FruDecibel

En sång för längesen

I dagens GP föll mina ögon på en dödsannons, och den väckte musikaliska minnen. En musikrecensent har avlidit,103 år gammal. Att han var så gammal betyder att de flesta som var aktiva under hans år också är borta och spelar någon annanstans. Han var känd som en synnerligen bitsk och elak och syrlig recensent, nästan i klass med Petterson-Berger på sin tid. (Hans formuleringar borde någon skriva en avhandling om.)

Att jag minns honom väl beror på att jag av honom fått min kanske enda recension någosin .

Det var nämligen så att jag var ung en gång för längesen och hade nyss kommit in på musikhögskolan i Göteborg. På den tiden fick man lektioner i både sång, piano och ett stråkinstrument flera gånger i veckan, om man tänkte sig bli musiklärare. Nuförtiden tror jag de får två lektioner per termin eller något sådant.

Min sånglärare hade stora ambitioner med sitt andra jobb; han var organist i Vasakyrkan. Där brukade han sätta upp Juloratoriet varje år med de mest kända oratoriesolisterna i trakten på den tiden, Märta Schéle, Birgit Finnilä, Rolf Leandersson och Kåge Jehrlander (fast jag vill minnas att det  var Christer Solén). Ni som har varit med ett tag i musiksvängen, vet att det inte var småpotatis.

Nu är det så, att sopransolisten har inget ordentligt att göra förrän långt in i verket förutom åtta takter änglatoner i första delen. Som ni vet, brukar änglar sjunga i ett mycket högt läge; de är ju överjordiska. Men Märta Schéle ville inte sjunga de takterna. Hon är en sopran av den gamla sorten med stor röst och mycket vibrato.  Det var för högt och för kort. Då gick frågan till mig. Jag jublade! Äntligen skulle jag få visa framfötterna och mitt namn skulle stå på programmet! Min karriär skulle börja!

När dagen för framförandet kom, stod mitt namn inte på programmet. Om det är något som har förföljt mig genom livet, så är det detta, att mitt namn inte har kommit med på programmet eller nämnts vid någon konsert. Till och med i Sveriges radio har det hänt att alla andra räknas upp utom jag. Om det har kommit med, har jag fått fel namn, Anna-Greta eller något Så tyvärr, forskarna som ska studera min karriär kommer att betvivla att jag någonsin har funnits.

Men jag tänkte, att recensenten måste ju undra vem det är som sjunger, så han kommer naturligtvis fram och frågar.

Jag bifogar hela recensionen här och rekommenderar verkligen läsning av hela.

Han kom väldigt sent och fick sitta längst bak i en full kyrka och såg ingenting. Så här skriver han om det som var min insats:

"Var den förra (Märta Schéle) ängeln, måste hon ha bantat sin röst himmelskt, men allt är möjligt i den akustiken."

Jag vet inte vad Märta Schéle tyckte om den recensionen, men jag tog fasta på himmelskt i alla fall. Man får vara glad för det lilla.

Nu är jag säkert den enda som minns just denna recension.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fantastiskt att bli rescenserad så man inte förstår om det är en komplimang eller inte!

För övrigt blir jag fullständigt fascinerad av sånglärare Olssons föräldrar. Hade gärna velat vara en lus på väggen när de bestämde sig för sonens namn.

Jag har för mig att det står en bok i bibblan på ackis som handlar just om P-Bs recensioner. Men är osäker. Har du läst den senaste biografin, där kanske det står? Jag menar att dagens P-B-forskare rimligtvis borde behandla även detta.

Ja, Pettersson -Arger finns det ju säkert hyllmeter om. De kunde få sällskap med den här ...