FruDecibel

Äntligen. Trump är borta, för tillfället i alla fall, Coronan kanske lugnar sig, Löfven har återuppstått, klimatet är förstås inte räddat men försök görs ju onekligen och visserligen är det en del problem kvar i världen, men jag känner nu att det är tid att ta bladet från munnen och avslöja en skandal inom text- och musikvärlden.

 

Jag vet inte hur det startade, men jag misstänker en välkänd person i den svenska undervisningslitteraturen. Jag kan naturligtvis inte säga vem det är för att inte bli dömd för förtal. Det kan ha börjat i någon av dennes böcker, och sedan har det spritts som ringar på vattnet. Men det är en killgissning.

 Nu ska jag tala om vad det handlar om. Det finns en jättefin sång som heter "Ute blåser sommarvind". Alice Tegnér m.fl. har tonsatt den. Texten i första strofen går så här: (av Samuel Johan Hedborn)

 

Ute blåser sommarvind

göken gal i högan lind

Mor hon går på grönan äng

bäddar barnet blomstersäng

strör långa rader

utav ros ock blader.

 

Ni känner igen det. Men av de 68 inspelningar som finns på Spotify sjunger alla utom 12 fel text.  Ni behöver inte kolla; det har jag gjort. De sjunger "STRÖR I LÅNGA RADER UTAV ROS OCH  BLADER!!!" Ni hör ju! En preposition för mycket!

 

 Ni kan kolla originalet om ni tror att jag har fel. Det tror nämligen alla som jag påpekar detta för, vilket jag har gjort ett antal gånger i min kör, där vi har noter som innehåller detta fel. Jag möts av fågelholkar. Det är väl inte så jävla noga ... JO, DET ÄR JÄVLA NOGA!!! Dels ändrar man inte i en text av en författare, dels borde man höra, att det blir ett språkfel. VARFÖR HÖR INTE FOLK ATT DET ÄR FEL? Svara gärna ni som vet.

 

Så, om någon körledare eller korist eller folksångerska läser detta och någon gång kommer att sjunga denna sång, tag fram en rödpenna och STRYK ÖVER det lilla i:et med rödpenna!!!!

 Några av dem som sjunger rätt är Lill Lindfors och barn från Adolf Fredriks musikskola. Förmodligen gamla inspelningar.

 Själv minns jag att jag sjöng denna sång när jag var tre år. Hur jag hade det med texten minns jag inte men intervallet  till "hö" klarade jag inte utan tog i så det blev minst en oktav. Kanske jag uppfattade texten ändå.

 

 Det var inte utan strid som jag försökte återta min dator från Lucifer. Han lägger sig gärna på tangentbordet och förorsakar egna inlägg. Vi får väl se om jag får lov att återkomma!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´9+,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-------------------------------------------------------------------ä7'´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´´

 

 

Hej igen!

 Här ovan ser ni en bild, som jag satte in på Facebook någonstans, för jag ville ha tips om hur man får upp sin matte när det är frukostdags. Jag fick inte så många svar, och av dem jag fick var det inga, som jag inte kände till. Ingen frågade mig om hur jag bar mig åt, vilket jag hade hoppats.

Jag lägger mig helt sonika på matte, under hennes hakor, och så spinner jag som attan, och när hon tycker att det är riktigt mysigt att ha katt, så biter jag henne. Då tar hon ofta fram blomsprutan, om hon har kommit ihåg den, och det är ju inte så kul att bli sprutad på. Fast nu börjar jag vänja mig, så att det är riktigt kul med blomspruta också.

 

Idag är det precis ett år sedan jag kom till min nya matte. Då var jag en unge på tolv veckor. Idag är jag en tonåring på 6,1 kilo. Igår var min gamla matte här och tittade till mig. Det tyckte att jag var för tjock! Jag säger som Trisse i Pelle Svanslös: "Jag är inte fet, jag är bara välbyggd."

 

 

 

 

Olyckligtvis tycker matte också, att jag är för fet. Ska hon säga! Men hon tänker snåla in på maten, det förstår jag, och hon tänker tvinga mig att springa efter en laserråtta och hämta buntband på golvet till förbannelse. Får väl se hur länge jag låter henne hållas.

Min gamla matte tyckte att jag var väldigt vacker. Det tycker jag också. Hon säger att jag skulle få en stjärna på en utställning. Jag är inte så noga med stjärnor. Jag gillar mat bättre. Och inte vill jag bli schamponerad 11 gånger och sitta i en bur och bli bedömd av en uttråkad domare.

Jag vill äta, sova, leka och bajsa. Och bita matte i benet.

 

 

 

 

Matte har läst en bok. Det har hänt förut tror jag, men den här gången var det en katt som hade skrivit den. En japansk katt. Det är väl inte så konstigt att en katt skriver ner sina tankar; det gör ju jag också, men det här var ju en japansk katt. Alltså måste det någonstans i Sverige finnas en översättarkatt som behärskar både japanska och svenska. Hoppas den får bättre betalt  än vanliga översättarmattar. Grädde och sardiner är väl det minsta man kan begära.

Den japanska katten var det lite synd om, eller snarare om hans husse, men husse gjorde ändå allt för sin katt, som man förstås ska göra.

Annars går livet sin gilla gång här. Jag växer och frodas och väger nu 6 kilo. Matte är lite snål med maten så jag har visst fått banta lite. Matte har också växt och frodats. Det kom någonting i våras som heter Coronan som gjorde att folk inte fick göra något och då låg matte på soffan och åt vit choklad. Så hon försöker också banta nu.  Men jag förstår inte varför jag också ska leva på snålfot. En ung kattherre i sitt bästa år behöver väl rikligt med föda?
Jag använder ofta mattes dator eftersom jag är en bloggande katt. Jag värmer upp genom att vässa klorna på tangentbordet och då åker ofta bokstavsknapparna av. Häromsistens hann jag få av flera stycken och matte fick knätorka hela köksgolvet för att hitta 2:an. Matte kunde ändå inte få fast alla bokstäverna så hon fick lämna in datorn. De kunde inte heller så nu har matte en trasig dator. Hon kan inte längre skriva 4, men det finns ju så många andra siffror att välja på menar jag, så det är väl inte hela världen.  Men matte morrar för hon har så många fyror i sitt personnummer, säger hon.

Som jag antydde någon gång så är jag en väldigt fin katt. Jag har stamtavla.  Och jag har en fin, tjock päls. Men alla stråna sitter inte så fast, så att en del av dem, ofattbart många, säger matte, hamnar på golvet. Matte blev lite desperat så trots att hon borstar mig varje dag på balkongen så såg golvet lurvigt ut också. Matte orkar inte släpa runt dammsugaren, så hon skaffade en robot. Den är jag mycket skeptisk mot. Den är inte att lita på. Bäst man ligger och smälter maten på det svala golvet, kommer den sättandes och sopar till min svans. Matte går bredvid roboten och pratar med den. Hon fattar inte, att den inte fattar. Idag anföll den mig bakifrån medan jag sträckte ut min långa vackra kropp upp mot ett skåp! Så fegt! Anfalla bakifrån. Så gör aldrig jag ...

