FruDecibel

Jag släcker lampan och drar täcket över mig.

Med detta strutsliknande beteende (förlåt alla strutsar; jag vet att ni inte alls beter er så) försöker jag stänga ute den onda världen, som för tillfället firar triumfer, inte bara i Paris.

Plötsligt är jag i en kaffebar, som lustigt nog ser ut precis som min frisersalong. Jag ska just få en kopp arabiskt kaffe i en vacker kopp som ser ut som ett ekollonfäste. Det är ett par kaffebönor i och en bit mörk choklad, och det ska bara hällas på kokhett vatten. Då ser jag utanför skyltfönstret en svartkläddfigur, som sitter på huk och siktar  på oss med en kalashnikov. Jag inser, att jag inte kommer att hinna att slänga mig bakom disken och vaknar av mitt ljudlösa skrik.

Med detta bidrar jag till det flöde, som jag upplever som tröttsamt. Alla måste tycka, alla måste skriva precis det som faller dem in. Alla måste förändra sina profilbilder; de som inte gör det påpekar att ingen förändrade sin bild förra veckan, när samma sak hände i Libanon, och resten påpekar att vi som inte säger något, är är de värsta.

Samtidigt går det inte att förstå, att man kan prata om någonting annat just nu. Och till råga på allt kommer julen snart med sitt glada budskap om frid på jorden.

 

 Nu drar jag mitt strå till stacken genom att blogga lite.  Nästan ingen läser ändå denna blogg, men då har jag i alla fall uttryckt min avsky.

Jag har ingen lösning heller förstås. Jag förutspår, att det inte finns någon lösning, inte på tre-fyrahundra år i alla fall. Naturligtvis måste det som vi uppfattar som ondska bekämpas, men jag är väldigt uppgiven inför det som väntar.

 

När jag var liten läste jag "Det Bästa". Jag läste "Utvidga ditt ordförråd" och "I vår Herres hage". Det gjorde att jag åtminstone fick ett språkintresse och ett lager av roliga historier. En gång läste jag också en artikel om att världens stora problem skulle inte komma att bli den då aktuella vätebomben (jag var jätterädd för den), utan att den framtida striden skulle komma att stå emellan islam och kristendom.

Hade de rätt?

Det är inte så enkelt, jag vet det.

 

I radion ställs frågan varför IS eller Daesh väljer att göra så här när de vet, att de inte kan hota vår civilisation.

 

Jag tycker inte det är konstigt. Om man är övertygad om att det dels finns ett paradis, dels att snabbvägen dit är att spränga sig själv och helst så många andra som möjligt, och att 72 jungfrur väntar där på varje krigare i ett land med hus av guld, och att livet före detta är värdelöst; paradiset är meningen med livet, då är det väl inte så konstigt. Det konstiga är ju att det finns vuxna människor, som kan tro på detta. Motsvarande finns naturligtvis i kristendomen, som inte heller på något vis har ett fläckfritt förflutet. Jag erkänner att jag inte är någon expert på detta och min hjärna kan inte göra några djupa analyser. Jag har dock stor erfarenhet av att kämpa mot dumhet av diverse slag. Men jag undrar vad de inbillar kvinnorna för att få dem att spränga sig själva? Eller barnen?  Vad väntar dem i paradiset? Mannagryn, som någon föreslog.

 

 

En elev från Marocko skulle en gång på sin knapphändiga svenska beskriva paradiset för mig för att jag skulle förstå,  att hon förstod ordet.

-Som Slottsskogen, sa hon. Träd, vatten, gräs.

Men hon sa nog inget om 72 jungfrur.

 

På nätet hittade jag följande passus:

 

En annan tysk forskare [....] har i alla fall antagit att Koranens språk inte är arabiska utan syrisk-arameiska. Och om man lägger det språket som grund för Koranläsning, visar sig många av verserna betyda något helt annat än det man hittar i de flesta västliga översättningar. Till exempel kan de heliga krigare som dör för Allahs sak inte se fram emot 72 jungfrur i paradiset, utan får nöja sig med 72 russin.

 

 

Andra forskare tvivlar på att Muhammed över huvud taget har levat.

 

(Ingen bild alltså)

 

Och tack försynen för att sonen precis hann lämna Paris innan det brakade loss, och att jag fick veta att han var hemma innan jag såg några nyheter.

 

 

Och nu  promenad i paradiset.