Ta hand om dig! (Blä)

De blir fler och fler, vännerna som har det olidligt svårt. Några delar med sig helt oförblommerat på Facebook, vilket är modigt gjort. Det är sannerligen inte lätt för omvärlden att bemöta sådana inlägg, men det görs ändå. Man uppfylls ju av en stark önskan att hjälpa den drabbade och att muntra upp vännen i den mån det går; att visa att vännen är i ens tankar, att vara hur välmenande som helst. Men frågan är om det är så roligt alla gånger för den drabbade Jo, det är klart att det är ok att se att ens vänner anstränger sig för att visa att de förstår. Man är inte ensam, fast egentligen är man ju helt ensam ändå.
 Men jag tror inte att någon drabbad skriver bara för att räkna in så många styrkekramar som möjligt utan helt enkelt bara för att det är skönt att skriva av sig och det är av värde att det finns något slags dokumentation efteråt, både för en själv och andra.
Och vad skrivs då? Hur kul är det att få sådana här kommentarer?
 
Styrkekramar
Kramis (Kjamiz)
Ta hand om dig!
Håller tummarna!
Kämpa på!
Hjärtegosig styrkekram!
Lycka till!
etc.etc.
 
Jag har själv varit ovanligt mycket drabbad det här året, och har haft anledning att begrunda eventuella tillrop från dem, som har vetat.
 Det som känns värst för mig är när folk i all välmening har sagt eller skrivit "ta hand om dig". En riktig praktfloskel.  Den outtalade  fortsättningen är ju "för jag tänker inte göra det". Och så är det ju förstås. Folk i allmänhet gör inga konkreta hjälpinsatser. Man vill ju inte störa.
Men vem skulle annars ta hand om mig, om jag inte gör det själv?
 
 Men nu vill jag fråga läsaren här: Hur gör man när man tar hand om sig själv? Tänder man ett doftljus och köper sig en sidenpyjamas? Sätter man på "Pang i bygget" och skrattar sig igenom en kväll? Köper man god mat och lagar till en festmåltid åt sig själv? Vad gör man när marken har ryckts undan under ens fötter för att ta hand om sig? Vad menar ni, när ni skriver en välmenande floskel som "ta hand om dig"?
 Ni som läser detta har naturligtvis aldrig skrivit något sådant, så ni får väl gissa vad andra menar. Jag undrar verkligen.
 
När man själv drabbas eller en närstående svävar mellan liv och död, så tänker man inte i första hand på att ta hand om sig själv. Verkligen inte. Man försöker överleva; man har just inget alternativ.
 
 "Säg till om jag kan göra något!" säger många, och menar det säkert, just då.
 
Men när det kommer till kritan  och man ber om hjälp ... Visst, "jag ställer upp, bara inte då och då och då och då". Då frågar man en annan. "Ja, bara det inte blir på onsdagar eller fredagar, eller på helgen för då är jag upptagen." En tredje "nej inte förrän om tre veckor".  Nej, det är klart, det mesta i en människas liv går ju före en annan människas behov av hjälp. Det är ofrånkomligt.
 Vi är nog många som har upptäckt att det är så här det förhåller sig. Och man är inte så vidare benägen att be om hjälp till slut.
Och om det finns någon som har en syster eller en vän, som kastar allt och skyndar till undsättning, så är ni att gratulera. Jag vet inte om det är vanligt nuförtiden, för jag har ingen syster.
 
 Däremot har jag två barn, som är  till stor hjälp, men man kan ju inte belasta dem med allt.
 Och ett par vänner har verkligen hjälpt till med  praktiska saker och en har varit en ständig mejlkontakt, det skall inte förnekas. Det är jag mycket glad för. Då får man väl stå ut med några "ta hand om dig". Men hur gör man?
 
 
Kan man spela själv, ska man vara glad. Det här är en fin affisch från 60-talet.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0