Det roligaste jag vet är ju fortfarande mattes ben, när de går förbi.  Att ligga i bakhåll och rusa fram och sätta fast klorna i mattes vrister! Och har jag väl fått fast dem så släpper jag inte. Matte har skaffat fem blomsprutor för att ha till hands när jag är på krigsstigen. Så här hasar en matte runt med en blomspruta i handen nästan jämt. "Damen med blomsprutan". Man kunde skriva en bok om henne, om hon vore lite intressant. Som jag.  Men ibland har hon glömt blomsprutan. Då passar jag på!

Ibland vill matte och Lill-matte klippa klorna på mig. Det vill inte jag. Jag blir utkattad  bara jag tänker på det. Kanske jag orkar berätta om det i nästa blogg. Hoppas ni vill läsa om hur synd det kan vara om mig ibland.

 

Paus i bloggandet

Mjau! Vi ses.

Hej på er igen!

 Jag fortsätter att blogga på mattes blogg. Eftersom det inte händer något kul i hennes liv, så får jag ersätta hennes inlägg.

 Jag har fyllt ett år och blivit stor och duktig. 6,7 kilo väger jag nu. Matte tycker nog att jag är lite fet, men det är jag inte, säger de som förstår sig på sådana som jag. Jag tillhör en stor ras, Neva Masquerade heter den. Matte skaffade just mig bara för att sådana som jag kan umgås även med kattallergiker.

 Matte hade födelsedagskalas för mig. Dvs. mest för sitt eget höga nöjes skull förstås. Coronaisoleringen har gjort matte knäpp, så nu hittar hon på allt möjligt för att få träffa folk. Jag fick i alla fall presenter. En flaska grädde, en leksak och kattgodis.

 

 

 

Matte tycker om att fotografera mig. Jag är inte det minsta intresserad av det, så jag vänder bort huvudet, reser mig och går eller vänder svansen till. Ibland får jag ner matte på golvet. När hon skulle ta det officiella födelsedagsfotot på mig, fick jag ner henne bland stolarna, Då hade hon satt på mig Lillhusses gamla fluga. Hmpf.

 

 

 

 

I somras lämnade matte bort mig! Hur kunde hon! Men jag hade det ganska roligt hos min Lillmatte och Långhusse. Jag hjälpte henne med jobbet. Hon sitter vid datorn hela dagen och undertextar filmer. Jag var med vid tangentbordet, och  Lillmatte fick lära sig att en musmatta är en kattmatta. Och hon lekte jättemycket med mig så jag blev alldeles utkattad.

 

Nu är jag hemma igen hos min riktiga matte, fast så värst riktig är hon ju inte. Men ibland är hon snäll. Jag har fått ett klätterträd till och jag behöver inte vara gullig så värst länge innan jag får mat. Min kompis Brutus, som är en Beaver-terrier, han som säger voff, han kan en massa konster. Han kan snurra, sitta, ligga, tacka och hoppa jämfota på alla fyra.  Matte satte sig i sinnet att lära mig lite sådant också. Hittills kan jag snurra innan maten serveras. Hoppa jämfota är det lite värre med. Men jag kan ju å andra sidan hoppa stående höjd med skruv.  Det kan inte Brutus.

 

 

 Brutus

 

Och så kan jag gå balansgång. Jag skrämde nästan slag på matte när hon fick se min nya konst. Visserligen hade mattarna just nätat in balkongen, men mattar tål tydligen inte att titta på sådana akrobatkonster.

 

 

 

Nära ska jag vara. Hela tiden. Gärna mitt på köksbordet. Glöm att man kan lära en katt att inte vara på bordet. Inte mig. Jag har lärt matte nu, att vill hon göra något annat i livet än att schasa ner mig, så får hon acceptera en katt på bordet. Och när inte matte leker med mig, så leker jag med matte. Hennes fötter är roliga. Man kan sitta bakom ett draperi och hoppa fram och sätta klorna i hennes vrister. En gång fick jag in en fullträff. Golvet blev blodigt och matte fick åka och ta en stelkrampsspruta. Matte funderar på att skaffa sig fotbrynjor. Det kanske inte finns, men dags att uppfinna?

 

Den 4 augusti var det internationella kattdagen. I och för sig är väl alla dagar kattdagar, men detta är något som andra mattar och hussar hittat på. Jag är mycket nöjd med att ha en egen dag, förutom födelsedagen.  Det kan men se på detta foto, som min Lillmatte tog utan att jag märkte det förstås.

 

 

 

 

Mjauo! Vi ses!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Hej! Lucifer här igen!

Vad konstigt allting har blivit. Matte är hemma hela tiden. Inget spring iväg med den där stora vita cellofodralet och inget spring iväg med den där stora träningsväskan. Ingen får komma och hälsa på, varken lillmatte eller lillhusse eller Brutus eller hantverkare. Ibland kommer det en påse med mat inramlandes genom dörren utan att jag hinner säga mjau.

Ja, det är konstigt.

Men matte och jag leker ibland. Hon är väldigt bra på att inte plocka undan tomlådor och flyttlådor och sånt, så det har blivit som en rolig hinderbana för mig. Den innebär hopp över symaskin, tvättkorg, flyttlådor, fåtöljer, cellofodral, och så kan jag ju stående höjd med skruv också. Ibland måste jag lägga mig ner på golvet, så hon ska sluta.

 Jag hoppar också upp på en massa ställen där matte inte vill att jag ska vara. Då får matte resa sig från det hon håller på med och schasa bort mig, och det brukar bli så där 100 gånger om dagen. Jag gör ju en god gärning, för på så vis får matte gymnastik.

 Jag tycker t.ex. mycket om att hoppa upp i diskhon. Det kan finnas några intressanta matrester där och diskborsten är också intressant. Ofta finns det lite porslin där också, men det kan jag krossa så får jag bättre plats. Innan matte gjorde en bokhylla högst uppe på köksskåpen, promenerade jag gärna däruppe, och det var då jag lyckades ha ner ett stort tårtfat i glas. Då blev jag instängd i badrummet ett slag medan matte städade. Så dumt. Jag kunde ju hjälpt till.

 

När matte ser på TV brukar jag stöka runt. Helst lägger jag mig framför undertexten på TV:n. Nu går inte det längre, för matte har lagt två ihopfällda, knöliga plåtnotställ framför, så det är inget bekvämt att ligga där. Jag gillade också att sitta på fönsterbrädan och hoppa ner framför eller bakom tv:n. Matte gillade inte det heller, så hon la upp halva den gamla soffan i fönstret.

