fanns dock kvar av den välkända känslan av att man förflyttas 50 år tillbaka i tiden och blir sedd så som kamraterna såg en då. Det avtrycket som man en gång gjort är väldigt svårt att skaka av sig och ersätta med ett annat. Särskilt om man fortfarande inte hörs när man försöker säga något. Tiden är för kort, ingenting faktiskt. Men det kändes väldigt mycket bättre nu. Kanske håller man på att bli stor?
 
Jag försökte fråga om mina kamrater skulle valt samma yrke igen om de kunde välja om. Läkaren skulle definitivt välja samma igen. De lärare som satt vid bordet just då skulle nog välja samma men skulle kanske inte haft något emot att pröva någonting annat. Men jag skulle velat fråga alla 93.
Det är ju för att jag hann att ångra mig ordentligt när Komvuxskutan i Göteborg gick i kvav. Om inte om hade varit hade jag kanske varit cellist, journalist, författare och suttit i Svenska Akademien eller konstnär av något slag ...  nåja. Men det finns faktiskt en hel massa yrken som jag inte hade en aning om när jag var en ung och tyst student. Det var synd, men jag är ju student igen. Vad månde bliva ...
 
Träffen började med en förhandsvisning av Borås nya textilcentrum med bl.a. textilhögskolan och museet i nygamla lokaler. Det ska invigas den 23 maj. Utanför höll de på att sätta upp ett konstverk, som nu är täckt med ett skynke, för att ingen ska få se det före den 23 maj.
Så här såg det ut:
 
 Klicka på bilden, så blir den stor.
 
 Inne var det stiligt också. Bl.a. hade Victoria glömt kvar sin bröllopspresent, som hon fick av Borås stad.
 
Foto: Lena Nyberg
 
 
 
 Här står den i den stora hallen. I förgrunden lyssnande f.d. gymnasister.
 
Finge jag bestämma, skulle vi träffas igen, snart. Om tio år kan det vara försent för många.
Även om tiden är ingenting.
 
 
 
 

Ett öga vitt

Det började när jag stod på Folkteaterns scen och sjöng i Brechts "Den heliga Johanna från Slakthusen". Vi fick inte ha glasögon på scenen men ändå kändes det som om jag hade glömt att putsa glasögonen. Vi skulle stå stilla och sjunga och sjunga långa stunder och vi fick naturligtvis inte blunda. De oerhört starka scenspotlightarna lyste rakt in i mina ögon. Jag kände att det inte var bra, men vad gör man? Säger en statist till regissören att du får hitta på en annan scenlösning här, för jag kan inte stå så här? Nej, man härdar ut.
 
Så småningom fick jag konstaterat att jag hade drabbats av starr. Jag pep lite försiktigt hos läkaren, att jag hade stått i strålkastarljus ganska många gånger, men visst inte. Starr får man inte av det.
Men man kan få det av starkt solljus.
 
Jag vet att det debuterade då, men att övertyga en läkare om det, det är som att trycka in en fyrkantig plugg i ett runt hål typ. Visst, det kan ha varit på väg redan, men jag är övertygad om att det blev mycket värre under den där tiden. Inget att göra åt så här i efterhand och riktiga skådespelare har ju andra möjligheter att påverka sceneriet.
Första gången för ett par år sedan när jag sökte för detta, viftade läkaren bort det och sa att det inte var någon ko på isen. Fast det sa han inte, för han var iranier.
 
27 november förra året fick jag tid andra gången, nu på Aveny ögonklinik. Eftersom det är en privat klinik, remitterades jag till Mölndal för diskussion och ev. operation. I slutet av februari fick jag brev från Mölndal, som hälsade att de hade då rakt inte tid med mig, så jag remitterades till Aveny Ögonklinik. I slutet på mars fick jag brev från Aveny som hade bokat operationstid för mig den 23 april. Någon diskussion var det alltså inte tal om längre. Jag hade velat diskutera om jag kanske var ovanligt kinkig som ville se bra och det finns ju så mycket annat som är värre här i världen.
5 månader tog det. Orkar inte fundera på hur vårdgaranti fungerar.
 
