En missad mässa

Det bär emot att erkänna det, men i år blir det nog ingen bokmässa för mig och det beror på att jag helt enkelt inte orkar. Jag har sedan en månad så ont i vänstra höften, att jag undviker att gå så mycket som möjligt. Min hälsoapp hälsar mig varje morgon med: "Godmorgon Flygande Dasslocket, igår var du aktiv i tre minuter. Försök att närma dig ditt mål och var aktiv i 13 minuter idag".
Den där hälsoappen ska jag nog dölja. Den är lite irriterande. Alla råd om hur man ska vara, äta, bo, resa, umgås utgår ju från att det normala är att man är frisk och rik, kan äta allt som är nyttigt, älskar att laga mat, har råd att köpa eko, har råd att resa till allting och har en massa vänner som gärna tittar in och äter en god middag och tar sig en golfrunda på fredag eftermiddag.
 Så är det inte. Det kan vara precis tvärtom med allting. En gång sa Bang i sitt sommarprogram: "Det sägs att huvudsaken är att man är frisk. Men om man inte är det då, vad är huvudsaken då?" Svara gärna på det.
 
Hur som helst, jag går troligen inte på bokmässan. Men det drar lite. Jag kan nämligen gå på allting, alla seminarier och allt för 800 kr, eftersom jag är student. Då borde jag ju ta mig samman. Jag vill ju uppleva Spanarna på plats; det brukar vara mässans höjdpunkt för mig. Plus alla seminarier som jag i år inte vet ett dyft om. Men, då kommer rädslan. Nazisterna utanför och hur lätt skulle det inte vara för en bombman att slinka in med ett bälte runt magen? Göteborg har ju inte haft sitt stora terrordåd än; jag är säker på att det kommer, frågan är bara när. Tänk en bomb på lördagen! Så många själar bombmannen-kvinnan skulle kunna ta med sig in i döden och så många jungfrur han ( vad får hon?) skulle få i belöning!
 
Nej, bliv hemma, sade katten.
Kanske skulle man passa på att läsa de där böckerna man redan har innan man får höra om alla nya man skulle kunna samla på sig? Förresten, efter att ha bantat bokhyllan och lämnat 18 kassar böcker till Saron känns det inte längre alldeles nödvändigt att äga böcker.
Kanske man skulle skriva en dikt? Jag är en mästare på julklappsrim, men sedan några kvällar surrar en rad i mitt huvud, och jag vet inte riktigt om den är på allvar eller om den kommer att skoja till det, som ofta sker i mitt poetiska hemträsk.
 När jag ska somna, tänker hjärnan så här: "Jag håller hårt i natten." Natten tänker jag mig som en jättestor skärm, som skyddar mig från diverse otäcka saker, som till exempel elaka människor, som i alla fall inte kan dyka upp i mitt sovrum om natten. Det där rimmar ju onekligen på "hatten" och det skulle vara svårt att undvika det ordet om man skulle fortsätta. Och då blir det ju en skojsig dikt, som säkert kommer att sluta med celluliter i mina lår eller något annat vederhäftigt.
Eller också kan det bli en 7-7-5 radig onji på fullt allvar.
Hur som helst, min hjärna blir så trött av att tänka på nästa rad, så den somnar. Följ den spännande fortsättningen, eller kom med tips själva, så kan vi ge ut en haiku-onji antologi tillsammans. Sedan sitter vi på bokmässan och slurpar champagne i någon monter och skriver autografer och blir intervjuade av Jessica Gedin.
 
Nedan en bild på engelska flickböcker, som vi minsann inte fick läsa när vi var små. Vi fick hålla till godo med Enid Blyton och hade inte en aning om hur hemsk hon var egentligen.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0