 

 

Det blev inte så snyggt, tyckte matte, så nu har hon uppfunnit en annan grej. Hon tror inte att jag ska överlista den. Vi får väl se vem som är smartast i den här familjen. Det är en plexiglasskiva som matte har tjudrat i fönsterhandtaget. Det första jag gjorde när matte hade satt upp den, slängde jag mig på den med hela min kattkraft, men jag vet inte riktigt vad som hände, för jag trillade ner utan att komma upp på brädan. Då låtsades jag som om det inte alls var meningen att jag tänkte hoppa upp och började tvätta mig som om ingenting hade hänt.

 

.

Så här fint tror matte att hon ska få ha det nu i fönstret. Hm. Vi får väl se.

 

Mattes nattduksbord är också intressant. Det är i tre våningar, och det bästa med det var att man kunde gömma sig i det och så plötsligt hoppa fram och daska till mattes näsa. Men nu har matte fyllt det med all möjlig litteratur, som hon inte tänker läsa, så nu var det roliga slut.

 

.

.

 Matte jobbar hemifrån säger hon. Hon jobbar mycket med Wordfeud och Quizkampen, Facebook och bilder. Jag tror hon skickar många bilder på mig till sina bekanta, för jag är ju så söt

.

 Ibland övar matte på sin cello. Då går jag ut i köket.

 

Jag får gå ut på balkongen nu. Matte är med och hon har hjärtat i halsgropen eftersom det är lite bökigt att få upp något nät. Så det ligger i skåpet än så länge. Ser jag en humla så hoppar jag oavsett om det finns något att landa på. Och det är väldigt långt ner till marken. Matte säger, att jag ska få gå ut och promenera snart. Då ska jag ha sele på mig. Vi får väl se hur det blir med det. Första gången matte provade den blev jag pannkaka och kunde absolut inte stå, än mindre gå. Andra gången tog jag fram alla mina tassar, 8 stycken och alla mina klor, 700 stycken. Trots att matte hade skidhandskar på sig, så gick det inte. Sedan dess har matte försökt flera gånger, men jag spelar pannkaka så fort jag får på mig den.

 

 Ibland blir matte arg på mig. Allra argast blir hon när jag vässar klorna på tangentbordet. Tråkigt, för det är jag så duktig på. Jag får loss de där små bokstavsknapparna och sedan när matte sätter tillbaka dem, blir det lite fel ordning, så en gång bytte hon plats på t och y och fick ett himla sjå att stava rätt. Men det är ju hennes problem.

 

 Jag är alltså väldigt gullig. Allra gulligast är jag när vi går på lådan. När matte går på sin låda hoppar jag upp i hennes knä och spinner så det brakar. Ibland ramlar jag nästan ner, men då håller jag mig kvar med klorna förstås. Sedan hjälper jag matte med pappret. Jag är så snäll. Men Matte missetolkar min vänlighet då.

 Apropå halsgropen. På morgnarna, innan jag fått frukost är jag också som allra gulligast. Då ska jag in med hela mig helst under mattes haka och spinna och nafsa.  Där har matte ett halsband, som jag är väldigt förtjust i. Det går inte att ta av, säger matte. Det har suttit där i 30 år, men får jag hålla på ett tag, så är det snart av. Matte är fånig och ropar, att hon vill ha sin aorta i fred. Ja, då vänder jag på mig och stoppar bakdelen mot hennes ansikte, men då är inte det bra heller. Hon frustar och har sig då. Varför? Min svans är ju jättefin.

 

 

Men matte är ganska ok och jag vet att hon tycker om mig jättemycket. Jag har hört henne säga i telefonen till sina kompisar, att utan mig hade hon blivit galen, nu när alla måste sitta inne och inte får röra vid varandra. Mig får hon röra nästan så mycket hon vill och ibland rör jag tillbaka på mitt sätt. Bästa sättet är att fånga hennes ben medan hon går och hänga kvar i dem. Jag gör alltså en mentalhygienisk insats och borde få en extra matportion om dagen för det.

Matte sover förresten med en blomspruta vid sängen. Obegripligt.

Ibland säger Matte att hon ser fram emot att jag ska bli en flegmatisk gammal kattherre, som bara spinner och är gullig.  Jag tror nog att det blir matte som blir flegmatisk. Jag kommer alltid att vara bara gullig.

 

 

 

 

Jag är katt hos min matte, som brukar blogga här. Jag hoppar upp och in i allt möjligt, så nu hoppar jag in i mattes blogg också. Matte har haft det lite tufft i ett par år, så hon har inte haft någon ork att blogga. Medan hon väntar på att lusten ska komma tillbaka, så passar jag på att skildra mitt liv som katt hos henne.

 

Jag fick alltså namnet Lucifer av min matte. Det betyder ursprungligen ljusbringare, om man har gjort sin hebreiska läxa ordentligt. Matte tyckte, att hon kunde behöva lite ljus i sitt liv. Från början hette jag Edgar, och det är det som står på stamtavlan också. För stamtavla, det har jag. Matte tyckte att Lucifer passade mig bättre, för hon har haft katter förr, och hon menar, att vi katter, trots ett förföriskt utseende, oftast minsann är fulla i fan innerst inne. Den ende Edgar matte känner till är Edgar Cayce, som kallas för "den sovande profeten". https://www.edgarcayce.se/node/45 . Och nog för att jag sover mycket, men annars finns ingen större likhet.

 Matte sa, att hon ville ha någon som sa mjau och blev glad när hon kom hem. Jag säger mjau jättemycket när hon kommer hem, för hon måste ju få veta, hur utsvulten jag är.

 

Jag kom till min nya matte den 2 december. Samma dag började de riva mattes lägenhet, för en tant tre våningar upp tömde ut tvättmaskinsvattnet på golvet, och då regnade det ner i alla lägenheter under.

 

 

Då såg det ut så här.

Bara för det fick de riva väggar, tak och golv.

 

 

Det var inte så bra, för dels dammade det förskäckligt, dels dånade maskiner och gubbar och kofötter och allt vad de hade. Och jag har ju en sån fin päls! 

En dag gick dammuppsamlarmaskinen sönder och i stället för att suga upp dammet sprutade det ut allt innehåll i in i mattes kök. Matte sa att det såg ut som i Pompeji med ett tjockt lager damm in i minsta vrå.  Då var inte matte så glad. Hon skrev fula ord på spisen, som nästan inte syns för allt damm.

