FruDecibel

Den som spar hon har

Och det hände sig, att sonen ville ha foton på sin morfar, som dog 20 år innan sonen tittade ut. Det var ju roligt att han är lite intresserad av sina förfäder, tänkte jag, som har släktforskat en del. Jag plockade fram några foton, bl.a. det här:

 

 

Den som klickar på kortet, ser mina föräldrar, Hugo och Ellen, samt en missnöjd 8-åring. Vad var jag missnöjd med? Antagligen var det för att jag var flicka. Jag minns, hur jag försökte se pojkaktig ut på kortet, och utan att känna till ordet manspreading, hade jag fattat grejen. Jag skrevar på med mina små ben så gott jag kan, men rosetten och kjolen förtar ju intrycket.

Kortet är taget i Varberg, där vi hyrde en lägenhet somrarna 1951 och 52, alldeles där vägen gick upp till Apelviken. Jo, den gick ner också sedan.

 

Det är min bror som har tagit kortet. Han var pojke och han var mycket mer värd än jag. Tidigt fick jag lära mig det, troligen av honom, men han hade ju fått det någonstans ifrån.

Denna sommaren blev hans sista.

 

Det finns ett annat foto på oss, där han har lyft upp mig. Jag är 5 år och jag skäms för att mina tjocka lår skulle exponeras i den där ställningen. Jag visste att man skulle vara smal och ha en pojkkropp, och det hade inte jag.

 

Här försöker jag dölja mina lår.

 

Jag var alltså inte nöjd med mina ben. Så småningom kom jag på att de inte var så tokiga, om man bara såg det som var från knät och neråt och om man såg dem i knähöjd. Alltså gick jag ibland dubbelvikt för att övertyga mig själv om att de var acceptabla. Det blev väl lite jobbigt, särskilt i Apelviksbacken.

Därför har jag alltid tittat på ben. De allra vackraste benen satt på en pojke i Bengtsfors som hette Jan. Han var 11 år och jag har aldrig sett honom igen. Folk som har vackra ben kan skatta sig lyckliga, men det begriper de inte.

 

I början på 70-talet erbjöd sig min mor att sy ett överkast i lapptäckesteknik till min nyinköpta dubbelsäng. Hon hade mängder med tygrester efter alla våra kläder, som hon naturligtvis sparat. Hon sydde emellertid bara fyrkanter, för hon visste nog inte att man kunde köpa tyger som matchade och sy trianglar och romber. Det blev i alla fall fint, tyckte jag.

Men en dag hände det sig att det kom en konstnär till mitt rum, och jag förevisade överkastet för henne och berättade om tygerna.

- Det var väldigt .....färgglatt, sa hon.

Och jag förstod att det var höjden av dålig smak att ha ett sådant färgglatt överkast. Hon var från Stockholm och hela Stockholm var väl shabby chict vid den tiden. Ljust och fräscht.

Jag la undan överkastet och la på ett vitt virkat så jag också fick det chict.

 

Men till sist tog jag fram det andra igen. Det är ju min historia i det där. Inte skulle jag komma ihåg vad jag hade för examensklänning i 5:e klass, om jag inte hade tyget framför näsan varje kväll. Och jag tycker det är roligt att komma ihåg.

 

Nu följer därför lite textilhistoria:

 

 

 I mitten, tyget som har en vit rand med blommor mellan två blåa ränder, det är kjolen jag har på manspreadingfotot. Strömmatygerna är rester av hemsydda skjortor till Händige Herrn i början av vår bekantskap. (Nu får han handla på Dressman). Det grönblommiga är examen i 5:an, det vita med frukter på examen i 6:an. Det smårosiga tyget sydde jag en klänning av med rosa hemvävda band i början av 70-talet.

 Av det  smågrönrutiga i nedre högra hörnet sydde jag en liten dräkt till den 3-årige sonen. Här är han i den:

 

 Några rutor till:

 

 Det ljusblårutiga uppe till vänster är rester av en skjortblusklänning som jag hade i Borås Folkets Park 1962, den enda gången jag försökte mig på att gå ut och dansa. Det lyckades mindre bra. Min väninna fick dansa hela tiden, och jag fick vara panelhöna. Skjortblusklänning var kanske inte det man skulle ha ...

 

Det gladrandiga kadett-tyget är fodret till caperna, som vi som skulle ta realen klädde ut oss i 1961.

 

Fru Decibel sitter längst fram t.v.

 

Ankorna är barnens rullgardin.

 

Den stora rosen är från min mors klänning i början på 50-talet. En gång hade hon den på sig på caféet på Varbergs fästning. Plötsligt dök det upp en annan dam i en likadan klänning! Båda försökte förgäves att inte låtsas om den andra. Detta var oerhört genant för en kvinna på den tiden. Det kanske det är nu också; jag vet inte. Kvällen var i alla fall förstörd för min mor, och inte ens den vackraste solnedgång i världen eller de godaste kakorna i stan kunde rädda kvällen.

 

Nu är jag väldigt glad för mitt överkast. Jag har minnen med nästan varenda ruta. Men underbart är kort; när jag är borta är minnena borta. Ingen annan minns.

 

 

 

Heja Decibel! Vilket trevligt textilhistoriskt inlägg!

Men jag tror inte det var skjortblusen som var problemet när du inte fick dansa, jag tror att det kan ha varit föreställningen att du eventuellt gick på gymnasiet. Det lärde jag mig tidigt att det inte var gångbart. Så vi liftade från Avesta till orter där vi var mindre igenkända, som Hedemora och Borlänge. Väl där lät vi förstå att vi var arbetartjejer (vilket vi också var, egentligen). Om någon frågade om mer information brukade jag säga att jag jobbade på yxfabriken i Bro. Det funkade.

Hej

Är intresserad av HALIB-skolkatalogen från 1962. Kan du vänligen skicka mig ett mail?
Hälsning Gunnar