Åååå, hur ska jag nånsin ....

Nästan alla människor flyger och far över hela världen nuförtiden och de flesta har varit på konstiga platser, men ingen har nog fått en resa till Nossebro i födelsedagspresent av två väninnor. Det fick inte jag heller, men täcknamnet var under glada fniss just Nossebro. Självklart låtsades jag inte fatta någonting, men man är ju inte född i farstun, så jag räknade ut att Nossebro egentligen betydde Toscana. Detta på grund av vissa omständigheter, som t.ex. att en av väninnorna har en dotter där. Händige Herrn, som var indragen i komplotten trodde inte att jag begrep något (inget ovanligt i och för sig)( att han tror det alltså), så han sa åt mig att skriva en lapp med resmålet a la Leif GW och lägga i ett kuvert för att öppnas efter hemkomsten. Det gjorde jag.
Jag var tillsagd att ha en liten resväska packad, passet framme och vara försedd med euro. Redan här blir man ju misstänksam. Skulle de vara så internationella i Nossebro?
 
Den 3:e april (Doris Days 90-årsdag) begav vi oss alltså till Göteborg City flygplats. Vi, det var alltså mina två väninnor, vilka utan att från början känna varandra så väldigt väl, hade kokat ihop denna present åt mig, och jag.
 
 
Så här såg vi ut då. Vi sjöng oavbrutet "Vi ska ha roligt sa gummorna de små etc." De två gummorna som skall hedras för detta överraskningspresentreseinitiativ heter Eva Bergholtz Tålig och Ulla-Karin Snaar.
 
 
Vi landade i Pisa, hämtades av två infödingar och forslades till FLORENS! Jag måste väl erkänna att jag inte var 100 på det slutliga målet; det kunde ju varit Pisa eller där i närheten. Därav utropet på Facebook:
- Jösses, jag är i Florens!
 
Infödingarna (Maja Snaar och Filippo Conservi) hade bokat en lägenhet åt oss vid Arno och vi tappade nästan andan när vi hade klivit in genom den ganska oansenliga dörren. (Dörren t.v.)
 
   
 
Vi kom in i en etagelägenhet (tre våningar), som visade sig vara inredd av en designer som jobbade för Gucci. 
 
 
 
Vardagsrummet på bottenvåningen
 
 Väntande välkomstvin (Montepugliano d'Abruzzo). Vårt försök att öppna vinflaskan utan korkskruv med hjälp av en herrsko misslyckades, eftersom vi saknade herrar vid tillfället.
 
 
 
Trappan upp till köket
 
 
 
Köket
 
 
 
Biblioteket var arrangerat på golvet.
Här samsas routern med bl.a. en bok med Molières pjäser, utgiven år 1799.
Vi repeterade en av dem.
 
 
 
Okonventionell belysning i mitt sovrum.
 
 
 
Men detta är inte godkänt!
Mina möbelomklädningsfröknar Hedvig Mott och Astrid Bengtsson skulle  rysa!
 
 
 
Ett rum med utsikt.
 
 
 
Bilden är arrangerad ...
 
 
 
Trapphallen var gudomligt vacker, tyckte vi.
 
Förra gången jag var i Italien, 1994, köpte jag skor, som har hängt med på snart alla konserter jag har gjort sedan dess. De såg ut så här:
 
 
Tyvärr tycks jag ha tappat den ena. Kanske blev den kvar i Göteborgs universitets aula efter en konsert. Verkar lite knäppt att gå och fråga ett år efteråt. Men bästa sättet att hitta den är ju att köpa ett par nya konsertkängor, så det gjorde jag med hjälp av familjens generösa bidrag till reskassan.
 
 
 
 
Konsertkängor
 
Många har ju varit i Florens, inte bara japanerna och mina två barn. Därför behöver jag inte presentera sevärdheterna, för dem känner alla till. (Jag vet nämligen hur det är att sitta och titta på diabilder från Egypten och få höra allt om pyramiderna och "Snifixen" (han sa så), som om fotografen var den förste som hade gjort den resan.)
Men för mig var Florens första gången.
 
Ponte Vecchio är ju ett måste i Florens. Man måste fotografera den och gå på den. 
 
 

 
 
 För 18 år sedan satt en mig närstående konstnär, som önskar vara anonym, på Ponte Vecchio och målade akvareller. Det gick ganska (väldigt) bra, och jag har i min ägo ett antal utsökta miniatyrer.
 
 
Det här ser ut att vara Ponte Vecchio målad av den anonyma konstnären.
 
En annan kändis i Florens är ju statyn av David. En kopia står ute i friska (?) luften och originalet inne i ett museum. I slutet på 90-talet var en  annan mig närstående familjemedlem på skolresa med sin musikklass i Florens.  Snäll som han var, den lille gossen, köpte han en present till sin mor. En musmatta  med detta motiv tyckte han skulle passa henne.
 
 
 
 När musikfröknarna lyfte på ögonbrynen, sa den lille gossen:
-Mamma är så intresserad av konst.
 
På väg till flygplatsen fick vi naturligtvis tillfälle att titta på det lutande tornet i Pisa.
 
 
 
Unikt att få tornet med på bild utan japanerna, som verkligen är med överallt. De brukar stötta tornet på sina bilder. Men vi var tidiga och tänkte egentligen mest på frukost.
 
 
 
 
 
Det fina med frukostar i Italien är ju att man kan glömma alla rekommendationer och med dem det dåliga samvetet. Det finns bara bakverk med utsökt klet i och cappuccino. Här på bilden sitter de fantastiska kvinnorna, vilka jag har att tacka för överraskningsresan till Nossebro. Mille grazie!
 
I bakgrunden pisatornet, som jag äntligen fått rakt med hjälp av Photoshop.
 
Snipp snapp snut, så var denna trevliga resa slut.
 
(På min lapp i det igenklistrade kuvertet stod det: Italien, Toscana, Pisa, Empoli, Florens.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: cruella

Men så fantastiskt! Och grattisar i efterskott, jag missade tydligen.

2014-04-10 @ 01:52:00
URL: http://minkammare.blogspot.se/
Postat av: Ullah

Vilket underbart initiativ av din väninnor! Undrar om trappan i lägenheten - var det så trögt att ta sig upp för den att man måste kunna kolla tiden på varje trappsteg? Eller var det bara Gucci-chict?

2014-04-14 @ 18:25:17
Postat av: Karin d

Va mysigt! Gott åt dej och grattis!

2014-04-16 @ 22:20:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0