När rivningsgubbarna var klara, kom det varmluftsgubbar och stack in plastkorvar i väggen som sprutade in varmluft. Korvarna var roliga. Man kunde hoppa över dem och gömma sig bakom. Men maskinen dånade dag och natt i 5 veckor så matte hann att bli vansinnig flera gånger. Någon julstämning var svår att uppbringa sa matte, men hon klädde den hundraåriga träväggen som hade kommit fram med julkort och lite glitter och mig.

 

 

 Sedan kom snickargubbarna och lagade hålen i väggen och taken. Jag fick förstås vara instängd medan det var gubbar här, för de vill sällan ha kattificerad hjälp.

 

 

 

 

Men när gubbarna hade gått, släppte matte ut mig och jag kunde leva rövare bland alla grejer och åka kana på allt täckpapper på golvet. Det var väldigt stimulerande.

 Sedan kom målarna och målade och tapetserade och de höll på väldigt länge. De  var väldigt noga med allting, inte minst kafferaster och lunchen. Ibland gick de på rast nästan innan de kom. Till sist kom golvläggarna. De la ett jättefint rutigt golv, som jag är väldigt snygg på.

 

 

Just nu har jag en konstig tratt på huvudet, för jag har varit hos veterinären och tagit bort någonting där bak. Matte säger att man inte kan ha mig inomhus annars. Det är väldigt besvärligt. Jag kan inte hoppa upp alls på så många roliga ställen, för den är i vägen. Men matte tycker det är riktigt lungt och skönt om nätterna.

 Jag känner en hund. Han heter Brutus. Han har varit här två gånger, men det tyckte jag inte om. Brutus sa voff och jag fräste. Men nu är jag större än Brutus, så vi får väl se nästa gång han vågar sig hit, vem som voffar bäst då.

 

 

 Matte tycker att han är söt för att vara hund.  Ok då. Men jag är sötare.

 

 Jag skriver kanske lite då och då för att matte ska komma ihåg allt som har hänt. Hon är lite glömsk, min matte. Hon letar efter sin mobil hela dagarna t.ex.

 Ja, jag gör mitt bästa för att bringa lite ljus i mattes liv. T.ex. så springer jag som en oljad blixt när jag har varit på lådan.  Dessemellan är jag bara söt. Mjau på er.

 

 

 

 

Snyggt, sa mannen, som inte har kommenterat min klädsel sedan 1974.(Vi har ändå setts nästan varje måndag i över 50 år.)

Vad kan man dra för slutsats av detta?

a) att jag är en ovanligt slafshafsigt klädd dam som inte ens i sina bästa år lyckats fägna omvärldens ögon.

b) att i just detta fallet omvärldens ögon varit mer eller mindre tillslutna vad beträffar min utstyrsel.Jag vet inte. Kanske kan man svara ja på a och ja på b.

 

1974 hade jag en väst i något indianinspirerat tyg. Nu hade jag en klänning från Desigual.

 Jag behövde inte ens fundera på om jag skulle beröra frekvensen av hans komlimanger genom åren, innan en annan närvarande person, som har känt mannen i 30 år, förtrytsamt ingrep och sa :

-Men du brukar väl inte se sånt!

 

Jag slickar förstås i mig alla komplimanger jag kan få. De har inte varit så många under livets gång, så en del kan jag tom ange år och datum på. 31 augusti år 2003 fick jag en. Det var förmodligen ett misstag, men ändå. Det var roligt.

Dock har jag faktiskt fått en komplimang av Gösta Ekman, när han var här på Bokmässan för ett antal år sedan.  Jag köpte väl hans biografi och skulle ha den signerad. Stod där i kön och jag hade en grön jacka och Marimekkos röd-vitprickiga tröja.

-Fina färger, kommenterade han.

 Jag hade tagit på mig det trots att jag insåg att det inte var särskilt smakfullt eller samstämt. Men ibland får man ta det man hittar.

 

 

Men häromdagen fick jag faktiskt en komplimang igen. Eller två faktiskt. Den ena var för min konsertklänning, som var vit. Jag försöker se ut som Monica Zetterlund i Äppelkriget när hon dansar med Per Waldvik i slutet, när jag har den.

Att jag minns att det var Per Waldvik hon dansade med beror på, att min mamma åkte ångbåt med sin mamma till Stockholm från Valdemarsvik, när hon var barn på 1920-talet, och  då skulle de hälsa på familjen Waldvik och där fanns det tre pojkar, "pojkarna Waldvik", och någon av dem torde ha varit Per Waldviks far. Om någon känner Per Waldvik kan han/hon meddela honom att jag har ett foto på hans far och farbröder.

 

 

 

 

 

Likheten är väl inte så där slående, men jag gör så gott jag kan.

Den andra komplimangen jag fick samma dag, rörde min blogg. En välvillig person liknade mitt sätt att skriva med Selma Lagerlöfs! Det var sannerligen en komplimang som heter duga. Jag tänker inte säga "å inte då", jag slickar i mig den. Eftersom inte så många läser min blogg längre, så blir det ingen som säger emot  ...

Det uppväger med råge handledarens på Musikvetenskapen insinuationer, att jag skriver som en sämre journalist i Göteborgsposten. Dock vôlar ja ente hans åsekter för nôt, för han stavade fel till Storbritannien 73 gånger i sin avhandling.

 

 

 

 

 

Nu har jag fått vatten på min kvarn-igen. Ibland får man ju lämna de stora världsproblemen  och Svenska Akademien åt sitt öde och hoppas att ungdomarna eller kungen fixar klimatet. För så här kan vi ju inte ha det. Hela maj med tropiskt klimat, puh.

Mitt kvarnvatten handlar idag om mina tandläkare genom tiderna. Jag har otur med mina tandläkare; så är det faktiskt. Eller kan det möjligen vara tvärtom? De tandläkare som har haft oturen att få mig under sin strålkastare, ja dem händer det saker.

 Den första var en dam från Estland som hade flytt från ryssen med endast en knippa vita irisar i famnen. Att hon hade fått sig en knäpp var kanske inte så konstigt, men hon var inte snäll. Jag var åtta år, och hon skrek åt mig "det är baaara do som haar din mamma med dig". Kliniken låg mittemot vårt hus med en kyrkogård emellan, och till andra personer sa hon " jag kan inte förstå hur Laaaarsons kan bo där, de vädrar ju aldrig."  I det rummet som hon såg, hade Laaaarsons sin flygel, och man brukar inte öppna fönstret i samma rum som ett instrument, som lätt kan bli ostämt. Om det visste hon ju ingenting. Hu, vad hon var hemsk.

