En faslig massa halva ark papper

Den svarta portföljen har stått längst in i i källarförrådet. Tack vare en fuktskada, ja verkligen tack vare, i ett av våra rum, började en flyttkarusell från förråd till förråd till förråd, och portföljen kom plötsligt  fram i ljuset. I den hade jag slängt ner alla brev, som fanns i min mors sekretärlåda när mitt barndomshem skulle tömmas 1988. Jag visste att den fanns där, men det var lite som kom i vägen under åren, inte bara grejer, så den hade bara stått där.
Nu har jag börjat läsa. Där finns 100-tals brev, brev från min far till hans far, till min mamma, till hans syster, enstaka brev och  lappar från min mamma till min pappa, från 30-talet till 50-talet.
Pappas syster Alice var svårt sjuk och låg på Lidköpings lasarett. För att muntra upp henne skrevs det många brev och jag märker hur han anstränger sig att fylla brevet med trevligt småprat om livet i Örebro och sedan Bengtsfors. Samtidigt försöker han balansera innehållet så att det inte ska göra henne ledsen och avundsjuk.
 
Alice dog 1943, innan jag föddes. Jag är uppväxt med vetskap om att hon dog i bröstcancer, varför jag snällt har rapporterat det till mammografdamerna, som brukar fråga efter släktingar, som haft bröstcancer.
Hennes sjukjournaler visar emellertid att det var tarmcancer. Jag undrar givetvis varför detta skulle döljas. Var det skamligare med tarmcancer?
I våras på min kompositionskurs skrev jag ett stycke, som jag kallade för "Für Alice", som en hommage till henne.
 
 
Första sidan, sonatform, gmoll för cembalo
 
Tack vare att Alice var sjuk och farfar ensam får jag veta, hur mina föräldrar hade det innan jag föddes. Sådant som de aldrig hade kommit ihåg att berätta annars. Det är fantastiskt att hitta en sådan brevskatt! Pappa var en brevskrivare av rang med en driven handstil, vilket gör det svårt att läsa ibland. Speciellt roligt är det ju givetvis att läsa om sig själv. Jag tycks ha varit ett roligt barn (det är förresten de flesta), men tack vare att brev skulle skrivas så kom ens roliga påhitt på pränt. Om dockan Lena har jag berättat på Facebook, att jag döpte om henne till "Barnets sanna väl al-Lena". Psalmboken var mycket riktigt min käraste bok och jag sjöng ständigt ut den med både egna texter och melodier.
Pappa slutade i stort sett skriva brev 1949 när min farfar dog. Då var jag en stor flicka på nästan 5 år och jag minns begravningen, som jag fick vara med på.
Att breven finns kvar, beror naturligtvis på att mottagarna samlade på den så att det bara var att hämta dem. Däremot finns väldigt få kvar från min farfar och inga alls från Alice.
 
Alltså finns det inga brev kvar från 1952, när min bror dog. Det hade varit intressant men förmodligen smärtsamt.
 
Smärtamt blir det då och då i min mammas brev. Hon var mycket förtjust i sin släkt, men förtjusningen var inte ömsesidig. Hon lämnades utanför när det var släktträffar.  Hennes sparade brev är från 60-och 70-talen när livet inte lekte längre. Hon blev änka 1965 och hade då bara mig kvar. Naturligtvis ville hon att jag skulle komma hem jämt, men det ville ju inte jag, som väntade på att livet skulle börja och jag skulle träffa den rätte och leva det som jag trodde var livet.
Det som inte är så roligt är att läsa alla brev och kort som jag skrev själv. Jag försöker ge en bild av vad jag höll på med, men vilka krystade formuleringar jag hade! Så här i efterhand tycker jag att de måste ha tett sig  helt obegripliga för en gammal mamma, men förmodligen hade jag pratat mycket med henne i telefon, så att allt inte behövde förklaras. Mycket handlar om Göteborgs kammarkör som jag kom med i 1968. Det ansåg jag vara högsta lyckan på jorden, men jag mötte ingen större förståelse för det.
 
Riktigt lycklig var jag antagligen 1972 på körinternatet i Skärhamn. Då hade vi besök av Eric Ericsson och även Ingvar Lidholm och  Sven-Eric Bäck. Då skrev jag på kortet till mamma: "Nu vet Eric Ericsson att jag kan sjunga tvåstämmigt med mig själv och att jag säger en rolig sak om året, för det har Gunnar Eriksson (vår körledare) berättat för honom." (Nuförtiden tror jag han är beredd att skriva ner antalet roliga saker jag säger.)
 
I min barndom och ungdom skrev jag förskräckligt många brev också. Jag hade 19 brevvänner i hela världen och har alltid skrivit och skrivit till brevvännernas förtvivlan. Lyckligtvis är det ingen som har sparat mina brev, men det är klart att någon forskare kunde haft glädje av att läsa om hur en tonåring hade det i Svenljunga på 60-talet.
Kanske kunde jag ha haft glädje av att komma ihåg det också ...
Nuförtiden blir det inga svarta portföljer med brev. Bara inkorgar, som kraschar ibland. Det är ett aber för forskningen.
 
 
En bråkdel av brevskatten
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Fantastiskt fynd!!

2015-09-23 @ 17:30:05
Postat av: Anonym

Hälsade Karin D alltså.

2015-09-24 @ 07:54:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0