Gråstarroperationer är de vanligaste operationerna som utförs. De brukar gå bra nästan jämt, ungefär som kärnkraftverken. Aveny gör 15-20 operationer om dagen.
Någon med insikt i läkarvärlden har sagt att många ögonläkare är iranier, för det går att tjäna pengar på ögonoperationer. Jag har bara träffat tre, så jag vet inte. Men de tre var iranier.
Jag kan annars tänka mig en annan orsak till att bli kataraktkirurg. Man opererar på löpande band, det går fort och man behöver inte prata med patienten. Om patienten pratar, kan ju det löpande bandet stanna.
Det är anledningen till att jag föredrar svenska läkare. Jag vill kunna kommunicera.
 
Läkaren frågade mig om jag ville ha lugnande. Jag sa nej tack, för jag kände mig ganska lugn och litade på att han kunde. Då kom han med en mugg lugnande slurp. Jag, i min operationsklänning och mössa, vågade inte dra upp en diskussion, för då hade kanske Ali uppskäraren blivit nervös. En patient som pratade! Som inte betedde sig som de andra delarna på löpande bandet.! Nej men usch. Lappen som jag plitat ihop om mediciner och närmaste anhörig var det ingen som frågade efter. Jag frågade om jag skulle lämna den, men läkaren svarade något obegripligt, så jag vet inte.
 
Sen gick det fort, som jag visste. Det kändes ingenting. Visserligen såg jag knappt någonting, men det kommer väl, tänkte jag. Men det visade sig, att det bara var det ena ögat som såg ordentligt. I det andra var det vitt.
 
Man blir ju lite orolig. Jag försökte ringa för att fråga om det var ok att det flimrade och var helt suddigt. "Tyvärr tar vi inte emot några samtal idag". Ringde på rekommendation till Mölndals ögonklinik. Damen i telefonen sa:
"Jaså, har du opererat dig på stan?" Ungefär som om jag raggat upp en kirurg på en nattklubb och lurat med mig honom upp på rummet och blivit opererad. Efter tio minuters väntan i telefonen kom damen tillbaka och sa "det kan inte vi veta för vi har inte dina papper här."
Nu efter två dagar ser jag något bättre. Men det känns inte helt ok, och jag skulle önskat lite bättre omhändertagande efteråt.
 
 
Volvobilar får ju åtminstone någon som tar hand om dem och vårdar dem ömt när de lämnar löpande bandet.
 
 
 
 
 
 
 

Åååå, hur ska jag nånsin ....

Nästan alla människor flyger och far över hela världen nuförtiden och de flesta har varit på konstiga platser, men ingen har nog fått en resa till Nossebro i födelsedagspresent av två väninnor. Det fick inte jag heller, men täcknamnet var under glada fniss just Nossebro. Självklart låtsades jag inte fatta någonting, men man är ju inte född i farstun, så jag räknade ut att Nossebro egentligen betydde Toscana. Detta på grund av vissa omständigheter, som t.ex. att en av väninnorna har en dotter där. Händige Herrn, som var indragen i komplotten trodde inte att jag begrep något (inget ovanligt i och för sig)( att han tror det alltså), så han sa åt mig att skriva en lapp med resmålet a la Leif GW och lägga i ett kuvert för att öppnas efter hemkomsten. Det gjorde jag.
Jag var tillsagd att ha en liten resväska packad, passet framme och vara försedd med euro. Redan här blir man ju misstänksam. Skulle de vara så internationella i Nossebro?
 
Den 3:e april (Doris Days 90-årsdag) begav vi oss alltså till Göteborg City flygplats. Vi, det var alltså mina två väninnor, vilka utan att från början känna varandra så väldigt väl, hade kokat ihop denna present åt mig, och jag.
 
 
Så här såg vi ut då. Vi sjöng oavbrutet "Vi ska ha roligt sa gummorna de små etc." De två gummorna som skall hedras för detta överraskningspresentreseinitiativ heter Eva Bergholtz Tålig och Ulla-Karin Snaar.
 
 
Vi landade i Pisa, hämtades av två infödingar och forslades till FLORENS! Jag måste väl erkänna att jag inte var 100 på det slutliga målet; det kunde ju varit Pisa eller där i närheten. Därav utropet på Facebook:
- Jösses, jag är i Florens!
 