 

 Den andre var en god vän till min far.  Pappa hade fått för sig att han var så lätt på handen eftersom han spelade fiol. Det hade han säkert läst någonstans, för jag tyckte nog att han mer verkade vara sågverksarbetare. Han var gift med min tysklärarinna i realskolan och hade haft ihop det med sin tandsköterska i ett av de bakre rummen på kliniken. Detta var på 50-talet och hans utbildning möjligen från början på seklet. Jag gick där länge, länge, och han gjorde allt möjligt med mina tänder. Jag gick där på mina syslöjdslektioner, och eftersom jag nästan aldrig var där, så fick mamma göra en insats så att jag skulle klara slöjdbetyget.

 

Sedan fick jag ärva mammas tandläkare i Borås, och han var väl inte så konstig. Nummer fyra och fem utmärkte sig  väl inte heller alltför mycket, men de hade den turen, att jag flyttade både från Skara och Kungsbacka.

 

 I Göteborg brakade det loss igen. Den första trodde att jag var hysteriskt när hon gav mig en massa bedövning så jag började att darra och hjärtat skenade och tårarna sprutade och ögonen gick i kors och det kändes som om jag skulle dö. Det föll henne aldrig in att jag kunde reagera så på adrenalinet, som finns  i bedövningssprutor. Hon klappade mig på armen länge och sa att det inte var farligt ... Jag bytte tandläkare. Då fick jag på rekommendation en man, som tyvärr fick strupcancer och dog.

 

Hans efterträdare konstaterade att min mun skulle kosta mig en förmögenhet att rusta upp. (Tack fiolmannen i Svenljunga).  Jag bytte, för jag hade verkligen inga pengar på den tiden. Jag fick komma till en kollegas man. Han var mycket snäll och trevlig och gjorde inte mer än det som var nödvändigt. Tyvärr blev han gammal och var tvungen att sluta. Han lämnade över hela patienthopen till en kvinna. Hon visade sig vara helt galen redan från början. Hela hennes klinik var som en fabrik. Jag flydde.

 

 En väninna tipsade om sin tandläkare, som var snäll. Ja, det var han visst det. Tyvärr hörde han aldrig vad jag sa och han kom inte heller ihåg någonting. En gång berättade han att han fortfarande inte hade betalt sina studieskulder, trots att han var i 60-årsåldern. Kanske kostade det så mycket att ha båt och bo i ett fashionabelt område, så att han kunde nolldeklarera. Jag brukade skriva på räkningarna när jag betalade "Här får du till studieskulderna." Han glömde att skicka en remiss till tandkirurgen i två år, och eftersom jag var osäker på om jag verkligen skulle vara kvar, hörde jag inte av mig heller. Han hade problem med alla papper och jag vet inte om jag fick rätt ersättning från FK eller om han stökade till det. Han talade om varje gång att jag skulle borsta tänderna. En gång tyckte han att jag var fin i håret. Då började jag undra lite.

 

Eftersom han aldrig hörde av sig, så frågade jag efter nya tips. Jag fick ett och fick äntligen en kanonbra tandläkare (snygg dessutom) med en skojig tandsköterska. Ja, man skrattade när man kom och skrattade så gott det gick när man gick. Inga diskussioner om  bedövningssprutor utan adrenalin, det var sjävklart. 

Och vad händer? Han flyttar till Holland.

 

Som sagt, jag har alltid tyckt att jag nog har otur med mina tandläkare, men nu börjar jag undra om det är jag som har denna inverkan på tandläkare så att de antingen dör, blir dementa eller försvinner på andra sätt?

En annan tandläkare kommer att ta över, och frågan är om jag borde varna honom för framtiden?

 

(Den som inte har sett Fleknes som tandläkare kan ju njuta av länken nedan.)

 

 

 

Ingen har väl undgått senaste tidens Svenska Akademienskandalen. Jag har sällat mig till knytblusmaffian trots att jag inte äger någon knytblus, men en provisorisk trasa om halsen fick duga.

 

Jag är faktiskt besviken. Jag hade nämligen ett litet hemligt förbund med Horace, för han är den enda i Sverige förutom jag som känner till en spansk poet, vars mest kända dikt jag har tonsatt. Detta fick jag reda på i ett TV-program med Liv och Horace i Europa. Jag piggnade ju till och skrev till honom att jag tyckte det var kul att han också (!) kände till honom. Och så blev det att vi fick ett hemligt förbund, med två medlemmar.

Jag gillade grisboken (utom ett par meningar), för jag tyckte han formulerade sig så kort och kärnfullt.

 

Men nu måste det ha slagit fullständigt slint i den hjärnan. Allting är ju redan skrivet om honom, J-C A. och Fru Frostensson och alla de andra inblandade, så jag behöver inte upprepa det.

Men jag undrar en sak. Om det nu ska väljas in nya i Akademien, så måste det ju vara sådana som tycker likadant som Horace och resterna? Som tycker att det är ok att inte göra något åt vare sig jäv eller sexuella trakasserier. Som tycker att det var bra att Sara Danius fick gå. Som tycker att man ska ha J - C. A. som livsstilsförebild. Som tycker att sexuella trakasserier behöver man inte ta på allvar; bara att låtsas som ingenting och vända blad.

 Och hur många sådana människor finns det nu? Som skulle tacka ja till en inbjudan?  Det skulle vara intressant att få reda på hur många som blir tillfrågade och  tackar nej.

 

Frågar de mig, så kommer jag att ställa villkor. Horace ska ut, och de gamla gubbsen, de som är äldre än jag alltså, ska ut. Tror kanske att jag väljer in bara kvinnor.

 Hur som helst, jag har ett möte med mig själv ikväll och jag har beslutat att Horace måste avgå ur vårt hemliga förbund. Han är faktiskt den sämste medlemmen sedan 1786.

 Nån djävla ordning får det vara i ett förbund.

 

 

 

 

Det bär emot att erkänna det, men i år blir det nog ingen bokmässa för mig och det beror på att jag helt enkelt inte orkar. Jag har sedan en månad så ont i vänstra höften, att jag undviker att gå så mycket som möjligt. Min hälsoapp hälsar mig varje morgon med: "Godmorgon Flygande Dasslocket, igår var du aktiv i tre minuter. Försök att närma dig ditt mål och var aktiv i 13 minuter idag".

Den där hälsoappen ska jag nog dölja. Den är lite irriterande. Alla råd om hur man ska vara, äta, bo, resa, umgås utgår ju från att det normala är att man är frisk och rik, kan äta allt som är nyttigt, älskar att laga mat, har råd att köpa eko, har råd att resa till allting och har en massa vänner som gärna tittar in och äter en god middag och tar sig en golfrunda på fredag eftermiddag.

 Så är det inte. Det kan vara precis tvärtom med allting. En gång sa Bang i sitt sommarprogram: "Det sägs att huvudsaken är att man är frisk. Men om man inte är det då, vad är huvudsaken då?" Svara gärna på det.

 

Hur som helst, jag går troligen inte på bokmässan. Men det drar lite. Jag kan nämligen gå på allting, alla seminarier och allt för 800 kr, eftersom jag är student. Då borde jag ju ta mig samman. Jag vill ju uppleva Spanarna på plats; det brukar vara mässans höjdpunkt för mig. Plus alla seminarier som jag i år inte vet ett dyft om. Men, då kommer rädslan. Nazisterna utanför och hur lätt skulle det inte vara för en bombman att slinka in med ett bälte runt magen? Göteborg har ju inte haft sitt stora terrordåd än; jag är säker på att det kommer, frågan är bara när. Tänk en bomb på lördagen! Så många själar bombmannen-kvinnan skulle kunna ta med sig in i döden och så många jungfrur han ( vad får hon?) skulle få i belöning!

 

Nej, bliv hemma, sade katten.

Kanske skulle man passa på att läsa de där böckerna man redan har innan man får höra om alla nya man skulle kunna samla på sig? Förresten, efter att ha bantat bokhyllan och lämnat 18 kassar böcker till Saron känns det inte längre alldeles nödvändigt att äga böcker.

Kanske man skulle skriva en dikt? Jag är en mästare på julklappsrim, men sedan några kvällar surrar en rad i mitt huvud, och jag vet inte riktigt om den är på allvar eller om den kommer att skoja till det, som ofta sker i mitt poetiska hemträsk.

 När jag ska somna, tänker hjärnan så här: "Jag håller hårt i natten." Natten tänker jag mig som en jättestor skärm, som skyddar mig från diverse otäcka saker, som till exempel elaka människor, som i alla fall inte kan dyka upp i mitt sovrum om natten. Det där rimmar ju onekligen på "hatten" och det skulle vara svårt att undvika det ordet om man skulle fortsätta. Och då blir det ju en skojsig dikt, som säkert kommer att sluta med celluliter i mina lår eller något annat vederhäftigt.

Eller också kan det bli en 7-7-5 radig onji på fullt allvar.

Hur som helst, min hjärna blir så trött av att tänka på nästa rad, så den somnar. Följ den spännande fortsättningen, eller kom med tips själva, så kan vi ge ut en haiku-onji antologi tillsammans. Sedan sitter vi på bokmässan och slurpar champagne i någon monter och skriver autografer och blir intervjuade av Jessica Gedin.

 

Nedan en bild på engelska flickböcker, som vi minsann inte fick läsa när vi var små. Vi fick hålla till godo med Enid Blyton och hade inte en aning om hur hemsk hon var egentligen.

 

 

 

De blir fler och fler, vännerna som har det olidligt svårt. Några delar med sig helt oförblommerat på Facebook, vilket är modigt gjort. Det är sannerligen inte lätt för omvärlden att bemöta sådana inlägg, men det görs ändå. Man uppfylls ju av en stark önskan att hjälpa den drabbade och att muntra upp vännen i den mån det går; att visa att vännen är i ens tankar, att vara hur välmenande som helst. Men frågan är om det är så roligt alla gånger för den drabbade Jo, det är klart att det är ok att se att ens vänner anstränger sig för att visa att de förstår. Man är inte ensam, fast egentligen är man ju helt ensam ändå.

 Men jag tror inte att någon drabbad skriver bara för att räkna in så många styrkekramar som möjligt utan helt enkelt bara för att det är skönt att skriva av sig och det är av värde att det finns något slags dokumentation efteråt, både för en själv och andra.

Och vad skrivs då? Hur kul är det att få sådana här kommentarer?

 

Styrkekramar

Kramis (Kjamiz)

Ta hand om dig!

Håller tummarna!

Kämpa på!

Hjärtegosig styrkekram!

Lycka till!

etc.etc.

 

Jag har själv varit ovanligt mycket drabbad det här året, och har haft anledning att begrunda eventuella tillrop från dem, som har vetat.

 Det som känns värst för mig är när folk i all välmening har sagt eller skrivit "ta hand om dig". En riktig praktfloskel.  Den outtalade  fortsättningen är ju "för jag tänker inte göra det". Och så är det ju förstås. Folk i allmänhet gör inga konkreta hjälpinsatser. Man vill ju inte störa.

Men vem skulle annars ta hand om mig, om jag inte gör det själv?

 

 Men nu vill jag fråga läsaren här: Hur gör man när man tar hand om sig själv? Tänder man ett doftljus och köper sig en sidenpyjamas? Sätter man på "Pang i bygget" och skrattar sig igenom en kväll? Köper man god mat och lagar till en festmåltid åt sig själv? Vad gör man när marken har ryckts undan under ens fötter för att ta hand om sig? Vad menar ni, när ni skriver en välmenande floskel som "ta hand om dig"?

 Ni som läser detta har naturligtvis aldrig skrivit något sådant, så ni får väl gissa vad andra menar. Jag undrar verkligen.

 

När man själv drabbas eller en närstående svävar mellan liv och död, så tänker man inte i första hand på att ta hand om sig själv. Verkligen inte. Man försöker överleva; man har just inget alternativ.

 

 "Säg till om jag kan göra något!" säger många, och menar det säkert, just då.

 

Men när det kommer till kritan  och man ber om hjälp ... Visst, "jag ställer upp, bara inte då och då och då och då". Då frågar man en annan. "Ja, bara det inte blir på onsdagar eller fredagar, eller på helgen för då är jag upptagen." En tredje "nej inte förrän om tre veckor".  Nej, det är klart, det mesta i en människas liv går ju före en annan människas behov av hjälp. Det är ofrånkomligt.

 Vi är nog många som har upptäckt att det är så här det förhåller sig. Och man är inte så vidare benägen att be om hjälp till slut.

Och om det finns någon som har en syster eller en vän, som kastar allt och skyndar till undsättning, så är ni att gratulera. Jag vet inte om det är vanligt nuförtiden, för jag har ingen syster.

 

 Däremot har jag två barn, som är  till stor hjälp, men man kan ju inte belasta dem med allt.

 Och ett par vänner har verkligen hjälpt till med  praktiska saker och en har varit en ständig mejlkontakt, det skall inte förnekas. Det är jag mycket glad för. Då får man väl stå ut med några "ta hand om dig". Men hur gör man?

 

 

 

 

Ja, så märkligt, att det tarvar ett blogginlägg. Möjligen har jag skrivit om detta förut, men det har ni glömt, och nu finns det mer att berätta.

 

Det var en gång en pojke och en flicka. Pojken var min far, och han var alldeles hopplöst förälskad i en flicka som hette Gudrun. Detta vet jag eftersom min fars alla dagböcker finns kvar.  Han var ca 25 år och inne i den värsta Sturm und Drangperioden. Han hade inga pengar, så planen att bli präst, fick han skrinlägga. Det tog alldeles för lång tid att utbilda sig till det, och vad skulle han leva på? Jag vet inte hur han träffade Gudrun; kanske var det på KTH, där han utbildade sig till lantmätare.