Infödingarna (Maja Snaar och Filippo Conservi) hade bokat en lägenhet åt oss vid Arno och vi tappade nästan andan när vi hade klivit in genom den ganska oansenliga dörren. (Dörren t.v.)
 
   
 
Vi kom in i en etagelägenhet (tre våningar), som visade sig vara inredd av en designer som jobbade för Gucci. 
 
 
 
Vardagsrummet på bottenvåningen
 
 Väntande välkomstvin (Montepugliano d'Abruzzo). Vårt försök att öppna vinflaskan utan korkskruv med hjälp av en herrsko misslyckades, eftersom vi saknade herrar vid tillfället.
 
 
 
Trappan upp till köket
 
 
 
Köket
 
 
 
Biblioteket var arrangerat på golvet.
Här samsas routern med bl.a. en bok med Molières pjäser, utgiven år 1799.
Vi repeterade en av dem.
 
 
 
Okonventionell belysning i mitt sovrum.
 
 
 
Men detta är inte godkänt!
Mina möbelomklädningsfröknar Hedvig Mott och Astrid Bengtsson skulle  rysa!
 
 
 
Ett rum med utsikt.
 
 
 
Bilden är arrangerad ...
 
 
 
Trapphallen var gudomligt vacker, tyckte vi.
 
Förra gången jag var i Italien, 1994, köpte jag skor, som har hängt med på snart alla konserter jag har gjort sedan dess. De såg ut så här:
 
 
Tyvärr tycks jag ha tappat den ena. Kanske blev den kvar i Göteborgs universitets aula efter en konsert. Verkar lite knäppt att gå och fråga ett år efteråt. Men bästa sättet att hitta den är ju att köpa ett par nya konsertkängor, så det gjorde jag med hjälp av familjens generösa bidrag till reskassan.
 
 
 
 
Konsertkängor
 
Många har ju varit i Florens, inte bara japanerna och mina två barn. Därför behöver jag inte presentera sevärdheterna, för dem känner alla till. (Jag vet nämligen hur det är att sitta och titta på diabilder från Egypten och få höra allt om pyramiderna och "Snifixen" (han sa så), som om fotografen var den förste som hade gjort den resan.)
Men för mig var Florens första gången.
 
Ponte Vecchio är ju ett måste i Florens. Man måste fotografera den och gå på den. 
 
 

 
 
 För 18 år sedan satt en mig närstående konstnär, som önskar vara anonym, på Ponte Vecchio och målade akvareller. Det gick ganska (väldigt) bra, och jag har i min ägo ett antal utsökta miniatyrer.
 
 
Det här ser ut att vara Ponte Vecchio målad av den anonyma konstnären.
 
En annan kändis i Florens är ju statyn av David. En kopia står ute i friska (?) luften och originalet inne i ett museum. I slutet på 90-talet var en  annan mig närstående familjemedlem på skolresa med sin musikklass i Florens.  Snäll som han var, den lille gossen, köpte han en present till sin mor. En musmatta  med detta motiv tyckte han skulle passa henne.
 
 
 
 När musikfröknarna lyfte på ögonbrynen, sa den lille gossen:
-Mamma är så intresserad av konst.
 
På väg till flygplatsen fick vi naturligtvis tillfälle att titta på det lutande tornet i Pisa.
 
 
 
Unikt att få tornet med på bild utan japanerna, som verkligen är med överallt. De brukar stötta tornet på sina bilder. Men vi var tidiga och tänkte egentligen mest på frukost.
 
 
 
 
 
Det fina med frukostar i Italien är ju att man kan glömma alla rekommendationer och med dem det dåliga samvetet. Det finns bara bakverk med utsökt klet i och cappuccino. Här på bilden sitter de fantastiska kvinnorna, vilka jag har att tacka för överraskningsresan till Nossebro. Mille grazie!
 
I bakgrunden pisatornet, som jag äntligen fått rakt med hjälp av Photoshop.
 
Snipp snapp snut, så var denna trevliga resa slut.
 
(På min lapp i det igenklistrade kuvertet stod det: Italien, Toscana, Pisa, Empoli, Florens.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0