 Hur som helst, dagböckerna är fyllda av sådant som man inte vill att ens barn ska läsa. Men det var han själv som sparade dem, och då går det som det går.

 

Ja, Gudrun, hon var nog tillmötesgående ett tag, eftersom min far blev så betuttad. Men så plötsligt fick han beskedet att hon hade förlovat sig med en annan, utan förvarning, verkar det som. Han tog det så hårt, att han klippte ur deras förlovningsannons i form av ett kors.

 

 

Det är inte ofta som blogglusten pockar på nuförtiden.  Men ibland blir man lite omruskad och någon nygammal tanke poppar upp.

För många år sedan var den en pojke som spelade fiol i en kyrka. Hans mamma och pappa stod bredvid och hejade på. Jag minns det som om pojken hade kortbyxor, men det kanske jag har hittat på. Mamman eller pappan var tandläkare, möjligen båda två. Sedan har den lille pojken blivit stor, och nuförtiden är vi nästan jämnåriga. Nåja, det skiljer 14 år, men det är ju en baggis. Han spelar fiol i en mängd orkestrar och ägnar sig åt musik dygnets alla timmar, när han inte jobbar. Vi har setts genom åren i olika sammanhang utan att bli närmare bekanta. Häromkvällen, på en försenad julfest i en orkester, hamnade jag bredvid honom. I vår orkester är ett icke obetydligt antal medlemmar läkare, och när jag hörde att han pratade om ögon, frågade jag:

-Aha, är du ögonläkare?

Till skillnad från de andra som är neurologer mest. Han blev perplex.

-VEEEET du inte det? svarade han.

-Nja, jag visste att du var någon medicinman, men inte vilken sort, klämde jag ur mig.

 

Sedan började jag fundera. Hur stort ego har man om man blir förvånad över att en perifer bekant inte känner till ens exakta profession?  Ganska stort, gissar jag. Nu brinner jag av lust att hitta något tillfälle, där jag kan svara med samma mynt. VEEET du inte det, skulle jag säga.

 

Äsch, det är ju bara dumt. Jag veeeet nämligen, att de flesta inte vet så värst mycket om mig. Varför i all sin dar skulle de göra det? Så intressant är jag inte. Och även om jag inte är speciellt tystlåten vad beträffar mitt liv, pin och kiv, så är det ingenting som intresserar folk i allmänhet. Inte ens folk i synnerhet, tror jag. Jag menar, att om man ställde till med ett korsförhör bland mina närmaste vänner och min familj i ämnet Fru Decibel, så skulle resultatet inte vara särskilt imponerande. Inte ens bland dem som har känt mig hela livet. Det är inget konstigt med det. Folk orkar helt enkelt inte vara intresserade av alla. Visst kan man lyssna intresserat en stund, men sedan glömmer man bort fakta.

 

Vanligtvis har jag själv väldigt gott minne för vissa saker. Inte fysiska saker, som kan vara på väldigt olika platser, som glasögon och mobilen. Men Franks Sinatras fruar kan jag redogöra för, kungens alla förnamn;  vad det stod i almanackorna förr i tiden; hur man gör makaroniänglar, hur man gör en snygg basgång och kanske något mer.

 

De flesta människor man träffar har en förutfattad uppfattning om en. (De går ju alltd på första intrycket, som är utseendet.) Det märker man på deras kommentarer.  En del säger t.o.m "du är inte alls som jag trodde".

 

Det är vanligt bland yngre att sitta fast i sin uppfattning om hur äldre personer är. (Vem satt inte fast ...) Några säger t.o.m. att "om jag blir som du, så är jag inte rädd för att bli gammal", och då är det meningen att man ska bli glad.

Jag blir lite kluven. Jag blir sårad å ålderdomens vägnar. Men glad att folk uppfattar mig som en vanlig människa i alla fall.

Men jag skrattar inte längre åt skämt med ålderdomen. Inte heller åt folk som drattar på ändan. Bryta ringfingrar (eller andra lemmar) är inget nöje. Det har kanske med åldern att göra ...

 

 

 

 

Häromkvällen såg jag den sista engelska filmen om Kurt Wallander, som också var den första för mig. Engelska filmer är så gott som alltid bättre än svenska, mer välgjorda och har bättre skådespelare. Men de har ju så många att ta av. När jag var ung, var Max von Sydow med i varenda film. Nu är det väl Persbrandt; jag vet inte. Jag undviker i alla fall honom.

Den här filmen hette "The troubled man", och troublet var, åtminstone ett av dem, att Wallander hade fått en Alzheimerdiagnos, som han naturligtvis inte ville berätta om, och skulle enligt förannonseringen, gå in i dimman. Den svenska varianten har jag alltså inte sett, så jag kan inte jämföra just dessa  filmer.

 

Själva plotten tyckte jag nog var lite tunn och ointressant. Det var spioner och ubåtar och någon som varit dum och försvann men passade på att mörda sin fru under tiden. Det intressanta för mig blev i stället hur själva dimman skulle skildras.

Sir Kenneth Branagh är ju den som har fått gestalta den engelske Wallander. Jag kan tänka mig att det är svårt att skildra hjärnans förfall på film, för det går ju kanske inte så fort alla gånger. Jag tyckte nog att han lyckades ganska bra, men jag har ju inte sett honom som frisk Wallander. Han tittade med tomma ögon, han somnade, han fick raseriutbrott, han kände knappt igen sin dotter. Dessemellan var han normal.

 

Jag har fått mig berättat, att det är så det kan vara. Stunder av klarhet, stunder som blir mer och mer sällsynta.

 

Jag tänker mycket på Alzheimer. Naturligtvis i första hand om jag själv kommer att få det. Men jag är också oerhört uppmärksam på tecken i min omgivning, på mina vänner och bekanta. Är det bara charmig glömska när folk inte minns saker man berättat minst tre gånger? Är det bara charmigt när man glömmer vad någonting heter och till exempel säger tallrik i stället för tordyvel? Är det bara normal glömska när man inte kan sortera och inte komma ihåg i vilken låda som potatispressen ska ligga? Går det att förklara, när någon närstående plötsligt blir konstig och handlar på ett oförklarligt sätt och sedan inte förstår varför man undrar?  Som säger förolämpande saker utan minsta blygsel? När man inte förstår hur man åker spårvagn? Och hur mycket kan skyllas på dålig hörsel?

 

Och hur blir det om båda två i ett äktenskap drabbas samtidigt? Vem tar hand om vem?

 

Jag vet inte jag. Jag är ingen expert. Det finns naturligtvis andra orsaker till annorlunda beteende.

Men på sista tiden har herr Alzheimer kommit närmare på olika håll. Jag våndas. Tänk om. Den som delar sitt liv med en som är på väg in i dimman, har det mycket svårt. Det är värre än döden, sägs det. I en tidning läste jag att det första tecknet på Alzheimer är att man inte kan få in täcket i påslakanet längre. Det har jag i och för sig alltid haft svårt för. Svårast för den drabbade måste väl vara när/om man inser att man är drabbad, innan ridån går ner för gott? Men ofta saknas sjukdomsinsikt.

 

Troligen är jag äldre än ni som eventuellt läser det här. Om ingen läser, är jag det definitivt. Men jag undrar, om det är någon mer som tänker på detta spöke, som jag gör? Passar ni på er själva, lägger ni märke till kollegers konstigheter? Eller är det bara jag som har snöat in på detta?

 Kanske inte. Men jag har sedan länge haft ett stort intresse för hjärnan och vad som händer där och  vad som kanske inte händer där. Att vi kan bilda nya synapser långt upp i åldrarna är ju numera känt. Att man ska göra saker tvärtom vet vi också; borsta tänderna med vänster t.ex. Att man ska gå på styrketräning också. Men räcker det för att hålla herr Alzheimer borta?

 

 Häromdagen läste jag om en man med långt gången Alzheimer, som började äta kokosnötolja. Han blev i det närmaste återställd.

Naturligtvis är det dumt att oroa sig. Det kan ju bli något helt annat som gör slut på ens liv hastigt och olustigt. Men man vill ju inte att ens vänner eller föräldrar ska bli dementa. Man vill ju ha dem som vanligt. Jag minns när min egen mor började bli dement. Jag blev arg. (Långvarig dialys hade den effekten, på den tiden i alla fall). Det var ju dumt av mig, men min mamma skulle vara som vanligt och inte säga så dumma saker, som hon gjorde, tyckte jag.

 

Konstigt nog kunde hon ändå lösa Svenska Dagbladets korsord.

 

Förresten ska det heta dement och inte senil. Senildement kan man säga; då är det åldersrelaterad demens. Senila blir vi alla om vi har tur. Det betyder bara gammal i sin ursprungliga betydelse.

 

 Nu tar jag en tesked kokosolja.

 

 

 

 

 

Ni vet, att på Facebook poppar det upp minnen med jämna mellanrum. För två år sedan, för sex år sedan etc.etc. Ibland undrar jag vad jag menade. Varför skrev jag så här? Jag fattar ingenting. Tyckte jag detta var roligt? Varför det? Vad syftar jag på som jag förutsatte att alla jag känner skulle förstå? Det är bara att acceptera, att minnet inte är att lita på. När jag tittar på rubrikerna i min blogg, har jag ingen aning om vad jag skrev om under den rubriken.

Därför ska jag nu göra ett inlägg för min egen skull.  Om ett år har jag antagligen glömt varför jag for som en skottpole på tågen under försommaren 2016.

 

Så här var det.

 

 Den 7 maj var renoveringen så långt kommen så att vi kunde lämna lägenheten ett slag. Visserligen skrek mitt rum efter färg och efter att få sprickorna lagade, men det är ju ingen som ser i sommar. Iväg till Sörbo, där det såddes och inhandlades blommor och armeringsnät, som är ett måste i en sommarstuga.

20 maj ner till Göteborg för att folkdräktssömmerskan skulle komma och övernatta som brukligt har varit de senaste åren. Den 21 följde jag med henne upp till Bohuslän för att paddla havskajak, som sades vara så härligt. Det var det. Vi hörde t.o.m. en tröstergök.

 

 

Den 23 ner till Göteborg för att fira vår körledare, som fyllde 80 år. Han har haft Göteborgs Kammarkör i 53 år och jag har varit med i 48. (Snart dags för medalj, men vi brukar inte sådant i våra kretsar.) Den 24 tillbaka till Dalom. Den 27 med tåg och Kinnekulletåget till Lidköping där det var 50-årsjubileum med skultorna. Skulta är man om man har gått på Skara Folkskoleseminarium och blivit småskollärare. Vi är alla pensionerade nu men ser ut som de ungdomar vi är. Barnbarnen står som spön i backen, fast det värsta snacket har avtagit nu när de flesta sådana har tagit studenten eller är allmänt finniga och långhåriga och luktar illa. Dock är vi några stycken som inte har begåvats med några, och vi brukar ibland tala om att vi skulle ha eget bord. Samma gamla minnen avhandlas, men eftersom de har bleknat, så är det alltid lika roligt att höra dem och bli påmind om att det faktiskt har hänt. Det är ju inte så längesedan egentligen, men långbyxor och läppstift var förbjudet när vi skulle ha övningslektioner.

Ner till Göteborg igen och några dagars pustande. Den 1 juni åkte jag upp till Stockholm för att vara med på Stockholm Early Musical Festival 2-6 juni. De firade 15 år, och lika länge har jag längtat efter att kunna åka dit. Men först var det jobbet, som ju liksom inte passade med tiden. Och alltid var det någon konsert i vägen.  Sedan ska man bo någonstans och att bo på hotell i 6 nätter i Stockholm passade inte min kassa. Nu ordnade sig plötsligt allting, och jag införskaffade tillsammans med en annan skulta ett festivalpass, så vi kunde gå på allting och hade fasta platser i Tyska kyrkan i Gamla stan.

 Vi hann också med att åka till Artipelag. Det var väldigt vackert och då var det dessutom sommar. Googla på det, det är det värt.

 

Väldigt naturlig pose.

 

 

 

 

 

Frestande att putta på ...

 

 Tillbaka till festivalen. Att man kan bli så golvad av musik, eller kanske snarare himlad. Jag menar, jag har ju gjort en del musik i min dag och hört en del. Men det var väl så nära himlen man kan komma utan att vara död. Bara att se och höra Concentus Musicus, som har funnits så länge jag kan minnas, de fanns i verkligheten! Och som de spelade! Utan Harnoncourt visserligen, som opassande nog hade avlidit.

 Jag säger bara Marco Beasley. Det var nog bland det vackraste jag hört. En italiensk tenor som såg ut som kommissarie Montalbano. Med luta, teorb, barockgitarr, ärkeluta och tamburin

 Sista konserten i Tyska kyrkan spelades in av TV. Den heter "Luther goes Bach". Den som är intresserad av att se ur jag ser ut i profil, kan ta sig en titt. Det var inte den bästa konserten, men den duger. En av mina bekanta (Horace) var också på konserten, och vi hade ett sjå att fixa en selfie på oss utan att han märkte något.

 

 

Så. Nu ska jag väl komma ihåg det här.